En annan syn på SDs intåg i riksdagen

Sååååee, vi vet den gängse retoriken; SD är ett populistparti som snor missnöjesröster från övriga partier med sitt förenklade budskap. Right?

Bullshit

Så, nu ska farbror Q berätta vad han hittade när han grävde i valstatistik för enkammarriksdagen, dvs från valet 1970 och framåt. Jag begränsade mig till att bara titta från 1970 och framåt dels för att det blir lite rörigt att försöka lappa ihop statistiken från två- till enkammarriksdagen och dels för att min poäng syns alldeles utmärkt även över den tidsperioden. Tre kommentarer innan vi börjar:

  • Graferna är små och svårtydda. Klicka på dem så får du upp större versioner.
  • Innan valet 2006 verkar blanka röster ha registrerat som ogiltiga.
  • Allt data är avskrivet för hand. Jag har kollat så noga som jag kunnat, men det kan tyvärr fortfarande finnas felaktigheter.

Här är riksdagsvalresultatet som vi brukar se det när det presenteras tex i pressen:

plot_pretty_percent

Och här syns det ju tydligt att SD snott röster från de övriga, precis som tex MP gjorde på sin tid (jo, även de började sin bana med att bli beskyllda för att vara ett missnöjesparti men blev sen etablerade och ett ”gammelparti”) och F! försökte sig på nu senast. Det här är, som sagt, den normala retoriken runt SD, ett parti som snott missnöjda väljare från övriga.

Problemet här är att när statistiken presenteras såhär så underkänner man alla de som inte röstat ”på riktigt”, dvs alla de som röstat på alla småpartier som aldrig redovisas, de som röstade blankt eller inte röstade alls.

Börjar man titta på dem så ser man att sanningen är lite mera komplex än så, nämligen:

plot_percent_all

Här syns plötsligt nånting mycket intressantare, nämligen att långt innan SD ens dök upp på radarn så ökade gruppen som helt enkelt inte ens orkade gå och rösta, vilket åtminstone jag tolkar som att man inte kände att man representerades av något av de tillgängliga partierna. Mellan valen 1985 och 2002 minskade valdeltagandet med 10 procentenheter, vilket får ses som ganska illavarslande.

Att politiker inte funderat på konsekvenser och risker runt detta tycker jag är lite uppseendeväckande, men det är klart, Internet var inte så stort på den tiden så det gick väl att ignorera problemet så länge man inte tappade sin position gentemot övriga partier.

Dock, jag har väldigt svårt att tänka mig att man inte var medveten om förändringen men att man underskattade effekten av det. Well, resultatet kom när det plötsligt dök upp något som sågs som alternativ. Dels bröts den negativa trenden med minskande valdeltagande när NyD dök upp och dels, förstås, när SD plötsligt lyckades komma in i rampljuset, och då ser vi också plötsligt ett drastiskt ökande av valdeltagandet igen, vilket har växt med ca 5 procentenheter sen lågvattenmärket 2002.

But wait, there’s more! Under perioden 1970 till 2014 har antalet röstberättigade samtidigt ökat från ca 5.6 miljoner till 7.3 miljoner! Dvs även om det ser ut som om ”gammelpartierna” krympt på grafen ovan är det ändå så att procentandelarna är ”värda” mer. Så låt oss titta på faktiska siffror i stället.

plot_numeric_all

Första gången jag plottade den här grafen fick jag en liten ”Whoa!”-känsla. Man kan nog utgå från att MP plockat röster från övriga partier (mest Centern verkar det som, vilket kanske inte är helt oväntat), men SD (och F!) verkar faktiskt främst ha motiverat tidigare röstskolkare att släpa sig till vallokalen snarare än att sno missnöjda från övriga partier.

Röstdeltagandet 2006 var ca 82%, 2010 84.6% och 2014 85.8%! Tittar man på korrelationen mellan valdeltagande och SDs framgång så kan man se att ca 79% av väljarna röstade på övriga partier utom SD i valen 2002, 2006 & 2010 men 2014 är ett trendbrott. 2014 röstar bara ca 75% av väljarna på övriga partier (inklusive F!), förmodligen, gissar jag, för att SD då var över 4%-gränsen och alla de som röstat ”taktiskt” på ett annat parti för att inte ”slösa bort sin röst” nu känner sig trygga att släppa ”livbojen” och rösta på SD. Den stora frågan nu är finns det plats för fler nya partier, som tex Medborgerlig Samling? Ja, jag tror det. Det vi kan se på statistiken är dels att det finns en potential att jaga upp folk ur röstskolkarsoffan om de presenteras med ett alternativ de faktiskt känner är värt att gå och rösta på (det är fortfarande ca 4% röstskolkare kvar till toppnoteringen i valdeltagande 1973) och dessutom kan man se både på valet 1991 (NyD) och 2014 (SD) samt även på MPs historia att det, faktiskt, går att plocka röster från ”gammelpartierna” om missnöjet blir stort nog.

Det här styrker mig bara i min uppfattning att SDs framgång skapades av övriga partiers misslyckande. Grunden till det lades dessutom redan på tidigt 80-tal och oförmågan att reagera på ”varningsskottet” NyD. Idag tror jag inte längre att övriga 7 riksdagspartier kan vända trenden, speciellt inte när ”oppositionen” visat med all oönskad tydlighet att man är jävligt bra på att snacka, men nån verkstad blir det ändå inte av allt munväder. Det enda resultatet av det är att missnöjet bland väljarkåren har ökat.

Valet 2018 kommer bli intressant. Jag är övertygad om att SD kommer öka dramatiskt men även att Medborgerlig Samling har en bra startposition för att bli det valets ”bubblare”. Däremot tror jag inte på F!, min gissning är att folk numera är rätt less på identitetspolitik och feministiska positioneringar, så där tror jag mer på en framtid i stil med andra valet för NyD eller Junilistan; Ännu en misslyckad politisk sufflé.

I teorin.

Igår skulle jag sätta in en mellanvägg och fixa en botten till hundburen. Enkelt uppdrag.

I teorin.

Första problemet; hänglåset till verkstaden var bottenfruset. Gick inte ens att vrida runt nyckeln. ”Inga problem”, tänkte jag, ”jag hämtar grilltändaren!”. Så jag hämtade grilltändaren och satte igång å elda på!

I teorin.

I praktiken var gasen slut så det bidde inget mer än en flämtande liten låga. Så jag gick och hämtade en sån där ljuständare i stället, som också hade slut på gas. Ok, dags för en ny plan, dra fram en skarvsladd och tina  upp låset med en hårtork! Skitenkelt!

I teorin.

Skarvsladdarna lagras förstås i verkstaden som jag inte kom in i. Det löste sig dock med att en skarvsladd var i drift, så jag snodde den ett tag å sen fick jag stå där som ett hjon och rikta hårtork mot den isskulptur som i mer drägliga klimat kallas ”hänglås”. Väl inne i verkstaden noterade jag en akut brist på hundbur. ”Ah, den är ju i bilen”, så jag hämtade bilnyckeln för att hämta ut hundburen.

I teorin.

I praktiken kunde buren lika gärna kunnat stå i den lokala bankens kassavalv för även bakluckan på bilen var effektivt förseglad med is. ”Jag får väl helt enkelt tina upp bilen!”, tänkte jag, bröt mig in via förardörren (som också gjorde en del motstånd, om än mer symboliskt) och startade motorn som eftertänksamt tände till och började puttra. På med defrostern och börja borsta bort snö från ispansaret. Sen gick det utmärkt att tina upp bilen.

I teorin.

Lampan för att bensinen höll på att ta slut lyste ilsket och den lilla nålen på visaren var på väg att puffa upp kudden för att lägga sig och vila mot ändstoppet, så när främre delen av bilen började nå icke-trafikfarliga nivåer av sikt så gav jag mig av till den lokala hålan för att tanka, samtidigt som jag hade defrostern på för fulla spjäll för maximal upptiningseffekt. Men bortsett från att jag på slutet började få en viss önskan att tälja mig ett par björkruskor och träna finska glosor gick resan alldeles utmärkt.

I teorin.

I realiteten hade kung Bore hälsat på även lokalt i chipläsaren för oavsett vilket kort jag tryckte in så svarade den hurtfriskt ”No chip read!”. Ingen bensin där mao. Det blev till att sätta sig i den finska bastun och ge sig av till den lokala något större hålan för att prova lyckan där i stället, nu med mätarnålen liggandes mot ändstoppet grymtandes små lyckliga snarkljud av trygghet. Jag tänkte att jag blir väl stående halvvägs och får försöka ringa frun som säkert ”Lagt telefonen på laddning”, dvs jag skulle ringa för döva öron tills hon började undra hur lång tid det tar att tanka en bil. Jag lyckades dock ta mig ända till macken, även om motorn förmodligen hann börja fundera på om homeopati även fungerade på bensin, och den kortläsaren hade nog både saltat och grusat internt så tankat blev det! Och vid det laget var även bakluckan upptinad nog för att behaga fungera som ”Lucka” snarare än ”Fast monterad del av karossen”.

Vid det här laget kändes det dock som att denne lönnfete konsult som är mer van vid plusgrader och luftkonditionerade utrymmen än närkamp med kung Bore skulle ta kväll och tina upp med ett par glas vin och tilltugg, så det hölls kväller, som det kallas i den lokala bygden. Idag är det dock dags att få ihop de där träskivorna till hundburen! Verkstaden är olåst (hänglåset har fått sova inomhus på badrumselementet i natt) och bilen blev ju synnerligen upptinad igår så det borde ju vara en smal sak att såga till nånting under dagen!

I teorin…

Göteborrrrrrg!

Jag har gjort misstaget att köra bil till Göteborg. Eller rättare sagt, jag gjorde misstaget att köra bil I Göteborg. Gör inte det.

Att köra bil till Göteborg är enkelt; ta dig till E6an & följ den (i alla fall om du kommer söderifrån). Om du råkar hamna i Malmö gör du en U-sväng och försöker igen. Trivialt. Sen kommer du in i själva Göteborg, grattis. Ingenting du provat innan, inte ens Malmö i rusningstrafik, kan förbereda dig för att köra i Göteborg, det går inte! Stadens vägplanering ger en viss känsla av dysfunktionalitet, milt vansinne eller tom direkt ondskefullhet. Den är dessutom inte GPS-kompatibel.

Det började nästan omedelbart; GPSen indikerar ”Sväng av höger!” och jag svänger av höger. Ett steg för tidigt. Ingen fara, GPSen indikerade ETA 12:55 innan jag kom in i Göteborg och jag skulle inte vara hos kunden förräns 14:00 så det är gott om tid. Visst, det blev nån minut extra pga felkörningen, men vad gör väl det? Alla jag känner som kört bil i Göteborg har vittnat om att det är en utmaning att köra där (en har tom fått en lättare form av PTS och vägrar köra dit igen ens under mordhot) så jag har tagit till rejält med marginaler för att hinna till kunden i tid ändå.

Nästa avfart bommar jag så jag kommer av ett steg försent och ETA ökar till 13:05. Ingen panik, ingen panik, det här ordnar sig. Lite senare när jag ska höger så tar verkligen avfarten mig höger … och sen under leden och ut på vänstersidan, 180 grader fel jämfört vart jag ska! ETA ökar till 13:15 och det sansade lugnet med en känsla av ett lustigt äventyr i den stora staden byts sakta ut mot ett något högre blodtryck och en ökande irritation.

Nu tänds dessutom lampan som varnar för att bensinen håller på att ta slut. Planen att ta mig till kunden på den bensin som finns kvar så jag sen i lugn och ro kan leta upp en mack och tanka inför hemresan börjar se ut som att den kommer att grusas för att undvika soppatorsk mitt i trafikkaoset men med en sakta ökande ETA är det sista jag vill göra att stanna och tanka, så jag hoppas på att jag ska hitta rätt i tid och klara mig.

Till slut närmar jag mig kunden och det enda jag behöver lyckas med är att ta mig av den huvudled jag är på innan jag hamnar på bron … över vattnet … som jag givetvis hamnade på …… jag kan se kundens byggnad när jag passerar över vattnet utan möjlighet att stanna eller vända. Så nära och ändå så ouppnåeligt. Det är bara att försöka göra en U-sväng på andra sidan och ta sig tillbaka upp på bron, fast åt andra hållet. What could possibly go wrong?

Att göra en U-sväng och komma tillbaka visar sig vara lite lätt hopplöst. GPSen verkar ha bestämt sig för att mina tidigare bevis på förmågan att följa rekommendationerna är så usla att den väljer en något längre omväg för att helt undvika bron. Denna något längre omväg ökar ETAn från nånstans runt 13:20-13:30 till 14:30! Vid det här laget är stämningen i bilen något upprörd och det enda som hindrar mig att slänga ut telefon#¤&$&£%¤# genom fönstret är att jag inser att jag inte har någon annan form av navigeringshjälpmedel tillgängligt och även en förvirrad GPS är bättre än ingen GPS.

Så jag försöker hitta tillbaka över bron på egen hand för att se om GPSen besinnar sig på andra sidan. Det är lite som att försöka trä en tråd i en nål. Som sitter i en symaskin. På full gas. På nåt jädra vänster lyckas jag missa broeländet gång på gång på gång och till slut lyser inte bara lampan som varnar för att tanken håller på att ta slut, nålen börjar puffa upp kudden för att gå och lägga sig och sova mot ändstoppet. Jag skrinlägger därför planerna på att ta mig tillbaka upp på bron och börjar leta efter en bensinmack.

Jag har sett en bensinmack tidigare i mina försök att träffa nålsögat så jag svänger tillbaka i den riktningen och ser skylten en ganska lång bit bort, så jag skippar avfarten som är närmast och tänker ”det borde komma en till lite längre fram”. Det gjorde det inte, så U-sväng igen, tillbaka, tråckla sig in i sörjan och gissa sig fram till bensinmacken och fram till första, bästa bensinpump. Väl där noterar jag att tanklocket inte öppnar sig som det ska. No worries, gammal bil, det händer ibland. Det är ellåset som kärvar lite så det enda som krävs är att man öppnar en lucka i bagagerummet, stoppar in handen och lirkar upp spärren inifrån. Eller så enkelt var det i alla fall innan vi satte in en hundbur i bilen.

Att lyfta ut hundburen är inte direkt plan A, för den är tung och formbyggd för utrymmet så även om jag förmodligen kan få ut den utan att repa vare sig den eller bilen för illa så är det nog ganska osannolikt att jag får tillbaka den igen utan hjälp. I alla fall inte utan att det blir repor både här och där under processen, alltså ger jag mig på att försöka nå spärren utan att plocka ur buren. Jag når … nästan.

Så där står jag. På en Shellmack i Göteborg med kroppen i en 45-gradig lutning för att ta spjärn med benen för att pressa in vänsterhanden i den för lilla springan mellan bur och bagageutrymme och när jag börjar fundera på om jag kommer komma loss igen för egen kraft så känner jag den lilla metallkanten med fingertopparna näääästan inom räckhåll! Med skosulorna halkandes på lite löst grus som låg på asfalten lyckas jag precis nå fram så jag får grepp nog att dra bak spärren så jag sen kan öppna tanklocket och tanka bilfan.

Medans jag ser hur bensinautomaten glatt räkna upp ockerbeloppet den kommer belasta mitt plastkort med så ringer jag min kontaktperson för att berätta att jag riskerar att bli lite sen och kanske få lite tips på hur i … man navigerar i det Escherinspirerade vägnät som någon, vars mentala stabilitet lämnar något att önska, har planerat. Telefonsvarare. Jaja, jag försöker ge mig på bron igen men hittar å andra sidan en Moské i stället. En vacker byggnad, men ingenting som är till någon direkt hjälp i min nuvarande situation.

Tack och lov ringer min kontakt tillbaka till mig och ger mig två oerhört värdefulla tips: ”Följ skyltarna mot Hisingen, sväng sen av mot Frihamnen”. Klockrent. De sista kilometrarna klarar faktiskt GPSen att leda mig rätt och för de sista metrarna hittar jag en informationstavla som enkelt, begripligt och helt icke-elektroniskt kan informera mig var gästparkeringen ligger. Jag kom fram ca 13:30, trots allt. En halvtimme efter den ursprungliga ETAn som hade hållit utmärkt ända tills jag lämnade civilisationen och gav mig in i det som i folkmun kallas ”Göteborg” men som i stället borde heta något lämpligare. Förmodligen på ett språk mer lämpat för grova eder och förbannelser.

Sen var det dags för intervju och vid det här laget hade jag lyckats lugna ner mig så mycket igen att jag kunde ge ett sansat och intelligent intryck i stället för att utstöta primalskrik och svära ondskefulla eder över stadsplanerare och vägverk. Eskapaden nämndes till och med lite lustfyllt under intervjuen i en stämning av ”hoppsan, så det kan gå”.

Efter intervjun tänkte jag passa på att ta mig till Bauhaus för lite småinköp, det gäller att passa på när man är i närheten tänkte jag. Jag kom fram till en rondell och precis som många andra rondeller så fanns det en sån där liten ”bonusfil” precis innan rondellen för folk som vill svänga höger så man slipper in och gröta i själva rondellen utan smidigt och utan väjplikt kan svänga höger utan att vänta.

Eller rättare sagt, i civiliserade trakter hade den där lilla svängfilen PRECIS innan rondellen varit en sån gräddfil. I Göteborg är det en ”Haha, lurad!”-fil som ledde mig ner på ännu en flerfilig monsterväg som drog iväg mig nån annanstans och GPSen meddelade återigen ”Finding new route”. Då såg jag en sån där grön skylt med sträckad ram som det stod ”E6” på. Där kände jag att jag hade fått nog av Göteborg för den dagen, så jag sa som Cartman:

Resten av resan var, som sig bör, händelselös med begriplig skyltning och lättnavigerade vägar.

Igår hörde kunden för övrigt av sig. Det positiva är att jag fick uppdraget. Det negativa är att det innebär att jag kommer få köra mer bil i den förbannade staden! Fast nu har jag i alla fall trumf på hand: ”Hisingen”, ”Frihamnen”.

Bring it on, stadelände!

Ett försök till liberal syn på samvetsfrihet

Ni har säkert inte missat snacket om samvetsfrihet, att barnmorskor ska slippa utföra aborter om det strider mot deras religiösa övertygelse? Det här har stört mig ett tag, men jag har inte kunnat sätta fingret riktigt på varför. För ett par dagar sen kom jag på varför. Låt oss dela upp hela soppan i flera delar:

Friheten att få utbilda sig till barnmorska.

Att hindra folk från att utbilda sig om man uppfyller grundkraven bör rimligtvis ses som diskriminering, så att tex ta det säkra före det osäkra och tex vägra anta religiösa för att undvika att få in abortmotståndare är knappast en rimlig åtgärd. Dessutom behöver man inte vara religiös för att vara abortmotståndare (eller vara abortmotståndare för att man är religiös), så inget bra försök till lösning alls.

Friheten att få ha en åsikt.

Jag tycker att resonemanget att en människa blir till vid befruktningsögonblicket är befängd. Det som blir till är en potentiell människa, men under ganska lång tid är det vi pratar om bara en klump celler utan speciellt mänskliga drag (mer än rent genetiskt) som inte kan överleva på egen hand. Vi pratar om en gråzon där man kan sätta gränsen ”individ” ganska godtyckligt, men den generella koncensusen verkar ändå ligga nånstans runt tidsspannet där ett för tidigt fött barn idag kan räddas. Visserligen med intensivvård och med risk för livslång funktionsnedsättning, men ändå…

Att sätta gränsen vid ”sperma möter ägg” är dock, vill jag påstå, en ganska extrem syn på graviditeten som rimmar illa med dagens kunskaper om fortplantningsprocessen, men vi har religionsfrihet och även en sån åsikt bör därför rimligtvis respekteras. Även om man givetvis också bör ha rätten att anse att den är fel.😉

Friheten att slippa utföra aborter.

Det är här det blir kortslutning för mig. Det finns inget som tvingar någon till att bli barnmorska, eller läkare. Det finns inget som tvingar någon (som bor i Sverige) till att vara religiös, även om det kan finnas ett socialt eller kulturellt tryck mot individen att bli det. Följaktligen finns det inget tvång mot någon att göra aborter, det är fullt frivilligt! Det är visserligen en frihet som kan ha konsekvenser, but life’s a bitch.

Now, låt oss nu titta på en av stämningarna:

Det andra fallet gäller en barnmorska i Jönköpings län som av religiösa skäl inte vill utföra aborter har stämt landstinget efter att ha nekats anställning.

Vill vara barnmorska, är religiös, vill slippa utföra aborter. Check. De två första är friheter som ingen bör förvägras enligt ovan, men det tredje är inte en frihet! Det är en personlig preferens som framförs som ett krav och då landstinget inte är beredd att acceptera det kravet så erbjuds ingen anställning.

Låt oss nu titta på det här från arbetsgivarens synvinkel:

Man har ett behov av en barnmorska och man hittar en lämplig kandidat. Denna kandidat råkar vara religiös? So? Dels har vi religionsfrihet i landet och dels behöver inte religiositet vara ett hinder i yrket, i vissa fall kan det tom tänkas vara en styrka om man tex får in en religiös patient (you never know). Kandidaten vägrar dock utföra aborter, detta är förstås ett potentiellt problem. Landstingets uppdrag handlar inte om att erbjuda anställningar utan att tillgodose patienternas behov! Precis som vilken annan arbetsgivare som helst så handlar det om att försöka hitta de mest lämpliga personerna att anställa för att kunna genomföra verksamheten.

Det är så klart så att det är sällsynt med perfekta matchningar och att majoriteten av alla anställningar blir en kompromiss (från båda hållen), men i rollen som barnmorska ingår normalt idag, i Sverige, att genomföra aborter! Det är klart att arbetsgivaren kan acceptera att ta in en anställd som saknar vissa kvalifikationer för att övriga anställda täcker upp den saknade kompetensen, men det måste rimligtvis arbetsgivaren vara den mest lämplade att besluta! Således, klart landstinget kan välja att anställa en barnmorska som inte vill utföra aborter om man ser att det är möjligt utan att verksamheten äventyras.

Samvetsfrihet handlar därför inte om den religiösa personens frihet att få slippa utföra aborter (för den friheten har alla medborgare i Sverige) utan att personen ska få göra såna personliga val utan att behöva ta konsekvenserna av sitt eget handlande! Ett bättre namn vore därför konsekvensfrihet och denna konsekvensfrihet hotar att gå ut över landstingets frihet, som arbetsgivare, att välja den personal man tror är mest lämpad för sin verksamhet!

Det enda jag kan se i begreppet samvetsfrihet är därmed ynkedom, ynkedomen att inte själv vilja stå för sina egna val och personliga övertygelse. Om man inte kan hantera konsekvensen av sitt eget handlande utan i stället försöker lasta över det resulterande problemet på en annan part, hur lite är då ens övertygelse egentligen värd?

Modern teknik, fördelar och faror

Jag gillar modern teknik. De som påstår att det var bättre förr för att <insert godtyckligt påstående om att ditten eller datten minsann var bättre, mer genuint eller på annat sätt att föredra framför modernt alternativ> ger jag inte mycket för för i 9 fall av 10 är de fullständigt ute och cyklar och i det 10e fallet är det möjligen en fråga om tycke och smak (eller så har de bara svängt fel i senaste korsningen).

Ibland händer det dock att dagens fantastiska teknik kan ställa till det lite när man väntar sig det som minst. I volvon har jag monterat en liten kinesisk dongel som låtsas vara en CD-växlare och till den kan jag ansluta telefonen via bluetooth, det är i princip störningsfritt och fungerar oförskämt bra med tanke på att det inte kostade många hundringar via e-bay. Smutt, bekvämt och riktigt modernt trots att bilen tillverkades innan bluetooth var vardag annat än för obotliga teknikfreaks.

Jag använder den här fantastiska tekniken mest till att lyssna på podcasts när jag kör nånstans själv för få tiden att gå, ibland får telefonen dessutom guida mig och då blir det ibland lite problem med att nivåerna inte riktigt stämmer. Då kan det låta ungefär såhär:

Lorem ipsum dolor sit amet, conseIN THE ROUNDABOUT; TAKE THE SECOND EXIT!ctetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua. Ut enim ad…

Kan bli lite smärtsamt ibland och mer än en gång har jag önskat att jag hade separata volymer för podcasten och tanten i navigatorn.

Idag har vi varit och julhandlat, ett av de ställen vi skulle till är en liten lokal grisuppfödning där grisarna får vara ute och böka lite mer naturligt än de kan bland betong och stålrör. Jag är av åsikten att det inte är något fel i att äta kött, men jag tycker att man som konsument har ett ansvar för hur djuren haft det under sin uppväxt och vad gäller grisar och höns är det tyvärr ofta under all kritik. Därför är det trevligt att det finns ställen som tex Lillehems utegrisar.

Eftersom vi åkte båda två blev det ingen podcast, men för att hitta drog vi igång GPSen. Då min telefon ofta åker i den bilen automatansluter den sig till stereon och eftersom jag är lat var idag inget undantag. Jag ställde in volymen på vad jag trodde var lagom volym, men eftersom volymkontrollen är en sån där ”evighetsratt”, i stället för gamla tiders distinkta volymratt, och modern digital ljudhantering är så perfekt som den är så får man inte heller nuförtiden någon gratis feedback i form av bandbrus, skivknaster eller liknande. Således höll jag fan på att köra av vägen när GPSen plötsligt meddelade att:

(vrålhögt) IN 400 METERS, TAKE THE EXIT ON THE RIGHT!Det positiva var dock att detta meddelande levererades med digital perfektion! Inte en tillstymmelse till vare sig brus eller distortion alls. Fast det hindrar inte att det var på vippen att jag körde av vägen i ren panik och att vi kunde fått fira julafton på sjukhuset…

Det där med annonstext

Ibland begriper jag inte de som skriver jobb- eller uppdragsannonser. Eftersom jag inte haft en ”normal” anställning sen våren 2012 (Varför? Se den här serien blogposter) så innebär det att jag håller en hyfsad koll på vad marknaden kan erbjuda i form av främst uppdrag men även anställningar (det FINNS ju vettiga anställningar med…). Idag råkade jag på en annons som innehöll följande lilla guldkorn:

Vi söker dig som är strukturerad, van att leda dig själv i rätt riktning, vågar ta egna beslut och har en stark servicekänsla. Styrkan i din utvecklarprofil är förmågan att kunna överblicka och hantera komplexa affärsflöden i en applikation med ett flertal moduler och integrationer samt att klara av hög arbetsbelastning.

Alltså… Really…? Vem skrev det här? Det känns som att man bara staplat floskler på varandra.

Synonymer till floskel
tom fras, slitet uttryck, klyscha, harang, svulstighet, bombasm
(mest i pluralis) granna men tomma ord, fraser, klyschor || -n; floskler

En defintion på floskler är när det inte finns en naturlig motsats, dvs att påståendena är självklara för att ingen någonsin skulle vilja (ha) något annat. Tex ingen skulle ju skriva en annons som innehöll följande önskemål:

Vi söker dig som är ostrukturerad, van att leda dig själv i fel riktning, aldrig vågar ta egna beslut och suger på servicekänsla. Svagheten i din utvecklarprofil är oförmågan att kunna överblicka och hantera komplexa affärsflöden i en applikation med ett flertal moduler och integrationer samt oförmåga att klara annat än ytterst låg arbetsbelastning.

Har ni någonsin sett en annons som lyder så? Precis. Det är totalt meningslöst att rada upp självklarheter i sin annons och det enda det leder till är att man riskerar att framstå som oseriös. Ja, plus att ord som ”stresstålig”, ”hög arbetsbelastning” etc tenderar att få i alla fall mig att befara att arbetsgivaren är en skitstövel som käkar arbetskraft och skiter sönderstressade vrak.

Om man dessutom totalt misslyckas med att berätta något om vad arbetsgivaren erbjuder så tappar jag definitivt allt intresse. När man dessutom söker expertkompetens (dessutom relativt smal sådan) och behöver ha tag på en lämplig person ASAP framstår språket som komplett obegripligt. Varför ska någon vara intresserad av att svara på en annons som inte med ett ord förklarar varför de behöver en expert eller vilka arbetsuppgifter denne kommer få? Vilka ansökningar förväntar de sig att få om det enda annonsen beskriver är arbetsgivarens önskemål? Var finns moroten för de sökande? Varför ska över huvud taget någon söka det där uppdraget?

Totalt obegripligt.

En elbilsjunkies avbön – del 1

Jag har skrivit om elbilar flera gånger tidigare. Det är dags igen, men nu med ett annorlunda fokus.

Ofta när elbilar kommer på tal så är en av de stora stötestenarna räckviddsångest. De potentiella köparna hävdar ofta att de inte kan köpa en elbil för att räckvidden är för begränsad och att man behöver kunna göra de där resorna till fjällen, sommarstugan och/eller kontinenten en handfull gånger per år. Lösningen på detta brukar hävdas att vi måste satsa på en infrastruktur av snabbladdare!

Resonemanget utgår från (den förmodligen helt korrekta) hypotesen att om folk kan leva sitt liv precis som vanligt och slipper ändra på sig så kan man substituera bensinbil med elbil och bensinpump med snabbladdare och övergången till elbilar blir mindre smärtsam för normalbilisten. Bara att jag inte tror att det kommer funka i praktiken.

Jag ser det här lite som när man i bilismens barndom utformade bilarna så de såg ut som hästvagnar, för det var så man var van vid att färdas. Det fanns till och med idéer om att man skulle sätta ett konstgjort hästhuvud längst fram för att ge bilen ett mer ”normalt” utseende för att inte skrämma de hästar man mötte, men jag har inte hittat några fakta som styrker att någon någonsin tillverkade en sån kontraption. Även om den nya tekniken snabbt anammades som en ersättare för häst och vagn hade man helt enkelt svårt att förstå eller acceptera det paradigmskifte bilen innebar. Samma sak händer nu; vi är så vana vid dagens bilar att de blir måttstocken vi mäter allt annat mot. Jag tror det förblindar oss så vi inte ser de riktiga möjligheterna.

Låt oss börja med att utgå från tanken att elbilar ska vara en drop in-replacement för dagens bilar. Det innebär att vi måste kunna ”tanka” elbilen som vi är vana vid. Säg att det är ok att det tar 5 minuter att snabbladda en elbil, tar det längre tid kommer det innebära flaskhalsar när bensi… elmackarna längst med E4an inte hinner beta av kunderna snabbt nog i sommarvärmen. Idag brukar större mackar kunna hantera 8-12 bilar samtidigt och det kan ändå bli kö vid pumparna under semestertider, elbilar går (generellt sett) kortare sträcka på en ”tank” så åtminstone i dagsläget blir man tvungen att skala upp det till säg 20 bilar på en gång. Kanske mer.

Det är ok om ni inte hänger med i det tekniska resonemanget i följande stycke. Det är inte avgörande för förståelsen av resten av texten men för att resonemanget ska vara komplett så behöver vi prata lite om laddning och energi, så bear with me for a few sentences…

Säg att varje bil har en batteripacke på ca 20 kWh och denna ska laddas på ca 5 minuter, det innebär en effekt på 240 kW i kablarna. Lägg till ca 80% effektivitet för ställverk + laddsystemet + batterier i bilarna så hamnar man på 300 kW in. 20 bilar samtidigt och 300 kW blir en toppeffekt på 6 MW för elmacken. Varje mack kommer få ha ett eget ställverk, men det är ju lösbart! Vid 10 kV blir det 3*200 Ampere, inte alls problematiskt rent tekniskt. Förutom att det finns knappt 3000 bensinmackar i Sverige och pga elbilarnas sämre räckvidd så finns det en risk att antalet kommer behöva ökas, eller så löses det med bättre räckvidd i elbilarna, men effekten som ska in i batterierna är fortfarande konstant så problemet får bara en annan fördelning.

Nå, bara att slänga pengar på snabbladdningsproblemet, tekniskt går det att lösa. Frågan här är vems pengar…

Elbilsförespråkare nämner gärna att fler elbilar är BRA för eldistributionen eftersom elbilarna kan laddas på natten när tex våra kärnkraftverk ändå går på tomgång. På så sätt jämnas lasten ut och vi får en bättre fördelning av elkonsumtionen. Ja, förutom då om varenda jävel kommer ”tanka” sin bil ”som vanligt” då man kommer få spikar i förbrukningen som kommer med sämsta möjliga timing; när elförbrukningen i samhället redan är hög. Alternativet är att man laddar hemma nattetid i garaget till vardags och bara använder snabbladdarmackarna på semestertrippen (och, förstås, för yrkestrafik) men då pratar vi om ett hejdlöst överdimensionerat distributionssystem som måste dimensioneras för en toppeffekt som bara inträffar några få helger varje sommar, dvs när folk har semester.

Inte en jävel kommer vara beredd att investera i den infrastruktur som behövs för familjen Svenssons semestertripp om det innebär att skiten går med förlust >350 dagar om året. Ja, annat än om politikerna tvingar dem då. För att det här ska ske krävs det förmodligen just politiska beslut, sist det skedde var det för att premiera E85, något som slog ut många mindre mackar till ingen praktisk miljönytta i slutänden.

Ett annat problem med det här är också att det här är lite av ett slag i luften, för de stora utsläppen i trafiken kommer inte från privatbilismen utan från transporter. I dagsläget släpper lastbilarna ut ca 2-3 ggr mer avgaser än bilarna, så fokuseringen borde rimligtvis ligga på att få ner utsläppen från lastbilarna först och främst och se eventuell minskning på bilsidan som ren bonus. Förmodligen kommer det här att ske helt utan att politikerna lägger sig i (vilket givetvis inte kommer hindra att politikerna kommer försöka ta åt sig äran för det, tex genom att ta ”kraftfulla” beslut som tvingar igenom teknik som ändå är på väg…) för det finns rätt stora ekonomiska vinster att göra på att effektivisera transporterna. Eftersom konkurrensen är stenhård inom transportsektorn är en konsekvens av det att alla måste anamma ny teknik som minskar kostnaderna.

Lastbilstillverkarna jobbar redan med det här. Mercedes räknar med att 2025 kommer vi börja se autonoma lastbilar på vägarna.

De här lastbilarna är bland annat utrustade med ett v2v-system (vehicle to vehicle, ett radiosystem med ca 500 meters räckvidd) där en bil kan varna andra bilar om hinder på vägen, köbildning, olyckor, omkörningar etc. Det gör att en bil tex kan anpassa hastigheten i god tid och på så sätt spara bränsle, agera på en olyckssituation som händer utom synhåll, som tex vinterns olycka på Tranarpsbron, men även att lastbilarna kan köra i konvojer med mycket kortare avstånd mellan bilarna än vad som är möjligt med mänskliga förare.

Konvojkörningen innebär tex att lastbilarna kan använda samma teknik som flyttfåglarna gör; första bilen bryter igenom luftmotståndet och efterföljande lastbilar utnyttjar samma ”hål” genom att köra med bara några meters avstånd. Det innebär också att efterföljande fordon inte behöver ha en aktiv förare eftersom alla bilarna färdas tillsammans, så i stället för att förarna måste stanna fordonet för att få sina lagstadgade pauser så kan de helt enkelt turas om att leda konvojen (dvs också lite som flyttfåglarna agerar). Det är också fullt möjligt att inte alla av konvojens bilar är bemannade utan även består av flera obemannade fordon som bara ”hakar på” ledaren.

Fast… Med ett autonomt fordon behövs inte ens föraren längre. Egentligen. Tar man bort föraren behöver inte bilen längre ha en vindruta eller en förarhytt, tar man bort förarhytten kan man utforma lastbilen mer strömlineformad än idag och ytterligare sänka bränsleförbrukningen och när man inte har en förare som kostar pengar blir kostnadskalkylen för transporterna annorlunda och det lönar sig att sänka hastigheten, vilket ytterligare minskar bränsleförbrukningen.

Givetvis kommer inte alla lastbilar att bli helt förarlösa! Mindre lastbilar tex för paket- och varutransporter lär kräva fortsatt bemanning, men de där lastbilarna som bara mal mil på E4:an behöver faktiskt inte vara bemannade om de ändå hittar mellan godsterminalerna på egen hand. Det gör det också mer praktiskt genomförbart att samtidigt elektrifiera dem än det är att elektrifiera privatbilismen. Ska privatbilismen elektrifieras måste man troligen, som redan konstaterats, bygga ut laddmöjligheter i hela landet vilket är praktiskt hopplöst, ska man bara försörja primärt lastbilar på begränsade sträckor handlar det i stället om punktinsatser där det lönar sig bäst.

Det finns redan lastbilar som drivs med hybridteknik och i Pajala pratades det för ett par år sen om att satsa på elektriska lastbilar för malmtransporter (men jag vet inte om det blev nåt eller man skrotade idén igen). Det finns även malmtruckar som använder sig av elkraft för att stötta dieselmotorn och på så sätt spara energi och minska utsläppen.

Samtidigt är förstås problemet att miljönyttan uteblir mer eller mindre helt om den elkraft som används kommer från fossila bränslen, som tex kol, så för att det här ska vara praktiskt möjligt krävs vettiga energikällor men det är ett helt annat ämne som jag hoppas kunna skriva färdigt om en annan dag. Min första och andra del om just svensk energipolitik har tyvärr ännu inte fått sällskap av sin tredje och avslutande del, men förhoppningsvis någon dag…

Så vi privatbilister? Ska vi fortsätta skralta runt i en gammal Volvokombi i all framtid medans lastbilarna blir allt mer IT?

Nä, knappast. Men det kommer jag skriva om i nästa del.

%d bloggare gillar detta: