Full Mental Straightjacket

Zen och konsten att kvantifiera feminism – Conclusion

Det verkar vara poppis för pirater att prata feminism just nu så jag tar väl och postar min avslutande del om kvantiserbar feminism. Det är en direkt fortsättning på mina tidigare poster Zen och konsten att kvantifiera feminism – Ciffhanger & Zen och konsten att kvantifiera feminism – Intermission och för er som inte orkar läsa båda de kommer här TL;DR-versionen:

Emma och jag retorikstångas ibland och då och då händer det att det uppstår nya tankar från de små skärmytslingarna. Av någon orsak lyckades vi för några dagar sen komma in på feminism och jämlikhet (igen) och bland annat (inte igen) hur ett västligt matriarkat skulle ha påverkat historiens gång (läs: inte alls). Vidare diskussioner (tex om hur kvinnliga chefer på papperet är jämlika män men i verkligheten ofta får stå ut med ganska pissiga attityder) fick mig att dra vissa associationer till Zen och konsten att sköta en motorcykel och hur Pirsig delar upp begreppet kvalitet i square (intellektuell) och hip (konstnärlig) kvalitet, men när det begav sig var jag för trött för att faktiskt kunna koppla den halv-Nelson som behövdes för att få ihop det på slutet så det är alltså de associationerna jag nu försöker sortera upp genom att skriva om dem.

Janis Joplin, Vikingarna och Crystal Waters var med på ett hörn också.

Enligt Pirsig är kvalitet tudelat; det finns den fysiska, ofta lättkvantiserbara, kvaliten som är lätt att begripa sig på och så finns det den upplevda kvaliten som är mycket jobbigare eftersom den inte är lika lättdefinierad och dessutom ger utrymme för ett massa subjektivt tyckande. Kvalitet går som en skiljelinje mellan dessa båda; föremål som håller en hög kvalitet är inte bara fysiskt tåliga tingestar utan ger även en ”skön” känsla när de används. Saknas en aspekt av detta talar man ofta om dålig kvalitet, oavsett vilken aspekt som saknas.

Applicerar vi detta på livskvalitet som någon slags lös definition på vad som garanterar en människa ett lyckligt och trivsamt liv så ser man även där att livskvaliten kan delas upp i Hip och Square, i något kvantiserbart och något mer odefinierbart, subjektivt. Feminismen, som fått agera någon slags katalysator i de här funderingarna, har traditionellt sett fokuserat på Square, på att människor, enligt lag, ska ha samma rättigheter och möjligheter, men Anne Lister fick agera exempel på att man kan förbättra sin livskvalitet även genom att förbättra sin ”hippa” livskvalitet, trots frånvaro av de jämställdhetslagar som vi i Sverige idag nog mer eller mindre tar för givet.

Anna påpekade att jag inte nämnt en viktig sak vad gäller Lister:

Ho! Q skriver om Anne Lister!
Hon hade dock ärvt en del pengar som gjorde det möjligt att bryta regler lite som hon vill.

Och det är ju helt rätt! När jag skrev om Lister så tänkte jag att det kanske inte var så viktigt att påpeka det, men det slog mig lite senare att visserligen visar Lister att det är möjligt att förbättra sin livskvalitet även om man är förtryckt av rådande lagar och regler men det är inte en möjlighet som är öppen för alla!

Det är därför alla dessa frihets-ismer av nödvändighet måste börja med att angripa systemfelet först och per definition måste vara square, tråkiga och snusförnuftiga för att ge alla möjligheten att bryta med normer och traditioner. Först när man garanterat, genom lag, så enkla saker som tex att en kvinna har rätt att bära långbyxor utan att riskera att straffas som man över huvud taget kan börja adressera attityder och normer.

Problemen verkar uppstå när man vant sig vid att bära regelverksglasögon och det inte längre finns så mycket att ändra bland alla lagar och regler. Arbetarrörelsen hade flera enkla, rationella mål när det begav sig. Åtta timmars arbetsdag, två veckors semester, allmän skola osv, enkla saker som var lätta att motivera och som var ett snabbt sätt att ge så många som möjligt ett drägligare liv så snabbt som möjligt. Sen verkar det där med åtta timmars arbetsdag blivit nån slags helig graal och alla skulle sysselsättas, den allmänna skolan, som från början var en quick-n-dirty fix för att motarbeta den utbredda analfabetismen, blev till någon slags helig ko och alternativ möts med väldigt stor misstänksamhet och motstånd. Den reaktionära arbetarrörelsen blev konservativ, på gränsen till bakåtsträvande.

Jag upplever att många feminister ter sig lika vilsna idag och vad som jag verkligen tycker är trist är att se alla som hävdar att ”det händer ju inget”! Rekordet i korkade, oupplysta uttalanden är nog den person som till och med hävdade att det inte hänt nånting på jämlikhetsfronten på 40 år! Det är lite facepalm på den åsikten. För 40 år sen hade vi tex ca 20% kvinnor i riksdagen, idag har vi ca 45% och kvinnliga politiker är fullt normal vardag. För 40 år sen var redan en kvinna i en bolagsstyrelse unikt, idag är runt 25% av ledamötena kvinnor och andelen styrelser som har åtminstone en invald kvinna är nästan 90%. Av de nya ledamöter som väljs in till bolagsstyrelser är nästan 40% kvinnor och eftersom alla ledamöter som idag går i pension bara är män så kommer vi se en fortsatt ökning av andelen kvinnor i bolagsstyrelser som en naturlig konsekvens av detta.

Kampen om den rättvisa, kvantifierbara, jämlikheten mellan könen är egentligen redan vunnen och det svenska samhället rör sig allt snabbare mot en rimligare balans på allt fler områden, ett exempel på det är att där det tagit svenska börsbolag knappt 10 år att gå från 6,1% till 23,8% kvinnor i styrelserna (mellan 2002-2010) tog det riksdagen ca 40 år att uppnå samma sak (mellan 1936-1976)!

Den frihetliga jämlikheten släpar däremot efter. Det finns väldigt mycket attityder och perspektiv som bromsar utvecklingen, ofta i form av små oansenliga händelser som man kanske inte tänker på. Föreställ er tex att ni har lämnat in bilen på service (ni som inte har bil får väl tänka er en dator inlämnad på reparation eller annat typiskt ”manligt” teknologiskt), ni kommer till kundmottagningen och får snacka med den kille som har hand om betalning och utlämning. Du ställer en del ingående frågor om vad som har gjorts och killen bakom disken säger ”Oj, det vet jag inte, men jag kan hämta teknikern!”.

När killen kommer tillbaka så är det med en ung kvinna klädd i skitig overall och spår av motorolja och annat bilrelaterat guck på underarmarna. De flesta människor kommer bli överraskade när man ställs inför den typen av oväntad situation, att det finns en viss risk för fågelholkssituation är mao bara mänskligt, men det intressanta är hur du reagerar sen!

Kommer du:

1. Stänga fågelholken innan flyttfåglarna hälsar på och försöka agera världsvant och naturligt?
2. Uttrycka din överraskning verbalt, gärna med bedyrande att du tycker det är tufft av henne att våga välja ett killyrke trots att hon är tjej?
3. Vända dig till killen bakom disken för att det känns ”konstigt” att prata teknik med en tjej?

Om du vet med dig att du kommer reagera enligt 1 är det väl bara att gratulera. Du försöker faktiskt aktivt brottas med dina egna förutfattade meningar, för det är, trots allt, mänskligt att generalisera eftersom det är så vi överlever. Att aktivt bearbeta förutfattade meningar och generaliseringar, egna eller andras, är det enda sättet att komma till rätta med dem och hjälpa till att göra samhället jämlikare på en individnivå.

Om du hör till kategori 2 så tror du säkert att du slår ett slag för jämlikhet när du uppmuntrar den duktiga tjejen, men fundera på hur det upplevs för henne när den 47:e jävla kunden kommer in och berättar hur duktig hon är som klarar av att skruva i bilar, nåt som killar bara förväntas fixa eftersom de är killar, bär overall och jobbar på en verkstad. Hit hör också de kvinnor som berömmer pappor för att de är duktiga när de tar hand om sina egna barn (Det insinuerar ju att det fortfarande, 2013, är ett självklart mammagöra, var det verkligen så du menade?) eller alla de pappskallar till killar som jag genom åren hört kläcka ur sig ”Jag har inget emot bögar så länge de inte stöter på mig!” (Right, så det är helt ok att den där tjejen du är helt oattraherad av och bara inte står ut med för att ni är oense om precis ALLT kommer fram och tar dig på kuken enbart för att hon är tjej? Nä? Trodde inte det heller…)

Hör du till kategori 3 är du en skitstövel. End discussion.

Många är säkert medvetna om att oavsett vad lagen säger om lika värde etc så är fortfarande inte samhället rättvist och det finns gott om såna här exempel, men då kommer det där med att allt ser ut som en spik när man har en hammare! BANG!

Denna kvantifierbara statistiska jämlikhet har varit rättesnöret så länge att den sällan längre ifrågasätts, 50/50-målet är viktigare än individens eventuella önskemål och ibland får jag känslan av att könet helst ska undertryckas (lite som att det alltid funnits de som ansett att ”avvikande” sexualitet ska undertryckas och gömmas).

Begreppet hen är intressant ur det perspektivet. Eller som Tomas Kronvall skrev i en chat:

Angående hen: jag ser tre huvudsakliga reaktioner.
1. ”Vafan ska vi ha ett sånt ord för?! ”Han” och ”hon” räcker gott!”
2. ”Vettigt att använda på de som faktiskt är könsöverskridande.”
3. ”Jaa! Jag ska använda det som default på alla, såvida de inte specifikt ber om att refereras till som han/hon!”
…och jag kopplar de tre till lite olika inställningar till hur man hanterar kön, rent allmänt. 1 är att ignorera allt som inte passar in i de etablerade kategorierna, 2 är att lyfta fram och ge de som inte passar in ett jämlikt erkännande, och 3 är att underkänna kategorierna som sådana.

Att reaktion 1 totalt missar att kön inte nödvändigtvis är 100% ditten eller datten är, hoppas jag, rätt uppenbart för de flesta, men att tro att man löser några jämställdhetsproblem genom att man genomgående skriver ”hen” så fort man har chansen (gärna med försvaret att det finns andra språk som inte gör skillnad på hon och han)… Mja. Eller som Mark Levengood kommenterade ”hen”:

Finskan har inte han eller hon, bara ”hän” Detta har inte bidragit ett dyft till jämställdhet. Vi finländska män är fortfarande glada tölpar

Det är på väg åt samma håll med jämlikheten som det gick med arbetarrörelsen; en längtan efter mer frihet och möjligheten att leva ett drägligt liv förvandlas sakta till millimeterrättvisa. Det duger liksom inte med samma möjligheter och rättigheter, det ska inte vara jämlikt utan det ska vara LIKA! In till en nästan tragikomisk överdrift där 50/50 blir en påtvingad norm på samma sätt som 8 timmars arbetsdag förvandlats till ett heligt mål som alla ska uppfylla så ska fan varannan blöja bytas och varannan soppåse slängas av mannen, tills döden skiljer oss åt!

En ojämn fördelning är inte nödvändigtvis ett tecken på ojämlikhet på samma sätt som en jämn fördelning inte garanterar jämlikhet. Jämlikhet är inte 50/50 könsfördelning i styrelser eller på nån annan plats i samhället, jämlikhet är inte att mamma och pappa är hemma med barnen exakt lika många dagar, jämlikhet är inte kvantifierbar mängdlära eller statistik på ett papper.

kär vän myntade ikväll begreppet makrobitter. När man är bitter över patriarkatet och kapitalismen och inte enskilda män eller chefer. Vsg.

Det känns ibland som att det råder en myt om att män är så förbannat lyckliga och framgångsrika att det viktigaste som finns är att kvinnor blir precis som män, analogt med detta ska män minsann tvingas ta ut sina pappadagar, annars jävlar, så att allt blir så millimeterjämlikt att individens identitet smetas ut i en sörja av kollektiv extas där alla lever karbonpapperskopior av varandras liv.

Så vad är jämlikhet. Livskvalitet hävdar jag, men då uppstår frågan vad är livskvalitet? Och inte minst, är det en norm som ska avgöra vad som är livskvalitet för just dig, eller vem ska annars avgöra? Vem sätter din norm? Vad är DIN norm, DITT mål?

”Man is the measure of all things.” Yes, that’s what he is saying about Quality. Man is not the source of all things, as the subjective idealists would say. Nor is he the passive observer of all things, as the objective idealists and materialists would say. The Quality which creates the world emerges as a relationship between man and his experience. He is a participant in the creation of all things.

Feminismen, precis som socialismen, har varit historiskt väldigt viktiga verktyg för att ge oss alla möjligheten att kunna forma våra egna liv, de har röjt vägen för individens önskemål genom att få bort systematisk diskriminering av individer baserat på social klass, inkomst, kön etc. Det man aldrig får glömma är dock att politik alltid är square! De är hammare för att bygga regelverk baserat på kvantiserbara storheter, men när regelverket står där är hammare dåliga instrument för att få folk att frivilligt flytta in i den nybyggda framtiden.

När jämlikhet diskuteras idag handlar det oftast om attityder, dvs hippa värderingar, som tex mitt fiktiva exempel ovan om kvinnliga bilmekaniker. Det är helt rätt att det diskuteras, precis som samma situation där kvinnan är utbytt mot en färgad person (valfritt kön) också måste diskuteras och ju mer det diskuteras, dess mer blir folk tvungna att betrakta sina egna fördomar. Problemet är att hippa egenskaper är egenskaper som är omöjliga att ”ta på” och därmed svåra att sätta ett mått på eller definiera ett mål för och det gör det svårt att hantera vad som är ”rätt” respektive ”fel”. Alltså skyller man hellre på att den förra hammaren var för liten och rotar efter en större hammare i verktygslådan eftersom det är lättkvantifierbart och därmed mer begripligt. Problemet är att en större hammare inte är ett dugg mer effektiv mot attityder.

Det staten och samhället kan göra är att ge oss den lagliga rätten att vara oss själva, men jämlikhet och livskvalitet, verklig jämlikhet och livskvalitet i stället för siffror på ett papper, kan vi aldrig riktigt uppnå förräns vi själva är med och styr våra liv, men innan vi kan ta kontrollen över våra liv och styra det i den riktning vi vill åt måste vi först veta varthän vi vill! Först när vi har ett personligt mål, tar aktiva beslut för att nå dit och efteråt känner att vi uppnått det vi önskar, först då kan våra liv innehålla kvalitet och vi kan, i själva essensen, anses vara jämlika. Precis som Pirsig säger uppstår kvalitet i snittet mellan Hip och Square; det är först när vi har rätten att vara de vi vill vara, utan lagar och regler som begränsar oss, utan attityder och normer (egna eller andras) som går stick i stäv med vår vilja, först då kan vi nå vår fulla potential som fria individer.

Den politiska feministiska rörelsen har spelat ut sin roll när regelerket väl är byggt. Det är därför jag tex anser att Feministiskt Initiativ är en politisk relik som aldrig kan bidra med någon egentlig förändring i Sverige; den försöker slå in öppna dörrar, den försöker använda square mot hip, den har missförstått problemet och försöker applicera fel lösning. Jämlikheten i Sverige är inte perfekt, det finns många orättvisor kvar och det är en lång bit kvar innan det blir helt ”naturligt” med kvinnliga tekniker, färgade politiker eller ensamstående pappor som har vårdnaden för sina barn, men de problem som kvarstår är just såna attitydproblem som aldrig kommer gå att lösa med en större hammare. Ja, man försöker tex genom att ta till kvotering, men vem säger att 50/50 är en optimal lösning i alla situationer? Och om det ska anses vara en optimal lösning, varför ser vi inte motsvarande politik vad gäller vårdnadstvister? Var är våra 50% ensamstående pappor med barn?

Så när är du egentligen, som individ, jämlik? Jag vill påstå att det är när du har möjlighet att, lagligt och attitydmässigt, välja mellan att tex bli bilmekaniker eller hemma med barnen oavsett vilket kön du har, när du blir accepterad som du är oavsett hudfärg, oavsett sexuell preferens, oavsett om du delar denna preferens med 20%, 50% eller 80% av den övriga befolkningen med samma kön, etnicitet eller hur man nu vill dela upp mänskligheten.

Den enda som kan avgöra om du är jämlik är du själv; om du har rätten och möjligheten att leva ditt liv som du vill utan att andra bestämmer hur du ska leva det.

Allt annat är bara siffror på ett papper.

Demokrati: teori och praktik

Inte helt sällan kritiseras den hiearkiska demokratin där den enskilda medborgaren, eller medlemmen i ett parti, får rösta på representanter som förmodas företräda sina väljares intressen. Eftersom det är orimligt med en så pass stor uppsättning representanter att alla kan hitta en som verkligen företräder alla ens egna åsikter så blir röstandet i bästa fall en kompromiss där man gör en avvägning och kommer fram till vilken representant som ändå mest företräder de åsikter man själv har och i sämsta fall blir röstandet en slentrianövning där man egentligen väljer sin representant på allt annat än rationella grunder.

I realiteten finns det, milt sagt, en viss diskrepans mellan det som utlovas i valtider och den politik man i praktiken kommer föra. Ingen politiker blir vald för att man tex vill göra neddragningar eller på annat sätt ställa till vardagen för medborgarna, alltså nämns inte de dåliga nyheterna utan man nöjer sig med att basunera ut de saker man vet har stört chans att resultera i ett bra valresultat. En populistisk röstmaximering.

Eftersom den stora massan medborgare lever rätt likartade liv med ungefär samma typ av vardag innebär det att de också är mottagliga för likartade floskler och eftersom de flesta föredrar att behålla sin trygga, kända vardag utan för stora förändringar så innebär det att partierna sakta rör sig mot rätt likartade budskap, vilket knappast kan bli mycket tydligare än när tex Moderaterna började kalla sig för nya arbetarpartiet.

Resultatet blir att hela den demokratiska processen reduceras till en ritual där folks brist på valfrihet leder till att politiken och resten av samhället tappar kontakten och även om den drivna politiken påverkar folks vardag väldigt starkt så representerar den i allt mindre grad vad folk egentligen tycker och tänker. Samtidigt används denna ritual som legitimitet för att kunna behålla status quo trots de uppenbara bristerna.

Det här är ett samhällsproblem som det talas om alldeles för lite och våra folkvalda föredrar nog att det förblir så eftersom det undergräver deras egen legitimitet.

Inom Piratpartiet har man valt den andra extremen; genom att göra medlemsmötet öppet för alla skippar man alla mellanled och alla kan direkt göra sin röst hörd, både genom att lägga fram egna motioner, yrkande på existerande motioner samt rösta i de två medlemsmöten som genomförs online två gånger om året. Teorin är att eftersom man slipper hiearkin ökar därmed också det demokratiska inflytandet för alla.

I realiteten innebär det att det kräver att varje medlem är beredd att avsätta en rätt ansenlig del av sin fritid för att kunna sätta sig in i frågorna och delta i omröstningarna. I det nu pågående medlemsmötet har jag räknat till 11 propositioner, 4 stadgemotioner, 65 sakpolitiska motioner, 4 övriga motioner samt inte mindre än 356 omröstningar! Om vi säger att det tar 5 minuter att sätta sig in i varje proposition och motion samt 1 minut att bestämma sig för hur man ska rösta i varje omröstning så innebär det att det nuvarande medlemsmötet kräver 13 timmar per medlem. Troligtvis handlar det om betydligt mer tid om man verkligen ska sätta sig in i varje fråga, det gjorde det i alla fall för mig när jag fortfarande bemödade mig att försöka hänga med i medlemsmötena.

Under alla år jag varit med i Piratpartiet har jag nog aldrig sett mer än 200 röster i en enskild votering (antalet röster redovisas alltid), inte ens när Piratpartiet hade över 50000 medlemmar kunde jag notera någon motsvarande ökning av valdeltagandet på medlemsmötena. Resultatet är att en så försvinnande liten andel av medlemmarna deltar att jag är ytterst tveksam till att kalla processen för representativ för medlemmarnas åsikter. Det har framkommit förslag på olika lösningar på problemet men ytterst lite har hänt mer än att presidiet (heder åt dem) har försökt göra situationen så bra som möjligt utifrån de smått omöjliga referensramar de blivit tilldelade, men grundproblemet att deltagandet är högst marginellt kvarstår eftersom den nuvarande direktdemokratiska ordningen verkar vara en helig ko som inte får röras.

Resultatet blir att de som gör sin röst hörd är personer som har gott om fritid eller är beredda att offra den lilla fritid de har på den internpolitiska processen. Det utesluter med stor sannolikhet heltidsarbetande föräldrar, egna företagare (som ofta jobbar betydligt mer än heltid) och andra personer som helt enkelt inte är beredda att offra den lilla paus de har på en denna tidsödande process. De som styr hur tex Piratpartiets breddningsarbete ska fortskrida blir därmed en liten högljudd klick som hävdar att processen är demokratisk trots att valdeltagandet är så lågt att det skulle anses vara katastrofalt i alla rimligt demokratiska sammanhang.

Det här är ett interndemokratiskt problem som många pirater helst sopar under mattan eftersom ett erkännande av att processen inte fungerar vore att erkänna att tex hela det nuvarande partiprogrammet i praktiken tagits fram av en liten elit utan att i realiteten vara sanktionerat av den breda medlemsbasen som man gärna försöker påskina.

Jag har varit medlem i Piratpartiet sen 2006. För ungefär en vecka sen gick mitt medlemsskap ut för att jag helt enkelt inte kände nån mening att förnya det, trots att allt som krävdes var att jag klickade på länken i något av påminnelsemailen eller svarade på nåt av påminnelse-SMSen.

Ett populärt citat som tillskrivits Benjamin Franklin, Albert Einstein och troligen en handfull andra personer är:

The very definition of insanity is to keep doing the same thing over and over again, expecting different results.

Piratpartiets direktdemokratiska medlemsmöten är ett organisatoriskt experiment som havererat, ändå envisas man med att fortsätta med samma modell möte efter möte. På samma sätt som jag innan valet 2006 (2006 och framåt har jag röstat på Piratpartiet) helt enkelt slutade rösta i valen för att jag inte längre ville bidra till att legitimera vår urholkade demokrati så är jag inte längre beredd att via mitt medlemsskap legitimera de åsikter en liten högljudd möteselit röstar igenom genom att utnyttja det faktum att den tidsödande processen i praktiken utestänger en förkrossande majoritet  av medlemmarna från medlemsmötena.

Har ni sett Babylon 5? Minns ni den ödesmättade inledningen till avsnitten i säsong 3 när ungefär allting såg genomeländigt och svart ut?

The Pirate Party was our last, best hope for Freedom and Integrity.

It failed.

Ibland är det svårt att fatta hur mycket verkligheten ändrat sig…

Ibland är det bra att faktiskt reflektera över hur fort utvecklingen går. Varje fönster i bilden ovanför rymmer lika mycket text (80×24 tecken) som hela skärmen på min första riktiga dator, en ABC806. Och det är på en av mina tre skärmar (även om de andra två är mindre). På min ABC608 fanns det givetvis inga som helst möjligheter att ha mer än en skärm och även om det hade funnits hade jag förmodligen inte haft råd i alla fall.

Det är ganska exakt 30 år sen ABC 806 lanserades, det är 30 år som gått från en primärt mekanisk tillvaro där digitalteknik fick nöja sig med att spela andrafiol, våndat sig igenom en digital era där digitaltekniken stod i fokus till ett samhälle där även digitaltekniken förpassats till en bakgrundsroll (om än en viktig sån) där information och sociala medier envetet skjuter bredsida efter bredsida mot gamla sanningar och etablerade maktstrukturer.

Många av alla de konflikter vi ser idag (wikileaks, the pirate bay, arabiska våren, you name it) har sin grund i de där gamla datorerna som i praktiken bara var en låda med kisel dummare än en modern smartphone (till och med dummare än de flesta ”dumbphones”) som fått en moddad TV ditklämd på toppen. Det var då på 80-talet som datorer snabbt blev vanliga utanför laboratorier, universitet och företagens datorhallar och det var då utvecklingen exploderade i alla otänkbara riktningar och vi fick se BBSer, Fidonet, copyparties (som sen blev LAN-parties) osv. Ingen hade nog då ens i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig dagens samhälle.

Jag tror det är nyttigt att ibland sätta sig ner och fundera på vad som hänt och vad som händer, inte nödvändigtvis av nostalgiska skäl utan helt enkelt för att skapa sig ett mentalt drivankare för att förstå sin samtid och hur samhället förändras. Hur såg din vardag ut för fem år sen? Tio år sen? 20? 30? Eller till och med 40? De där sista alternativen kan ni som växt upp i IT-samhället ignorera, de finns där för oss som växte upp med en grå Dialog i hallen…

Det är väl egentligen inte så konstigt att det finns de som vill stoppa tillbaka Internet i Pandoras ask.

Ta dig tiden att fundera över hur våra liv har förändrats av den nuvarande teknikutvecklingen, hur en så idag självklar sak som webben skapades av idealister som byggde upp en banbrytande teknik inte för att tjäna pengar utan för att de var drivna av en kreativ klåda och en nyfikenhet att se om det gick. Fundera på vad det skulle innebära om den kreativa klådan och uppfinnarförmågan låstes in och inte tilläts grasera fritt längre. För det är det det innebär när man försöker lägga locket på på den kaotiskt kreativa plats som kallas för Internet.

Tänk dig om locket hade lagts på redan då på 80-talet och vi i stället för våra smartphones och monsterskärmar fortfarande hade haft en grå dialog i hallen.

Orättighetsallianser och hydror…

Ingen har väl missat den lilla kelstunden vissa pirater ofrivilligt har fått ha med den så kallade ”Rättighetsalliansen” senaste veckan?

Bra. Då har ni väl inte heller missat att PP duckade kulan genom att helt enkelt peka vilt, skrika ”Titta där!” och sen snabbt som attan skyffla hela TPB väster- och söderut när alla tittade bort? Bra. De flesta pirater jag pratat med och hört från verkar ha tyckt att det var ett rätt juste partytrick, men det finns förstås alltid de som hyser en avvikande åsikt.

Roligast tycker jag nog PiratpartiSt är som först kritiserar valet att ducka kulan med:

Piratpartiet hade chansen att ta striden för alla oskyldiga människor som hotas av upphovsrättslobbyn, men de valde att inte göra det, de valde att inte stå upp för sin övertygelse. När striden står för dörren så låste de dörren och smet ut bakvägen istället, och istället för att ha ett snabbt möte och göra något, så väntar de med eventuella motåtgärder på nästa styrelsemöte en vecka senare.

Men sen när det blir mothugg i kommentarsfältet och flera andra pirater högst vänligt försöker förklara varför beslutet snarare ska ses som en utmärkt lösning i stället för en flykt så lubbar Johan själv ut genom bakdörren så när jag skulle posta in mitt svar så fick jag bara ett:

Tyvärr är kommentarer avstängda för det här inlägget.

Nå, det är Johans blog och han får förstås själv bestämma om hur han ska hantera situationen när folk ger honom mothugg, men om man inte klarar av att folk har avvikande åsikter som framförs civiliserat och vänligt i ett kommentarsfält så kanske man inte är riktigt rätt person att kräva att diverse andra pirater ska dra fram i legal krutrök och riskera att få ta en stämningskula som kan förfölja dem resten av livet.

Update: Blogkommentarsavstängningen rapporteras ha varit av en övergående natur och sägs ha blivit fixad, se kommentarsfältet nedan. Damn. Då blev jag ju irriterad nog att bryta blogtystnaden helt i onödan…

Här är i alla fall mitt svar till honom som jag alltså inte fick chansen att posta:

Jag tycker Gonte sammanfattade det här bäst i två kommentarer i en chat:

”Varje gång vi säger publikt att vi gett upp, ger vi oss badwill, varje gång vi säger att vi fintat RA ger vi oss goodwill. Vi kan inte styra helt hur media vinklar det, men vi kan påverka genom hur vi själva säger det…”

”Om vi väljer att ta det här revirpissandet publikt, så är det det vi förlorar anhängare på, inte på att TPB flyttat en kabel.”

PP har inte vikt sig. PP har undvikit en riggad situation som hade varit om inte omöjlig så åtminstone mer eller mindre omöjlig att vinna. Situationen var också så riggad att det inte var PP som parti som riskerade att drabbas utan enskilda representanter som hade fått ta smällen som privatpersoner. Vad har hänt de som drabbats av samma situation tidigare? Tja, Fredrik Neij sitter i Laos och hoppas kunna hålla sig undan svensk rättvisa tills hans straff är preskiberat, Gottfrid Svartholm sitter i svenskt häkte och har att se fram emot en liten fängelsevistelse ganska snart och det ser väl inte helt ljust ut för Peter Sunde att kunna undvika fängelsevistelse heller.

Varför ska vi skapa fler martyrer? Vad finns det för poäng att skapa fler prejudikat, androm till varnagel? Nä, jag tycker dagens lösning var elegant. Ord står emot ord, inga domstolsbeslut kommer bevisa något och TPB kommer fortsätta ställa till förtret för upphovsrättsmaffian.

En bra dag om du frågar mig.

Johan hade dock den goda smaken att även om han var besviken på hur PP valde att agera så framförde han ändå sin avvikande åsikt på ett vänligt och nyanserat sätt, det ska han ha en eloge för. Lika vänligt nyanserad var inte signaturen MamPowerMatkowitzc som tex skrev:

Vi diskuterade till och från hur PP skulle komma att agera i frågan. Tidsfristen skulle ju gå ut idag, tisdag.
Om jag ska vara helt ärlig, så var den egentliga frågan inte hur PP’s medlemmar skulle tycka i frågan, utan hur Anna Troberg skulle hantera situationen. Oavsett sina undersåtars åsikter.

I morse kom beskedet att norska och katalanska PP tar över stödet för TPB.
Detta kan ju låta som en positiv lösning eftersom TPB på så sätt lever vidare. Men sanningen är att svenska PP har valt parlamentarismen framför TPB, det fria ordet och fritt internet. De valde villan och lönen, inte idealen.

Åter igen kunde man tänka att här slutar hela frågan, men icke! Nu kommer vi till det värsta av allt vad gäller Anna Troberg, samt några få insatta som inte orkade ta kamp.
I lördags när vi var på demon på Medborgarplatsen förvånades jag av hur vag och intetsägande Anna Trobergs få ord var.

Idag kom förklaringen: Anna Troberg hade ingått ett avtal med SvD att hålla tyst fram till idag, tisdag, om hur man tänkte agera för att SvD skulle få sitt scoop! Ja, ANNA TROBERG INGICK ALLTSÅ EN OHELIG ALLIANS MED HÖGERPRESSEN. Men kallade ändå, på falska grunder, till demo i lördags?!

Ja, jösses. Vad ska man säga? Jag sa ganska mycket i kommentarsfältet i alla fall…

Den här veckan har det joddlats ganska friskt om vad PP borde, eller inte borde, göra, anklagelserna mot de pirater som av vissa ses som svikare har haglat och jag tycker, över lag, att många pirater idag borde skämmas. Nä, inte de som valde att inte ta striden, utan alla de som bara rapat ur sig elaka, onyanserade ord till höger och vänster utan en tanke på hur det kan uppfattas eller vad de begär av andra.

Som tex ovan där man insinuerar att Anna är nån slags diktator som bestämmer och härjar fritt. Beslutet att inte ta striden var ett demokratiskt taget beslut, att hävda något annat är grundlöst förtal som jag inte kan tolka på nåt annat sätt än att det handlar om att såra maximalt.

Den senaste veckan har också kännetecknats av en massa hobbyjurister som hjälpsamt har tolkat lagen (många gånger något frisinnigt) och varit hjälpsamma i sina förslag på hur partiet, och dess representanter, bör agera samt hur försumbart liten risken att det ska gå åt helvete har varit, baserat på… Tja. Nånting. Tro, hopp och goda intentioner?

Det roligaste är nog ändå de som hade den briljanta planen att man skulle bilda ett aktiebolag som skulle drifta TPB och så kunde upphovsrättsmaffian stämma bolaget i konkurs så mycket de ville. Det är en roande tanke, men tyvärr så fungerar inte riktigt verkliheten så och det finns ingen absolut immunitet för de som driver ett företag, inte ens om det är ett aktiebolag. Jag gjorde något som det verkar ha rått en skriande brist på i diskussionerna, jag kollade upp fakta, och det visade sig att dessa fakta inte riktigt var i samklang med de vilda planer som en del personer målade upp i sina visioner. Det här var det svar när jag frågade en person som, av en händelse, råkar vara insatt i just bolagsjuridik:

Ett ABs styrelse är ansvarig för ABts handlingar. Ansvaret är PERSONLIGT och SOLIDARISKT. Att det är solidariskt innebär att man kan välja att gå på en enskild styrelseledamot, som sedan får försöka få ut en del från övriga ledamöter, sk regressrätt.

På en direkt fråga:

Dvs begår ett aktiebolag handlingar som en utomstående anser är brottsliga så kan denne dra igång en process mot enskilda styrelsemedlemmar eftersom de är ansvariga för bolagets verksamhet?

så fick jag det glasklara svaret:

Ja.

Ingen tvekan där, inte.

Dvs Rättighetsalliansen hade mycket väl kunnat använda precis samma taktik mot ett aktiebolag; gått rakt på enskilda styrelsemedlemmar och hotat dem personligen med stämning. När man tänker efter så är det inte så konstigt heller, om ett AB gav absolut immunitet så skulle tex ryska maffian helt enkelt bara slänga upp ett AB i Sverige och sen stå där med sin bolagsimmunitet och vinkat vänligt till polisen. 50 papp är rätt billigt för att bli immun mot stämningar.

Mao, det spelar egentligen ingen som helst roll hur mycket man anser att det TPB idag ägnar sig åt är lagligt eller hur den organisation man representerar ser ut, dras det till rätten så finns det bara en sak som spelar någon som helst roll och det är hur rätten kommer döma. Det är det enda som kommer spela nån roll för de som riskerar att få ta smällen och är det nånting vi kan lära oss av TPB-spektaklet så är det att man nog inte ska räkna med någon större pragmatisk klarsynthet när utslaget faller i den här typen av domar.

Därför är jag övertygad att PP har gjort rätt som duckade kulan. Det är möjligt att det hade gått att få rätt i domstol, men även om domstolen hade gått på PPs och TPBs linje så hade det tagit månader, kanske år, att vinna och under tiden hade valet 2014 kommit och gått och energi och resurser som borde ha lagts på det hade slösats bort i domstolen i stället. Oavsett hur det gått med stämningen hade hela situationen varit en lose-lose för partiet.

Jag kan inte se dagens lösning som något annat än win i jämförelse. Fast om folk fortsätter tjafsa om det i stället för att acceptera att saken är utagerad och att styrelse mfl har gjort precis det de har fått mandat för att göra, dvs styra, så går det nog utmärkt att få även dagens lösning till en lose-situation om man verkligen vill.

Inget är så demoraliserande som internt tjafs så om det är det man vill uppnå: Keep doing what you’re doing, you’re doing great! Rättighetsalliansen är tacksamma för att du drar ditt lilla strå till stacken!

The Gandi effect?

Uppdatering: Ulf Malmros bad officiellt om ursäkt för sin attack på Anna!

(sorry, ingen direktlänk eftersom han har skyddat twitterkonto)

Hej Anna. Jag gjorde fel som kallade dig dumma saker istället för att argumentera. Det ber jag om ursäkt för. Lunch i vår?

Därmed tycker jag att saken är utagerad vad gäller Ulf. Alla går vi apskit på saker och ting ibland, det är sånt som händer. Det relevanta är om vi har ryggrad nog att be om ursäkt efteråt. Det har bevisligen Ulf. Det ska han ha cred för!

Sju producenter och regissörer skrev i dagarna en väldigt upprörd artikel. Första vilda påståendet lyder:

Senast i oktober i år bekräftade finländska Högsta domstolen att Pirate Bay ska blockeras i Finland. Här i Sverige fortsätter den illegala verksamheten som om inget hänt.

Sverige har länge varit ett näste för olika pirattjänster. Det är ingen slump att över hälften av världens tio mest populära bittorrenttjänster har haft kopplingar hit. Det är svårigheten att försvara sin upphovsrätt parat med internetleverantörer som är villiga att serva illegala fildelningstjänster som möjliggjort detta.

Lite senare påstås det:

I dag finns det nära 6 miljoner registrerade användare på Pirate Bay. Det är nästan en femtondubbling sedan 2005 då de registrerade användarna var runt 400000.

Artikeln är underskriven av:

• Anders Birkeland
• Johan Brisinger
• Joakim Hansson
• Tomas Michaelsson
• Anders Nilsson
• Kjell Sundvall
• Fredrik Wikström Nicastro

Det är rätt fantastiskt att man kan vara så fortsatt blind för teknikutvecklingen. Trots att TPB blockeras i ett antal länder, trots att flera siter tagits ner mer eller mindre våldsamt (tex den lätt bizarra historien runt Megaload) så har alltså fildelningen ökat snarare än minskat. Så i ett desperat försök att mana till handlingskraft så uppmanar man till mer av verkningslösa åtgärder för att … vadå? Framstå som ännu mer inkompetenta och imporenta?

Efter den artikeln gick regissören Ulf Malmros fullständigt apskit via Twitter och sa bland annat ”Vilken rutten liten människa Anna Troberg från Piratpartiet är.” Nyanserat och fint från kulturens gräddfil, minsann. Detta plockades sen upp av socialdemokraten Tommy Rådberg (känd från…. errr, hm, hm, tja… Ge mig en vecka, jag kanske kommer på nåt…) som igår i bloggform skrev bland annat:

Som organiserad socialdemokrat tänker jag använda exakt samma ord som Ulf Malmros.

Vilken rutten liten människa Anna Troberg från Piratpartiet är

Jag är stolt över att socialdemokraterna har fullbordat Bod(s)trömsamhället. Politikerna har gjort sitt och nu skall rättsapparaten göra sitt. Och här brister rättsapparaten som artikeln ovan handlar om.

Om rättsapparaten inte gör sitt jobb finns bara för mig som enskild människa – hatet.

Tommy Rådberg är kristen. Jag kan min Karl-Bertil Jonsson och finner att det kristna budskap som är en essentiell del av sagan om K-B fullständigt saknas i Tommys framtoning. Det är inte bara det oförställda hatet, det är inte bara att han inte skäms för att återupprepa, och ställa sig bakom Annas förmodade ruttenhet, det är även att han bevisligen har väldigt låga tankar om hela sin medmänsklighet när han deklamerar att han är stolt över Socialdemokraternas skuld i skapandet av det allt mer Orwellska samhälle vi idag lever i.

Men både originalartikeln, Malmros hysteriska bärsärkagång på Twitter och Tommys retoriska klavertramp i blogformat visar på en trend som blir allt mer tydlig; upphovsrättsbeivrarna har idag inte längre några relevanta argument att föra fram.

• Varför ska fildelningen dödas? ”Därför!”
• ”Varför ska dagens marknadsmodell för kultur bibehållas i en värld där den inte längre är relevant eftersom teknikutvecklingen sprungit ifrån den?” ”Därför!”
• ”Varför är ni inte beredda att göra som många andra gjort och anpassa er och i stället utnyttja den nya tekniken för att nå ut till fler?” ”Därför!”

Det handlar om en priviligierad kulturadel som i allt snabbare takt ser sin makt och sina privilegier försvinna. De slåss inte för en bibehållen kultur, de slåss för att de vill ha fortsatta privilegier och, därmed som en konsekvens, förvägra de ofrälse samma möjligheter. Inget annat.

”First they ignore you, then they ridicule you, then they fight you, then you win.”
— Gandi

Tyvärr innebär samma åtgärder som ska hålla liv i en allt mer arkan marknadsmodell att IT-industrin drabbas av collateral damage (i brist på en bättre svensk term) och jag tror att det är dags för mig att inte bara läsa innehållsförteckningen på den mat jag köper för att undvika vissa tillsatser som jag misstänker kan vara skadliga för min kropp, det är nog även dags att börja läsa innehållsförteckningen på den kultur jag tar del av för att undvika vissa producenter, regissörer mm som är skadliga för min professionella verksamhet som IT-snubbe.

Jag kan börja med att undvika alla verk som de där sju artikelförfattarna + Malmros varit inblandande i. Tommy behöver jag inte ens fundera över, det finns liksom inte en chans i helvetet att sossarna får min röst inom överskådlig tid med tanke på vad de redan ställt till med innan alliansen tog över och fortsatte det arbete sossar med stödpartier redan påbörjat.

Fast främst hoppas jag på en Gandi-effekt; att vi kanske snart kan komma ur den här IT-medeltiden och på allvar bli ett IT-samhälle i stället för ett industrisamhälle som i mångt och mycket fortfarande ser IT som ett hjälpmedel i stället för basen för vår framtid. För allvarligt talat, förr eller senare kommer jorden bli uppdelad i två klasser; IT-I-länder respektive IT-U-länder och det kommer inte bli kul för de som, genom en Ludditisk hållning gentemot IT, hamnar på efterkälken.