Det är nog inte direkt en hemlighet att jag inte hyser något större förtroende för vare sig SD eller KD. Jag anser att partierna på många sätt liknar varandra i det att de är moralistiska, inskränkta och inte tvekar att köra över mänskliga rättigheter om det gagnar deras populistiska åsikter. Likväl så betyder det att det inte kan komma guldkorn även från det hållet och då är det väldigt lätt att man förlöjligar och rackar ner på dessa uttalanden, mest av gammal vana. Det är synd, för även om man generellt sett inte håller med en person så betyder det inte att man inte kan hitta gemensamma värderingar där man är rörande överens.
Första exemplet är Kim Fredriksson som jag tycker behandlades ganska summariskt av journalisten samt i vissa sociala media enbart pga sin partitillhörighet. Det svar som fångade min uppmärksamhet (och som, givetvis, också var den som hånades mest av en del andra, ingen nämnd…) var:
Du säger att jämställdhet är en viktig politisk fråga. Hur märks det i ditt politiska engagemang?
– Min utgångspunkt är att man ska gå efter kompetens och inte kvotera in människor i olika sammanhang. Det ser jag mer som jämställt. Jag tror att ger man bara kvinnor rätt förutsättningar då kan de banne mig komma långt i samhället utan kvotering.
Detta hånades alltså för att man tyckte det var lustigt att en SD:are pratade jämställdhet (SD är, som journalisten givetvis också slängde i ansiktet på Kim, väldigt mansdominerat vilket tydligen ska anses vara skälet till att Kims åsikter därmed helt saknar legitimitet) och dessutom tyckte det var underhållande att han var för jämställdhet men emot kvotering! ”Haha! Kolla in den dumme rassen!”
Ok people, the joke’s on you!
Om ni har gått så jävla vilse i jämställdhetsdebatten att ni börjat se kvotering som en nödvändighet snarare än ett verktyg, då är ni fan fullständigt ute och cyklar! Jag kan köpa att man kan se kvotering som ett verktyg för att bana väg för kvinnor in i mansdominerade områden, jag anser att ni har fel men jag förstår hur man kan anse det, men när man börjar anse att kvotering är essentiell för att jämlikhet ska uppnås i ett samhälle, då har man bestämt sig för att staten vet bäst vad som är bra för medborgarna och då börjar man närma sig Stalinistiska metoder i sitt jämställdhetsdravel.
Eller så var det för att det var en SD:are som öppnade käften och eftersom alla vet att SD är rassar, rassar är dåliga per definition och alltid har fel så är det ok att proppa öronen fulla med broccoli och följa ryggmärgsreflexen att håna personen utan att ens reflektera över vad han faktiskt sa. Fattar ni inte att det var precis det beteendet som slutade med att SD kom in i riksdagen till att börja med? Har ni inte lärt er ett skit?
I såna fall är ni ett skämt själva och ska fan inte tas på allvar.
Personligen ser jag en potentiellt mycket duktig politiker i Kim. Kanske en lite vilsen själ som troligen inte kan hitta en plats i de mer etablerade partierna (vilket jag anser tyder mer på ett problem inom dessa etablerade politiska betongstrukturer än hos Kim eller ens SD) och som hamnat hos SD kanske mer i brist på alternativ än pga politisk övertygelse (vilket en del av hans övriga svar tyder på). Kanske blir han en ny Göran Lundqvist?
Göran Lundqvist gick med i Sverigedemokraterna år 2009. Han har varit ordförande i Halmstads lokalförening i knappt ett år. Inofficiellt lämnade han posten redan i somras.
- Bilden av partiet föll samman stegvis, som bowlingkäglor. Jag insåg att SD är ett borgerligt parti. De pratar mycket om folkhemmet, men partiet hade aldrig ställt sig bakom Per Albin Hanssons politik. Och världen ser inte ut som på den tiden, säger Göran Lundqvist.
Bilden som SD målar upp av folkhemmet är dessutom förljugen, tycker Lundqvist.
- Det Sverige som de beskriver har aldrig funnits. Hur kunde jag vara så naiv och gå på detta? Det är nästan så att jag står och skäms, säger han.
”Haha, kolla så jävla dum han är som gick på det! Haha! Trodde SD var nåt att ha? Haha!”
The joke’s so much on you!
Med ett förflutet inom SSU på 80-talet, och därefter med fackligt arbete, så har Lundqvist sin politiska hemvist till vänster.
Så hur kan man vara så dum att man lämnar ett rumsrent parti och går med i SD? Förmodligen av samma skäl som SD fick 5.7%; dagens partier har tappat fotfästet och väljarna känner inte längre igen sig i vare sig betongvänstern eller betonghögern. Det är inte ”deras” partier och har inte varit på många år, då är det lätt att man blir lite ”wild and crazy” och söker sig till nya alternativ. I ett läge där stanna kvar inte har några framtidsutsikter är man fan bra dum mellan öronen om man inte tar en chans när den kommer. Det KAN ju gå!
Jag tycker att Göran visar mer jävla ryggrad än vad våra ledande riksdagspolitiker kan skrapa ihop gemensamt, TILL OCH MED om de gemensamt, blocköverskridande (gud förbjude), rakar benbitar ur den amöbaliknande blob som svensk rikspolitik förvandlats till genom åren.
Sista exemplet är en gammal känd filur, Göran Hägglund, som förmodligen står för en rätt stor del av den lilla ryggrad som finns kvar i svensk politik (jag må tycka att han ofta har fel, men han står i alla fall för sina åsikter till skillnad mot vissa andra):
Det är inte min roll som kristdemokratisk partiledare att resa mig ur soffan och stänga av teven så att barnen kan göra sina läxor. Det är inte min roll att avgöra i vilken utsträckning andras barn mår dåligt eller får en förvriden verklighetsuppfattning av att spela vissa spel. Den bedömningen kan och ska bara föräldrar göra.
Sverige har ett akut behov av att uppvärdera föräldrarollen. I första hand är det en kulturfråga, i ett land där politiker i årtionden har förklarat för medborgarna att de inget kan, och inget vet – i alla fall inte i jämförelse med kloka politiker och professionella tjänstemän. Politiken måste bli bättre på att lägga ansvaret i rätt korg, och allt som oftast är den korgen hemmahörande vid familjernas köksbord och i civila samhällets alla verksamheter.
Men lika mycket som det är politikernas ansvar att hålla de regleringsivriga fingrarna borta, måste föräldrar ta det ansvar som kommer med rollen.
”Men det är ju KD! De vill bara ha tillbaka den där kristna moralen med kärnfamilj, traditionella kristna värderingar och sånt religiöst trams!”
Sorry people, once more the joke’s on you!
Staten och myndigheter kan aldrig ersätta vuxen närhet. Precis som andra djur så lär vi av att iaktta vår omedelbara omgivning, ”Monkey see, monkey do!”. Den närmaste familjen är det absolut viktigaste i vår uppväxt, små barn lär sig oerhört snabbt efter hur vi beter oss, inte från det vi säger. För varje kommunikationslager så blir kunskapen mer abstrakt, ju mer abstrakt den blir, dess mindre intiutiv blir den. När vi ser ett beteende lär vi oss det mycket snabbare än om vi förmanas, när vi ser hur andra är det väldigt lätt att apa efter även om det till och med skulle vara olagligt (de som inte tror mig, studera en körskolebok noggrannt och ge er sen ut i trafiken och studera hur trafikanterna egentligen beter sig…).
När Göran Hägglund säger att ”Det är inte min roll som kristdemokratisk partiledare att resa mig ur soffan och stänga av teven så att barnen kan göra sina läxor” så är det inte gamla uråldriga kristna värderingar som talar, det är vanligt jävla sunt förnuft! Att avfärda det som religiöst trams för att det råkar vara Göran Hägglund som öppnar pajhålet, tja… Ni kan nog vid det här laget inse vad jag har att säga om det.
Det är nåt grundläggande fel med dagens politik och det är vårat eget kollektiva fel! Politikerna har i många fall tagit sig en rättighet att anse att man vet bättre än vanligt folk hur saker ska vara och det värsta är att folk inte protesterar. I stället har vi abdikerat våran rätt till vårat eget liv, vi accepterar så till den grad att staten ska veta vad som är bäst för oss att vi nu kräver att staten ska ta hand om våra liv. Det värsta är att vi dessutom slutat ha egna åsikter, vi prenumererar på åsikter vi behändigt får levererade till oss av partierna och håller på dem som om det handlade om en jävla fotbollsturnering!
Enkla liv, enkla beslut, enkla karriärer, enkla åsikter, enkla nyheter, enkla politiska frågor. Förenkling till fördumning, när vi kolar skulle man kunna plocka ur hjärnan ur oss och sälja den på blocket:
Hjärna: Bara en ägare, knappt använd!
Egen vilja, herregud, låt oss slippa! Vi vill att staten ska slussa oss från BB till gravsättningen med minsta bekymmer, en bekväm, rationell hantering med ett minimum av upprörande upplevelser som kan störa vårat inrutade liv.
Eller gör vi det?
Lever alltså.
Läs även Magnihasas utmärkta förklaring för en vilsen Socialdemokrati hur de ska återvinna folks förtroende.
Vad krävs för att det ska smälla på allvar? Kanske blir det SOPA/PIPA och nu ACTA som blir droppen, för folk verkar faktiskt vara genuint förbannade nu. Oavsett vilket är jag rädd för att luckan för ordnade, demokratiska förändringar snabbt nu stängs och att det enda som återstår är konflikter som snabbt kan eskalera till väpnat våld.
Senaste kommentarer