I don’t want to live in a society that does these sort of things … I do not want to live in a world where everything I do and say is recorded. That is not something I am willing to support or live under.
I praktiken all kommunikation på Internet går genom USA så när USA övervakar Internet så sker det på en global skala. Det är alltså inte bara ett problem för amerikaner, det är ett problem även för dig, var du än bor.
Om ni inte redan är pålästa om Edward Snowden och Prism, här är lite länkar:
Kommer detta som en chock och överraskning? Ja, tydligen för rätt många, men personligen känner jag nog mest ett trött ”Vad var det vi sa?”. När jag tidigare berättat för folk vad FRA, NSA mfl sysslar med (och det har varit känt att det pågår om än inte exakt omsättning eller på detaljnivå) så har reaktionerna ofta varit ”Äsch, ingen kan övervaka hela Internet!”, ”Så illa kan det ändå inte vara?” eller helt enkelt bara ”Det där tror jag inte på!” men nu vet vi alltså att jodå, man kan övervaka hela Internet, det är illa och det finns på riktigt.
Eva Franchell har skrivit en upprörd ledare om övervakning på nätet som jag tycker var väldigt bra. Dock avslutar hon den med den märkliga frågan ”Är det någon som har sett till Piratpartiet?” och håller en ton som låter lite som att det är Piratpartiets fel att de inte hörs mer än de gör och att de borde stoppat utvecklingen. Jag tycker, ärligt talat, att det var en rätt korkad fråga (speciellt från en journalist) så jag skrev följande brev till henne:
Jag läste din ledare och noterar att du ställer samma oroliga frågor som många andra. Det är bra, det är viktiga frågor och du är inte ensam, men sen avslutar du din ledare med frågan ”Är det någon som har sett till Piratpartiet?”…
Det är lätt att peka ett anklagande finger mot Piratpartiet och fråga varför inget händer, men det är inget annat än ett uselt sätt att skaffa sig en syndabock, nån som det är bekvämt att skylla på så man slipper se sin egen skuld i det hela. Piratpartiet kan aldrig rädda dig från tex en
onda vargarna FRA, NSA, SWIFT och allt vad de heter, Piratpartiet må försöka men ett litet parti utan partistöd har rätt begränsat med politiska muskler att spänna och kan aldrig, utan allierade som hjälper till, i längden hävda sig mot de 8 riksdagspartierna när det börjar hetta till.
Personligen frågar jag mig en liknande sak; var finns media? Var är de undersökande journalisterna, analysen, grävandet, avslöjandena? Om du, och andra anställda inom media, anser att det här är en oroande utveckling, varför hör vi så lite om det? Var är krigsrubrikerna, löpsedlarna, de besvärliga frågorna till politikerna? Nu blir det kanske en artikel då och då men så fort en fråga är ”klar” så tystnar media igen och i skydd av tystnaden flyttas positionerna fram. Det är en retirerande strid där vi alla förlorar mer och mer av vårat privatliv och våra rättigheter.
Om ditt bidrag till denna brännande fråga inskränker sig till en och annan upprörd artikel och retoriska små fundigheter som att fråga var Piratpartiet befinner sig så törs jag påstå att du snarare hjälper till med att utvecklingen eskalerar genom att addera en känsla av hopplöshet än att faktiskt bidra med något substantiellt som kan bromsa eller förhindra utvecklingen.
När FRA-lagen infördes skrev jag följande fiktiva nyhetsbrev:
Det är kanske en extrem extrapolering av utvecklingen, men vi ser hela tiden hur gränserna flyttas fram. Nu har man till och med börjat tala om fildelare som ”terrorister” i vissa sammanhang och eftersom du säkert vet lika väl som jag vilka rättsövergrepp staterna anser sig kunna ta mot terrorister så kan du nog själv inse vilka ”möjligheter” detta ger i kampen mot den förhatliga fildelningen. Sen behöver man bara lite försiktigt börja smyga in ”terrorister” när man kritiserar meningsmotståndare, tex oönskade politiska partier eller journalister som skriver ”oönskade” saker så är saken biff. Svenska Demokratiska Republiken, here we come!
Bara för det så råkade jag hitta en annan video där Hr Åkesson framträder och jag höll fan på att sätta kaffet i halsen!
Det är inte ofta jag uppskattar Hr Reinfeldt eller för den delen håller med honom när han uttalar sig, men här är han fanemig lysande!
Vid 1:15 – Ja, fru talman, så var det dags för Jimmie Åkesson och var det alltså invandrarnas fel. Det var ju oväntat.
Det är fan standup-kvalitet på den repliken. Jag kan se Adde Malmberg eller Babben Larsson leverera samma replik inför en publik som kvider av skratt. Sen sågar Reinfeldt Åkessons vilda rallarsvingar till kaffeved och Åkessons replik får mig mest att fundera på hur fasen mannen lyckades samla ihop tillräckligt med röster för att kunna göra bort sig publikt i riksdagen. Nero? Fioler? Vafan?
Reinfeldt är dock inte sämre än att hans andra svar till och med är bättre än den första salvan:
Vid 3:40 – Det är såhär det låter när man försöker ta partipolitiska billiga poänger och komma tillbaka till den tes som Jimmie Åkesson vaknar med på morgonen, äter till lunch, går och lägger sig med på kvällen, svaret på alla frågor varhelst de kommer ifrån: Det är invandrarnas fel! Har man liksom alltid svaret så blir frågan och resonemanget rätt ointressanta, vi vet var du ska landa, vi har hört det här om och om igen men du ser inte hur samhället ser ut. [...] Sen ska vi föra diskussioner, här och i andra sammanhang, om hur vi använder resurser för att få bra utbildning, för att få en bra fungerande integration i det svenska samhället. IN i det svenska samhället, Jimmie Åkesson, inte ut ur Sverige! Där har vi förmodligen lite olika uppfattningar.
Det är, som sagt, inte ofta jag håller med våran statsminister, men här serverar han en verbal trerätters värdig en plats i politikens guide rouge till Åkesson. Jag kan bara hålla med de som i kommentarsfältet konstaterar att här är Åkesson ägd. Helt och fullt.
Jonas Sjöstedt visar exemplariskt hur man retoriskt raserar SDs politiska fasad genom att tvinga Jimmie Åkesson att debattera en fråga som inte går att härleda till invandringsfrågan. Sen låter Jonas i praktiken Jimmie stå där och svamla och stamma i flera minuter och på så sätt gräva sin egen grop.
När det ser ut som att Jimmie återfått balansen precis på kanten av gropen så knuffar Jonas Jimmie ur balans igen med en kort replik och sen har Hr Åkesson inte en chans längre! Då klarar han inte av att reda upp argumenten och börjar mest låta som ett litet barn i trotsåldern: ”Jag röstar för det i alla fall!”
Otroligt elegant av Jonas Sjöstedt, hatten av.
Se och lär, allihopa. Det är så man sänker en Sverigedemokrat.
Uppdatering: Credit till Interasismen, det var via dem jag hittade klippet. Glömde länka…
Emma och jag retorikstångas ibland och då och då händer det att det uppstår nya tankar från de små skärmytslingarna. Av någon orsak lyckades vi för några dagar sen komma in på feminism och jämlikhet (igen) och bland annat (inte igen) hur ett västligt matriarkat skulle ha påverkat historiens gång (läs: inte alls). Vidare diskussioner (tex om hur kvinnliga chefer på papperet är jämlika män men i verkligheten ofta får stå ut med ganska pissiga attityder) fick mig att dra vissa associationer till Zen och konsten att sköta en motorcykel och hur Pirsig delar upp begreppet kvalitet i square (intellektuell) och hip (konstnärlig) kvalitet, men när det begav sig var jag för trött för att faktiskt kunna koppla den halv-Nelson som behövdes för att få ihop det på slutet så det är alltså de associationerna jag nu försöker sortera upp genom att skriva om dem.
Janis Joplin, Vikingarna och Crystal Waters var med på ett hörn också.
Enligt Pirsig är kvalitet tudelat; det finns den fysiska, ofta lättkvantiserbara, kvaliten som är lätt att begripa sig på och så finns det den upplevda kvaliten som är mycket jobbigare eftersom den inte är lika lättdefinierad och dessutom ger utrymme för ett massa subjektivt tyckande. Kvalitet går som en skiljelinje mellan dessa båda; föremål som håller en hög kvalitet är inte bara fysiskt tåliga tingestar utan ger även en ”skön” känsla när de används. Saknas en aspekt av detta talar man ofta om dålig kvalitet, oavsett vilken aspekt som saknas.
Applicerar vi detta på livskvalitet som någon slags lös definition på vad som garanterar en människa ett lyckligt och trivsamt liv så ser man även där att livskvaliten kan delas upp i Hip och Square, i något kvantiserbart och något mer odefinierbart, subjektivt. Feminismen, som fått agera någon slags katalysator i de här funderingarna, har traditionellt sett fokuserat på Square, på att människor, enligt lag, ska ha samma rättigheter och möjligheter, men Anne Lister fick agera exempel på att man kan förbättra sin livskvalitet även genom att förbättra sin ”hippa” livskvalitet, trots frånvaro av de jämställdhetslagar som vi i Sverige idag nog mer eller mindre tar för givet.
Anna påpekade att jag inte nämnt en viktig sak vad gäller Lister:
Ho! Q skriver om Anne Lister!
Hon hade dock ärvt en del pengar som gjorde det möjligt att bryta regler lite som hon vill.
Och det är ju helt rätt! När jag skrev om Lister så tänkte jag att det kanske inte var så viktigt att påpeka det, men det slog mig lite senare att visserligen visar Lister att det är möjligt att förbättra sin livskvalitet även om man är förtryckt av rådande lagar och regler men det är inte en möjlighet som är öppen för alla!
Det är därför alla dessa frihets-ismer av nödvändighet måste börja med att angripa systemfelet först och per definition måste vara square, tråkiga och snusförnuftiga för att ge alla möjligheten att bryta med normer och traditioner. Först när man garanterat, genom lag, så enkla saker som tex att en kvinna har rätt att bära långbyxor utan att riskera att straffas som man över huvud taget kan börja adressera attityder och normer.
Problemen verkar uppstå när man vant sig vid att bära regelverksglasögon och det inte längre finns så mycket att ändra bland alla lagar och regler. Arbetarrörelsen hade flera enkla, rationella mål när det begav sig. Åtta timmars arbetsdag, två veckors semester, allmän skola osv, enkla saker som var lätta att motivera och som var ett snabbt sätt att ge så många som möjligt ett drägligare liv så snabbt som möjligt. Sen verkar det där med åtta timmars arbetsdag blivit nån slags helig graal och alla skulle sysselsättas, den allmänna skolan, som från början var en quick-n-dirty fix för att motarbeta den utbredda analfabetismen, blev till någon slags helig ko och alternativ möts med väldigt stor misstänksamhet och motstånd. Den reaktionära arbetarrörelsen blev konservativ, på gränsen till bakåtsträvande.
Jag upplever att många feminister ter sig lika vilsna idag och vad som jag verkligen tycker är trist är att se alla som hävdar att ”det händer ju inget”! Rekordet i korkade, oupplysta uttalanden är nog den person som till och med hävdade att det inte hänt nånting på jämlikhetsfronten på 40 år! Det är lite facepalm på den åsikten. För 40 år sen hade vi tex ca 20% kvinnor i riksdagen, idag har vi ca 45% och kvinnliga politiker är fullt normal vardag. För 40 år sen var redan en kvinna i en bolagsstyrelse unikt, idag är runt 25% av ledamötena kvinnor och andelen styrelser som har åtminstone en invald kvinna är nästan 90%. Av de nya ledamöter som väljs in till bolagsstyrelser är nästan 40% kvinnor och eftersom alla ledamöter som idag går i pension bara är män så kommer vi se en fortsatt ökning av andelen kvinnor i bolagsstyrelser som en naturlig konsekvens av detta.
Den frihetliga jämlikheten släpar däremot efter. Det finns väldigt mycket attityder och perspektiv som bromsar utvecklingen, ofta i form av små oansenliga händelser som man kanske inte tänker på. Föreställ er tex att ni har lämnat in bilen på service (ni som inte har bil får väl tänka er en dator inlämnad på reparation eller annat typiskt ”manligt” teknologiskt), ni kommer till kundmottagningen och får snacka med den kille som har hand om betalning och utlämning. Du ställer en del ingående frågor om vad som har gjorts och killen bakom disken säger ”Oj, det vet jag inte, men jag kan hämta teknikern!”.
När killen kommer tillbaka så är det med en ung kvinna klädd i skitig overall och spår av motorolja och annat bilrelaterat guck på underarmarna. De flesta människor kommer bli överraskade när man ställs inför den typen av oväntad situation, att det finns en viss risk för fågelholkssituation är mao bara mänskligt, men det intressanta är hur du reagerar sen!
Kommer du:
Stänga fågelholken innan flyttfåglarna hälsar på och försöka agera världsvant och naturligt?
Uttrycka din överraskning verbalt, gärna med bedyrande att du tycker det är tufft av henne att våga välja ett killyrke trots att hon är tjej?
Vända dig till killen bakom disken för att det känns ”konstigt” att prata teknik med en tjej?
Om du vet med dig att du kommer reagera enligt 1 är det väl bara att gratulera. Du försöker faktiskt aktivt brottas med dina egna förutfattade meningar, för det är, trots allt, mänskligt att generalisera eftersom det är så vi överlever. Att aktivt bearbeta förutfattade meningar och generaliseringar, egna eller andras, är det enda sättet att komma till rätta med dem och hjälpa till att göra samhället jämlikare på en individnivå.
Om du hör till kategori 2 så tror du säkert att du slår ett slag för jämlikhet när du uppmuntrar den duktiga tjejen, men fundera på hur det upplevs för henne när den 47:e jävla kunden kommer in och berättar hur duktig hon är som klarar av att skruva i bilar, nåt som killar bara förväntas fixa eftersom de är killar, bär overall och jobbar på en verkstad. Hit hör också de kvinnor som berömmer pappor för att de är duktiga när de tar hand om sina egna barn (Det insinuerar ju att det fortfarande, 2013, är ett självklart mammagöra, var det verkligen så du menade?) eller alla de pappskallar till killar som jag genom åren hört kläcka ur sig ”Jag har inget emot bögar så länge de inte stöter på mig!” (Right, så det är helt ok att den där tjejen du är helt oattraherad av och bara inte står ut med för att ni är oense om precis ALLT kommer fram och tar dig på kuken enbart för att hon är tjej? Nä? Trodde inte det heller…)
Hör du till kategori 3 är du en skitstövel. End discussion.
Många är säkert medvetna om att oavsett vad lagen säger om lika värde etc så är fortfarande inte samhället rättvist och det finns gott om såna här exempel, men då kommer det där med att allt ser ut som en spik när man har en hammare! BANG!
Denna kvantifierbara statistiska jämlikhet har varit rättesnöret så länge att den sällan längre ifrågasätts, 50/50-målet är viktigare än individens eventuella önskemål och ibland får jag känslan av att könet helst ska undertryckas (lite som att det alltid funnits de som ansett att ”avvikande” sexualitet ska undertryckas och gömmas).
Begreppet hen är intressant ur det perspektivet. Eller som Tomas Kronvall skrev i en chat:
Angående hen: jag ser tre huvudsakliga reaktioner.
1. ”Vafan ska vi ha ett sånt ord för?! ”Han” och ”hon” räcker gott!”
2. ”Vettigt att använda på de som faktiskt är könsöverskridande.”
3. ”Jaa! Jag ska använda det som default på alla, såvida de inte specifikt ber om att refereras till som han/hon!”
…och jag kopplar de tre till lite olika inställningar till hur man hanterar kön, rent allmänt. 1 är att ignorera allt som inte passar in i de etablerade kategorierna, 2 är att lyfta fram och ge de som inte passar in ett jämlikt erkännande, och 3 är att underkänna kategorierna som sådana.
Att reaktion 1 totalt missar att kön inte nödvändigtvis är 100% ditten eller datten är, hoppas jag, rätt uppenbart för de flesta, men att tro att man löser några jämställdhetsproblem genom att man genomgående skriver ”hen” så fort man har chansen (gärna med försvaret att det finns andra språk som inte gör skillnad på hon och han)… Mja. Eller som Mark Levengood kommenterade ”hen”:
Finskan har inte han eller hon, bara ”hän” Detta har inte bidragit ett dyft till jämställdhet. Vi finländska män är fortfarande glada tölpar
Det är på väg åt samma håll med jämlikheten som det gick med arbetarrörelsen; en längtan efter mer frihet och möjligheten att leva ett drägligt liv förvandlas sakta till millimeterrättvisa. Det duger liksom inte med samma möjligheter och rättigheter, det ska inte vara jämlikt utan det ska vara LIKA! In till en nästan tragikomisk överdrift där 50/50 blir en påtvingad norm på samma sätt som 8 timmars arbetsdag förvandlats till ett heligt mål som alla ska uppfylla så ska fan varannan blöja bytas och varannan soppåse slängas av mannen, tills döden skiljer oss åt!
En ojämn fördelning är inte nödvändigtvis ett tecken på ojämlikhet på samma sätt som en jämn fördelning inte garanterar jämlikhet. Jämlikhet är inte 50/50 könsfördelning i styrelser eller på nån annan plats i samhället, jämlikhet är inte att mamma och pappa är hemma med barnen exakt lika många dagar, jämlikhet är inte kvantifierbar mängdlära eller statistik på ett papper.
kär vän myntade ikväll begreppet makrobitter. När man är bitter över patriarkatet och kapitalismen och inte enskilda män eller chefer. Vsg.
Det känns ibland som att det råder en myt om att män är så förbannat lyckliga och framgångsrika att det viktigaste som finns är att kvinnor blir precis som män, analogt med detta ska män minsann tvingas ta ut sina pappadagar, annars jävlar, så att allt blir så millimeterjämlikt att individens identitet smetas ut i en sörja av kollektiv extas där alla lever karbonpapperskopior av varandras liv.
Så vad är jämlikhet. Livskvalitet hävdar jag, men då uppstår frågan vad är livskvalitet? Och inte minst, är det en norm som ska avgöra vad som är livskvalitet för just dig, eller vem ska annars avgöra? Vem sätter din norm? Vad är DIN norm, DITT mål?
”Man is the measure of all things.” Yes, that’s what he is saying about Quality. Man is not the source of all things, as the subjective idealists would say. Nor is he the passive observer of all things, as the objective idealists and materialists would say. The Quality which creates the world emerges as a relationship between man and his experience. He is a participant in the creation of all things.
Feminismen, precis som socialismen, har varit historiskt väldigt viktiga verktyg för att ge oss alla möjligheten att kunna forma våra egna liv, de har röjt vägen för individens önskemål genom att få bort systematisk diskriminering av individer baserat på social klass, inkomst, kön etc. Det man aldrig får glömma är dock att politik alltid är square! De är hammare för att bygga regelverk baserat på kvantiserbara storheter, men när regelverket står där är hammare dåliga instrument för att få folk att frivilligt flytta in i den nybyggda framtiden.
När jämlikhet diskuteras idag handlar det oftast om attityder, dvs hippa värderingar, som tex mitt fiktiva exempel ovan om kvinnliga bilmekaniker. Det är helt rätt att det diskuteras, precis som samma situation där kvinnan är utbytt mot en färgad person (valfritt kön) också måste diskuteras och ju mer det diskuteras, dess mer blir folk tvungna att betrakta sina egna fördomar. Problemet är att hippa egenskaper är egenskaper som är omöjliga att ”ta på” och därmed svåra att sätta ett mått på eller definiera ett mål för och det gör det svårt att hantera vad som är ”rätt” respektive ”fel”. Alltså skyller man hellre på att den förra hammaren var för liten och rotar efter en större hammare i verktygslådan eftersom det är lättkvantifierbart och därmed mer begripligt. Problemet är att en större hammare inte är ett dugg mer effektiv mot attityder.
Det staten och samhället kan göra är att ge oss den lagliga rätten att vara oss själva, men jämlikhet och livskvalitet, verklig jämlikhet och livskvalitet i stället för siffror på ett papper, kan vi aldrig riktigt uppnå förräns vi själva är med och styr våra liv, men innan vi kan ta kontrollen över våra liv och styra det i den riktning vi vill åt måste vi först veta varthän vi vill! Först när vi har ett personligt mål, tar aktiva beslut för att nå dit och efteråt känner att vi uppnått det vi önskar, först då kan våra liv innehålla kvalitet och vi kan, i själva essensen, anses vara jämlika. Precis som Pirsig säger uppstår kvalitet i snittet mellan Hip och Square; det är först när vi har rätten att vara de vi vill vara, utan lagar och regler som begränsar oss, utan attityder och normer (egna eller andras) som går stick i stäv med vår vilja, först då kan vi nå vår fulla potential som fria individer.
Den politiska feministiska rörelsen har spelat ut sin roll när regelerket väl är byggt. Det är därför jag tex anser att Feministiskt Initiativ är en politisk relik som aldrig kan bidra med någon egentlig förändring i Sverige; den försöker slå in öppna dörrar, den försöker använda square mot hip, den har missförstått problemet och försöker applicera fel lösning. Jämlikheten i Sverige är inte perfekt, det finns många orättvisor kvar och det är en lång bit kvar innan det blir helt ”naturligt” med kvinnliga tekniker, färgade politiker eller ensamstående pappor som har vårdnaden för sina barn, men de problem som kvarstår är just såna attitydproblem som aldrig kommer gå att lösa med en större hammare. Ja, man försöker tex genom att ta till kvotering, men vem säger att 50/50 är en optimal lösning i alla situationer? Och om det ska anses vara en optimal lösning, varför ser vi inte motsvarande politik vad gäller vårdnadstvister? Var är våra 50% ensamstående pappor med barn?
Så när är du egentligen, som individ, jämlik? Jag vill påstå att det är när du har möjlighet att, lagligt och attitydmässigt, välja mellan att tex bli bilmekaniker eller hemma med barnen oavsett vilket kön du har, när du blir accepterad som du är oavsett hudfärg, oavsett sexuell preferens, oavsett om du delar denna preferens med 20%, 50% eller 80% av den övriga befolkningen med samma kön, etnicitet eller hur man nu vill dela upp mänskligheten.
Den enda som kan avgöra om du är jämlik är du själv; om du har rätten och möjligheten att leva ditt liv som du vill utan att andra bestämmer hur du ska leva det.
Inte helt sällan kritiseras den hiearkiska demokratin där den enskilda medborgaren, eller medlemmen i ett parti, får rösta på representanter som förmodas företräda sina väljares intressen. Eftersom det är orimligt med en så pass stor uppsättning representanter att alla kan hitta en som verkligen företräder alla ens egna åsikter så blir röstandet i bästa fall en kompromiss där man gör en avvägning och kommer fram till vilken representant som ändå mest företräder de åsikter man själv har och i sämsta fall blir röstandet en slentrianövning där man egentligen väljer sin representant på allt annat än rationella grunder.
I realiteten finns det, milt sagt, en viss diskrepans mellan det som utlovas i valtider och den politik man i praktiken kommer föra. Ingen politiker blir vald för att man tex vill göra neddragningar eller på annat sätt ställa till vardagen för medborgarna, alltså nämns inte de dåliga nyheterna utan man nöjer sig med att basunera ut de saker man vet har stört chans att resultera i ett bra valresultat. En populistisk röstmaximering.
Eftersom den stora massan medborgare lever rätt likartade liv med ungefär samma typ av vardag innebär det att de också är mottagliga för likartade floskler och eftersom de flesta föredrar att behålla sin trygga, kända vardag utan för stora förändringar så innebär det att partierna sakta rör sig mot rätt likartade budskap, vilket knappast kan bli mycket tydligare än när tex Moderaterna började kalla sig för nya arbetarpartiet.
Resultatet blir att hela den demokratiska processen reduceras till en ritual där folks brist på valfrihet leder till att politiken och resten av samhället tappar kontakten och även om den drivna politiken påverkar folks vardag väldigt starkt så representerar den i allt mindre grad vad folk egentligen tycker och tänker. Samtidigt används denna ritual som legitimitet för att kunna behålla status quo trots de uppenbara bristerna.
Det här är ett samhällsproblem som det talas om alldeles för lite och våra folkvalda föredrar nog att det förblir så eftersom det undergräver deras egen legitimitet.
Inom Piratpartiet har man valt den andra extremen; genom att göra medlemsmötet öppet för alla skippar man alla mellanled och alla kan direkt göra sin röst hörd, både genom att lägga fram egna motioner, yrkande på existerande motioner samt rösta i de två medlemsmöten som genomförs online två gånger om året. Teorin är att eftersom man slipper hiearkin ökar därmed också det demokratiska inflytandet för alla.
I realiteten innebär det att det kräver att varje medlem är beredd att avsätta en rätt ansenlig del av sin fritid för att kunna sätta sig in i frågorna och delta i omröstningarna. I det nu pågående medlemsmötet har jag räknat till 11 propositioner, 4 stadgemotioner, 65 sakpolitiska motioner, 4 övriga motioner samt inte mindre än 356 omröstningar! Om vi säger att det tar 5 minuter att sätta sig in i varje proposition och motion samt 1 minut att bestämma sig för hur man ska rösta i varje omröstning så innebär det att det nuvarande medlemsmötet kräver 13 timmar per medlem. Troligtvis handlar det om betydligt mer tid om man verkligen ska sätta sig in i varje fråga, det gjorde det i alla fall för mig när jag fortfarande bemödade mig att försöka hänga med i medlemsmötena.
Under alla år jag varit med i Piratpartiet har jag nog aldrig sett mer än 200 röster i en enskild votering (antalet röster redovisas alltid), inte ens när Piratpartiet hade över 50000 medlemmar kunde jag notera någon motsvarande ökning av valdeltagandet på medlemsmötena. Resultatet är att en så försvinnande liten andel av medlemmarna deltar att jag är ytterst tveksam till att kalla processen för representativ för medlemmarnas åsikter. Det har framkommit förslag på olika lösningar på problemet men ytterst lite har hänt mer än att presidiet (heder åt dem) har försökt göra situationen så bra som möjligt utifrån de smått omöjliga referensramar de blivit tilldelade, men grundproblemet att deltagandet är högst marginellt kvarstår eftersom den nuvarande direktdemokratiska ordningen verkar vara en helig ko som inte får röras.
Resultatet blir att de som gör sin röst hörd är personer som har gott om fritid eller är beredda att offra den lilla fritid de har på den internpolitiska processen. Det utesluter med stor sannolikhet heltidsarbetande föräldrar, egna företagare (som ofta jobbar betydligt mer än heltid) och andra personer som helt enkelt inte är beredda att offra den lilla paus de har på en denna tidsödande process. De som styr hur tex Piratpartiets breddningsarbete ska fortskrida blir därmed en liten högljudd klick som hävdar att processen är demokratisk trots att valdeltagandet är så lågt att det skulle anses vara katastrofalt i alla rimligt demokratiska sammanhang.
Det här är ett interndemokratiskt problem som många pirater helst sopar under mattan eftersom ett erkännande av att processen inte fungerar vore att erkänna att tex hela det nuvarande partiprogrammet i praktiken tagits fram av en liten elit utan att i realiteten vara sanktionerat av den breda medlemsbasen som man gärna försöker påskina.
Jag har varit medlem i Piratpartiet sen 2006. För ungefär en vecka sen gick mitt medlemsskap ut för att jag helt enkelt inte kände nån mening att förnya det, trots att allt som krävdes var att jag klickade på länken i något av påminnelsemailen eller svarade på nåt av påminnelse-SMSen.
Ett populärt citat som tillskrivits Benjamin Franklin, Albert Einstein och troligen en handfull andra personer är:
The very definition of insanity is to keep doing the same thing over and over again, expecting different results.
Piratpartiets direktdemokratiska medlemsmöten är ett organisatoriskt experiment som havererat, ändå envisas man med att fortsätta med samma modell möte efter möte. På samma sätt som jag innan valet 2006 (2006 och framåt har jag röstat på Piratpartiet) helt enkelt slutade rösta i valen för att jag inte längre ville bidra till att legitimera vår urholkade demokrati så är jag inte längre beredd att via mitt medlemsskap legitimera de åsikter en liten högljudd möteselit röstar igenom genom att utnyttja det faktum att den tidsödande processen i praktiken utestänger en förkrossande majoritet av medlemmarna från medlemsmötena.
Har ni sett Babylon 5? Minns ni den ödesmättade inledningen till avsnitten i säsong 3 när ungefär allting såg genomeländigt och svart ut?
The Pirate Party was our last, best hope for Freedom and Integrity.
Vi kom in på det där med ergonomi i en chatt och jag berättade om mina högst personliga erfarenheter på området. Det tycktes då att den sammanfattningen var så bra att den hörde hemma i ett något större sammanhang än i en begränsad chat, so be it.
Det började med att en person funderade på att köpa en sån där boll som man kan sitta på och som påstås hjälpa till att undvika att man får ont. Jag har provat såna, jag har även provat mer eller mindre knepigt utformade stolar och andra hjälpmedel. Min erfarenhet är att de hjälper men de löser inte själva problemet för även om de ”lurar” dig att sitta rätt, tex genom att du aktivt måste hålla balansen hela tiden, så innebär det ändå att du bara kan sitta vettigt på just den möbeln eller bollen och så fort du sitter på en vanlig stol så återgår du till dina gamla ovanor och får ont eftersom du faktiskt inte vet hur du ska sitta vettigt. Det finns egentligen bara tre saker som verkligen hjälper och ska jag prioritera dem så får det bli i följande ordning:
1. Korrekt hållning. Det låter som 1800-talet all over again med ”Räta på ryggen, stå rakt som en karl” etc men faktum är att har du korrekt hållning så kan du regelbundet sitta på en pinnstol en längre tid utan problem. Speciellt terminalarbete är farligt eftersom det har en tendens att få oss att sitta med ”gamnacke” (dvs skjuta fram huvudet) vilket är värdekasst eftersom det dels gör att man belastar nackmusklerna och dels även kröker ryggen så den belastas snett.
Om du har svårt att läsa vad som står på skärmen, skaffa en bättre skärm, flytta skärmen närmare dig eller välj en större font alternativt ta reda på om du kanske behöver terminalglasögon. Om bordshöjden är fel tenderar vi också att dra upp axlarna, att dra upp axlarna kortare tider är väl en sak men att sitta så statiskt flera timmar varje dag innebär att muskler och leder riskerar att stelna i den positionen.
I bästa(?) fall leder det till akut smärta och behov av professionell hjälp (tex massage) för att lösa upp låsningarna, i värsta fall kan det leda till inflammerade leder. Det kan gå så långt att det krävs kortisonspruta för att akut få ner inflammationen, sjukskrivning för att man inte klarar av sitt jobb längre och sjukgymnastik för att rehabiliteras tillbaka till nån form av friskhet igen.
Givetvis kan man roa sig med att sitta på andra sätt än med spikrak hållning med 90-gradersvinklar, men börjar man känna sig trött i ryggen eller får problem med värkande leder är det dags att börja fundera på varför och hur man kan ändra på sina ovanor så att man inte får problem när man sitter. Med undantag för det fåtal personer som tex har en ohjälpligt felväxt ryggrad eller liknande så kan alla klara av att sitta relativt länge problemfritt, förutsatt att man har rätt förutsättningar. Det är en fråga om disciplin och självmedvetenhet.
2. Ta pauser. Motionera. Gör nånting annat. Har du tex kört fast i ett problem eller inte kommer på hur du ska formulera dig, gå och brygg en kopp kaffe eller te och sätt dig någon annanstans eller stå och titta ut genom köksfönstret medans du funderar. Annars kan en promenad eller en helt annan syssla rensa skallen och få idéerna att poppa upp igen, men om du ändå fastnat och inte kommer på vad du ska göra härnäst kan du lika gärna passa på att göra nåt annat medans du väntar på att hjärnan ska vara med på noterna igen.
Jag försöker (fortfarande) komma igång med Yoga på allvar (det är inte jag på bilden då, om nån nu fick för sig det…), för de rörelserna är väldigt bra på att verkligen träna alla de musklerna vår moderna livsstil försummar. Rörlighet och mjukhet i muskler och leder får man inte automatiskt av att träna inför Stockholm marathon eller på annat sätt förbättra sin kondition. Vanlig form av motion är definitivt inte onyttigt, men det innebär inte automatiskt att alla muskler får det de behöver, tvärt om kan det tom förvärra problemen om man redan har muskler som låst sig. Att anstränga sig när man redan har ont i muskler och leder är inte att rekommendera.
Muskler och leder som är statiska (speciellt om de är det i olämpliga positioner) kommer stelna om det fortgår för länge och det leder till minskat blodflöde vilket leder till smärta (tex migränliknande huvudvärkar pga stel nacke, min personliga specialitet), sämre läkningsförmåga och, i värsta fall, inflammationer. Är du kittlig? Det är början på stelhet. Mjuka muskler är inte alls lika beröringskänsliga och kittligheten minskar om man är vältränad. Genom att ta träningspauser och uppmjukningsövningar då och då, gärna ett par gånger om dagen, undviker man att få problem.
Om du redan vet att du har problem och du har råd, försök hitta en bra massör att gå till. Problemet är att hitta bra massörer, för det normala är att om man går till en massör och klagar på ont i nacken så masserar de nacken. Det är lite som att lösa ett vattenläckage genom att montera en dräneringspump; det får visserligen bort allt vatten, men det lagar inte röret. Jag har provat ett antal massörer men förutom att jag blev bättre för stunden så hjälpte det föga, men den massör jag till slut fick tips om lyssnade på mitt klagande och satte sen glatt igång med att massera lår och korsryggen! Dagen efter kunde jag knappt gå eftersom man får träningsvärk när tidigare låsta muskler plötsligt börjar testa på hur det känns att vara delaktiga i den dagliga aktiviteten, men efter några sessioner där han sakta jobbade sig uppåt och neråt så märkte jag att jag hade fått tillbaka markant mer rörlighet i nacke och axlar samt resten av kroppen.
Fast oavsett hur bra massör du hittar så är en massör fortfarande bara en temporär hjälp, det är du och dina vanor som är problemet. Om du fortsätter att sitta som en säck potatis så kommer problemen komma tillbaka igen. Du måste hitta nånting som både du och kroppen trivs med, där kan yoga, dans, gymnastik etc vara vägar att gå, men det gäller att det är någon form av aktivitet som faktiskt tvingar dig att använda alla musklerna, inte bara de muskler som krävs för att tex springa efter en boll på marken.
3. Ståbord. Vi är inte gjorda för att sitta, våra kroppar trivs att stå upp. I alla fall ibland. Att kunna variera mellan att sitta och stå är praktiskt, för speciellt i början blir man väldigt trött av att stå långa perioder. Sambon har höj och sänkbart bord på jobbet och hon står i princip hel aarbetsdagarna numera, när jag har tillgång till ett sånt bord brukar jag köra 50/50 ungefär. Jag upplever att om jag verkligen måste gräva mig ner i ett problem så funkar det bättre om jag sitter ner, men ska jag utföra mer rutinuppgifter så blir jag lite mer alert av att stå upp. Det är nog väldigt mycket tycke och smak med skulle jag tro.
Att ha ett bord som enkelt går att justera på höjden gör också att man aldrig behöver kompromissa med rätt sitthöjd. Man kan ställa in stol OCH bord för att hitta den där perfekta höjden där man verkligen känner sig bekväm, annars blir det lätt en kompromiss om man måste hitta en stolshöjd som både axlar/armbågar och höfter/knän kan leva med. Visst, många kontorsbord går att justera höjden på några cm upp och ner, men det är ofta så pass omständigt eftersom man måste justera ett ben i taget att det inte blir av.
Om du är en av de som sitter majoriteten av tiden på ditt jobb skulle jag definitivt rekommendera att du tar ett snack med din chef om möjligheten att få ett justerbart bord. IKEA har billiga såna bord som kostar ca 5000-5500 kronor beroende på storlek, om det är ett rakt eller ett bord med vinkel etc. Visserligen finns de bara som enkla bord och vill man ha större kombinationer måste man ge sig av tex till Kinnarps och då blir prislappen därefter, men behöver man mer bordsyta så funkar det ofta alldeles utmärkt att ha ett justerbart bord och sen komplettera med vanliga bord vid sidan av där man kan ha saker man inte jobbar med lika ofta.
En annan faktor som givetvis gör sig påmind här är vikten. Jag har en viss så kallad trivselvikt. Det är inte på något sätt extremt, men med ett BMI som nätt och jämt klockar in på övervikt i stället för fetma så finns det definitivt mer av mig än det rimligtvis borde. Att jag hör till den stora majoriteten rent viktmässigt är en ganska klen tröst när jag ändå märker att bonusvikten definitivt inte är till nån hjälp när det gäller smidigheten.
Arbetsskador pga att man av olika orsaker suttit oergonomiskt blir snabbt dyrt för arbetsgivaren och i jämförelse med det kan en investering i vettiga bord vara en väldigt rimlig investering. Samtidigt beror ju allt på vad man sysslar med också. En servicetekniker som mest spenderar sin tid på resande fot och bara använder sitt skrivbord på kontoret till att skriva reserapporter etc vid får ofta rätt stor omväxling ”ute på fältet” och har ingen större nytta av mer finesser än ett bord och en stol medans en administratör eller programmerare som ofta sitter klistrade vid sitt skrivbord i princip konstant har helt andra behov.
Kom bara ihåg att det är förstås så att en vettig arbetsgivare bör ge sina anställda vettiga möbler och andra möjligheter, men till syvende och sist är det du själv som bäst kan undvika skador, dels genom att påtala brister i arbetsmiljön men även genom att tänka på hur du sitter och rör dig. Det spelar ingen roll hur mycket arbetsgivaren spenderar på möbler, belysning, friskvård etc om ditt största fritidsnöje är att sitta i TV-soffan, om du konstant sitter i din kontorsstol som om du helt saknade ryggrad eller om du väger den rekommenderade vikten för din längd plus väl tilltagen moms.
Man kan klara (rimlig) övervikt om man är hurtig i övrigt, man kan dega i TV-soffan rätt mycket om man även är aktiv och tränar emellanåt men blir totalsumman av lasterna för stor blir du ohjälpligt ett medicinskt vrak. Hur plågsamt och trist det än låter så måste man helt enkelt ta hand om sin kropp, i alla fall litegrann så den inte förfaller totalt och hellre kontinuerligt på en låg nivå än korta smärtsamma monsterpass när samvetet slår till.
Senaste kommentarer