Ur den gröna vågen och miljörörelsen sprang Miljöpartiet de gröna (MP). De var en motreaktion mot blockpolitiken och fokus var förstås miljöfrågor, men också frågor rörande fred och jämlikhet. Partiet inspirerades av andra gröna partier i Europa, till exempel den tyska motsvarigheten. Trots att Miljöpartiet säger sig stå utanför blockpolitiken har de under de senaste mandatperioderna valt att tillhöra ett rödgrönt partiet och alltså valt vänster sida.
Det var Per Gahrton, som tidigare hade varit riksdagsman för Folkpartiet, som tog initiativet till att starta ett miljöparti i Sverige. Han tyckte att det behöves ett parti för framtiden som fokuserade på hållbarhet. Det bildades en grupp för att starta ett sådant parti och den fick en extra skjuts genom diskussionen runt omröstningen i kärnkraftsfrågan 1980. Partiet föddes i Örebro 1981 och de som kom att bli aktiva hade ofta haft olika roller i lokala gröna partier eller andra rörelser som rörde djur-, miljö- eller fredsfrågor.
Partiet deltog i riksdagsvalet redan följande år, men kom inte in i riksdagen då de bara fick 1,7 % av rösterna. I början hade de ingen partiledare, men 1984 införde de idén med två språkrör – en
manlig och en kvinnlig – som fick representera partiet. Först ut blev Ragnhild Pohanka och Per Gahrton. Först 1988 kom partiet in i riksdagen. Två frågor som kan ha gett dem luft under vingarna var den omfattande algblomningen och säldöden. Följande mandatperiod åkte de ut, för att därefter komma in igen. I Europaparlamentsvalet 1995 fick de hela 17,2 % av rösterna. Generellt är det där det går som bäst för dem.
Under en period var Miljöpartiet stödparti till Socialdemokraterna och med åren har de närmat sig dem alltmer, för att sedan 2014 ingå i en regering ledd av Stefan Löfven (S). Vid valet 2018 gick det sämre för partiet och många tror att det beror på att de inte lyckats infria flera viktiga vallöften. Några stora namn avgick dessutom, till exempel språkröret Åsa Romson. Hon ersattes av Isabella Lövin.
Tanken med språkrör istället för partiledare är att de personerna inte leder partiet i vanlig bemärkelse, utan istället ska föra ut partiets politik – det man kommer överens om gemensamt. Att det är två personer, en kvinna och en man, handlar dels om jämlikhet, men också om att man förespråkar kortare arbetsdagar och en konkret lösning är då att två personer delar på arbetsuppgifterna.