Klimatomställningen är vår tids största utmaning. Men det handlar inte bara om hur vi ställer om, utan också om vem som får betala. Allt oftare hörs röster som menar att klimatpolitiken glömmer klassperspektivet. Att de med minst resurser riskerar att drabbas hårdast – både av klimatförändringarna och av åtgärderna. Jag har länge engagerat mig i dessa frågor. I den här artikeln undersöker jag hur klass påverkar klimatpolitiken och hur vi kan skapa en rättvis omställning.
Ojämlika klimatavtryck
För att förstå klimatpolitikens klassperspektiv måste vi börja med att titta på hur utsläppen fördelas. Det är tydligt att det finns enorma skillnader i klimatavtryck mellan olika samhällsgrupper. Forskaren Thomas Piketty menar att det är viktigare att jämföra konsumtionsmönster mellan rika och fattiga individer globalt, än mellan länder.
En studie som lyfts fram i en artikel hos SocialPolitik visar att den rikaste tiondelen av världens befolkning står för nästan hälften av energiförbrukningen. Samtidigt står de fattigaste 50 procenten endast för 13 procent. Detta visar på en grundläggande ojämlikhet i hur resurser används och hur klimatet påverkas.
Skillnaden blir ännu tydligare om vi tittar på konsumtionsbaserade utsläpp. Då räknas utsläppen till det land där varorna och tjänsterna konsumeras, inte där de produceras.
Denna ojämlikhet handlar om mer än bara siffror – den speglar konkreta levnadssätt. Individer med högre inkomster, oavsett var de bor, tenderar att ha konsumtionsmönster som ökar utsläppen. Det handlar om frekventa flygresor, stora bostäder och en hög konsumtion av elektronik och andra resurskrävande varor.
Å andra sidan, de med lägre inkomster har ofta inte samma möjligheter att välja klimatsmarta alternativ, även om de skulle vilja. Det kan handla om brist på tillgång till kollektivtrafik, dyrare miljömärkta produkter eller att man bor i äldre, mindre energieffektiva bostäder.
Dessutom ser vi ofta hur avfall från den rikare delen av världen hamnar i fattigare länder. Det skapar ytterligare miljömässiga och sociala problem.
Detta kan liknas vid en form av “klimatkolonialism”. Rikare länder orsakar, genom sin konsumtion och produktion, miljöproblem som främst drabbar fattigare länder och befolkningar. Men klimatkolonialismen sker också inom länder.
Inom rikare länder ser vi hur de med lägre inkomster oftare bor i områden som är mer utsatta för miljöproblem, till exempel nära industriområden eller hårt trafikerade vägar. De har också sämre förutsättningar att skydda sig mot klimatförändringarnas effekter, som värmeböljor och översvämningar.
Klimatåtgärder och konsekvenser
De direkta klimatförändringarna drabbar ojämlikt. Men även politiska åtgärder för att minska utsläppen kan få oönskade sociala konsekvenser om de inte utformas genomtänkt. Ta frågan om drivmedelsskatter som exempel.
Höjda skatter på bensin och diesel kan vara effektiva för att minska bilkörning. Men de slår hårdast mot dem som är beroende av bilen för att ta sig till arbetet och som inte har råd att köpa en elbil eller flytta.
Detta är en klassisk konflikt i klimatpolitiken: miljöhänsyn ställs mot social rättvisa. Därför är det avgörande att väga dessa aspekter mot varandra för en rättvis omställning.
Vägen mot en medveten klimatpolitik
Flera politiska aktörer och organisationer, som S-studenter, framhåller behovet av en klimatpolitik med klassperspektiv. En sådan politik måste utformas så att den beaktar både klimatkrisens allvar och de sociala konsekvenserna.
Den måste vara omfördelande och säkerställa att de med minst resurser inte lämnas efter i omställningen. Det handlar om att skapa en trygghet i omställningen, så att alla har möjlighet att leva ett gott liv även i ett fossilfritt samhälle.
Konkreta exempel kan vara riktade stöd till hushåll med små marginaler, satsningar på utbyggd och billigare kollektivtrafik och utbyggnad av laddinfrastruktur även utanför storstäderna, som Jonas Sjöstedt tog upp.
Ett annat exempel är att utreda ett färdmedelsneutralt och avståndsbaserat reseavdrag, som gynnar de som är beroende av att resa långt till jobbet, oavsett om de åker kollektivt eller tar bilen, vilket Naturskyddsföreningen föreslår.
Som Hanna Lidström påpekar i Dagens Arena är ekonomisk trygghet avgörande för att människor ska stödja kraftfulla klimatåtgärder.
Om människor känner oro för sin ekonomi och sin framtid, är det svårare att få med dem på en omställning som kan innebära stora förändringar.
Systemkritik och rättvisa
Men räcker det med en klassmedveten klimatpolitik inom det nuvarande ekonomiska systemet? Många, särskilt inom miljörörelsen, menar att klimatfrågan är en systemfråga.
De anser att det kapitalistiska systemet, med sitt krav på ständig tillväxt och vinstmaximering, är oförenligt med en hållbar framtid. Denna kritik framförs bland annat i Internationalen.
Ett centralt argument är att jakten på vinst ofta leder till överexploatering av naturresurser och ökade utsläpp. Företag kan välja att flytta produktionen till länder med lägre miljökrav, eller fortsätta med miljöskadlig verksamhet så länge det är lönsamt.
Ett annat problem är att konsumtionen ständigt uppmuntras, även när det gäller varor och tjänster som vi egentligen inte behöver. Detta leder till en ökad resursförbrukning och ökade utsläpp.
Alternativa ekonomiska modeller
Det finns dock alternativa ekonomiska modeller. En är cirkulär ekonomi, där resurser återanvänds och återvinns i högre grad. En annan är nerväxt (degrowth), som ifrågasätter den ständiga tillväxtens nödvändighet.
Nerväxt handlar om att minska den totala ekonomiska aktiviteten i de rikaste länderna. Detta för att minska resursförbrukningen och utsläppen till hållbara nivåer. Istället för att fokusera på BNP-tillväxt, betonas andra värden som välbefinnande, jämlikhet och fritid.
Det finns både fördelar och nackdelar. Fördelarna inkluderar minskad miljöbelastning, ökad jämlikhet och potentiellt mer fritid. Nackdelarna kan vara ekonomisk osäkerhet, risk för ökad arbetslöshet och svårigheter att finansiera välfärden.
En stor utmaning är att skapa en rättvis omställning. Den får inte drabba de mest utsatta. En annan utmaning är att få folkligt stöd för en så pass radikal förändring. Det kräver en bred diskussion om hur vi vill att vårt samhälle ska se ut i framtiden.
Konkreta politiska förslag som kan kopplas till nerväxt inkluderar arbetstidsförkortning, medborgarlön och satsningar på offentliga tjänster. Även en omställning från privat konsumtion till kollektiva lösningar är relevant. Medborgarlön kan bidra till en grundtrygghet som underlättar omställningen. Det frigör människor från kravet på lönearbete och kan ge möjlighet att engagera sig i exempelvis lokalsamhället eller klimatarbete.
Ojämlikhetens risker
Om omställningen misslyckas, eller om den inte genomförs rättvist, riskerar vi en framtid med ökad ojämlikhet. Det är en skrämmande bild där de rika kan skydda sig från klimatförändringarnas värsta effekter. De kan bo i klimatsäkrade områden och köpa sig fria från konsekvenser.
Samtidigt skulle de fattigaste och mest utsatta, de som bidragit minst till problemet, lämnas att hantera torka, översvämningar och social oro. Denna framtid, som ibland kallas “klimatapartheid”, måste undvikas.
Rättvis omställning kräver omfördelning
Så, hur skapar vi en klimatpolitik som är både effektiv och rättvis? Det finns inga enkla svar, men det krävs en kombination av åtgärder. Det behövs en politik som minskar konsumtionen, särskilt bland de rikaste. Samtidigt behöver den stärka välfärden för alla.
Investeringar i grön infrastruktur och hållbara jobb behöver komma alla till del. En aktiv näringspolitik kan stötta omställningen i industrin, med krav på minskade utsläpp och rättvisa arbetsvillkor. Som Naturskyddsföreningen påpekar, finns det ett starkt folkligt stöd för detta.
Omfördelningens nyckelroll
En grundläggande omfördelning av resurser är centralt. Konkret kan det handla om progressiv beskattning, där de med högre inkomster bidrar mer.
Det kan också handla om ökade satsningar på välfärden. Det gör att alla har tillgång till grundläggande trygghet oavsett inkomst. Även medborgarlön har lyfts som ett sätt att skapa grundtrygghet i en tid av snabb omställning.
Klimatfrågan behöver, som Jonas Sjöstedt uttryckte det, ses genom ett “klassfilter”. Det handlar om att utmana de som gynnas av dagens ohållbara system och ge mer makt åt de som idag är marginaliserade.
Att skapa en ekologiskt hållbar och socialt rättvis framtid är en stor utmaning, men också en nödvändighet.
Sammanfattning
Den här artikeln har undersökt relationen mellan klass och klimat. Vi har sett att klimatavtrycken är mycket ojämnt fördelade. De rikaste individerna står för en oproportionerligt stor del av utsläppen. Klimatåtgärder kan också få sociala konsekvenser som slår hårdast mot de med minst resurser, om de inte utformas med detta i åtanke. En klassmedveten klimatpolitik, liksom systemkritik och alternativa ekonomiska modeller som nerväxt, är viktiga delar i en rättvis klimatomställning. En grundläggande omfördelning av resurser är nödvändig för att skapa en framtid där ingen lämnas efter i omställningen till ett hållbart samhälle. Genom att engagera oss, reflektera över vår konsumtion och delta i debatten kan vi alla bidra till en bättre framtid.
mat sig från sina rötter och den ideologi och det engagemang som fanns i början samt i alltför hög grad anammat socialdemokratiska värderingar.
Bakom de vällovliga tankarna om hållbar utveckling och grön politik kan det ha smugit sig in en ny form av imperialism. Med imperialism i denna text avses den kontroll som länder, företag och 
För att fattiga länder ska få ekonomisk hjälp av Världsbanken och Internationella valutafonden ställs stora krav på mottagarländerna. De måste bland annat avreglera sin ekonomi, minska statliga subventioner och öppna upp sin marknad för import. Dessutom får de lättast lån för projekt som syftar till export av vissa grödor till den rika världen. Dessa krav kan innebära så skeva “anpassningar” som att ett statligt vattenverk i Afrika måste privatiseras – alltså resursen vatten i ett av jordens torraste områden får inte längre subventioneras av staten. Kraven på lättexporterade grödor har lett till att omfattande områden som tidigare var dominerade av blandade självhushållsjordbruk och regnskogar nu är jättelika plantager för kaffe, palmolja eller sockerrör. De fattiga länderna kämpar med denna export för att knappt få ihop till räntorna på sina lån. Samtidigt arbetar miljöorganisationerna i norr för att import av exempelvis palmolja ska upphöra, samtidigt som de ställer allt fler krav på produkter som kommer från tropiska områden. Krav som fördyrar produktionen för redan hårt pressade bönder.
Att resa kollektivt tycker de allra flesta fungerar hyfsat smidigt idag, men det finns fortfarande en del som tycker att det är alldeles för dyrt. Det behöver inte vara så mycket dyrare att resa kollektivt än att exempelvis åka bil idag. Enligt Motormännens bilkostnadskalkyl kostar det ca 65 kronor per mil att köra bil idag. Beroende på om ni är ett gäng som samåker eller om du kör själv kostar det dig alltså 65 kronor att transportera dig en mil i jämförelse med de ca 30 kronor som det kostar att åka genom en kommun (oftast längre än en mil) kollektivt.