Shatter – hur man säljer på 2000-talet

Vad får man om man tar gamla klassiska breakout

och kombinerar med grafik från de riktigt coola demoreleaserna?

Tja… Shatter kanske?

Jag köpte Shatter för ett drygt år sen när Steam sålde ut det billigt och har ingen aning om hur många timmar jag spelat det. Det är klart vanebildande. Ok, spelidén är väl ungefär densamma som för ca 45 år sen (ja ok, det har tillkommit lite grejor) men grafiken och kanske ännu mer musiken gör det till en helt annan upplevelse idag än då.

Det är perfekt musik att lyssna på när man hackar med, problemet  är att den inte finns på Spotify (som brukar vara min primära musikfix här i livet) och på Grooveshark finns det bara ett par låtar så jag duckade runt lite och hittade faktiskt musiken lyssningsbar på Bandcamp. Fast att hålla reda på en speciell websida för ett visst album är ju bara jobbigt, så vafan…

Dessutom; jag köpte Shatter för 2 sketna Euro och tycker att jag haft roligare än så med spelet så jag tyckte jag kunde visa min tacksamhet för ett utmärkt spel genom att köpa och ladda ner musiken med. Det är inte direkt några förmögenheter det handlar om heller.

Jag förstår inte varför det är så svårt för den etablerade nöjesindustrin att fatta galoppen. Gör det enkelt att hitta, gör det enkelt att prova och, framför allt, gör det enkelt att ladda ner i de format kunden vill ha utan massa DRM och trams som gör att det måste spelas upp i en viss utrustning. Det är dags för den gamla Internetfientliga underhållningsindustrin att tänka om!

Det borde inte vara rocket science, faktiskt. Det handlar ju bara om IT…

Annonser

It’s a dog’s life…

Det här var bara för sött. 🙂

Med tanke på att vi har fyra hundar här hemma är det en jädra tur att vi inte har ett piano. Fast det kanske bara funkar med Beaglar…?

 

Orsak #23 till varför jag vägrar kalla mig feminist

Jag blev lite glad när jag såg att det trillade förbi en förfrågan om mastringsjobb i mitt Twitterflöde idag eftersom jag tycker det är kul och även har mastrat en del musik- och teaterproduktioner. Så jag klickade på länken och fick se detta (mina rödmarkeringar).

Osv, osv, osv. Hela tiden ”som inte är män” i varenda annons, nån har fan missuppfattat nånting på en rent fundamental nivå här. Nationalencyklopedin definierar jämställdhet som:

jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet. Medan jämlikhet rör alla människors lika värde är jämställdhet emellertid förbehållet förhållandet mellan könen.

Det svenska ordet jämställdhet i den nu aktuella betydelsen etablerades i samband med att frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering initierades politiskt i början av 1970-talet. År 1979 antogs Sveriges första jämställdhetslag (se vidare jämställdhetslagen).

Jämställdhet förutsätter en jämn fördelning av makt och inflytande, samma möjligheter till ekonomiskt oberoende, lika villkor och förutsättningar i fråga om företagande, arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet …

Det är imo rätt ironiskt när en organisation kategoriskt könsdiskriminerar samtidigt som de kallar sig ”Rättviseförmedlingen” och delar ut ett rättvisepris för de som gjort konkreta insatser för jämställdhet. Om de menade allvar med att vara en utpost för rättvisa borde de mao fokusera på individer och skita fullständigt i såna där trivialiteter som hur våra kroppar är funtade. Det här är ingenting annat än politiskt korrekt diskriminering och det finns ingen som helst jämlikhet att bete sig precis lika svinaktigt som de man bekämpar (fast med omväxlade roller). Om man inte fattar det är man inte del av lösningen utan del av problemet.

Eller för att ta det från en annan vinkel: Om jämlikhetsarbete innebär att det numera är ok att behandla mig på samma sätt som många män tidigare behandlat kvinnor, på vilket sätt motiverar detta mig att försöka bidra när det innebär att jag bidrar till en systematisk disktriminering som kommer göra det svårare eller tom helt omöjligt för män att hävda sig mot kvinnor med liknande kompetens? Att straffa män, som individer, för något som tidigare generationers män utsatt tidigare generationers kvinnor för kan jag inte se någon som helst rättvisa i. Det är inte jämlikhet, det är hämnd.

Och om ni nu inte tycker det jag skriver är intressant för att jag hör till kategorin vita medelålders män som (automatiskt) anses ha det så jävla bra så kan ni alltid läsa vad dessa två kloka kvinnor har skrivit. Om inte jag kan det så kanske de kan övertyga er om att jämställdhet faktiskt inte går att uppnå genom att försöka upphäva diskriminering med omvänd diskriminering.

Jag förväntar mig givetvis inte att jag ska få det där mastringsuppdraget per automagi för jag är fullständigt övertygad om att konkurrensen kommer vara hård på ett sånt uppdrag. Däremot vill jag ha chansen att i alla fall få visa vad jag går för!

Trots att jag är man.

 

Så varför är det så viktigt att bevara Internet fritt…?

Kanske för att annars skulle det inte uppstå såna här galenskaper?

Eller ja, folk skulle nog fortfarande göra dem (jag har sett en del galna hemgjorda saker på VHS när det begav sig) men de skulle ju inte få nån vidare spridning om vi jämför med den spridning saker får tex via YouTube idag.

Varje minut laddas 48 TIMMAR videos upp till YouTube, det motsvarar 240 000 långfilmer i veckan. Att upphovsrättsindustrin jobbar i lite lätt motvind när de försöker stoppa upphovsrättsbrott på Internet kan man ju förstå när man inser hur otroligt mycket information som hela tiden flödar fritt på nätet, att de försöker flytta över problemet på IT-företag är därför kanske inte så konstigt men att bara blockera, förfölja och straffa har, efter mer än 10 år sen, haft, om möjligt, marginell effekt medans YouTube (som givetvis drabbats av problematiken de med) har kommit på någon form av fungerande kompromiss:

Man TYCKER ju att när det finns såna exempel på hur gratis faktiskt går att göra pengar på att nån borde tänka till och gräva ner stridsyxan. Tycker man, då. Fat chance. Problemet är att branschen inte är beredda att anpassa sig till en förändrad värld. I stället ser vi hur beslutet att inte ta upp The Pirate Bay-målet i Högsta domstolen, trots att det finns intresse för ett prejudikat, har lett till att Antipiratbyrån burnar loss med skrikande däck och tänker dra bortemot 150 fildelningstjänster till domstol och Monique Wadsted tar till brösttoner och räds inte ens att ge sig på ett politiskt parti. Det är förmodligen unikt i svensk historia om hon verkligen gör allvar av det. Det är inte utan att jag undrar hur nära Brokep träffar i sin kritik. Hela TPB-cirkusen stinker. Brottsrubriceringarna känns otroligt krystade, straffen är absurt höga och så tar inte HD upp det? Reeeally…?

Konflikten är ett faktum. På ena sidan står en föråldrad industri som inte förstår sig på Internet men som inte har nåt emot att hindra teknikutvecklingen i sina förtvivlade försök att behålla kontrollen och på andra sidan står allmänheten som för varje ny generation allt mer tar Internet och informationsdelning som en självklarhet och som har allt mindre förståelse för statens och upphovsindustrins överreaktioner.

Det är mao upplagt för en rätt långlivad och troligen hetsig konflikt där ingen av sidorna kommer ge sig frivilligt, så det är nog bäst att passa på att njuta av Internet så mycket som möjligt medans det går för ingen vet hur länge det kommer få finnas kvar i någon form av öppen och fri inkarnation.

Förmodligen är alla vi som vill behålla Internet fritt bara en samling terrorister hela högen. Tja. Då få vi väl vara det. Informationsterrorister kanske? Låter väl inte så tokigt?

Som ett första led i mina handlingar som informationsterrorist så tänker jag lägga upp min PGP-nyckel här på bloggen. Så om någon vill ha tag på mig så blir det möjligt att göra så utan att riskera att blanda in FRA i ett oönskat gruppsamtal.

UPDATE:

Och bara för att jag hann posta så snubblade jag över den här videon som var fan ännu galnare! Garanterat ingen Hollywoodprodukt, inte.

Finns en hel hög kreativt nonsens här. Bara att vältra sig i kulturellt kaos! 😀

Too late to apologize – en politisk remix

Vad får man när man tar en hitlåt…

…och remixar den med en av de mest oroväckande politiska utvecklingarna vi sett i USA på länge?

Ett fantastiskt starkt (och väldigt välgjort) inlägg i debatten!

God jul, vare sig ni förtjänar det eller ej!

Det finns alltid nåt att skriva om som är, kommer bli eller riskerar att möjligen bli superdåligt och de dåliga nyheterna verkar stå som spön i backen mest jämt nuförtiden. Dock, trots att snön fullständigt lyser med sin frånvaro så skulle jag ändå vilja fokusera på det vi har framför oss; Kalle Ankas julafton!

Denna svenska högtidstradition som förmodligen sträcker sig förbi till och med vikingatiden och som inte den mest envetne massinvandring, massförstörelse av upphovsrätten eller ens bögarna kommer kunna ta ifrån oss och som är självaste orsaken till att mänskligheten någonsin kunde bosätta sig på dessa livsfientliga breddgrader och upprätthålla en civilisation (sort of)! Låtom oss hylla den med en stämningsfull sång som passar högtiden.

Och med detta lovar jag att vara tillbaka i mellandagarna och tex skriva vidare på min lilla blogserie om att vara anställningsbefriad och kanske försöka slutföra nåt av alla de utkast som bara blivit liggande men som ändå konstant påpekar att de väldigt gärna skulle vilja bli färdigställda.

Ät gott och skit i eventuella förhastade nyårslöften och annat trams. Det är ju nästan ett år sen nu, det måste väl alla redan ha glömt? Nu är det jul, då ska man lägga på sig så man klarar det bistra januariklimatet. Passa på i år, nästa år kan det vara försent!

Spotify – en misslyckad affärsmodell?

Idag annonserade Spotify att:

Nya användare kan i sex månader använda gratistjänsten precis som i dag. Men därefter går det bara att lyssna i tio timmar per månad – en halvering jämfört med nuvarande gräns – och varje låt kan bara spelas fem gånger.

Jaha. Det där måste vara det mest korkade jag hört från Spotify på länge, eller som Twittraren elmindreda uttryckte det:

Spotify says they’re going to encourage music piracy. That’s nice of them.

Jag tror det ligger en hel del i det, fast det blir förstås inte så enkelt eller uppenbart. Det jag tror kommer hända är (ungefär i den här ordningen):

  • En del kommer pynta upp som Spotify vill och bli direktbetalande kunder (i stället för att betala genom reklam), ett fåtal lyssnar så lite att de inte kommer påverkas av begränsningarna men väldigt många kommer sluta använda tjänsten.
  • När användandet av Spotify minskar så kommer det leda till en kortsiktig vinst (något lägre intäkter men markant lägre omkostnader pga större andel direktbetalande användare) men på lång sikt öppnar det för att andra alternativ.
  • Pga att allt färre använder Spotify kommer färre personer skicka Spotify-URLar till varandra. Detta kommer leda till att färre startar programmet (och inte orkar installera det igen när de installerar om eller byter dator) vilket förstås leder till en ond cirkel med allt färre lyssnare.
  • Spotify kommer bli marginaliserade och antingen bli en liten tjänst för de som av olika orsaker hänger kvar i sociala grupperingar där det hänger kvar eller så kommer företaget gå i konkurs och Spotify (och alla dina playlists) kommer försvinna.
  • Enligt upphovsrättsindustrin kommer det vara de elaka kundernas fel att det här skedde. Man kommer skylla på allt utom de riktiga orsakerna och vi kommer få se politiker som hugger på betet och jamar med de stora katterna.

Så varför gör nu Spotify det här och, framför allt, varför gör de det först nu i stället för från början? Min gissning är att de är jävligt medvetna om att det här riskerar att bli början till slutet och att de kämpat med näbbar och klor bakom scenen för att undvika det här i det längsta. Tyvärr sitter de i en omöjlig situation där kunderna kritiserar dem för att vara dyra och att för lite pengar går till artisterna medans skivbolagen kräver allt större avkastning för musiken som spelas. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Torrentfreak skriver bra om det här:

A few days ago we reported that Lady Gaga earned a measly $167 for more than a million plays on the music streaming service, Spotify. According to new information received from music industry insiders, it turns out that Spotify isn’t ripping off the artists, the labels are.

However, it turns out that this might not be the fault of Spotify’s business model, but rather the involvement of some of the major labels in the project. As reported before, Sony BMG bought 5.8% of Spotify for 2,935 Euros, Universal Music got 4.8% for 2,446 Euros, Warner Music paid 1,957 Euros for 3.8% and EMI pocketed 1.9% for an investment of 980 Euros.

TorrentFreak has heard from various sources that independent distributors can get deals of at least $0.03 per play with Spotify. This adds up to a pay day of $30,000 instead of $167 for a million plays, which suddenly sounds like an altogether better deal.

En skillnad på nästan 180 ggr beroende på vilket bolag man som artist lierat sig med. Jardenberg gör en egen uträkning och kommer fram till att av hans 99:-/månaden når bara ca en femma fram till artisterna. Markant bättre, men det är förstås svårt att veta om man ska lita mest på Torrentfreak eller Jardenberg. Oavsett vilket är det kanske inte så konstigt att flera artister valt att dra tillbaka sin musik från Spotify eftersom det är deras enda möjliga sätt att protestera. Det var ett visst rabalder för några år sen när Magnus Uggla till exempel gick ut och sa:

Jag blir hellre våldtagen av Pirate Bay än rövknullad av Hasse Breitholtz och Sony Music och kommer därför att lyfta alla mina låtar från Spotify i väntan på en hederlig nättjänst.

Hårda ord, men uppenbarligen anser Magnus Uggla att Spotify numera är ”en hederlig nättjänst” för all(?) hans musik finns där, på Spotify. 20 album, varav några iofs verkar vara best of eller samlingsalbum. Man får hoppas att Uggla fick bra betalt för att rätta in sig i ledet.

Så hur blev det såhär? Jo, för att big four en gång i tiden satte hårt mot hårt mot Spotify och i omgångar hotade med att dra tillbaka sin musik från tjänsten vilket i slutändan ledde till att Spotify erbjöd skivbolagen att köpa billiga andelar i Spotify. En lösning som allt mer ter sig som den gamla klassiska kommentaren om att pinka på sig: Det värmer gott i början, men…

Problemet är att den gamla upphovsrättsindustrin inte har insett att partyt är över. Den gamla eran när oligopolsituationen garanterade höga vinster på omsättningen, upphovsrättsbranschen var lyx, flärd, kokainsträngar och nuppa småflickor som hasade ner brallorna för en biljett till partyt kommer aldrig mera tillbaka. Branschen måste ha varit medvetna om att sötebrödsdagarna var över men likt heroinister på jakt efter nästa fix förtränger hur destruktiva de är mot sig själva och andra ignorerade upphovsrättsindustrin utvecklingen och valde konflikt i stället för att tvingas anpassa sig.

For the major labels, it’s over. It’s fucking over. You’re going to burn to the fucking ground, and we’re all going to dance around the fire. And it’s your own fault. Surely, somewhere deep inside, you had to know this day was coming, right? Your very industry is founded on an unfair business model of owning art you didn’t create in exchange for the services you provide. It’s rigged so that you win every time – even if the artist does well, you do ten times better. It was able to exist because you controlled the distribution, but now that’s back in the hands of the people, and you let the ball drop when you could have evolved.

I used to reject the wishy-washy ”music should be free!” mantra of online music thieves. I knew too much about the intricacies and economics of it, of the rock-and-a-hard-place situation many artists were in with their labels. I thought there were plenty of new ways to sell music that would be fair to all parties involved. But I no longer believe that, because the squabbling, backwards, greedy, ownership-obsessed major labels will never let it happen, and that’s more clear to me now than ever. So maybe music has to be free. Maybe taking the money out of music is the only way to get money back into it. Maybe it’s time to abandon the notion of the rock star – of music as a route to fame and fortune. The best music was always made by people who weren’t in it for the money, anyway.

Det skrev Demonbaby 24:e oktober 2007, dagen efter Oink hade stängts ner av upphovsrättsindustrin. Det gäller än och artikeln (som är otroligt läsvärd) avslutas med fyra råd (jag citerar bara delar av de två första) hur man ska få slut på den här idiotin:

1. Stop buying music from major labels. Period. The only way to force change is to hit the labels where it hurts – their profits. The major labels are like Terry Schiavo right now – they’re on life support, drooling in a coma, while white-haired guys in suits try and change the laws to keep them alive. But any rational person can see that it’s too late, and it’s time to pull out the feeding tube. In this case, the feeding tube is your money.

2. Support artists directly. If a band you like is stuck on a major label, there are tons of ways you can support them without actually buying their CD. Tell everyone you know about them – start a fansite if you’re really passionate. Go to their shows when they’re in town, and buy t-shirts and other merchandise. Here’s a little secret: Anything a band sells that does not have music on it is outside the reach of the record label, and monetarily supports the artist more than buying a CD ever would. T-shirts, posters, hats, keychains, stickers, etc.

Det är förmodligen så man ska se på Spotify; det är ytterligare en livsuppehållande åtgärd för en industri som egentligen borde få somna in för gott. Det kommer heta att det är piratkopierarnas fel, man kommer skylla på ungefär allt som går att skylla på för att försöka skyla de egentliga orsakerna; en trasig och förlegad upphovsrätt och fullständigt föråldrade affärsmodeller inom upphovsrättsindustrin. Jag hoppades i det längsta att Spotify skulle fungera som ett ”klister”, en övergångsmodell för en omodern industri, men det höll inte så länge trots allt. Jag skrev för ett drygt år sen att:

På sätt och vis är Spotify ett kompatibilitetsinterface mellan det gamla och det nya, konsumentinterfacet (själva klientmjukvaran) aspirerar på att vara anpassat till dagens IT-kultur med streaming av godtyckligt antal sånger för en fast månadskostnad eller reklaminslag, men samtidigt har betalningsmodellen mot skivbolag/artister fortfarande en fot kvar i 1900-talets verklighet. Att den här modellen inte kommer hålla i längden är förmodligen självklart för alla som är del av IT-generationen, men än så länge funkar det även om det fortfarande uppstår en del dissonanser p.g.a. kulturinkompatibilitet.

Spotifys affärsmodell är väldigt rätt, en Internetbaserad tjänst som ger dig ett musikbibliotek som är många gånger större än det du själv orkar sortera och indexera på egen hand, men det hjälper inte när de samtidigt tvingas hålla en obsolet och döende dinosaurie vid liv. Utan den dödvikten tror jag att Spotify hade varit markant mer framgångsrik, artisterna hade definitivt fått markant mer betalt och mycket av dagens kritik hade aldrig ens uppstått men med dagens beslut kommer kritikerna knappast bli tystare.

Jag räknar kallt med att vi kommer få höra många Spotify-kritiker nu slå sig för bröstet och stolt utbrista ”Jag hade rätt!”.

Och det hade de.

Läs även Anna Troberg, Johanna Julén, Christian Engström, Svensson, Alltid Rött Alltid Rätt, Kulturbloggen

%d bloggare gillar detta: