Fri underhållning: Shearer

Slut på semestern, dags för musik när man ska pendla till jobbet eller när man måste skärma av sig från andras telefonsamtal eller spontanmöten och då får det gärna ylas på lite med gitarrer och ha sig. Då passar den tyska gruppen Shearer bra som är klassificerade som ”rock, alternative, punkrock, independent, guitarrock”. Inte fel alls.

Shearer, så vitt jag kunnat begripa mha Google translate, består av fyra killar som kommer från Berlin. De gör musik som får mig att associera till energin och riffen som Green Day brukar leverera, det är tungt, tight och apbra, helt enkelt. Senaste albumet Monument har en hel del jävligt bra spår som tex Day’s end, What I want isn’t you, Pirate anthem, ja och så finns det en ballad med om man är lagd åt det hållet. 😉

De två mellanalbumen heter Eve och Adam, två album som tydligen hör ihop mtp att de är släppta med bara 3 dagars mellanrum samt att albumet Adam har en, err, intressant remix av omslaget på Eve. De albumen är inte kattskit de heller utan innehåller en del riktig röjmusik som tex Change, Ordinary girl, Cause I feel, Overstock mm. Även det första albumet, Makin-A-Munson, har en del höjdare som tex Pirates, Dummy, Out of the dark och Say my name för att ta några exempel.

Jag hade egentligen tänkt skriva om ett helt annat band idag, men deras slogan ”NO DRM – NO COPY PROTECTION – NO BULLSHIT” gav dem en gräddfil i prioriteringsordningen. Skön stil, helt enkelt. Bara att ladda ner och headbanga eller kanske supporta dem genom att köpa en tröja eller ett av albumen på plast om man är old school!

En sammanställning av all fri underhållning jag recenserat hittar du här.

Close but no rabbit

Läste för ett tag sen att Bryan Adams ondgjort sig över fildelningen i en intervu i Aftonbladet och jag måste säga att hans argument når helt nya höjder på krystningsskalan. Han säger att han funderar på att inte göra fler album för att han inte är säker på att någon skulle lyssna? Wtf?

Även om jag gör det så är jag inte säker på att någon skulle lyssna. Men jag menar inte att dissa mig själv utan det gäller alla artister. Människor gillar att lyssna på musik i sin Ipods. Det är inte samma som det brukade vara.

Nä, det är klart. När jag var tonåring brukade inte folk lyssna på musiken i sin iPod, snarare brukade många lyssna på sin favoritmusik i sin bärbara bandspelare. Jag avverkade själv flera billiga noname-bandspelare made in China innan jag köpte en begagnad state of the art Sony Walkman DD, en synnerligen välbyggd liten bandspelare som inte svajade ens om man behövde spurta för att hinna med bussen. Jag har ingen aning om hur många batterier jag körde slut på, men jag vet att det inte tog lång tid innan jag skaffade mig laddbara batterier eftersom batterikostnaden annars blev ofantlig pga de där bärbara  bandarna.

Jag är inte riktigt säker på vilken bild Adams försöker lura på Aftonbladetläsaren om hur verkligheten såg ut innan Internet och iPod, men den stämmer i vilket fall inte ett dugg med min erfarenhet. Den pre-Internet-era jag växte upp i hade en utbredd privat kopiering av musik eftersom det var standard att man spelade in polarnas LPs (och CDs när det kom) på band, kopierade band, gjorde blandband och lyssnade på banden överallt; i bilen, på bussen, på tåget, i skolan (på rasterna), på jobbet, ja, var det nu fanns en portabel eller stationär ljudutrustning.

Bryan Adams började sin musikkarriär 1978, dvs bara ett år innan Sony släppte sin första Walkman. Hela Adams framgångsrika karriär har alltså samexisterat med portabel musik och privat kopiering av hans musik. Påståendet att det inte är ”som förr” håller alltså inte riktigt, i alla fall inte om han med ”förr” menade hans mest framgångsrika period, 80-talet. Men sen kryper det då fram, det det egentligen handlar om:

– Jag tycker folk ska få ­betalt för sin musik. Jag tror inte på att musik ska vara gratis. Om du går in i en ­butik och tar en chokladkaka så skulle de jaga efter dig. Vad är skillnaden?

Där har vi det. Adams anser att musik inte ska vara gratis av princip och så drar han den gamla uttjatade (och felaktiga) parallellen till stöld. Problemet är att när tekniken gör gamla tekniker och distributionsformer obsoleta så måste marknaden anpassa sig, annars är inte marknaden fri och vi skapar monopolsituationer som är mer skadliga än förändringen.

Det sorgliga är att Bryan Adams sitter lite i samma sits som Trent Reznor befann sig i men trots att han borde ha samma möjligheter att dra nytta av sitt kändisskap samtidigt som han slår sig lös från skivindustrins monopolfälla så verkar poletten fastna halvvägs och han ser bara försämring där många andra artister ser möjligheter i stället.

Close but no rabbit. Andraplatsen ger ingen kaka.

Så varför väljer inte Bryan Adams att göra som Trent Reznor då? Tja. Ärligt talat känner jag fan inte en jävel som fortfarande lyssnar på Bryan Adams (mer än hans gamla 80-talshits av rent nostalgiska skäl) och skulle jag gissa så är det kanske inte direkt nån jättekö till hans konserter heller. Inte som förr i alla fall.

Det är förmodligen så att hitmaskinen Adams inte har så mycket att komma med längre, men det är i såna fall knappast pga iPod och fildelning. Vi var många som lyssnade på hans musik i våra Walkmans på 80-talet och även fast jag kände många som hade i alla fall några av hans låtar på nåt kassettband när det begav sig så var det väldigt få som faktiskt hade nåt av hans album på LP eller CD. Det hade ju alltid nån annan och i värsta fall kunde man ju kopiera någon annans kassettkopia.

Bryan Adams är hopplöst förknippad med 80-talet men precis som den portabla lilla bandspelaren som käkade batterier på löpande band så har hans storhetstid helt enkelt passerats. Att han försöker skylla det på iPod och Internet håller inte eftersom det var samma typ av gratis spridning som skapade hans framgångar på 80-talet.

Men det är väl som vanligt, det är lättare att skylla på någon annan, eller något annat, än att acceptera att felet ligge hos en själv. Surt sa räven om rönnbären…

Fri underhållning: Sekshun 8

Nånting som det verkar bli ont om när musiker gör en kreativ burnout helt otyglat är normal musik. Det verkar bli mycket konstiga takter, experimentella synthinsatser, triphop-progressive-ska-funk-elektrotango och andra galenskaper när det inte finns en manager som håller i tyglarna. Missförstå mig rätt, jag älskar experimentell musik och tycker att vanlig radioskval med deprimerande få undantag placerar sig nånstans mellan sömnpiller och akut tandvärk, men det finns ändå tillfällen då en platta med vanlig jämrans rock (eller pop) utan massa konstiga påhitt är det bästa doktorn kan ordinera. Då är det förstås lite motigt att de typer av ”vanlig” musik som i normala fall, i mediamaffians värld, finns sjutton på dussinet av verkar vara en akut bristvara i den alternativa världen. Speciellt om den ska vara bra med…

Av ren tur råkade jag idag på gruppen Sekshun 8, en amerikansk hårdrocksgrupp som levererar tunggung i vanlig jämrans 4/4 med tunga gitarriff och taktfasta trummor. Inga märkligheter eller usvängningar, bara ett genuint musikaliskt hantverk med klassisk rocksättning: gitarr, bas trummor och sång.

Min association var främst till Sator (tex låten Watch the burn) och Extreme (tex Three blocks), en polare associerade mer till Megadeth och Primus men det finns även andra influenser som tex sista låten, Father, som får i alla fall mig att tänka på Marilyn Manson…

Det här albumet är helt enkelt fullpackat med jävligt bra tunggung och den enda kritiken jag kan komma på är att jag tycker produktionen är lite trist. Den är inte dålig eller så, men det hade lätt gått att få mer klös i låtarna med en bättre mix/mastring. Å andra sidan är det redan så pass mycket klös i låtarna att det är svårt att sitta still! Bra skit, helt enkelt.

En sammanställning av all fri underhållning jag recenserat hittar du här.

Fri underhållning: The Nuri

The Nuri är inte direkt den mest lättillgängliga musiken jag hittat, men det var den första fria musik jag råkade på som fick mig att haja till och inse att bara för att det är fritt behöver det inte vara sekunda varor. The Nuri är ett tyskt band som skapar progressiv rock på avancerad nivå, väl i klass med Dream Theater, Pin up went down och andra mer kända(?) band.

Första låten jag hörde av dem var Masquerade från deras album med samma titel och sen var det liksom kört. Brutalt skön synthinledning, snygga taktbyten, bra gitarrmangel, tung grund från bas och trummor och bra sångerska på det. Det är helt enkelt svårt att hitta bättre progressiv rock!

Andra personliga favoriter från samma album är Left back in a box (femtakt är fina grejor, speciellt när man får det att svänga), Time is now och Reality circus (fullt normal fyrtakt minsann).

Deras andra album, Music box, är inte riktigt lika full med komplicerade taktbyten och andra vildheter så om man inte redan är van vid avancerad progressiv rock (eller annan lite mer experimentell musik) är det kanske en bättre introduktion till The Nuri. Inledningsspåret Descent är symfoniskt, melodiöst och en mäktig inledning följt av tyngre, mer traditionellt gitarrmanglande i låten Life on Jupiter. Vissa mer progressiva inslag finns även på Music box, tex låten Lost in trees, men över lag tycker jag Music box är ”snällare” och mer poppigt melodisk än Masquerade. Å andra sidan är jag lite skadad vad gäller experimentell musik så det är inte helt otänkbart att andra med mer, err, ”normal” musiksmak tycker att även Music box är väldigt experimentell och utmanande. 😉

Över lag har The Nuri lyckats göra två väldigt starka album utan några bottennapp. Musiken är välskriven, alla medlemmarna briljerar på sina instrument och produktionen är otroligt välgjord med ett tight, tydligt ljud som gör det lätt att höra alla detaljer även i de mest gitarrmanglande partierna, nog så viktigt. Jag brukar vara väldigt petig med min musik, men när det gäller The Nuri har jag faktiskt inte kunnat hitta nånting att anmärka på.

Förbannat bra musik helt enkelt! Rekommenderas varmt!

En sammanställning av all fri underhållning jag recenserat hittar du här.

Fri underhållning

Det är mycket nu. I skallen snurrar så många saker jag vill skriva indignerade blogposter om så jag skulle förmodligen kunna ägna mig åt att skälla på tingens ordning på heltid utan att någonsin känna att jag blev klar med världen. Problemet är bara att jag har varken tiden eller, numera, riktigt orken eftersom det känns som gallopperande meningslöshet att jaga väderkvarnar samtidigt som jag försöker hinna med lite för mycket annat på samma gång. Som vanligt.

Ett annat problem är att även om det är bra att någon skriker varg så blir det dels väldigt mycket varg efter ett tag och dels så blir det, per nödvändighet, reaktivt i stället för proaktivt. Det finns en gräns på hur mycket opinion man kan väcka när man hela tiden försöker ”komma ikapp” och till slut når man en nivå där ingen riktigt orkar reagera längre. Samma insikt ligger förstås bakom det nu pågående breddningsarbetet inom Piratpartiet.

Jag har flera gånger fått kommentaren att ”Om du inte gillar upphovsrättsindustrin, köp inte deras produkter”. Problemet med det är dels att upphovsrättsindustrin faktiskt inte producerar något och dels att ingen lever i ett kulturellt vacuum, så man kan inte ”köpa” kultur som man köper en liter mjölk, eller välja att inte vara delaktig i kulturen som man kan välja att tex bli vegetarian. Kultur är vi som samhälle, kultur är det som skapas när människor interagerar i grupp, enda sättet att välja bort kultur är att bli eremit och leva i total avskildhet.

På samma sätt är inte upphovsrättsindustrin separerad från samhället. De producerar inte kultur, de följer tidens strömningar och försöker tjäna en hacka på att förpacka dessa influenser på ett tilltalande sätt så de kan distribuera tillbaka det till sin samtid. Jag ser inget som helst fel på det, all form av entrepenörsskap handlar trots allt om att hitta en nisch där man kan tjäna pengar på att erbjuda nåt folk vill ha. Problemen uppstår när man börjar se den möjlighet marknaden erbjuder som en personlig, okränkbar exklusiv marknadsnisch som man har rätt till av gammal hävd.

Det jag har problem med är underhållningsindustrins gränslösa ego som får dem att framställa sig som oumbärliga för kulturen för det är lika sant som att vår tillgång på möbler står och faller med IKEAs vara eller icke vara. Det är sant att om underhållningsindustrin försvann i morgon skulle det (i alla fall temporärt) uppstå ett populärkulturellt vacuum i de flestas liv, men en mer gradvis död av underhållningsindustrin kommer förstås inte märkas mer i samhället än tex trenden att allt fler fasta telefoner ersätts med mobiltelefoner.

Dock, jag tror att det som behövs för en vettigare syn på kultur och upphovsrätt är nog egentligen inte ännu fler argument varför den nuvarande ordningen är dålig, det som behövs är helt enkelt att alternativen vinner mark och det enda sättet det kan ske är att allt fler får upp ögonen för dem.

Jag har själv länge känt att jag egentligen inte lever som jag lär eftersom jag länge varit en Spotifyjunkie. Min förhoppning när Spotify lanserades var att skivindustrin skulle inse att Internet kunde vara en tillgång i stället för en fara och agera därefter, men, tja, det har ju inte gått sådär jädra bra direkt. Dessutom blir det allt mer tydligt att inte bara fortsätter skivindustrin sin vettlösa jakt på vanliga Svensson, de försöker dessutom roffa åt sig så mycket de bara kan av Spotifykakan med vilket inte lämnar speciellt mycket över till tex de som faktiskt är de gäss som värper guldäggen till att börja med; artisterna.

För ca 3.5 veckor sen trillade följande mail ner i min inkorg:

Dear Customer,

We’ve tried a number of times but have been unable to renew your Spotify subscription. As of today, you’ll start to hear ads and, if you had a Premium subscription, you’ll lose access to Spotify on your mobile phone.

Min första spontana reaktion var förstås att peta över lite pengar från sparkontot och fixa en betalning till Spotify omedelbart, men sen tänkte jag att innan jag gör det ska jag åtminstone testa på alternativen. De uppenbara kandidaterna var förstås Grooveshark och LastFM (främst via CoboltFM i telefonen) men det löser ju egentligen inte huvudproblemet. Så länge man lyssnar på den musik som musikindustrin står för så innebär det trots allt att man indirekt blir ett argument för musikindustrins självpåtagna rätt att kontrollera vårat musikaliska kulturarv.

Så jag har börjat botanisera runt bland fri(are) musik (främst CC-märkt) och jag är positivt överraskad. När jag gav mig i kast med att utforska denna, för mig, vita fläck på kartan så förväntade jag mig enorma översvämningar av taffligt producerade trackerlåtar med sånginsatser från sämre stämda fotbollskörer, men faktum är att även om det förstås förekommer bottennapp så finns det också gott om guldkorn som lätt kan mäta sig med det skivbolagsmaffian erbjuder (eller i vissa fall som de brukade erbjuda innan någon fick för sig att rycka låtarna från utbudet…).

Jag har i princip enbart lyssnat på fri musik de senaste veckorna utan att känna någon direkt saknad av den ”gamla” musiken. Tvärt om har jag upptäckt att det finns en uppfriskande, lite otyglad vitalitet i den fria musiken där den ostyriga kreativiteten ofta gör den opolerad och spännande på ett sätt som jag inte är van vid. Snart kommer jag nå den nivå då jag antingen behöver ett större minneskort till telefonen, en ny telefon med mer minne eller både och…

Med fri underhållning menar jag främst underhållning som inte kontrolleras av den bombastiska underhållningsindustrin som styvnackat försöker kontrollera spridningen med stämningshot och lobbyism.

Det betyder inte att verken därmed är gratis, men dock att privat, icke-kommersiell användning och spridning är ok. Det betyder inte heller att man kan förvänta sig att folk kommer skapa och sprida sina alster enbart pga otyglad kreativitet, snarare är det lite av ett personligt ansvar att på olika sätt visa sin uppskattning för det som skapats (recensioner, konstruktiv kritik, spridning av länkar/material, donationer, betala för nedladdning/tröjor/andra saker etc) och på så sätt uppmuntra till att ytterligare verk ser dagens ljus.

Den passiva konsumenten som betalar enhetspriser är helt enkelt passé. I en deltagarkultur är alla deltagare, inte bara de som producerar/distribuerar. I och med att mellanhänder i stil med skivbolag tappar sin betydelse så ger det dig som kulturnjutare (konsument kan man vara vad gäller plastskivor och magnetband, inte vad gäller kultur) både en möjlighet och, vill jag påstå, skyldighet att påverka och premiera kreatörerna på olika sätt.

Det finns massor av duktiga kreatörer ”out there”, problemet är att hitta dem. Jag tänkte tipsa om några av de jag råkar på och med tanke på att min musiksmak är rätt spretig (klassiskt, jazz, trance, punk, rock, you name it) så borde nog de flesta hitta i alla fall nånting bland tipsen som de gillar. 😉

UPPDATERING:

Med en fantastisk timing fick jag idag följande mail:

We miss you!

Come play with Spotify! Don’t forget that there are millions and millions of tracks waiting for you. Just search for it, then hit play. Come and enjoy a wonderful world of music at your fingertips.

Det är nog det här både underhållningsindustrin och vi andra måste få in i skallen; de är faktiskt mer beroende av oss än vad vi är av de. Det finns en orsak till att de är så desperata att de försöker skå sönder Internet i sin kamp för att överleva och det är det vi helt enkelt inte får tillåta dem att lyckas med. För artisternas/kreatörernas skull, för vår egen skull, för allas skull. Även upphovsrättsmaffians skull, även om de inte riktigt verkar fatta det (än)…

Varför jag avskyr den där skiten de kallar ”radio”…

Jag kunde inte sagt (sjungit) det bättre själv, men det här är orsaken till att jag får allergiska utslag av alla radiostationer förutom P1 och P2. Jädra tur jag kan plugga in min telefon i bilstereon… 😉

We’re not young

Känner ni inte igen er? Don’t worry. Det kommer…

(originalvideo på Yahoo som jag inte kunde embedda)

%d bloggare gillar detta: