I teorin.

Igår skulle jag sätta in en mellanvägg och fixa en botten till hundburen. Enkelt uppdrag.

I teorin.

Första problemet; hänglåset till verkstaden var bottenfruset. Gick inte ens att vrida runt nyckeln. ”Inga problem”, tänkte jag, ”jag hämtar grilltändaren!”. Så jag hämtade grilltändaren och satte igång å elda på!

I teorin.

I praktiken var gasen slut så det bidde inget mer än en flämtande liten låga. Så jag gick och hämtade en sån där ljuständare i stället, som också hade slut på gas. Ok, dags för en ny plan, dra fram en skarvsladd och tina  upp låset med en hårtork! Skitenkelt!

I teorin.

Skarvsladdarna lagras förstås i verkstaden som jag inte kom in i. Det löste sig dock med att en skarvsladd var i drift, så jag snodde den ett tag å sen fick jag stå där som ett hjon och rikta hårtork mot den isskulptur som i mer drägliga klimat kallas ”hänglås”. Väl inne i verkstaden noterade jag en akut brist på hundbur. ”Ah, den är ju i bilen”, så jag hämtade bilnyckeln för att hämta ut hundburen.

I teorin.

I praktiken kunde buren lika gärna kunnat stå i den lokala bankens kassavalv för även bakluckan på bilen var effektivt förseglad med is. ”Jag får väl helt enkelt tina upp bilen!”, tänkte jag, bröt mig in via förardörren (som också gjorde en del motstånd, om än mer symboliskt) och startade motorn som eftertänksamt tände till och började puttra. På med defrostern och börja borsta bort snö från ispansaret. Sen gick det utmärkt att tina upp bilen.

I teorin.

Lampan för att bensinen höll på att ta slut lyste ilsket och den lilla nålen på visaren var på väg att puffa upp kudden för att lägga sig och vila mot ändstoppet, så när främre delen av bilen började nå icke-trafikfarliga nivåer av sikt så gav jag mig av till den lokala hålan för att tanka, samtidigt som jag hade defrostern på för fulla spjäll för maximal upptiningseffekt. Men bortsett från att jag på slutet började få en viss önskan att tälja mig ett par björkruskor och träna finska glosor gick resan alldeles utmärkt.

I teorin.

I realiteten hade kung Bore hälsat på även lokalt i chipläsaren för oavsett vilket kort jag tryckte in så svarade den hurtfriskt ”No chip read!”. Ingen bensin där mao. Det blev till att sätta sig i den finska bastun och ge sig av till den lokala något större hålan för att prova lyckan där i stället, nu med mätarnålen liggandes mot ändstoppet grymtandes små lyckliga snarkljud av trygghet. Jag tänkte att jag blir väl stående halvvägs och får försöka ringa frun som säkert ”Lagt telefonen på laddning”, dvs jag skulle ringa för döva öron tills hon började undra hur lång tid det tar att tanka en bil. Jag lyckades dock ta mig ända till macken, även om motorn förmodligen hann börja fundera på om homeopati även fungerade på bensin, och den kortläsaren hade nog både saltat och grusat internt så tankat blev det! Och vid det laget var även bakluckan upptinad nog för att behaga fungera som ”Lucka” snarare än ”Fast monterad del av karossen”.

Vid det här laget kändes det dock som att denne lönnfete konsult som är mer van vid plusgrader och luftkonditionerade utrymmen än närkamp med kung Bore skulle ta kväll och tina upp med ett par glas vin och tilltugg, så det hölls kväller, som det kallas i den lokala bygden. Idag är det dock dags att få ihop de där träskivorna till hundburen! Verkstaden är olåst (hänglåset har fått sova inomhus på badrumselementet i natt) och bilen blev ju synnerligen upptinad igår så det borde ju vara en smal sak att såga till nånting under dagen!

I teorin…

Göteborrrrrrg!

Jag har gjort misstaget att köra bil till Göteborg. Eller rättare sagt, jag gjorde misstaget att köra bil I Göteborg. Gör inte det.

Att köra bil till Göteborg är enkelt; ta dig till E6an & följ den (i alla fall om du kommer söderifrån). Om du råkar hamna i Malmö gör du en U-sväng och försöker igen. Trivialt. Sen kommer du in i själva Göteborg, grattis. Ingenting du provat innan, inte ens Malmö i rusningstrafik, kan förbereda dig för att köra i Göteborg, det går inte! Stadens vägplanering ger en viss känsla av dysfunktionalitet, milt vansinne eller tom direkt ondskefullhet. Den är dessutom inte GPS-kompatibel.

Det började nästan omedelbart; GPSen indikerar ”Sväng av höger!” och jag svänger av höger. Ett steg för tidigt. Ingen fara, GPSen indikerade ETA 12:55 innan jag kom in i Göteborg och jag skulle inte vara hos kunden förräns 14:00 så det är gott om tid. Visst, det blev nån minut extra pga felkörningen, men vad gör väl det? Alla jag känner som kört bil i Göteborg har vittnat om att det är en utmaning att köra där (en har tom fått en lättare form av PTS och vägrar köra dit igen ens under mordhot) så jag har tagit till rejält med marginaler för att hinna till kunden i tid ändå.

Nästa avfart bommar jag så jag kommer av ett steg försent och ETA ökar till 13:05. Ingen panik, ingen panik, det här ordnar sig. Lite senare när jag ska höger så tar verkligen avfarten mig höger … och sen under leden och ut på vänstersidan, 180 grader fel jämfört vart jag ska! ETA ökar till 13:15 och det sansade lugnet med en känsla av ett lustigt äventyr i den stora staden byts sakta ut mot ett något högre blodtryck och en ökande irritation.

Nu tänds dessutom lampan som varnar för att bensinen håller på att ta slut. Planen att ta mig till kunden på den bensin som finns kvar så jag sen i lugn och ro kan leta upp en mack och tanka inför hemresan börjar se ut som att den kommer att grusas för att undvika soppatorsk mitt i trafikkaoset men med en sakta ökande ETA är det sista jag vill göra att stanna och tanka, så jag hoppas på att jag ska hitta rätt i tid och klara mig.

Till slut närmar jag mig kunden och det enda jag behöver lyckas med är att ta mig av den huvudled jag är på innan jag hamnar på bron … över vattnet … som jag givetvis hamnade på …… jag kan se kundens byggnad när jag passerar över vattnet utan möjlighet att stanna eller vända. Så nära och ändå så ouppnåeligt. Det är bara att försöka göra en U-sväng på andra sidan och ta sig tillbaka upp på bron, fast åt andra hållet. What could possibly go wrong?

Att göra en U-sväng och komma tillbaka visar sig vara lite lätt hopplöst. GPSen verkar ha bestämt sig för att mina tidigare bevis på förmågan att följa rekommendationerna är så usla att den väljer en något längre omväg för att helt undvika bron. Denna något längre omväg ökar ETAn från nånstans runt 13:20-13:30 till 14:30! Vid det här laget är stämningen i bilen något upprörd och det enda som hindrar mig att slänga ut telefon#¤&$&£%¤# genom fönstret är att jag inser att jag inte har någon annan form av navigeringshjälpmedel tillgängligt och även en förvirrad GPS är bättre än ingen GPS.

Så jag försöker hitta tillbaka över bron på egen hand för att se om GPSen besinnar sig på andra sidan. Det är lite som att försöka trä en tråd i en nål. Som sitter i en symaskin. På full gas. På nåt jädra vänster lyckas jag missa broeländet gång på gång på gång och till slut lyser inte bara lampan som varnar för att tanken håller på att ta slut, nålen börjar puffa upp kudden för att gå och lägga sig och sova mot ändstoppet. Jag skrinlägger därför planerna på att ta mig tillbaka upp på bron och börjar leta efter en bensinmack.

Jag har sett en bensinmack tidigare i mina försök att träffa nålsögat så jag svänger tillbaka i den riktningen och ser skylten en ganska lång bit bort, så jag skippar avfarten som är närmast och tänker ”det borde komma en till lite längre fram”. Det gjorde det inte, så U-sväng igen, tillbaka, tråckla sig in i sörjan och gissa sig fram till bensinmacken och fram till första, bästa bensinpump. Väl där noterar jag att tanklocket inte öppnar sig som det ska. No worries, gammal bil, det händer ibland. Det är ellåset som kärvar lite så det enda som krävs är att man öppnar en lucka i bagagerummet, stoppar in handen och lirkar upp spärren inifrån. Eller så enkelt var det i alla fall innan vi satte in en hundbur i bilen.

Att lyfta ut hundburen är inte direkt plan A, för den är tung och formbyggd för utrymmet så även om jag förmodligen kan få ut den utan att repa vare sig den eller bilen för illa så är det nog ganska osannolikt att jag får tillbaka den igen utan hjälp. I alla fall inte utan att det blir repor både här och där under processen, alltså ger jag mig på att försöka nå spärren utan att plocka ur buren. Jag når … nästan.

Så där står jag. På en Shellmack i Göteborg med kroppen i en 45-gradig lutning för att ta spjärn med benen för att pressa in vänsterhanden i den för lilla springan mellan bur och bagageutrymme och när jag börjar fundera på om jag kommer komma loss igen för egen kraft så känner jag den lilla metallkanten med fingertopparna näääästan inom räckhåll! Med skosulorna halkandes på lite löst grus som låg på asfalten lyckas jag precis nå fram så jag får grepp nog att dra bak spärren så jag sen kan öppna tanklocket och tanka bilfan.

Medans jag ser hur bensinautomaten glatt räkna upp ockerbeloppet den kommer belasta mitt plastkort med så ringer jag min kontaktperson för att berätta att jag riskerar att bli lite sen och kanske få lite tips på hur i … man navigerar i det Escherinspirerade vägnät som någon, vars mentala stabilitet lämnar något att önska, har planerat. Telefonsvarare. Jaja, jag försöker ge mig på bron igen men hittar å andra sidan en Moské i stället. En vacker byggnad, men ingenting som är till någon direkt hjälp i min nuvarande situation.

Tack och lov ringer min kontakt tillbaka till mig och ger mig två oerhört värdefulla tips: ”Följ skyltarna mot Hisingen, sväng sen av mot Frihamnen”. Klockrent. De sista kilometrarna klarar faktiskt GPSen att leda mig rätt och för de sista metrarna hittar jag en informationstavla som enkelt, begripligt och helt icke-elektroniskt kan informera mig var gästparkeringen ligger. Jag kom fram ca 13:30, trots allt. En halvtimme efter den ursprungliga ETAn som hade hållit utmärkt ända tills jag lämnade civilisationen och gav mig in i det som i folkmun kallas ”Göteborg” men som i stället borde heta något lämpligare. Förmodligen på ett språk mer lämpat för grova eder och förbannelser.

Sen var det dags för intervju och vid det här laget hade jag lyckats lugna ner mig så mycket igen att jag kunde ge ett sansat och intelligent intryck i stället för att utstöta primalskrik och svära ondskefulla eder över stadsplanerare och vägverk. Eskapaden nämndes till och med lite lustfyllt under intervjuen i en stämning av ”hoppsan, så det kan gå”.

Efter intervjun tänkte jag passa på att ta mig till Bauhaus för lite småinköp, det gäller att passa på när man är i närheten tänkte jag. Jag kom fram till en rondell och precis som många andra rondeller så fanns det en sån där liten ”bonusfil” precis innan rondellen för folk som vill svänga höger så man slipper in och gröta i själva rondellen utan smidigt och utan väjplikt kan svänga höger utan att vänta.

Eller rättare sagt, i civiliserade trakter hade den där lilla svängfilen PRECIS innan rondellen varit en sån gräddfil. I Göteborg är det en ”Haha, lurad!”-fil som ledde mig ner på ännu en flerfilig monsterväg som drog iväg mig nån annanstans och GPSen meddelade återigen ”Finding new route”. Då såg jag en sån där grön skylt med sträckad ram som det stod ”E6” på. Där kände jag att jag hade fått nog av Göteborg för den dagen, så jag sa som Cartman:

Resten av resan var, som sig bör, händelselös med begriplig skyltning och lättnavigerade vägar.

Igår hörde kunden för övrigt av sig. Det positiva är att jag fick uppdraget. Det negativa är att det innebär att jag kommer få köra mer bil i den förbannade staden! Fast nu har jag i alla fall trumf på hand: ”Hisingen”, ”Frihamnen”.

Bring it on, stadelände!

Ett försök till liberal syn på samvetsfrihet

Ni har säkert inte missat snacket om samvetsfrihet, att barnmorskor ska slippa utföra aborter om det strider mot deras religiösa övertygelse? Det här har stört mig ett tag, men jag har inte kunnat sätta fingret riktigt på varför. För ett par dagar sen kom jag på varför. Låt oss dela upp hela soppan i flera delar:

Friheten att få utbilda sig till barnmorska.

Att hindra folk från att utbilda sig om man uppfyller grundkraven bör rimligtvis ses som diskriminering, så att tex ta det säkra före det osäkra och tex vägra anta religiösa för att undvika att få in abortmotståndare är knappast en rimlig åtgärd. Dessutom behöver man inte vara religiös för att vara abortmotståndare (eller vara abortmotståndare för att man är religiös), så inget bra försök till lösning alls.

Friheten att få ha en åsikt.

Jag tycker att resonemanget att en människa blir till vid befruktningsögonblicket är befängd. Det som blir till är en potentiell människa, men under ganska lång tid är det vi pratar om bara en klump celler utan speciellt mänskliga drag (mer än rent genetiskt) som inte kan överleva på egen hand. Vi pratar om en gråzon där man kan sätta gränsen ”individ” ganska godtyckligt, men den generella koncensusen verkar ändå ligga nånstans runt tidsspannet där ett för tidigt fött barn idag kan räddas. Visserligen med intensivvård och med risk för livslång funktionsnedsättning, men ändå…

Att sätta gränsen vid ”sperma möter ägg” är dock, vill jag påstå, en ganska extrem syn på graviditeten som rimmar illa med dagens kunskaper om fortplantningsprocessen, men vi har religionsfrihet och även en sån åsikt bör därför rimligtvis respekteras. Även om man givetvis också bör ha rätten att anse att den är fel. 😉

Friheten att slippa utföra aborter.

Det är här det blir kortslutning för mig. Det finns inget som tvingar någon till att bli barnmorska, eller läkare. Det finns inget som tvingar någon (som bor i Sverige) till att vara religiös, även om det kan finnas ett socialt eller kulturellt tryck mot individen att bli det. Följaktligen finns det inget tvång mot någon att göra aborter, det är fullt frivilligt! Det är visserligen en frihet som kan ha konsekvenser, but life’s a bitch.

Now, låt oss nu titta på en av stämningarna:

Det andra fallet gäller en barnmorska i Jönköpings län som av religiösa skäl inte vill utföra aborter har stämt landstinget efter att ha nekats anställning.

Vill vara barnmorska, är religiös, vill slippa utföra aborter. Check. De två första är friheter som ingen bör förvägras enligt ovan, men det tredje är inte en frihet! Det är en personlig preferens som framförs som ett krav och då landstinget inte är beredd att acceptera det kravet så erbjuds ingen anställning.

Låt oss nu titta på det här från arbetsgivarens synvinkel:

Man har ett behov av en barnmorska och man hittar en lämplig kandidat. Denna kandidat råkar vara religiös? So? Dels har vi religionsfrihet i landet och dels behöver inte religiositet vara ett hinder i yrket, i vissa fall kan det tom tänkas vara en styrka om man tex får in en religiös patient (you never know). Kandidaten vägrar dock utföra aborter, detta är förstås ett potentiellt problem. Landstingets uppdrag handlar inte om att erbjuda anställningar utan att tillgodose patienternas behov! Precis som vilken annan arbetsgivare som helst så handlar det om att försöka hitta de mest lämpliga personerna att anställa för att kunna genomföra verksamheten.

Det är så klart så att det är sällsynt med perfekta matchningar och att majoriteten av alla anställningar blir en kompromiss (från båda hållen), men i rollen som barnmorska ingår normalt idag, i Sverige, att genomföra aborter! Det är klart att arbetsgivaren kan acceptera att ta in en anställd som saknar vissa kvalifikationer för att övriga anställda täcker upp den saknade kompetensen, men det måste rimligtvis arbetsgivaren vara den mest lämplade att besluta! Således, klart landstinget kan välja att anställa en barnmorska som inte vill utföra aborter om man ser att det är möjligt utan att verksamheten äventyras.

Samvetsfrihet handlar därför inte om den religiösa personens frihet att få slippa utföra aborter (för den friheten har alla medborgare i Sverige) utan att personen ska få göra såna personliga val utan att behöva ta konsekvenserna av sitt eget handlande! Ett bättre namn vore därför konsekvensfrihet och denna konsekvensfrihet hotar att gå ut över landstingets frihet, som arbetsgivare, att välja den personal man tror är mest lämpad för sin verksamhet!

Det enda jag kan se i begreppet samvetsfrihet är därmed ynkedom, ynkedomen att inte själv vilja stå för sina egna val och personliga övertygelse. Om man inte kan hantera konsekvensen av sitt eget handlande utan i stället försöker lasta över det resulterande problemet på en annan part, hur lite är då ens övertygelse egentligen värd?

Tommy Dahlman rockar loss utan markkontakt

Det är en gammal sanning att man inte får en andra chans att ge ett första intryck, det bådar inte gott för Tommy Dahlman. Jag hade ingen aning om vem Tommy var förräns idag men mitt första intryck av honom är inte speciellt positivt. Han skrev igår en text med titeln ”Ateism är alltid förkastligt men här är den som värst”. Låt oss titta närmare på den.

Ateism är alltid förkastligt men här är den som värst. Richard Dawkins är för många moderna ateister en prototyp för vad just ateism står för.

Ku Klux Klan betecknade sig som kristna. ”Klan members had an explicitly Christian terrorist ideology, basing their beliefs in part on a ”religious foundation” in Christianity.” Betyder det att det är ok att likställa Tommy med KKK? Givetvis inte. På samma sätt är inte alla ateister som Richard, jag har tex inte ens en aning vem personen är och jag håller definitivt inte med om att det vore omoraliskt att föda ett barn med Downs syndrom.

Ateism kan inte i sitt väsen vara neutral, som en del sekulärhumanister förfäktar.

Ateism är en religion på samma sätt som att inte samla frimärken är en hobby eller vacuum är en atmosfär. Dvs inte alls. Ateism är frånvaron av religion och en gudstro vilket förstås innebär att den inte samtidigt kan vara en religion.

Ateism har alltid varit en religion då den tillber och upphöjer evolutionen och sig själv som skapare och Gud. Den tillskriver naturen mänskliga egenskaper då den kallar de evolutionistiska processerna för smarta, starka, nyckfulla, selektiva.

Här blandar Tommy totalt ihop korten. Ateism och evolutionsteorin är ortogonala; Ateism är, som sagt, frånvaro av gudstro medans evolution är vetenskap. Det är förvisso så att den mest rimliga positionen som ateist är att anse att evolutionen är en korrekt vetenskaplig teori, men det finns inget som hindrar att en religiös människa anser att evolutionen är korrekt och att bibelns skapelseberättelse snarare ska ses metaforiskt än som en korrekt historiebeskrivning. Det är tvärt om en ganska vanlig åsikt hos religiösa (och inte heller begränsat till kristna).

På samma sätt som den troende beskriver Gud med personliga egenskaper tillskriver ateisten evolutionen mänskliga karaktärsdrag

Det här är rent skitsnack. Evolutionen är en vetenskaplig teori (vilket, btw, inte är detsamma som en teori i allmänt tal utan i praktiken ett vetenskapligt erkänt faktum), men eftersom det är vetenskap handlar det om slutsatser som när som helst kan förändras vid behov, tex om det kommer fram nya fakta som styrker en annan hypotes. Samma sak kan inte sägas om Tommys gudstro; den är statisk, oföränderlig och, eftersom det är en tro, omöjlig att bevisa på ett vetenskapligt acceptabelt sätt. Därför kan inte heller evolution anses vara en tro eller en religion.

När Richard Dawkins nu går ut på sociala medier och avslöjar den råa och kalla verkligheten bakom ateismens syn på människovärdet är det på ett sätt bra att det blir tydligt.

Nej. Richard, vem han nu än är, är inte en ateismens motsvarighet till religionernas profeter! Richard må vara en ateist, men hans uttalande är inte bindande och han talar bara för sig själv när han yttrar sig. Övriga ateister har full frihet att hålla med eller inte efter personligt tycke och smak.

Ateism är är en religion, en livsåskådning som genom alla dessa herrar som jag nämnde har krigat för ett idesystem som vill riva ner alla kristna värdegrunder.

Det finns ingen inneboende egenskap i ateism som kräver att kristendom ska raseras. Snarare tvärt om upplever jag snarare att majoriteten av ateister och agnostiker anser att humanismen kräver en sekulär värdegrund och att religion är en mänsklig rättighet (men inte en skyldighet) och ett personligt val.

När alla dessa filosofier idag mixas med en sekulärhumanistisk blandarstav blir resultatet ett konsekvent nedbrytande och förgörande av i mina ögon stabila normer och värderingar.

Här anser jag faktiskt att Tommy har odiskutabelt rätt, men då ska man minnas att dessa stabila normer också ofta, om än inte alltid, inkluderar kvinnoförtryck, bestialiska straff mot sexuellt (eller på andra sätt) avvikande individer eller andra former av intolerans och krav på konformitet. Men visst, förtryck skapar ordning (i alla fall på ytan), något som inte begränsas till religionsförtryck utan även kan gälla politiskt förtryck. Se tex Sovjet, militärjuntan under Pinochet, dagens Nordkorea etc.

Det är just detta ateism handlar om: Att själv vara Gud. Då är allt nämligen tillåtet. Då kan vi själva bestämma, döma, värdera och styra som vi vill. Då kan vi vältra oss under stjärnorna. När katten är borta dansar råttorna på bordet.

Om det enda som tvingar Tommy att agera som en moralisk, förnuftig och laglydig medborgare är hans oreserverade tro på en gudomlighet blir jag faktiskt lite orolig, för det betyder att om Tommy någonsin tappar sin tro skulle han därmed, enligt hans eget resonemang, förlora sin moraliska kompass och kunna gå bärsärkagång på gator och torg. Jag tror dock inte att det kommer hända eftersom moral, etik etc är egenskaper som är äldre än kristendomen, något som helt enkelt finns i människor av naturen och är grundstenar som var nödvändiga för att vi skulle kunna bygga vår civilisation. Det är mao ingenting som är speciellt för just kristendomen utan mer en egenskap socialt välanpassade individer har oavsett religion (eller brist på).

Richard Dawkins och hans ateism bekräftar den hänsynslösa jakten på den perfekta människan där idealet blir dockliknande ansikten och onaturliga kroppar. Kort och gott, ett plastsamhälle.

Det finns över huvud taget inte en direkt koppling mellan Richards åsikter, ateismen som åsikt eller dagens hets som baseras på en materialism och onaturliga skönhetsideal. Jag har sett även religiösa människor ha förvridna ideal såväl som ateister och agnostiker som lever i harmoni med sig själva och sin omgivning.

Det är nu hög tid att kyrkor tillsammans med politiker gör ett upprop mot framväxten av livsexprimenterande lagar som sätter sig över människans befogenheter.

Ska man tolka det som att Tommy vill återförena kyrka och stat? Ska bara kristendomen tillåtas i en sådan stat eller är även andra religiösa grupper välkomna som tex muslimer? Om man utgår från Tommys egen åsikt att ateism är en religion så är den gruppen i såna fall den största religiösa gruppen i Sverige vilket i såna fall innebär att dagens situation, med den kristna kyrkan separerad från staten men skolväsendet, som får ses som representant för vetenskapen, del av staten. Så vad är då problemet? ”Vetenskapens kyrka” är del av staten och bidrar därmed med den dominerande ”religionens” värderingar till den juridiska processen.

Sådana livsfientliga krafter som Dawkins utspel är ingenting annat nihilistiska filosofier med mörker och meningslöshet som resultat. Det är ett brutalt svek mot människan eftersom vi vet att även sjuka, lidande och handikappade människor är till en enorm rikedom, glädje och välsignelse där de får inta sin rättmätiga plats.

Ah, det klassiska argumentet ”Att abortera ett foster för att barnet kommer födas med handikapp är ett hot mot alla handikappade”. Det är tyvärr så att även om sjuka, lidande och handikappade människor givetvis också kan bidra till samhället på olika sätt så sker det dock till en kostnad som är svår att mäta. Det är allmänt känt att många kristna tex är emot dödshjälp pga att allt liv är heligt, men alla som upplevt hur livets slutskede kan te sig för tex cancerpatienter vet att det är ett grymt slut med väldigt lite, om någon, glädje.

Det betyder förstås inte att alla gamla och sjuka lider, det finns en enorm gråzon här på en skala från högst normala ålderskrämpor till omänsklig smärta som gör det omöjligt för individen att alls fungera socialt för att smärtan dränker alla andra intryck och känslor. På samma sätt är det förstås även för handikappade; vissa handikappade upplever inte att de blir begränsade utan att de kan leva ett värdefullt och meningsfyllt liv ändå medans andra handikappade upplever att deras existens bara blir en transportsträcka tills de slipper fortsätta existera.

Jag anser inte att Tommy har rätt att bestämma över andra oavsett hur moraliskt hög häst han än anser att han sitter på. Av samma orsak anser jag att Richard, ”trots” att han är ateist, inte heller har rätt att bestämma över andra. För mig ter det sig omöjligt att anse att jag, eller någon annan, har den moraliska grund som krävs för att jag ska kunna bestämma över potentiella föräldrar huruvida de ska abortera eller behålla ett foster, oavsett hur friskt detta foster är. Det kan givetvis diskuteras hur lämpad någon (inklusive föräldrarna) är att ta det beslutet, men någon måste ta beslutet och eftersom det är ett beslut som främst kommer påverka föräldrarna så finns det ingen annan utväg än att det blir föräldrarna som måste ta det ansvaret. Samhället, jag, Tommy, Richard etc kan i det läget bara göra två saker; acceptera och stötta föräldrarnas val.

Tommys syn på evolutionen andas okunskap, saknar relevanta bevis och hans attack på ateism är en halmgubbe byggd på ett enskilt tweet från en ensam individ. Sakligheten i hans bloginlägg är obefintlig.

Plötsligt besök i trädgården

En av de saker jag gillar med att bo på landet, långt från höghus och stadstrafik, är att naturen verkligen alltid är närvarande. Idag fick vi tex besök i trädgården.

Han har legat där, mitt på vår gräsmatta, rätt länge nu. Det är väl mysigt att ligga i solen och gotta sig och tydligen tyckte han att han kände sig rätt trygg för han vågade tom ta sig en liten tupplur där han låg,

Landet. 🙂

Men jag behöver verkligen en ny kamera, jag får numera färgbrus i bilderna även när jag fotar i direkt solljus. Så dålig var den inte från början… 😦

Nå, jag ville inget viktigt egentligen, så ni kan återgå till att prata rasism, EU-politik, mellis eller vad ni nu pratade om innan jag störde. Carry on!

Update!

När bocken hade sovit färdigt ställde han sig upp och då såg vi att det inte var en, utan två bockar! Söta kompisar. Tyvärr fick jag bara bild på ena (den andra stod dold så man bara såg rumpan), men såhär vackra är de när de står upp:

Det här är mycket roligare än att skriva om trist politik. Jag kanske skulle börja skriva mer om vad som händer här hemma? Det är definitivt mer konstruktivt än vad de där tölparna sitter och beslutar i Stockholm i alla fall. 😛

En programmerares vardag…

…eller ”Eclipse borde förmodligen tas ut och skjutas på en bakgård en regnig natt och liket borde förses med blyvikter och dumpas i Marianergraven”

Jag skriver en hel del embeddedkod, det är sånt jag, av någon orsak, har en fallenhet för. Min målmiljö brukar handla om KB när resten av världen gärna slänger sig med MB, GB, TB eller tom (om man jobbar på Google i alla fall) EB. Ett A4 innehåller ca 1-2 KB och när jag programmerar pratar vi tex om RAM-storlekar som motsvarar några ark A4 när den dator du sitter vid just nu har RAM som motsvarar några tiotals bokhyllor med pärmar.

Det ställer en del krav på utvecklingsverktyg och en av de saker jag ofta använder är ett speciellt interface som gör att man kan ansluta sig rakt in på CPUn via en så kallad JTAG och se (eller i alla fall göra avancerade gissningar om) vad som händer i verkligheten när kod spårar ur. Alla som utvecklar på tillräckligt låg nivå måste i praktiken använda den här typen av verktyg, för även en vanlig PC/Mac har ett kort ögonblick i början när man slår på den (inte slår på den pga att den råkade formattera om hela ditt dokument utan slår till strömmen, alltså) då den är komplett ovetande om sin omgivning och inte vet hur man kommunicerar med hårddisken, nätverket, kan visa saker på skärmen eller ta tangentbordsdata.

När man är på de nivåerna måste man alltså ha specialverktyg och för att man ska kunna jobba effektivt kräver det att man inte bara har en JTAG utan även att allting samarbetar smidigt i en så kallad IDE (Integrated Development Environment) som hjälper dig att se exakt vilken rad kod CPUn exekverar och vad som går på tok. En sån utvecklingsmiljö är Eclipse. Jag ska berätta lite om Eclipse.

Eclipse är ett enormt monster skrivet i Java och en av de riktigt balla sakerna med Eclipse är att man kan använda sig av plugins för att utöka funktionaliteten. Det finns tex en plugin som gör det möjligt att ansluta till en GDB-server (Gnu DeBugger); ett fristående program som kommunicerar med din JTAG, så att man kan ladda ner ny kod i CPUn, köra den och spåra vad som händer. Problemet med Eclipse är att pluginsystemet har fler repositories (ställen att ladda ”pluggarna från”) än Beatrice Ask har ogenomtänkta idéer om nya lagförslag så att hitta rätt repo innebär ofta att man går googla tills man hittar en howto som beskriver precis hur man gör … om man kör en äldre version av Eclipse.

Alltså får man improvisera och experimentera tills man lyckas banka in de olika pluggarna tills de sitter fast hjälpligt. Det är lite som en action-scen i en tecknad film där det läcker vatten ur ett rör, så den tecknade figuren stoppar fingret i hålet och då börjar det läcka nån annanstans i stället. Då stoppar den tecknade figuren in ett finger i det hålet, varpå det kommer vatten någon annanstans! Då stoppar den tecknade figuren in en tå, varpå det läcker nån annanstans, ny del av figuren stoppas in nånstans varpå det läcker på ett nytt ställe och situationen upprepar sig tills den tecknade figuren står i en synnerligen absurt komisk ställning men det inte läcker någonstans alls. Tills det börjar spruta vatten ur öronen…

Lite så är det att installera plugins i Eclipse: Du installerar plugin A och B. Det funkar. Sen installerar du plugin C, då slutar plugin A att funka plus att Eclipse nukar dina inställningar, rakar din katt samt sprider rykten om att du är pedofil. För att råda bot på detta avinstallerar du plugin C, men då börjar plugin B att måla hakkors i badrummet och plugin A tipsar polisen om att du smugglar knark.

I ett desperat försök att få ordning på allting avinstallerar du plugin A och B samt återinstallerar dem igen, men då har de bumpat versionerna så att de inte längre är kompatibla och du måste installera om hela Eclipse, vilket får din dator att sjunga ”And aaaaiiiaaaa will always love yoouuuuuuuiioouuuuu….” samtidigt som den sätter eld på din hårddisk och skickar ett mail i ditt namn till Hells Angels där det ser ut som om du kallar dem för fjollor och bögar.

När du till slut får alla pluggar att funka som du vill (eller i alla fall tillräckligt bra för att du inte ska orka bråka mer) kommer nästa problem; att få Eclipse att fatta vilken kompilator du vill använda! Embedded är lite speciellt här eftersom det finns massor av olika arkitekturer (AVR, ARM, MIPS, PIC, SuperH etc etc etc) och varje arkitektur behöver (minst) en speciell uppsättning kompilatorer, länkare och andra verktyg. För att göra saken ännu roligare finns det GNU toolkit, IAR, Clang osv, så på nåt sätt måste du berätta för Eclipse vilken uppsättning av dessa verktyg du har. I Eclipse kan du välja mellan olika grundval (Cross GCC, Gnu autotool toolchain, Linux GCC, Cygwin GCC etc etc etc) och det är inte helt uppenbart vilket val som är rätt.

Ungefär såhär tenderar det att fungera:
– Jag: Ok, jag provar toolchainval A och pathen till verktygen är X.
– Eclipse: Jag hittar inte includefilerna.
– Jag: Includefilerna ligger på patharna Y och Z.
– Eclipse: Ok, jag kan inte bygga pga <reason 1>.
– Jag: Ok, då provar jag toolchainval B.
– Eclipse: Jag hittar inga verktyg.
– Jag: De ligger på pathen X.
– Eclipse: Jag hittar inte includefilerna.
– Jag: Includefilerna ligger på patharna Y och Z.
– Eclipse: Ok, jag kan inte bygga pga <reason 2>.
– Jag: Ok, då provar jag toolchainval C.
– Eclipse: Jag hittar inga verktyg.
– Jag: De ligger på pathen X.
– Eclipse: Jag hittar inte includefilerna och du får inte addera egna pathar. Pilutta dig!
– Jag: Ok, då provar jag toolchainval D.
– Eclipse: Jag hittar inga verktyg.
– Jag: De ligger på pathen X.
– Eclipse: Jag hittar inte includefilerna.
– Jag: Includefilerna ligger på patharna Y och Z.
– Eclipse: Ok, jag kan inte bygga pga <reason 3>.
Iterera in absurdum.

När du äntligen lyckats bygga koden och ansluta till JTAGgen kommer nästa problem; du måste få Eclipse och JTAGgen att snacka. Jag ska bespara er detaljerna, men låt oss säga att Eclipse numera klarar av att bygga koden korrekt, ladda ner binären via JTAG samt köra den! En gång. Sen uppstår massa roliga fel som slutar med att CPUn gör exception error (CPU-snack för ”Hörrö Gösta, det sket sig stor tid! Skärp dig!”) tills jag startar om GDB-servern. Detta måste jag göra varje fucking gång!

Så varför försöker jag inte fixa det då? Jo, för att just nu funkar allting och jag är livrädd för att om jag petar på nånting i inställningarna kommer Eclipse säga ”Hej. Du måste vara ny här. Vill du utveckla lite Java-kod med mig?”. Glömde jag nämna att Eclipse egentligen är en miljö för Javautveckling och att även möjligheten att utveckla i andra språk är plugins…? En annan sak Eclipse har plugins för är kopplingar till Subversion och GIT. Do you feel lucky, punk?

Jag fick allt det här att funka alldeles utmärkt förra året, den gången fick jag det tom att funka så bra att jag inte behövde starta om GDB-servern! Eftersom det funkade så bra så tänkte jag att jag skulle spara configgen så jag slapp göra om allting nästa gång. Eclipse lägger en mapp som heter ”.settings” i varje projektfolder där Eclipse sparar sin config, smidigt! Utom, då, för kompileringsverktyg, debuggerinställningar och alla de där andra sakerna som tar några dagar att reda ut för att Eclipse är så förbannat uppfuckad.

Exakt var Eclipse sparar den configgen vete fan men även om jag visste det skulle det nog inte hjälpa så mycket för när min dator gav upp (moderkortet kastade in handduken) och jag fick installera om allting (OS, Eclipse, you name it) så hade Eclipse ”utvecklats” så att ingenting längre såg ut som det gjorde tidigare, vilket gjorde att den howto jag följde förra gången inte längre var till någon som helst hjälp. Hade jag sparat configfilerna och försökt mata Eclipse med den hade Eclipse nog inte längre nöjt sig med att raka katten…

När Eclipse verkligen funkar är den guld, problemet är bara att sannolikheten att man får Eclipse att funka 100% perfekt på alla områden samtidigt är ungefär lika stor som att alla de som måste gå och prata i den vita porslinstelefonen hinner dit i tid samt att ingen missar målet när denne kaskadspyr våldsamt på en klassfest i gymnasiet där någon har en snäll morbror som försett festen med fri sprit i tillräcklig kvantitet för att alkoholförgifta en mindre håla i övre Norrland.

I nästa projekt ska jag prova en annan IDE. Jag har väldigt svårt att tänka mig att det kan bli sämre.

Look is everything…

Snubblade på den här videon när jag satt och frukostsurfade och blev helt faschinerad. Inte över sminkarbetet i sig (även om det var rätt imponerande) utan min egen reaktion mot de personer som figurerar i videon. Titta på videon och fundera på dina egna reaktioner och hur mycket vi påverkas av personers utseende när vi bedömer någon.

Hur många har du själv slentrianmässigt sorterat in i ett fack utan att egentligen ha en aning om vem det är du bedömer?

Food for thought.

%d bloggare gillar detta: