Zen och konsten att kvantifiera feminism – Ciffhanger

Ibland pratar jag med Emma. Vi tenderar att utbyta tankar, diskutera och ibland hänfalla till ganska hårdnackat debatterande! Vi är visserligen båda pirater, men det innebär inte att vi automatiskt alltid är överens om tingens ordning och dessutom är vi båda ganska envisa när vi försöker försvara våra positioner. Jag kan inte minnas att vi någonsin blivit ovänner ens för en tid, men däremot kan det osa både svavel och krutrök när vi stångas som värst. Inte helt sällan slutar det med någon slags syntes som ofta hamnar överraskande långt bort från ursprungspositionerna.

Emma lyckades alldeles utmärkt med att vända upp och ner på vissa av mina åsikter när vi kom in på Oscar Schwartz bok A Brief History of Swedish Sex: How the Nation that Gave Us Free Love Redefined Rape and Declared War on Julian Assange. I korthet handlar boken om hur Sverige gick från att vara extremt sexliberalt till att idag ha utvecklat en absurd överkänslighet mot sexualitet där jag ofta fått känslan av att det gått så långt att rättssäkerhet ersatts av propaganda och godtycke. Emma punkterade dock min rosa ballong angående att allt var fri sex och lavendeldoft förr genom att kontra med:

Tror det handlar om perspektiv – från mitt perspektiv har det aldrig handlat om att jag varit särskilt fri att göra det jag vill, ur ett sexuellt perspektiv, trots att jag växte upp på 70-talet.
Det har ALDRIG handlat om att mitt sexliv inte stigmatiserats eller landat på löpsedlar (representativt) på olika sätt. Och det har ALLTID handlat om vad jag som kvinna kan tillföra sexuellt, sexigt eller utseendemässigt.
[…]
Jag tänker ibland att det är sån ironi liksom, när jag fattar att folk uppfattat det som att ”det var bättre förr” – för det var inte det, för kvinnor generellt sett. Tongångarna var att det BORDE varit bättre, men men… nu sitter vi här med lady-fucking-shave, brazilian waxes och rosa fucking etikett, och jag fattar inte riktigt vad som hände.

Och bara för det drog jag mig till minnes en dokumentär jag sett om hippie-eran där det berättades att Janis Joplin blev en populär ”trofé” (pga sitt kändisskap) och att hennes längtan efter kärlek ofta fick ge vika för fri sex.

Myten om Hippie-eran som en tid av full individuell frihet är nog tyvärr bara en myt och den frihet som uppstod var nog mer en frihet från tidigare normer samtidigt den skapade nya sociala ramar och mönster som i sig blev ett nytt slags fängelse. Det här gav en intressant pusselbit till dagens feminism som jag tidigare saknat; vissa skulle nog hävda att det är typiska patriarkala sociala mönster som helt enkelt transformerades till en ny social kontext och det vore förmodligen svårt att hävda att de skulle ha fel.

Så om hippie-eran i alla fall delvis uppstod på männens villkor, hur skulle ett motsvarande matriarkaliskt samhälle se ut? Kanske som Mosuofolket i norra Kina?

But what makes the Mosuo unique is their practice of zuo hun, or ”walking marriage”. From the age of 13, after being initiated, females may choose to take lovers from men within the tribe, having as many or as few as they please over their lifetime. Male companions are known as axias and spend their days carrying out jobs such as fishing and animal rearing, and visit the women’s homes at night, often secretly; any resulting children are raised by the woman’s family. The father and all adult men are known as ”uncles” – there is no stigma attached to not knowing who a child’s father is.

Låter onekligen exotiskt, as in totalt annorlunda mot hur vi är vana vid att det ”ska” vara. I en annan artikel kan man läsa att:

SPIEGEL ONLINE: What astonished you the most?

Coler: That there is no violence in a matriarchal society. I know that quickly slips into idealization — every human society has its problems. But it simply doesn’t make sense to the Mosuo women to solve conflicts with violence. Because they are in charge, nobody fights. They don’t know feelings of guilt or vengeance — it is simply shameful to fight. They are ashamed if they do and it even can threaten their social standing.

SPIEGEL ONLINE: And when there’s no solution to a problem?

Coler: Either way, there won’t be an altercation. The women decide what happens. Some of them do it more strictly and others in a friendlier way. They are strong women who give clear orders. When a man hasn’t finished a task he’s been given, he is expected to admit it. He is not scolded or punished, but instead he is treated like a little boy who was not up to the task.

Idylliskt. Tyvärr verkar det som att Mosuo-folket kanske inte är så himla annorlunda ändå i slutändan och att sanningen kanske ”förbättrades” lite för att förstärka den exotiska känslan. Skrapar man lite på ytan och börjar läsa något mer nyanserade beskrivningar om Mosuofolket så får man snarare en bild av ett folk där män och kvinnor har uppdelade ansvarsområden på ett sätt som påminner mycket om våra egna förfäder vikingarna:

Den vikingatida kvinnans ställning som husfru innebar att hon var gårdens och hushållets självklara chef. Detta märks på att nyckeln var en av hennes tydligaste symboler. Just nycklar har hittats i många vikingatida kvinnogravar. Långt fram i tiden symboliserade nyckeln makt över hushållet. Detta kan för en modern människa verka som en slags begränsning. Som att kvinnor hade det ansvaret istället för en offentlig makt. Men eftersom gården var själva centrum i den vikingatida människans världsbild ska man inte se det så.

Så hur var det då med att matriarkat är mindre våldsamt? Emma trodde personligen inte ett smack på det utan konstaterade torrt att ett matriarkat lika gärna skulle kunna använda män som kanonmat och intressant nog så verkar den tanken inte vara speciellt långsökt:

Njals saga skrevs på Island under 1200-talet, men bygger på en mycket äldre tradition. Sagan handlar om bråk mellan Gunnar och Njals släkter. Sagan verkar skildra ett manligt samhälle, där männens strider och gräl dominerar historien. Men ser man närmare på berättelsen är männen egentligen nästan som marionetter. Kvinnorna styr händelserna i bakgrunden, men deltar aldrig själva i striderna.

Om vi bortser från den akuta bristen på kanoner på den tiden så verkar det onekligen som att Emma träffade huvudet på spiken där. Nu är det här förvisso en vikingasaga och även om gården, där delar av handlingen utspelar sig, ännu finns så har man inte kunnat visa att tex den mordbrand som förekommer i slutet av sagan faktiskt ägde rum, så tydligen har det inte gått att styrka den historiska sanningshalten i sagan, men så vitt jag kunnat läsa mig till var vikingatidens kvinnor (förhållandevis?) jämställda männen och att sagans kvinnor är med och styr även om de inte är de som strider ter sig mao inte orimligt.

Egentligen är det nog inte så konstigt när man tänker efter, om man tex tittar på de chefer jag haft på olika jobb så har många haft liknande personliga egenskaper helt oberoende om det varit en manlig eller kvinnlig chef, en erfarenhet jag delar med flera andra. Man kan se det på två sätt; antingen som att en person karriärmässigt kommer att välja en väg som passar dennes personlighet eller, lite mer fatalistiskt, att det inte så mycket är en person som väljer en passande roll som att det är rollen som väljer en passande person. Dock, här har Emma ännu en bra poäng:

Jag förstår liksom inte förväntningen att en chef skulle vara annorlunda pga kön, när själva egenskaperna för att vara chef handlar om helt andra saker. Typiskt skapad skillnad mellan kön, där det handlar om ambition och talang.
[…]
Jag tror bara att vi som vanligt, bekräftar när vi ser det som vi upplever som ”sant” och är blinda för när det finns hos andra som inte ska vara så. Hjärnan verkar ha en irriterande ovana av att fungera så. Idiotiska hjärnan. *suckar lite*
[…]
och den inre värderingen som man missar. Som när en manlig chef är bestämd, men en kvinnlig är översittare.

Så det finns en motsägelse här. Kvinnor kan bli chefer, vilket är jämlikt, men även om det säkert inte är så överallt så har jag själv sett den attitydskillnad som Emma pratar om (och även sett platser där den inte förekommit eller åtminstone inte varit lika tydlig), vilket förstås inte är jämlikt. Den enda förklaring som passar in här är att det finns en kvantiserbar (eller, om ni så vill, kvoterbar) form av jämlikhet och en mer ”svårfångad” jämlikhet som handlar mer om skillnader i de attityder som råder gentemot kvinnor och män. Vilken av dem är den jämlikhet vi menar när vi i dagligt tal pratar om jämlikhet? Den ena? Den andra? Båda? Ingen? Eeeeerm, jadu…

Här nånstans tog mina associationer ett kanske inte helt uppenbart logiskt skutt till Zen och konsten att sköta en motorcykel och nånting som först tedde sig som en väldigt långsökt och orelaterad association vägrade riktigt släppa greppet och jag blev tvungen att fundera lite mer på om det möjligen skulle kunna finnas en koppling. Exakt vad boken handlar om är inte alltid helt lätt att förklara eftersom den består av åtminstone tre till synes oberoende trådar som ändå är intimt sammanflätade, men en sak boken försöker göra är att förklara vad kvalitet är.

”A thing exists,” he said, ”if a world without it can’t function normally. If we can show that a world without Quality functions abnormally, then we have shown that Quality exists, whether it’s defined or not.” He thereupon proceeded to subtract Quality from a description of the world as we know it.
The first casualty from such a subtraction, he said, would be the fine arts. If you can’t distinguish between good and bad in the arts they disappear. There’s no point in hanging a painting on the wall when the bare wall looks just as good. There’s no point to symphonies, when scratches from the record or hum from the record player sound just as good.
Poetry would disappear, since it seldom makes sense and has no practical value. And interestingly, comedy would vanish too. No one would understand the jokes, since the difference between humor and no humor is pure Quality.

Jämförelsen fortsätter med att skala bort sport sport, god mat (om mat bara ska mätta, finns det någon orsak att anstränga sig mer än att se se till att vi får i oss alla spårämnen och vitaminer på enklast möjliga sätt?), film, dans, teater, musik osv och det enda som verkligen skulle finnas kvar är strikt mätbara egenskaper som matematik, fysik och logik eftersom det går att kvantifiera och definiera vad som tex är bra respektive dålig matematik.

He was seeing two worlds, simultaneously. On the intellectual side, the square side, he saw now that Quality was a cleavage term. What every intellectual analyst looks for. You take your analytic knife, put the point directly on the term Quality and just tap, not hard, gently, and the whole world splits, cleaves, right in two…hip and square, classic and romantic, technological and humanistic…and the split is clean.
[…]
And yet here was Quality; a tiny, almost unnoticeable fault line; a line of illogic in our concept of the universe; and you tapped it, and the whole universe came apart, so neatly it was almost unbelievable.

Pirsig delar upp kvalitet i ”Hip” och ”Square”. Square är enkelt, square den intellektuella, analytiska sidan, den del där man enkelt kan kvantifiera en situation och ställa upp analytiska begrepp för att definiera vad som är bra respektive dåligt, men hip är den lilla fula ankungen. Kvalitet som är hip är ofta väldigt ogreppbar, något som blir väldigt tydligt när det gäller tex musik.

Musik kan framföras både på hipt och square, jag brukar tex tycka att popmusik framfört av en militärorkester (eller annan form av blåsorkester) blir rätt platt, det spelar ingen roll hur duktiga musikerna är (och de brukar vara duktiga) och ur ett strikt tekniskt perspektiv kan framförandet vara helt klanderfritt, men det blir oftast ändå väldigt platt och stelt med total avsaknad av hiphet. Det saknar känsla vilket gör att de flesta kommer finna framförandet ganska ointressant jämfört med originalet medans andra verkar tycka att det ändå har någon kvalitet som gör att de gärna lyssnar på marschmusik, även när de slaktar någon välkänd poplåt.

Samtidigt kan ett framförande som mer eller mindre helt saknar teknisk briljans ändå ha kvalitéer som gör att folk uppskattar det, tex Portsmouth sinfonia. Lyssna på egen risk!

Av någon orsak har jag märkt att musiker av någon orsak ofta finner Portsmouth sinfonia hysteriskt roliga (och därmed fullt frivilligt lyssnar på dem trots att de är katastrofalt dåliga) medans folk som inte har musikalisk bakgrund inte alltid ser någon poäng, eller därmed någon kvalitet, över huvud taget med de något stokastiskt spridda harmonierna. Nu kan man väl säga att just Portsmouth sinfonia är lite av ett ganska speciellt fall som mest uppskattas av musiknerdar med en viss form av absurd humor, men det hindrar inte att en sång som bryter med all square-kvalitet ändå kan bli en smash hit, som tex Crystal Waters som trots akut falsksång lyckades göra sången Gypsy woman till en dunderhit!

Nej, hon är inte tondöv, hon sjunger högst kompetent på andra inspelningar. Storyn, som jag hört den, påstår att Chrystal Waters slog vad om att hon kunde gå in i studion och sjunga falskt med flit och ändå skapa en hit! Huruvida storyn är sann eller inte har jag inte kunnat verifiera, men låtfan blev en diskoteksplåga så någon form av hip kvalitet måste den ändå anses ha.

Så vad har detta med kvantifierbar feminism att göra?!

Lugn, jag kommer till det … i nästa post.😉

17 Responses to Zen och konsten att kvantifiera feminism – Ciffhanger

  1. urbansundstrom skriver:

    Reblogged this on Urbansundstrom’s Weblog.

  2. Pingback: Zen och konsten att kvantifiera feminism – Intermission « Full Mental Straightjacket

  3. Patrik skriver:

    Många saker att kommentera…

    Till att börja med tycker jag att det är väldigt förenklat att säga att Sverige gått från att vara sexliberalt till överkänslighet. Att vara liberal i den här frågan definierar jag som att det är tillåtet att prata om, skriva om och avbilda sexuella handlingar. Det handlar om att sex i sig inte är skambelagt eller anses som något fult.

    Till stor del är vi fortfarande liberala. Jämför t.ex. med Saudiarabien eller andra samhällen där sex är tabu. Vi har ett väldigt sexualiserat bildspråk i reklam och tidningar, var och varannan skvallertidning skriver om olika tips för att ha bättre sex, pornografi är lagligt, o.s.v. Det finns förvissa krafter som försöker förändra det här, men än är vi långt ifrån överkänsliga eller repressiva totalt sett även om vi är det på vissa områden.

    Emmas reflektion handlar i mitt tycke om att hon blandar ihop en liberal syn på sex med kvinnlig sexuell frigörelse. Det är inte nödvändigtvis samma sak, och om man vill vara elak så kan man säga att det antagligen är helt omöjligt för kvinnor att bli fria eftersom de till stor del konstruerar sin ofrihet själva. Om man är osäker och neurotisk så upplever man sig som mer begränsad än vad man i själva verket är, och det gör det nästintill omöjligt att diskutera om samhället är ”fritt” eller inte eftersom vi upplever det helt olika. Det är dessutom en fråga om gråskala; inget samhälle är helt och hållet fritt eftersom det alltid finns människor som vill pådyvla andra människor sina värderingar.

  4. Patrik skriver:

    …fortsätter med Mosuo-folket:

    Jag rekommenderar alla att läsa en bok som heter ”Guns, Germs & Steel – A short history of everybody for the last 13,000 years” av Jared Diamond. Bland de mycket tänkvärda kommentarerna i boken är följande resonemang (fritt ur minnet):

    Det kan vara så att ett anarkistiskt samhälle där alla är jämlika är den fulländade utopin som är det absolut bästa tänkbara samhället. Det är möjligt – men frågan är då varför inte världen ser ut på det sättet? Det har genom historien funnits samhällen som har fungerat efter liknande principer, men de har inte överlevt. I stället har de blivit utkonkurrerade eller undanträngda av starkt centraliserade samhällen.

    På samma sätt kan man ställa sig frågan ”Om nu Mosuo-samhället är så bra, varför ser inte resten av världen ut på det sättet?”

    Svaret är naturligtvis att ”bra” med nödvändighet måste innefatta ett samhälles förmåga att överleva, även när det ställs inför en invaderande armé av blodtörstiga barbarer. Många fnyser säkert åt det och tycker att våld är ociviliserat – men att blunda för problemet än ingen lösning. Våld är ett problem som ett samhälle måsta hantera – annars går det under. Deprimerande, kanske, men det gör det inte mindre sant.

  5. Patrik skriver:

    …och till sist en kommentar om ”Hip” och ”Square”:

    Är du inte ute och cyklar nu när du resonerar utifrån antagandet att vad som är ”hip” skulle vara entydigt? Personligen tycker jag att det blir väldigt bra när symfoniorkestrar spelar pop, så var står vi då?

    Rent allmänt blir jag lite trött på människor som genom att använda värdeladdade ord antyder att mätbart & logiskt är DÅLIGT, och än värre är det när man antyder att det är den själsdödande motsatsen till allt som är roligt och ”bra”.

    Fy f-n vad fördomsfullt, helt enkelt.

    Problemet med det subjektiva ”bra” är att det är så olika från en människoa till en annan att det inte går att resonera kring. Det är en grogrund för förföljelser och förtryck, därför att det delar upp människor i ”vi” och ”dom”. Det hämmar den fria tanken, därför att det fostrar till konformitet.

    Om det inte fanns någon finkultur, då skulle det inte finnas några motsättningar mellan människor som gillade olika saker. Ingen som behövde känna sig förtryckt eller utanför för att de tycker om ”fel” saker. Om det inte fanns sport, då skulle vi inte ha problem med huliganer. Utan humor så skulle vi slippa rasistiska skämt och penalism. Om människor gjorde sig fria från att deklarera att det ena är ”bra” och det andra ”dåligt”, då skulle vi varken ha problem med rasism eller sexism.

    Det mesta har en baksida, och inget är enkelt. Det subjektiva ÄR, men det är ett misstag att säga att det är ”bra” eller ”dåligt”.

    • qeruiem skriver:

      Jag sitter här och funderar på exakt vems blogpost du kommenterar…

      Mmmm. Var har jag sagt att nånting specifikt är dåligt eller bra…?

      • Patrik skriver:

        Erkänner att jag kanske överreagerade något. Dock:

        Hip = coolt
        Square = tråkigt

        Jag tycker att det är rätt så fördomsfulla termer för att beskriva det du beskriver, men det är ju faktiskt Pirsig som får ta åt sig äran för dem. Samma sak med resonemanget om att det går att dela världen i två delar, en som är ”hip” och en som är ”square” – följt av uppräkningen av allt bra som är ”hip”. Precis som om allt rationellt och logiskt skulle vara motsatsen till konst, humor och god mat.

        Betänk följande: när du räknar upp olika kvalitet som kan vara ”hip” så räknar du upp enbart positiva saker. När du räknar upp egenskaper som kan vara ”square” så nämner du att matematik kan vara bra och dålig.

        Visst, det är väldigt subtilt och jag kan inte säga att det är medvetet gjort av dig – men jag tycker att det finns en viss bismak i texten. Mest på grund av att du citerar ”Zen…”, men det du skriver bidrar också en aning.

        • qeruiem skriver:

          Hip och Square är de termer Pirsig använder, eftersom jag bygger mitt resonemang på hans idéer blir det nästan tvingande att även använda de begreppen. Jag kan använda ”intellektuellt” och ”romantiskt” med, tex, men det kan också tolkas som fnösketorrt versus spännande.

          Och jag skriver inte bara tråkiga saker om ”Square” heller, jag skriver tex ”Kvinnlig rösträtt, slopandet av omyndigförklarandet vid giftemål, lika arvsrätt osv, allt är steg mot en ökad livskvalitet för kvinnor.” i uppföljaren!

          Tålamod! Tålamod! Jag försöker få ihop allting igen, men något jag trodde skulle få rum i en enda blogpost har exploderat likt en vacuumförpackad kudde från IKEA när man väl punkterat plasten och jag är inne på min TREDJE blogpost som även den hotar att svämma över…

          • Patrik skriver:

            Jaja, det är ingen större fara. Att jag är känslig beror till stor del på att jag upplever att samhället för närvarande är drabbat av en anti-intellektuell anda. Det skall bli intressant att läsa fortsättningen.

            • Nils Tenmann skriver:

              Tjena Patrik… din upplevelse ”att samhället för närvarande är drabbat av en anti-intellektuell anda”… från vilken plats i samhället kan man få dela den upplevelsen och var var du frånvarande i samhället inte drabbat av denna anti-intellektualistiska anda… säg mig broder, var e tvålen broder, var, var ,var… något måste vi ta för givet annars kan vi inte leva, så säg mig vad, vad, vad,,, broder… .

              • Patrik skriver:

                Oj… Det blev lite osammanhängande på slutet där, så jag är inte riktigt säker på vad du undrar. Låt mig ta upp några spridda exempel på vad jag menar:

                * Den svenska skolan. På min tid så var fokus på att lyfta de svaga. Det spenderades extra resurser på problembarn för att ”alla skulle med”. De som hade kapacitet och förmåga var inte lika mycket värda, de lallade igenom skolan utan att bli stimulerade. Vad jag har hört så har det inte blivit ett dugg bättre sedan dess, utan snarare sämre.

                * Våra idoler. Vem är mest känd – Zlatan eller Lans? Vilka hyllar och vördar vi mest, de som har genomfört fysiska eller intellektuella prestationer?

                * Våra morallagar som inte har någon grund i rationellt tänkande utan endast upphöjer till lag vissa personers fobier och fördomar.

                * Egna erfarenheter av diskussioner på internet under åren. Försök att tillämpa logik och rationellt tänkande i en slumpmässig diskussion där det är relevant. Chansen är stor att du möts av okunnighet och förakt. Sådant som med all rätt BORDE vara grundläggande kunskaper som alla människor borde känna till, det är något som endast en liten klick bryr sig om.

                I min värd är grundkurser i logik och filosofi grundstenen för mänsklig förståelse och kommunikation. Det är ett gemensamt språk som gör det möjligt att skilja rätt från fel – och att skilja subjektivt från objektivt. Det är ett sätt att ifrågasätta och analysera sina egna och andras resonemang för att säkerställa att de är korrekta – och det är något som nästan ingen förstår…

                • Nils Tenmann skriver:

                  Ja, jo det var just det jag skojade om, den mast i vår symboliska värld som du religiöst troende bundit fast dig vid i en förhoppning att inte blåsa av skutan i stormen utan möjlighet att simma bort med havet när fartyget sjunker till botten av havet under ytan av alla dina förgivettagna premisstag…

                  Det förefaller mig som om det är jag som är den gamle av oss vad dina skolerfarenheter gäller. På ”min tid” var det en prestation att ta studenten och ett obligatorium med grunder i de antika språken för studier på högre akademisk nivå… det var jag nog gott och väl kapabel till om den tidens sorteringsmekanismer inte hade haft industrins behov av arbetskraft som högst på dagordningen… en dag i andra klass av folkskolan, fröken hade trakasserat mitt tålamod en gång för mycket inför klassen, att dagligen hängas ut som den rodnande orangutangen med ”läs och skrivsvårigheter”, så den härdagen fick hon sig en snyting och jag fick ägna resten av mina sex år under skolplikt efter eget förstånd och bli en ny Nacka Skoglund… skall jag mäta mig med min idol, var det väl tur att talangen inte räckte längre än till junioråldern, då det blev dags att träna kroppen stå pall för lite tuffare tag, ty nere på Hammarbys kanalplan pågick en hel del träning i att höja armbågen vinkelrätt till mun bland både stora och små grabbars adelsmärken.

                  Patrick… den logik och filosfiska rationalitet du hyllar är på gott ont producenten av det som du nu kallar anti-intellektualismens utbredning… vissa retoriska tecken tyder på att vi är kapabla nog att frigöra oss från våra teckens herravälde och begripa just det. Det är åtminstone en början till några elementära eftertankar sedan Aristoteles skrev sin Organon och något ljushuvud i sitt logiska missförstånd fick för sig att utelämna Retoriken ur sitt sammanhang, det gjorde inte de arabiska filosoferna… tack å lov får vi säga idag, även om skadan för flera sekel ändå var skedd när det kristnas prästerskapets Gud, JHV, jag = jag, identifierat sig med Logikens identitetslag där A = A, och började härja för en totaliserande identitet mellan allt och alla under den Förste andra Förstars välsignade herravälden från plats till plats i strid om varandras territoriella anspråk den ene med den andra inte ville underordna sig… logiskt som attan utvecklades teknologin kring vapnet och krigens logiska målrationalitet

                  *Makten följer inte ur lagen, utan lagen är en följd av maktutövning: det samma gäller för kunskapen om sanningens absoluta logik och relativa retorik… logiken är bara ett teknisk särfall inom retoriken som mentalt handlingsinstrument och för sitt tekniska ändamål det ända mentala redskap vi bevisligen kan vinna krigen med och på så vis skapa trygghet och trovärdighet runt den störste av Försten undersåtar, genier som drar sin Lans för uppfinningar som stiftar mänskliga lagar som ”naturlagar”…haken är bara det att all kunskap per definition handlar om att påstå att något är något annat på ett trovärdigt sett och grunden för att något ska bottna som trovärdigt bevis på ”sanning”, trots att det uppenbart är en lögn att x = y… den grunden är igenkänning och kallas kort och gott TilliT… något vi får i oss med modersmjölken när vi ligger där och kunskapar vår lek med ljudets joller och förhoppningsvis möter ett ljudandes fejs’ full av undervisning i retorikens pedagogik.

                  Med logik vinner du sannolikt många krig med hjälp av en del retorisk list… men logiskt uppnås bara fredens temporära stillestånd och aldrig retorikens frid…

                  !968 kom UKAS och strax Pukas, vänsterstudenterna och konservativa protesterade mot att den akademiska friheten skulle underkastas en utbildningsekonomisk logiks genomströmningsmått… som Palme bäddade ligger det till med ditt logiska trosamfund… jag beklagar dess anti-intellektuella konsekvenser på det mänskliga området… nu följer Bolognaprocessens implementering och den naturvetenskapliga rationalitetsformens intrång på det samhälleliga problematiserande fält ska tyvärr komma att dra på oss ännu en tids logiska arrogans… med lite retoriskt förnuft, fronesis, som det kallades på Aristoteles tid ska fler komma att idka en reflekterande begrepps genealogisk självkritik… logiken ska komma till sin rätt där den hör hemma på naturvetenskapandets område som en instrumentell betingelse för oss skapa underlag för oss att fatta så bra beslut vi bara kan med retoriska kunskaper…

                  Vi har lång väg att gå…

                  • Patrik skriver:

                    ???

                    • Nils Tenmann skriver:

                      Jag förstår, det är inte lätt att handla kongruent med tankens intententionen, skriftens brukande med avsiktens sägande… premisserna förflyttar sig utan att man märker det… det villkorliga kan inte tas för givet inte ens det sagda här och nu… den insikten… har jag kommit fram till efter ett nästan färdigt liv och t.v. är slutsatsen: Etik är mot ”naturen”, mot vardagens platta språkbruk och vanebildande handlingar, ty etiken avvisar ontologins första sanning – striden för den egna överlevnadens existensuppfattning och bryter ner min ”naturliga vilja” att sätta min egen existens i första rummet…. dock… ömsesidighet är den Andres sak… det sagdas etiska innebörd blev härmed ett personligt regelverk, några moraliteter ur vilket följer, att den etiska problematiken handlar om hela tiden tvingas välja om den Andres råd, moraliska regler, avtal, lagar ska följas eller brytas… för mig har det blivit uppenbart att logiken är ett utmärkt instrument att dela med sig till den Andre vad man gjort för erfarenheter i sitt umgänge med ”naturen”, det som vi ”i sig” inte kan veta något om, bara det är vad min ”bruksanvisning” beskriver i mänskligt uppfunna termers relativa och situationellt villkorliga, med tiden föränderliga begrepps retorik…

                      I Kina finns inget tecken för något som är vad vi kallar en ”teori”… men handla teoretiserande finns det tecken för… studerar man Aristoteles livsverk Organon, icke uteslutande Retorikens plats i själva verket, på ett genealogiskt vis, dvs tar sin utgångspunkt i det, ”här och nu”, förgivettaget ”konventionella” bruket av begreppen som vanemässigt följer med termerna Teori & Praktik, så finner man att vi har för vana att tänka dikotomiserat, att teori är en ”sak” och praktiken en annan. Med det sagt, framstår självklart skillnaden inte som artskild om vi betraktar båda termerna som benämningar på två olika göromål, som två handlingsformer inom vilket det finns en mängd olika konkreta göromål tekniskt betraktat… det får räcka med denna föreläsning, du har fått några ordledtrådar till din egna undersökning av det västerlänska intellektets mest centrala bruksprodukter i nutid och du bör nu själv kunna kolla upp deras genetiska släktskap med ”logikens fader” Aristoteles’ bruk av dessa… många andra termer komma ge intressanta insikter på vägen…

                      Metodiken: Nu beskriver jag resultatet av mitt handlingsexempel i logisk, inte den verkligt historiska ordningsföljd jag vandrat, dvs jag föreslår dig ett tillvägagångssätt på basis av vad jag kommit fram till och det är inte en metodik i ordets vanemässiga innebörd, utan bara ett personligt förslag som ett exempel, du bör avväga om det passar dig i sin helhet eller i något avseende… mitt exempel kan vara en genväg, det tror jag, men det kan även visa sig vara en senväg… en fördel har du given om du redan behärskar klassiska språk, ty då kan du inte bara läsa orginaltexter och hela Organon, vilket jag inte har gjort… ifall du likt mig inte kan de antika språken, finns trots allt sent om sider det tre viktigaste böckerna i Organon nu översatta till svenska, dvs… sedan 1967 och i nyutgåva av Daidalos 1988, ”Den nikomachiska etiken”, sedan 1993 på Paul Åströms förlag, ”Politiken” och i år Retorikförlagets utgåva av ”Retoriken”…

                      Jag är numera pensionerad ”plåtis”, jag tror du vet det, jag kallar min handledare hellre min ”lärofader”, det låter för mig precis så högtidligt och respektfullt som jag tycker han är mig värd och hans fullständigt spanska namn lyder José Luis Ramirez y Gonzalez…

                      Denne man stötte jag ihop med 1994 på ett öppet LO-seminarie som självkritiskt behandlade ”kollektivanslutningen” och av debatten att döma föreslog José mig att gå en introducerande tremånaderskurs i ”Humanvetenskaplig handlingsteori” vid dåvarande Nordiska Institutet för samhällsplanering…

                      Vid denna tidpunkt hade jag sagt upp bekantskapen med arbetsmarknaden och det var bara att ta changsen och hoppa på kursen efter några jobb under månskenet för finansens skull. Mitt intellektuella intresse då… var inriktat på att mer djuplodande förstå vad ”Makt” och ”maktutövning” kan sägas handla om. Jag var inte ett dugg imponerad av den statliga maktutredning som lagts fram något år tidigare. Näraliggande maktfrågeställningen ligger Språk och språkande, Kunskap och kunskapande, produkt och produktionssätt, Logik och Retorik, det givna och tillverkningen… i denna uppräkning ser du ett mönster av ordningsföljden… slutsats: Något måste vi förgivetta annars kan vi inte leva med varandra…

                      Hur vi lever konkret med varandra idag är en följd av att vi tvingas välja hur vi för håller oss till ”givna betingelser”. Vi bråkar om tolkningarna, om villkoren för det som är att ta för givet och betingat över tidens olika uppfattningar och indelningar. ”Var sak har sin tid”, ”kairos”, som de gamla grekerna sa, om närvaron i den konkreta betraktelsen… Men var handling är också att betrakta som en abstraherad händelse i kronos kronologiska indelning av riktningen i olika berättelser om skilda tillvarons liv från början till slut… Vi bråkar även om tidpunkterna för det ena och andras inträffande och om hur vi ska ordna dessa betingelsers inbördes verkan efter
                      det vi förbinder oss i överenstämmelse, att kalla ”orsaken” bland alla verkningars verkningar, med ett s. k. ”objektivt” anspråk… genom allt detta bråk verkar det, trots allt vidare bråk, som om vi människor utvecklar en större och vidare tolerans inför varandras olikheter… vi börjar förstå att man inte behöver vara ett geni för att inse någon annan vara genial i något avseende, fast det oftast framstår som om man underförstått menar det som man sagt…

  6. Pingback: Zen och konsten att kvantifiera feminism – Conclusion | Full Mental Straightjacket

  7. Pingback: Piratpartiet girar babord? | Full Mental Straightjacket

  8. Pingback: Feminism – gamla argument och tråkiga argument | Emil Isberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: