Polisen och alla vi andra

Idag hade jag en kort tweetkonversation med YB Eskilstuna som är ett konto som sköts av poliserna David och Jonathan från Eskilstuna, jag förmodar att det var David jag twittrade med eftersom han avslutade flera tweets med /D. 😉

När ni läser den här texten vill jag att ni håller en sak i åtanke: Den här texten kommer inte vara objektiv eller rättvis, för folks uppfattning av vad ”polisen” står för är varken objektiv eller rättvis. Jag försöker inte ”bestialisera” eller skuldbelägga polisen, jag försöker bara peka på varför många (rätt eller orätt) har tappat förtroende för polis- och/eller rättsväsendet.

Det började med att David twittrade:

Ni som ”varnar” medtrafikanter för poliskontroll, tänk på att rattfyllerister, narkomaner, körkortslösa, efterlysta mfl kör bil. Värt? /D

Principiellt håller jag med.Samtidigt finns det ofta en orsak till att folk är ”olydiga” vilket jag försökte belysa genom att vända på Davids tweet:

. @YB_Eskilstuna När polisen ser vanligt folk som pot kriminella gnm ökad övervakning skapas vi-de känsla där man varnar för polisen. Värt?

Jag fick ett sakligt och bra svar tillbaka:

@Qeruiem Skilj på arbete mot kriminella och trafiksäkerhetsarbete. Två helt olika saker med olika syften och angreppssätt. /D

Det tog mig två tweets att svara på det!

@YB_Eskilstuna Den attityd jag ser ute i samhället är att väldigt få ser den skillnaden. De flesta ser ”polis” som en homogen myndighet.

@YB_Eskilstuna Imo kommer detta i kombination med det eroderade förtroendet hos ungdomar bli ett gigantualt samhällsproblem om några år.

Det svar jag fick var återigen utmärkt:

@Qeruiem Vi måste bli ännu bättre på att förklara och kommunicera. Detta är ett sätt av många. Förtroende hos allmän betyder oerhört mkt! /D

Absolut! Fantastiskt viktigt! Men där nånstans blev 140 tecken-tweets så otympligt att jag bad att få formulera mig lite mer genomtänkt blogledes och därför sitter jag nu här och skriver!


Vi lever idag i ett samhälle där rättsväsendet har utvecklats från att kungen bestämde lagarna (och eftersom han regerade som Guds representant gick detta inte att ifrågasätta) till att lagen idag (i teorin i alla fall) utgår från det allmänna rättsmedvetandet, dvs vanligt folks känsla för vad som är rätt respektive fel. En historisk person som är värd att titta lite närmare på är tex Friedrich Carl von Savigny:

I Savignys lära finns en dubbel ansats som är en del av förklaringen till att han kunnat ses som vetenskaplig föregångsman av personer med vitt skilda vetenskapsuppfattningar. Genom att betona en hos “folket” rådande rättsuppfattning i stället för Guds, förnuftets eller statens lag, öppnades vägen för ett mer empiriskt inriktat rättsstudium.

Eller enklare; folks respekt för lagen grundar sig på att folk accepterar den. För triviala saker är det enkelt, att det finns en rättslig konsekvens för att man går runt och slår ihjäl folk eller snor deras ägodelar är ganska ickekontroversiellt men när brotten blir mer komplicerade och inte har samma genuina stöd eller när man upplever att rättsväsendet inte behandlar alla lika så börjar förtroendet att erodera.

Låt mig ge några exempel på händelser som lämnat tydliga spår hos vänner och bekanta:

Ravekommissionen:

Såhär på en lekmannanivå utan att själv ha drabbats av deras verksamhet känns bildandet av Ravekommissionen som ett fantastiskt exempel i moralism baserat på en absurd narkotikalagstiftning och en ännu mer absurd lag om dansförbud. Man tycker att tidigare generationer som upplevt hur den tidens äldre generation ondgjorde sig över den farliga jazzen skulle ha kunnat se likheterna och visat mer förståelse för den yngre generationens kulturyttringar, men icke.

Flera personer har berättat om poliser som utan urskiljning gett sig på både oskyldiga och skyldiga. I bästa fall har personer som bara tänkt ha kul fått stämningen ruinerad, i värsta fall har de släpats med och tvingats göra ett drogtest eller tom kastats i häkte bara för att de råkade vara på fel plats vid fel tillfälle.

Men här kommer det värsta: Hälften av de arresterade hade aldrig tidigare varit i kontakt med polisen. Detta innebär att polisens gjort brottslingar av människor som inte tidigare varit till besvär för någon annan. Detta genom usel prioritering och orimliga lagar.

Söker man på ”Ravekommissionen” på nätet är det ingen vacker bild man får upp. Det är många drabbade personer som drabbats och till och med personer som dör pga absurditeten i att man satt polisen att jaga folk som bara vill ha kul.

Av de som tappat förtroendet för polisens agerande pga ravekommissionen är de flesta idag förmodligen runt 35-40 år, många har varken glömt eller förlåtit. Ingen polis har, så vitt jag vet, fått ta ansvar för det våld de utfört i tjänsten och Ravekommissionen fortsätter att trakassera vanligt folk som är ute och festar.

Göteborgskravallerna:

Flera i min vän- och bekantskapskrets var i Göteborg och demonstrerade. Jag vet att flera av dem inte deltog i våldsamma kravaller (vilket inte ska tolkas som att jag vet att de andra deltog, jag har helt enkelt ingen aning), men de drabbades ändå av polisens aktioner, inte minst vid tillslagen mot Hvitfeldtska och Schillerska gymnasiet. Flera har berättat att de väcktes synnerligen bryskt och släpades ut innan de ens hann klä på sig. Anonymt från en som var med:

Jag åkte till göteborg under eutoppmötet 2001 för att dokumentera, och kom hem med en misstro mot svensk polis som aldrig gick över.
Fy fan vad hemskt det var.
Polisbefälet utanför hvitfeldtska som satt på sin häst var asläskig.
”Det kan komma en attack när som helst, då är det bara ner med visiret och rakt framåt”.
Järntorget var oxo typ 60 ridande poliser eller nåt.
Fy fan, det är fortfarande mitt livs värsta upplevelse tror jag. att se polis efter polis på häst rida i rad mot demonstrerande ungdomar.
På riktigt, jag kunde inte vara i gbg efteråt utan att vara rädd jämt. nu är jag väl förvisso inte representativ, men hela mitt liv har liksom varit före och efter det tillfället.

Man skulle kunna tro att det handlade om flyktingar från krigsdrabbade områden, men det är vanliga svenskar som bara ville göra sin röst hörd. Flera lider fortfarande av traumatiska besvär från händelserna, en person vågar tex fortfarande inte, över tio år senare, gå fram till en häst.

Alla har mer eller mindre tappat förtroende för rättsväsendet, inte minst för att de inte fick någon som helst upprättelse i de rättsliga efterspelen, vissa hyser fortfarande agg mot polisen som organisation och det finns tom exempel på personer som blev kriminella som ett resultat av att deras förtroende för rättsväsendet är helt raserat.

I flera år valsade jag runt inom utomparlamentarisk vänsters olika grenar. Ett villebråd utan riktning, ett vilset får som tappat sin flock, proppad med diverse antidepressiva medel men helt avstängd känslomässigt. Jag stal, jag blev anhållen, teg mig genom mina förhör, mopsade mot polisen. Det var jag mot världen. Min empati, det som alltid drivit mitt politiska engagemang, var förlorad. Det jag drevs av var hat. Hat mot det samhälle som bedragit mig, hat mot den värld som förrått mig. Hat mot alla med makt. Hat mot rättsväsendet som begick justitiemord och kom undan med det.

79 civila åtalades, 70 civila fälldes. 5 poliser åtalades, ingen polis fälldes. Av de som tappade förtroendet för rättsväsendet i Göteborg är de flesta idag mellan 25-40 år gamla, de flesta har troligen inte fått någon professionell hjälp med att bearbeta sina traumatiska upplevelser.

Fildelning:

Någonstans runt 20% av alla svenskar fildelar. Siffran är förstås väldigt osäker, men det handlar ändå om en försvarlig andel av Sveriges befolkning som fildelar och väldigt många fler (tex jag själv) anser inte att det ska vara olagligt och skulle troligen själva fildela om det inte var olagligt. Det gör fildelning till ett ”brott” där det råder total diskrepans mellan lag och rättsmedvetande, dessutom finns det inte någon oberoende undersökning som kunnat visa att det faktiskt finns en korrelation mellan fildelning och minskad försäljning vilket dessutom gör det till ett brott utan offer.

Att en halv miljon av Sveriges befolkning i det läget riskerar att drabbas av fängelse för något som inte upplevs som fel gör att fildelning är en stor orsak till att förtroendet för rättsväsendet eroderat kraftigt de senaste åren. Polisens metoder gör inte direkt att de får guldstjärna heller:

[09:33:01] Rick Falkvinge: Kille som precis blivit raidad ringde mig just.
[09:33:36] Rick Falkvinge: Här i Akalla. Fyra poliser hade tagit sig in nu på morgonen, tagit alla hans datorer, och hållit första förhöret med honom direkt i köket utan att ens låta honom ta på sig kläder. Fyra poliser mot honom.
[09:36:56] Rick Falkvinge: Väckt av fyra poliser, han förhördes i morgonrock utan försvarare eller något sådant
[09:49:59] Rick Falkvinge: misstänkt för upphovsrättsintrång

Problemet här är också att även om man inte är en aktiv fildelare så kan man bli drabbad pga rena indicier. Jag fildelar, som sagt, inte själv men jag är oerhört beroende av mina datorer. Ett sånt här tillslag skulle vara ett personligt helvete eftersom polisen förmodligen skulle följa sitt standardmönster att ta alla datorer som de kan hitta och därmed hela mitt kodrepository, min bugtracker, min bokföring, ja bokstavligt talat skulle polisen bära iväg med mitt levebröd. I och med det skulle även en av mina kunder drabbas direkt pga att de inte längre skulle kunna få några mjukvaruuppdateringar (jag är deras enpersons mjukvaruavdelning).

Såvida jag inte har sån tur att jag ser polisen svänga in framför huset och lyckas gömma min laptop så polisen inte lyckas hitta den så innebär det att min firma är död. Stendöd. Verksamheten kraschad. Troligen körd för all framtid mtp polisens track record när det handlar om att lämna tillbaka utrustning till oskyldigt drabbade (läs: antingen inte alls eller alldeles för sent för att spela nån roll). Förmodligen med enorma följdproblem gentemot tex skatteverket eftersom jag riskerar att min bokföring är borta för alltid. Hur det skulle påverka min ekonomi vill jag helst inte ens tänka på, men det här är en personlig mardröm och ett katastrofscenario som jag inte ser någon enkel metod att skydda mig mot eftersom backup (som jag har) inte hjälper när polisen bär iväg med den med.

De som fälls för fildelning får sitt liv totalt raserat med alla personliga minnen tex i form av semesterfoton, personliga brev, dokument etc förlorade och flera har drabbats av skyhöga böter och skadeståndskrav som det kommer ta många år att betala av, om det alls är möjligt för dem. Flera som drabbas är unga personer på väg in i vuxenlivet och får därmed, milt sagt, en katastrofal start. När man vet att ”alla gör det” men att man var den som drog svarte Petter ter sig knappast rättvisan som speciellt rättvis längre.

Kontenta:

Jag skulle kunna fortsätta dra upp exempelexempel på varför jag upplever att folk inte längre känner att polisen är ”på deras sida”. Nu är det förstås svårt att beskylla ”polisen” som yrkesgrupp för allt det här, vissa personer har drabbats av vissa rötägg och därmed kan inte hela yrkeskåren belastas för det, andra exempel handlar mer om att polisen bara följer de lagar som bestäms i riksdagen.

Båda motargumenten är giltiga (jag sa faktiskt att jag inte kommer vara rättvis!) men problemet är att när du får ditt levebröd beslagtaget, blir nedslagen av en polis i kravallutrustning eller tom blir skjuten så spelar det ingen roll! För de som betraktar händelsen eller drabbas av den är det uniformen som ÄR den som utför det! Det är en uniformerad polis som gör sig skyldig till händelsen! Det är så folk ser, och kommer fortsätta se, det.

Att polisen möter vanligt folk tex på twitter är en bra utveckling, inget snack. Med lite tur betyder det att både poliser och vanligt folk kan se att även ”den andra sidan” är vanliga människor, men det hjälper knappast mot de som känner att de inte kan lita på polisen för att de, eller andra, drabbats av övervåld eller blivit offer för en orimlig lagstiftning som saknar stöd hos den vanlige medborgaren. Som jag ser det måste man ge sig på grundorsakerna och jag kan direkt se två saker som akut måste fixas:

  • Polisen kan inte fortsätta utreda polisen! Det spelar egentligen ingen roll huruvida utredningarna är rättvisa eller ej, men det är inte speciellt förtroendeingivande när en myndighet utreder sig själv och det sker lite för ofta att även när det gäller fall där det är tydligt att vissa poliser agerat fel så utdöms inget straff i slutänden. Även poliser som privat erkänt att vissa personer är rötägg kniper igen officiellt och rötäggen skyddas av en missriktad lojalitet som dels förhindrar att poliser som borde utredas eller tom straffade blir det och dels att civila som skulle få ett reparerat förtroende för rättsväsendet vid en (mer) korrekt utredning inte får det.
  • Lagar som får till konsekvens att de kriminaliserar folk i onödan bör skrivas om radikalt eller tas bort helt! Narkotikalagstiftningen är ett exempel, när lagstiftningen får till orsak att FLER dör pga droger än i länder med liberalare lagstiftning är nånting katastrofalt fel. Fildelningslagarna är ett annat, det är absurt att lagar införts utan att man kan påvisa att det faktiskt finns ett reellt offer för brottet. Över lag känns det som att hela lagboken borde saneras från idiotlagar och ett sätt att lösa det vore att följa Islands och Finlands exempel att helt enkelt låta folket skriva lagen.

Det är möjligt att situationen alltid varit såhär dålig men att det är tack vare Internet som det nu blivit mer allmänt känt hur illa det är ställt, men det är knappast en ursäkt. Oavsett om polisvåldet ökat på senare tid eller om det bara är Internet som gör det mer tydligt så har det ändå lett till att jag upplever att fler unga idag har obefintligt förtroende för rättsväsendet än när jag själv var ung. För att återknyta till David så håller jag fullständigt med honom när han säger att ”Förtroende hos allmän betyder oerhört mkt!”.

Förtroendet hos allmänheten är essentiellt för att Sverige ska fungera som en rättsstat. Problemet är bara att det allmänna förtroendet minskar snabbare än glaciärerna smälter bort.

Annonser

Cesar Millan är en mobbare

Uppdatering: Cesar Millan är en självlärd hundexpert känd från TV vars metoder är något, err, omdiskuterade. Kan kanske vara bra att veta så kanske det blir mer begripligt varför jag är lite irriterad…

Titta på den här videon:

Titta sen på den här trailern:

Den hoppfulla atmosfären som finns i trailern att det går att lösa problemen tillsammans saknas förstås helt i videon med Cesar Millan för de historierna ser snarare ut såhär:

Så varför finns det inget hoppingivande slut i den första filmen? Jo, för om man bryter ner videon och börjar titta lite mer på vad som egentligen händer så blir det ganska tydligt att hunden försöker freda sig från Cesar (tillsnyggad automatöversättning följer):

Vid 00:01 placerar Cesar en skål med mat framför hunden. Hunden närmar sig maten medans Cesar stirrar direkt på hunden. Hunden vänder huvudet åt sidan och nedåt och visar en tydlig undvikande signal (”underkastelse” i vissa människors ögon). Cesar säger ”det är osäker, det är inte underkastelse”. Cesar berömmer sen hunden (vid 00:11) med ”duktig tjejen” och hon börjar äta samtidigt som hon ignorerar Cesar.

Vid 00:17 flyttar sig Cesar framåt så han står lutad direkt över hund och matskål och stirrar direkt på hunden. Hunden ger ett varningsbett i luften som visar på kontroll och behärskning.

Vid 00:18 slår Cesar hunden på vänstra sidan av halsen med sin högra hand. Hunden backar, blottar tänderna och morrar, ett tydligt tecken på att hunden anser att Cesar är obehagligt och att hunden vill bli lämnad i fred. Cesar driver hunden förbi matskålen, fortfarande i en låg, aggressiv kroppshållning och stirrar utmanande på hunden. Hunden hugger i luften igen och morrar åt Cesar (0:22). Hunden har nu trängts in i ett hörn men visar återhållsamhet genom att inte fullfölja en attack mot Cesar utan försöker i stället ge lugnande signaler genom att slicka sig om munnen (00:23 och 00:24), inte visa tänderna, slickar sig om munnen ytterligare sju gånger, tittar åt sidan (00:28), morrar (00:33), slickar sig ytterligare sex gånger om munnen och och fortsätter att undvika att möta Cesars blick medans Cesar fortsätter att hotfullt stå över hunden och stirra utmanande utan att svara på hundens lugnande signaler. Vid 00:41 tittar hunden snabbt på Cesar och börjar sen se sig om efter ett sätt att fly från denna märkliga, aggressiva person. Cesar behåller sin öppet utmanande hållning.

Vid 00:47 lägger sig den förvirrade hunden ner utan kommando, gäspar och försöker koppla av. Cesar sig till publiken och pratar. Medan Cesar pratar blir hans hållning mindre aggressiv då han vänder sig till publiken, vilket får hunden att lugna ner sig ytterligare. Hunden förblir liggande, ser sig omkring och verkar avslappnad vid 1:10.

Vid 1:10 lutar sig Cesar återigen över hunden och sträcker ut handen över hundens huvud (en öppet dominant gest). Hunden varnar återigen Cesar med att bita i luften (1:12) och visar återigen tänderna eftersom hon återigen uppfattar Cesar som obehagligt aggressiv och försöker på så sätt signalera att Cesar ska lägga av. Hunden biter sen Cesar i den hand som han tidigare använt för att slå henne. Cesar sparkar hunden och backar hunden in i ett hörn där en fotograf står. Hunden visar inga aggressiva tendenser mot fotografen. Med hunden intvingad i ett hörn fortsätter Cesar att utmana hunden. Hunden morrar, blottar tänderna, har ”hårda ögon” och försöker att få lite distans från Cesar. Hunden har nu nått staketet och har inget utrymme kvar för ytterligare reträtt.

Vid 1:20 slutar Cesar avancera mot hunden som inte kommer längre pga stängslet. Hunden slappnar av lite, stänger munnen, ger upprepade eftergifter genom att slicka sig och viker undan blicken från Cesar som fortfarande stirrar på hunden. Hunden visar fortfarande att hon är spänd, men förhåller sig passiv gentemot Cesar. Hon står där hon står helt enkelt för att det inte längre finns någonstans för henne att ta vägen (1:25).

Hunden håller sin position, lugnar sig, mjuknar i ögonen, slappar av i munnen och undviker Cesars blick (01:43) och interagerar inte eller visar någon aggressivitet mot Cesar trots att han fortfarande lutar sig över henne. Hon fortsätter förhålla sig passiv även när han får ett glas vatten och tvättar av sig den bitna handen. Hunden har fortfarande (1:53) ingen plats att retirera.

Vid 1:58 fortsätter hunden att visa lugnande signaler genom att slicka sig om munnen, sänka öronen, har mjuk blick och stängd mun. Vid 2:00 visas en anteckning på skärmen ”Förfluten tid 3 min 6 sek” vilket tydligen är den tid som FDT haft hunden trängd mot stängslet. Vid 2:03 kan man tydligt se att hunden har en böjd hållning som är vinklad bort från Cesar (undergiven / eftergiven signal) för att försöka desarmera situationen. Hunden blinkar med ögonen, viker undan blicken, har hängande öron, alla tecken på underkastelse när kameran mannen säger i 2:06 ”Hon är fortfarande inte undergiven”. Cesar svarar ”Nej” samtidigt som hunden åter vänder bort huvudet och ner. Vid 2:33 står hunden fortfarande stilla, kropp böjd i en halvmåne, undviker Cesars blick, hängande öron och fortfarande upptryckt mot stängslet. Hunden har en avslappnad mun och fortsätter visa en icke-konfronterande hållning samtidigt som en text visas som säger ”5 minuter 4 sekunder” (2:42 videotid). Cesar vänder sig bort och går iväg, ryggen vänd mot hunden. Hunden gör inga försök att attackera, hon bara stannar vid stängslet.

Det finns så många fel i Cesars beteende att inte ens jag, som amatör, vet var jag ska börja (vad min sambo, som har betydligt bättre koll på hundar, har att säga om Cesar Millans ”expertis” lämpar sig inte för möblerade rum), men jag kan ju säga så mycket att om hunden var så dålig som Cesar försöker ge sken av så hade hunden suttit som ett kardborreband någonstans i Cesars oskyddade bakparti samma sekund som han vände sig bort från henne, i stället är det ett tecken på att hunden är väldigt mentalt stabil att Cesar kan gå därifrån i stället för att behöva transporteras med ambulans.

Från hundens synvinkel så har Cesar betett sig som en stor, fet skit och det är inte konstigt att han får ett bett. Det är snarare konstigt att han bara får ett bett, och ett ytligt sådant, för han gör verkligen sitt bästa för att driva hunden till den punkt då den tappar tålamodet och visar var han kan ta och stoppa upp sin attityd nånstans. En mer rädd/aggressiv hund hade till att börja med inte gett ett ytligt bett i handen, den hade förmodligen siktat betydligt högre upp och hade inte bara markerat och sen släppt. Mer troligt är att den hade tagit ett stadigt djupbett och börjat slita i Cesars kropp och i det läget hade inte lite Cesarsparkar eller hans machoattityd hjälpt ett skit, han hade fått ett ärr för livet, potentiellt gått ner i vikt enligt den högst effektiva, men oönskade, amputationsmetoden.

Ur hundens synvinkel så har Cesar plötsligt, utan vettig anledning, bara gett sig på henne, tryckt upp henne i ett hörn samtidigt som han vrålar ”MUCKAR DU, ELLER! VA! MUCKAR DU! SKA DU HA SPÖ? ÄR DET DET DU VILL, VA? SKA JAG BANKA UPP DIG DIN LILLE SKIT!?” samtidigt som hon konstant, genom hela videon svarar Cesar att lägga ner och låta henne vara i fred, en önskan som han konsekvent ignorerar. Det ska till en psykiskt stabil hund att i det läget faktiskt våga vika undan blicken och försöka desarmera situationen genom att slappna av och lägga sig ner, eftersom det innebär att man själv är i ett underläge om det kommer en ny attack. I rätt ägares händer hade det här troligen varit en fantastiskt trevlig, stabil och pålitlig hund, i Cesars händer… Nä.

Det vore onekligen ett pedagogiskt trick att, nästa gång nån påstår att Cesar är så jävla bra yada yada, helt enkelt gå fram till personen, knuffa denne ur balans så denne måste backa samtidigt som man själv följer efter och vrålar ”SÅ DU TYCKER CESAR MILLAN ÄR SÅ JÄVLA BRA? VA? TYCKER DU VERKLIGEN DET!? VA? STÅR DU FÖR DET? TYCKER DU DET HÄR ÄR KUL MED? VA? MEN VISA LITE UNDERKASTELSE FÖR HELVETE! VAD FAN TAR DU DIG TILL? FÖRSÖKER DU FÖRSVARA DIG? LÄGG AV MED DET! HUR GILLAR DU CESARS METODER NU DÅ!?” och så fortsätter man att puffa och knuffa personen framför sig hur mycket de än fäktar och försöker freda sig, för det är egentligen precis det Cesar gör med sina ”metoder”.

Jag blir så förbannad på denne så kallade ”expert”, men jag blir egentligen ÄNNU mer förbannad på alla idioter som faktiskt tror på att han är duktig och att hans metoder är så förbannat framgångsrika. Ni som tycker han är så jävla fantastisk, är ni för återinförandet av barnaga med? Rotting på lektionerna lär definitivt få ungjävlarna att sitta still, men är det verkligen så vi vill att barnen ska uppfostras?

Följ inte Cesar Millans råd om du inte vill ha en hund som är rädd för dig för Cesar Millan är inget annat än en mobbare och en skitstövel. Det är klart att hans metoder ger snabba resultat (på TV) för vem försöker inte att i bästa möjliga mån undvika eller lugna ner personer som är aggressiva och oresonliga tills man kan sätta sig själv i säkerhet?

Polisen och SÄPO ska stoppa våra terrorister!

Så ska då polisen och SÄPO då äntligen få tillgång till FRAs signalspaning så de en gång för alla kan få bukt på den terroristplåga som drabbat landet. Vår balanserade och väl pålästa justitieminister Beatrice Ask meddelar att:

– Det är viktigt att Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen kan få tillgång till information om utländska förhållanden som inhämtas genom signalspaning, säger justitieminister Beatrice Ask i ett pressmeddelande.

– Därigenom stärks Sveriges förmåga att förebygga och förhindra terrorism och sådan grov gränsöverskridande brottslighet som kan hota väsentliga nationella intressen.

Som ni ser så är det enbart spaning mot utlandet som ska bedrivas, svenskarnas eget privatliv är därmed garanterat att inte kränkas. Tyvärr finns det förstås alltid rötägg i alla organisationer, så för att vara på den säkra sidan kommer här ett förslag på hur den orolige medborgaren kan garantera sig med hängslen om man inte riktigt tror att Asks livrem kommer hålla byxorna på plats. Lösningen heter Tails, eller The Amnesic Incognito Live System, och jag tänkte visa hur ma kan installera det under VirtualBox för att slippa ha en dedikerad maskin för det utan kan fortsätta köra den Windows, Linux eller OSX man är van vid.

I de skärmdumpar som följer har jag installerat VirtualBox i en XP som i sin tur kör i en VirtualBox som går i en Linux, men jag tänkte att fler är familjära med XP (plus att min VirtualBox i Linux är fullständigt nedlusad med olika ”maskiner” så det blir inte så överskådligt då) så XP it is! I en VirtualBox… I en Linux… MEN I ALLA FALL!

Uppdatering! Ola konstaterade i kommentarsfältet att texten utgår från att alla vet vad tex VirtualBox är och om man inte vet det blir det rätt maffigt att förstå vad allting handlar om. Här kommer en kort förklaring för att råda bot på det.

  • VirtualBox: VirtualBox är en mjukvara i vilken man kan köra virtuella maskiner. Det betyder att VirtualBox ”härmar” en PC och dess komponenter på ett sånt sätt att man kan installera ett operativsystem, tex Windows, och köra det precis som man gör på en fysisk dator. Man kan så att säga köra en dator i en dator, vilket är det som gör det möjligt att köra Linux i Windows som i det här fallet.
    Det finns fler typer av mjukvaror som kan köra virtuella maskiner, tex kvm, vmware, xen mm, men VirtualBox är den som jag upplever som mest användbar för såna här saker plus att av alla såna här system jag provat på är VirtualBox den som är lättast att komma igång med.
  • Linux: Alla har säkert hört om Linux, men för att vara på den säkra sidan så kör jag en kort introduktion av Linux med. Linux är ett fritt operativsystem som utvecklas helt öppet över Internet med bidrag både från privatpersoner och företag (tex IBM). Linux är alltså inte ett program (som tex Word) utan själva systemet (som Windows eller OSX som körs på Macintosh).
    Fast ska man vara riktigt petig är Linux bara själva kärnan i ett UNIX-kompatibelt system. UNIX å sin sida… Err, nä, skit i det. Vet ni vad UNIX är så behöver jag inte förklara, vet ni inte vad UNIX är så spelar det nog egentligen ingen roll för den här textens uppgift. Ni kan nog sova gott ändå. 😉
  • Tails: Linux är egentligen bara en liten del av det som behövs för en fungerande dator, men att installera Linux och alla andra saker som behövs är ett otroligt tidsödande arbete så därför finns det distributioner som i princip är sammanställningar av olika mjukvaror som gör att man snabbt och enkelt kan installera ett fungerande Linuxbaserat operativsystem på sin dator utan att vara en IT-expert eller behöva ägna dagar åt det.
    Eftersom Linuxvärlden inte kan komma överens om den optimala sammanställningen finns det ett ANTAL olika distributioner (detta kan vara rätt förvirrande ibland), de flesta av dessa är väldigt generella sammanställningar men vissa är väldigt specialgjorda för en dedikerad uppgift. Tails är en sån specialgjord distribution som alltså har som uppgift att försöka göra dig så anonym som möjligt när du är uppkopplad mot nätet.
  • Live-CD: Normalt sett brukar man bara använda CD (eller DVD) för att installera program från, men en så kallad Live-CD är alltså ett system som körs från själva CD:n. Det har flera fördelar, tex betyder det att man kan låna en dator och köra ett eget system på den utan att behöva förändra hårddisken på den lånade datorn. I Tails fall är fördelen dels det men även att det är svårare att infektera en dator som kör från en Live-CD eftersom man inte kan ändra innehållet på CDn. Får man in virus eller andra otäckheter på sitt system så kommer därför alla såna saker försvinna nästa gång man startar om just för att det inte finns några filer som kan infekteras.
    På senare tid har det dessutom dykt upp Live-USB eftersom USB-stickor är mycket snabbare att köra från än en mekanisk CD-spelare, men det är tekniskt lite stökigare att få till med…
  • TOR: TOR står för The Onion Router som försöker göra din trafik anonym genom att transportera den ”lager på lager” i olika krypterade tunnlar. Man skulle kunna säga att det påminner lite om de där magikerna som lägger en boll i en av tre koppar och sen snabbt försöker lura publiken genom att skyffla runt de tre kopparna väldigt fort så att publiken inte längre ska veta var bollen ligger. Fast sen finns det en större magiker som har stoppat den mindre magikern i en av tre större koppar och skyfflar runt dem i sin tur och sen är det en ÄNNU större magiker som…
    TOR är ingen absolut säkerhet. Det finns en del svagheter i systemet, men det gör det i allla fall väldigt mycket svårare att spåra trafiken just för att den hela tiden skyfflas runt men det är också denna omskyffling som gör systemet långsamt. Den största svagheten är om man surfar mot okrypterade siter (dvs de som börjar med http i stället för https) eller kör tex oskyddad imap (i stället för imaps) i sin mailklient, så tänker man inte på såna saker när man använder TOR ska man nog främst se det som en rökridå snarare än ett skydd.

Hoppas att det här gör resten av inlägget LITE klarare i alla fall…

Börja med att ladda ner och installera VirtualBox, det finns färdigkompilerat för Windows, Linux, OSX och Solaris och är tänkt för precis den här typen av uppgifter. Det är dessutom rätt enkelt att installera och alla som installerat ett program i respektive system borde inte ha några bekymmer med det. Klicka OK, Next och Install på lämpliga ställen och var glad. 🙂

När du är klar med installationen borde du få upp nåt i stil med det här.

Som synes är den vänstra vita ramen (där dina ”maskiner” ska synas) helt tom. Det råder man enklast bot på genom att klicka på ”New”.

Jag har döpt maskinen till Tails så jag kommer ihåg vad det är för nåt men det går att döpa den till precis vad som helst, tex Nisse. Tails är en Linux baserad på Debiandistributionen, därav att jag valt de inställningarna. Det ger VirtualBox lite mera info om vad det är den förväntas köra och kan göra en del antaganden och förändringar baserat på det. Hur mycket det påverkar vet jag faktiskt inte, men det kan inte skada att välja rätt. 😀

Klicka sen Next så kommer du till minnesinställningar.

Virtuella maskiner är precis som ”vanliga” maskiner. Har de för lite minne kommer det gå långsamt att köra men det är lite farligt att bara dra på max eftersom då kommer alla program som körs i värdsystemet (dvs det OS du egentligen kör på din PC) få väldigt ont om minne i stället. Det här kan man dock ändra i efterhand så känner du dig osäker kan det vara smart att lämna värdet på det rekommenderade tills vidare.

Virtuella datorer har virtuella hårddiskar. I praktiken innebär det att det skapas filer på din dator som för den virtuella maskinen ser ut som om det vore äkta, fysiska hårddiskar. Tails är dock designat att boota från CD eller USB-sticka så i praktiken behövs ingen hårddisk så det är egentligen skit samma om man vill ha en hårddisk eller ej. Fördelen med att ha en hårddisk är att man har en lagringsplats som är permanent mellan sessionerna, fast det går att lösa på smartare sätt i VirtualBox när man blir lite mer varm i kläderna.

Eftersom det handlar om virtuella maskiner är det väldigt enkelt att experimentera loss, testa att installera en andra maskin parallellt med den första på ett annorlunda sätt, ta bort installationer igen etc. Det bästa sättet att lära sig är att testa runt lite och eftersom just Tails bootar från en CD kan man inte ha sönder nånting heller hur vilt man än beter sig. Och ja, man kan förstås lägga till eller ta bort en hårddisk i efterhand…

Grattis, du har nu skapat en virtuell maskin i din dator! Du kan nu välja att skapa en till om du känner för det, gå in i inställningar för maskinen och ändra på ”hårdvaran” eller ”slå på strömmen”. Tryck på Start.

VirtualBox kommer poppa upp lite olika dialoger när du börjar köra en ny maskin. De flesta kan du bara klicka i ”Do not show this message again” och vara glad för du kommer inte märka nån skillnad i alla fall, men just den här bör du läsa och förstå. Om du kör ett OS i en virtuell maskin som inte hanterar den virtuella miljön sömlöst (som det så vackert heter) så kommer OSet sno din muspekare och vägra släppa ifrån den. Det kan vara väldigt irriterande om man inte hänger med på vad som händer eftersom det inte finns något uppenbart sätt att sno tillbaka den igen! VirtualBox använder högra ctrl-tangenten (givetvis inställbart) för att man alltid ska kunna återfå kontrollen så det är viktigt att komma ihåg det! Just Tails hanterar dock detta snyggt, så där kommer det bara fungera av sig själv.

Om du inte gjort det innan är det för övrigt hög tid att ladda ner Tails nu. Eftersom du nu håller på att förbereda dig för att köra Tails i en virtuell maskin finns det två sätt att ladda CDn, antingen bränner du en fysisk CD i din brännare på normalt sätt eller så monterar du den iso-fil du laddat ner som en virtuell CD. En fysisk skiva har fördelen att den inte går att infektera med trojaner och annat (men är du så paranoid ska du nog inte köra Tails i en virtuell maskin utan i en dedikerad PC i stället) medans en virtuell CD har fördelen att Tails kommer bli mycket snabbare eftersom man slipper läsa från den långsamma CD-läsaren.

Om du tänker använda en fysisk CD kan du låta dialogen stå kvar på D:, stoppa i skivan och trycka Start. Om du vill använda iso-filen direkt får du trycka på den lilla folderikonen med grön pil och välja iso-filen.

UPPDATERING: I skärmdumpen ovan är det version 0.12.1 av Tails som visas, men det har kommit en ny version, 0.13, eftersom det visat sig att 0.12.1 inte är säker. Ladda mao ner version 0.13 (eller vad det nu är som är senaste versionen) när du laddar ner!

Här har jag markerat ISO-filen i fråga och här syns också det jag talade om innan; att det finns smartare sätt än en virtuell hårddisk om man vill lagra filer mellan sessionerna. S: är min delade folder som alla mina virtuella maskiner delar och som ligger direkt på min fysiska maskin så det är lätt att flytta filer mellan mina olika system. Det är dock lite utanför dagens övning att sätta upp en sån så det får ni lura ut själva. Det är faktiskt inte speciellt svårt, bara pilla runt lite i inställningarna så kommer ni troligen på hur man gör! 😉

Sen är det bara att titta på när ens nya virtuella maskin bootar. En stor fördel att köra två OS på det här sättet, det ena inuti det andra, är att man slipper välja antingen eller. Den klassiska lösningen för att kunna köra Linux och Windows på samma maskin är att man kör så kallad dual boot, dvs att man får välja vilken man vill starta när man slår på strömmen, men det här gör det möjligt att använda båda samtidigt. Väldigt mycket mera praktiskt.

När Tails har startat kommer du mötas av en väldigt enkel inloggningsskärm.

Här kan man välja språk och lite andra nationella inställningar. Tyvärr finns det inte möjlighet att välja svenska mer än vad gäller tangentbordslayoten, men när du valt det trycker du bara Login. Efter ett tag kommer du få upp en varning om att det kan vara ett säkerhetsproblem eftersom du kör i en virtuell maskin.

Om du tex kör Windows i normala fall och du får tex trojaner i din Windows så kan de otäckheterna förstås lyssna av inte bara det du gör i din Windows utan även vad du gör i Tails. Ska man vara riktigt säker ska man förstås köra direkt på en PC utan VirtualBox (helst från en CD som det inte går att ändra datat på heller) men det är ju lite omständigt så för de flesta vill jag påstå att det duger utmärkt att köra det i VirtualBox.

Det är dock värt att hålla i minnet att dina virtuella maskiner aldrig är säkrare än den ”riktiga” datorn. Själv har jag valt att vara lite försiktig med vad jag kör i mitt primära OS och har tex bara installerat flashstöd i en Firefox som sitter väl inkapslad i en virtuell maskin som har hand om sånt där osäkert elände (just Adobe har en lång tradition av att släppa mjukvara med säkerhetsläckor vilket gör att jag inte gärna litar på dem). Det blir lite omständigare att hålla reda på var man vill köra vad men eftersom datorn är mitt arbetsverktyg så vore det en mindre katastrof om min primära Linux blev infekterad eller saboterad!

Säkerhet är ofta en avvägning mellan bekvämlighet och skydd. Var man drar gränsen måste man avgöra själv, men ju viktigare och känsligare data man hanterar, dess mer bör man nog vara beredd på att offra en del bekvämlighet.

Om allt nu funkar som det ska så kommer du till slut få upp en browser som ser ut såhär!

Längst upp i statusraden för Tails finns det en liten ”statuslök”, bara nån cm hög eller så. Så länge den är grön är du uppkopplad mot TOR och allting du gör i Tails (surfar, läser mail, chattar etc) kommer alltså gå över TOR-nätverket och därmed väldigt svårt att spåra eller avlyssna, även för FRA. Det finns förstås aldrig nåt som är 100% omöjligt, men det är i alla fall FÖRBASKAT mycket mera omständigt än om du kör utan TOR. Om du dessutom bara tex uppsöker siter som kör krypterat (dvs att det står https: i stället för http: i URLen) så är det klipp omöjligt för någon utomstående att se vad du gör utan att de infiltrerar antingen din dator eller den site du besöker.

För att försöka åskådliggöra hur stor skillnaden är så använde jag ett program som avlyssnar nätverket för att ge ett exempel på hur trafiken ser ut med och utan TOR. Såhär ser det ut om man surfar till DN med en vanlig browser i Windows.

10.0.2.15 är Windowsdatorn själv, men alla övriga namn som dyker upp här är alltså dels, förstås, DN själva men i övrigt är det ”extrasiter” som lägger till tex annonser och annat på DNs hemsida men även spårar dina surfvanor etc.

Så förutom att tex FRA klart och tydligt kan se exakt vilken site du surfar till (och, om trafiken inte är krypterad, vilken data som skickas) så är det många andra aktörer som tjänar pengar på att kartlägga vad du sysslar med när du är online. Om du nu surfar i Tails i stället och all denna trafik (vilket då alltså inte är begränsat till just surfande) går via TOR så är det här vad en utomstående kan se.

10.0.2.15 är datorn, 10.0.2.255 är en lokal broadcast som råkade slinka med (det är bara lite automatisk administration av mitt lokala nät, inget att bry sig om) men alla övriga IP-nummer är servrar som handhar TOR-nätverket. Det är anonyma servrar som gör sitt bästa att obfuskera allting maximalt för att göra det så svårt som möjligt för en utomstående att klura ut vad som pågår. Nu finns det förstås aldrig någon garanti att någon anonymisering är absolut, men det är väldigt mycket bättre än inget!

Denna obfuskering kommer dock med ett pris, det brukar inte gå så jättefort att koppla upp sig via TOR så det är tex inte direkt nåt man använder för att spela onlinespel eller se på streamad video via. Det är dock användbart för tex folk som bor i diktaturer som vill meddela omvärlden vad som händer och med det övervakningsklimat som sakta växer fram här i väst med loggar och data som sparas i flera år är det kanske inte så himla roligt att lämna efter sig sökhistorik där man googlat på begrepp som kan se väldigt suspekta ut, tex om man vill skriva en blogpost om något känsligt ämne som inte är riktigt politiskt korrekt.

Fast vill man bara SURFA via TOR kan man nöja sig med att installera deras TOR-riggade browser. Det har jag beskrivit hur man gör här.

Zen och konsten att kvantifiera feminism – Intermission

Det här är en direkt fortsättning på min förra post, Zen och konsten att kvantifiera feminism – Ciffhanger, och för er som inte orkar läsa hela den kommer här TL;DR-versionen:

Emma och jag retorikstångas ibland och då och då händer det att det uppstår nya tankar från de små skärmytslingarna. Av någon orsak lyckades vi för några dagar sen komma in på feminism och jämlikhet (igen) och bland annat (inte igen) hur ett västligt matriarkat skulle ha påverkat historiens gång (läs: inte alls). Vidare diskussioner (tex om hur kvinnliga chefer på papperet är jämlika män men i verkligheten ofta får stå ut med ganska pissiga attityder) fick mig att dra vissa associationer till Zen och konsten att sköta en motorcykel och hur Pirsig delar upp begreppet kvalitet i square (intellektuell) och hip (konstnärlig) kvalitet, men när det begav sig var jag för trött för att faktiskt kunna koppla den halv-Nelson som behövdes för att få ihop det på slutet så det är alltså de associationerna jag nu försöker sortera upp genom att skriva om dem.

Janis Joplin, Vikingarna och Crystal Waters var med på ett hörn också.

Så vad har nu zenbuddistiskt motorcykelunderhåll med kvantiserbar feminism att göra? Egentligen inte så mycket, eller ja, inte så mycket i den här texten i alla fall. Pirsigs bok har inte så mycket att göra med vare sig motorcyklar eller zenbuddism heller, vilket är därför han inleder boken med:

However, it should in no way be associated with that great body of factual information relating to orthodox Zen Buddhist practice. It’s not very factual on motorcycles, either.

Pirsigs bok är egentligen mer en berättelse om hur han i ett tidigare liv (nej, inte biologiskt utan snarare metaforiskt tidigare) ägnade mycket energi åt att försöka definiera vad kvalitet är och han använder bland annat zenbuddism och motorcykelunderhåll kanske både som exempel och referenspunkter i den beskrivningen.

Kvalitet. Allting kan ha kvalitet. Bra kvalitet, dålig kvalitet, undermålig kvalitet, fantastisk kvalitet, mycket kvalitet för pengarna osv. Kvantiserbar kvalitet är enklast. En hammare bör vara stryktålig nog att klara av de krafter som den utsätts för när man bankar med den, det är lätt att förstå, men om du frågar en van snickare så kommer du nog få svaret att förutom att vara hållbar måste en hammare ha mer svårkvantiserbara kvalitéer med, saker som att den ska vara skön att hålla i, ha en bra balans och tyngd som gör det lätt att slå i spik.

Hammaren på bilden hade ingen kvalitet att tala om, oavsett utifrån vilket perspektiv man studerar den. Den var alldeles för lätt vilket dels gjorde att det krävde många slag att slå i en spik och dessutom gjorde bristen på vikt den så obalanserad att det även var lätt att kröka spiken av misstag så den var inte speciellt hip. Som om inte det var nog var den dessutom alldeles för vek: när jag försökte dra ur en spik som verkligen hade satt sig så vann spiken så den var inte speciellt square heller…

Den enda kvalitet hammaren i fråga hade(!) var att den var bra att ha när jag förlagt alla mina andra hammare.

Så vad i herrans namn har detta med kvantifierbar feminism att göra?!

Kvalitet på det liv du lever. Livskvalitet.

”What moves the Greek warrior to deeds of heroism,” Kitto comments, ”is not a sense of duty as we understand it…duty towards others: it is rather duty towards himself. He strives after that which we translate `virtue’ but is in Greek areté, `excellence’ — we shall have much to say about areté. It runs through Greek life.”
There, Phædrus thinks, is a definition of Quality that had existed a thousand years before the dialecticians ever thought to put it to word-traps. Anyone who cannot understand this meaning without logical definiens and definendum and differentia is either lying or so out of touch with the common lot of humanity as to be unworthy of receiving any reply whatsoever. Phædrus is fascinated too by the description of the motive of ”duty toward self ” which is an almost exact translation of the Sanskrit word dharma, sometimes described as the ”one” of the Hindus. Can the dharma of the Hindus and the ”virtue” of the ancient Greeks be identical?
Then Phædrus feels a tugging to read the passage again, and he does so and then — what’s this?! — ”That which we translate `virtue ‘ but is in Greek `excellence.”‘
Lightning hits!
Quality! Virtue! Dharma! That is what the Sophists were teaching! Not ethical relativism. Not pristine ”virtue.” But areté. Excellence. Dharma! Before the Church of Reason. Before substance. Before form. Before mind and matter. Before dialectic itself. Quality had been absolute.

Feminism handlar om livskvalitet. Feminism är inte unik om att handla om livskvalitet, många andra -ismer har också som mål att öka livskvalitén, men låt oss begränsa oss till feminismen. Den ursprungliga feminismen är enkel att begripa sig på och därmed lätt att acceptera. Lagen ska vara lika för alla, kvinnor ska inbegripas i begreppet ”Allmän rösträtt”, kvinnor ska ha samma möjligheter och rättigheter att göra karriär osv osv osv.

Det här är feminism när den är ”square”, eller för att sätta ett svenskt ord på det, det handlar helt enkelt om rättvisa. Det är rättvisan, likheten inför lagen, som gör att kvinnor numera kan bli tex chefer, helt enkelt för att könet, enligt lag, inte ska avgöra ifall du får eller inte får bli chef. Rättvisan står dock totalt handfallen mot attityder, ”när en manlig chef är bestämd, men en kvinnlig är översittare” så är hela den verktygslåda vi idag har i form av disktrimineringslagar etc mer eller mindre värdelös, för även om man kan klämma åt en person, eller en organisation, för att denne/denna är diskriminerande så finns de här attityderna så spritt i samhället att det är lite whack-a-mole att försöka bekämpa diskriminering ett pundhuvud i taget.

Problemet är att för det mesta är det den verktygslådan som står till buds och, som det heter, om allt man har är en hammare så tenderar allting att se ut som en spik. En speciellt populär hammare när det är politikerna som tar fram verktygslådan är kvoteringshammaren. Den visar på beslutsamhet och handlingskraft och utlovar att med ett enda slag utrota orättvisor och utjämna orättvisor. Nu senast är det EU som börjat vifta vilt:

I sommar börjar EU-kommissionär Vivane Reding skriva lagtext för att komma tillrätta med jämställdheten i näringslivets toppskikt.”Bristen på kvinnor i toppbefattningar i näringslivet skadar Europas konkurrenskraft och hämmar den ekonomiska tillväxten”

Jag tror inte ett skit på att könsbalansen i styrelserna skulle påverka tillväxten och, ärligt talat, tillväxtsmässigt har Sverige fallit från 4:e till 11:e plats internationellt sett sen 70-talet, så om det kan påstås finnas någon form av relevant koppling mellan könsbalans och tillväxt så är det inte direkt meriterande för kvinnors närvaro i styrelserummen.

Det Vivane nu hotar med är kvoteringskrav för att höja andelen kvinnor i styrelserna från dagens 13.7% till 40%. Att det redan går åt rätt håll mtp att siffran för 2010 var 11.8% skiter hon i, det går för långsamt så det är dags att ta fram stora hammaren och tvinga alla företag med 250 anställda eller mer att kvotera in mer kvinnor i styrelsen. För Sveriges del innebär det att 0.09% av alla företag i landet kommer tvingas kvotera in fler kvinnor.

Vi tar det igen. Av en miljon, trettiosex tusen sjuhundraåttiosju företag i Sverige skulle alltså niohundrafyrtiofem, eller noll komma noll nio procent av alla företag, tvingas kvotera in fler kvinnor i styrelsen. Detta skulle alltså, påstår Vivane Reding, höja vår tillväxt.

Förutom orimligheten i hur kvotering skulle kunna ha någon noterbar påverkan på tillväxten finns det en annan aspekt i det här med. Att kvotera på kön innebär bara att man inför mängdlära som tvingande egenskap i styrelsebildandet, det kommer knappast påverka rutinerna i hur en styrelse tillsätts mer än högst ytligt eller, för den delen, hur styrelsen i sig fungerar. För att citera Emma igen (från förra posten):

Jag förstår liksom inte förväntningen att en chef skulle vara annorlunda pga kön, när själva egenskaperna för att vara chef handlar om helt andra saker. Typiskt skapad skillnad mellan kön, där det handlar om ambition och talang.

Jag tar mig här friheten att citera Niclas Lindsted som jag tycker sammanfattade det alldeles utmärkt i tre tweets:

Att säga att män kvoterar in män är inte en rättvis beskrivning av verkligheten. Personer kvoterar in kompisar. Som det alltid har varit. Problemet är att eftersom männen har majoritet i många styrelser blir det status quo. Men folk kommer alltid ”kvotera” in kompisar. Det enda som kommer förändras av kvotering är att orättvisan blir jämställd. Men fortfarande orättvis.

Det här är mao bara hallonsafträttvisa och symbolhandlingar. Att lagar och regler påverkar samhällets normer högst marginellt syns tex på att den illegala fildelningen i Sverige ligger på en jämn nivå och att vi ser en ökning av missbruket av tunga droger trots allt hårdare lagar på båda områdena. Om det gick att förbjuda bort attityder och oönskade beteenden borde vi internationellt sett vara ett av de länder som tex har minst problem med drogmissbruk. I verkligheten är situationen snarare det direkt motsatta och den allt mer bombastiska narkotikapolitiken ökar bara misären för de som missbrukar.

Vi har numera ett samhälle där vi på papperet är (så gott som) jämlika. Lagen gör inte (noterbar) skillnad på kön, religion, hudfärg, ursprung, handikapp etc, ändå kan förmodligen tex en stor del av alla invandrare vittna om att polisen behandlar dem annorlunda jämfört med hur de behandlar ”svennar”. Denna typ av diskrepans genomsyrar samhället, diskrepansen mellan regler och attityd. När vi tar på oss square-glasögonen och betraktar världen som rationell och kontrollerbar med lagar och regler så är vi blinda för hip-perspektivet och oavsett hur jämlika vi är på papperet kommer samhället alltid fortsätta vara ojämlikt hur mycket vi plockar fram våra regelhammare och hamrar på problemet.

Men visst har lagförändringarna haft effekt! Kvinnlig rösträtt, slopandet av omyndigförklarandet vid giftemål, lika arvsrätt osv, allt är steg mot en ökad livskvalitet för kvinnor. En indikation på att det även går att närma sig problemet från hip-hållet är de individer som lyckas leva sitt liv på egna villkor trots för tiden förtryckande regler och normer, ett sådant exempel på det är Anne Lister.

Anne Lister levde mellan 1791-1840 och lyckades med att inte bara ha manliga intressen och livsval, som tex att hon drev en kolgruva på sina ägor, hon var dessutom (mer eller mindre öppet) homosexuell. Homosexualitet var på den här tiden olagligt med fängelse på straffskalan, men bara mellan män! Jag förmodar att man helt enkelt inte ens funderade på möjligheten att kvinnor skulle kunna vara homosexuella…

Det finns förstås fler exempel på personer som levt otraditionsenligt och på tvärs med normer och regler, men det får räcka så. Jag hävdar därför att det finns ett hip och square även när det gäller livskvalitet, precis som Pirsig skriver om kvalitet (återigen citat i repris):

He was seeing two worlds, simultaneously. On the intellectual side, the square side, he saw now that Quality was a cleavage term. What every intellectual analyst looks for. You take your analytic knife, put the point directly on the term Quality and just tap, not hard, gently, and the whole world splits, cleaves, right in two…hip and square, classic and romantic, technological and humanistic…and the split is clean.

Jag har dock lite av ett dilemma med vad jag vill kalla den andra sidan. Om ena sidan är regler, vad är den andra sidan? Attityder? Attityderna gentemot Anne Lister var ofta inte nådiga, pga hennes livsstil och lesbiska sexualitet kallades hon ofta öknamn som tex ”Gentleman Jack”. Frihet? Kanske, men en frihet som inte är befäst i lag är väldigt osäker och kan inte tas för given. Samtidigt kanske är det så man ska se förhållandet mellan hip och square i det här fallet; friheten är hip och kommer ofta från de livsval vi gör och hur duktiga vi är på självförverkligande, square är det regelverk som garanterar att vi har rätt att göra våra egna val och garanterar att samhället aldrig (aktivt) kommer sabotera dem. Frihet är troligen den bästa svenska etikett jag kan ersätta hip med, så det får bli det.

Just våra möjligheter att genomföra våra egna livsval ännu en nyckelpunkt. Det finns tex en tendens till att rasism och arbetslöshet går hand i hand vilket jag allt mer har börjat se som att ju mer otrygg vår egen livssituation är, dess mer intoleranta blir vi mot andra och motsatsen; ju mer trygga och tillfreds vi känner oss, dess mer toleranta och accepterande kan vi kosta på oss att vara mot omgivningen. Har man ingen möjlighet att påverka sitt eget liv och tvingas in i en roll man själv inte är tillfreds med minskar troligen intresset av att förstå, acceptera och verka för att andra ska kunna göra avvikande livsval. Samtidigt är det i de individuella valen som den riktiga jämlikheten finns, att, likt Lister, bryta mot traditionella mönster blir inte jämlikt, eller livskvalitet, på riktigt förräns omgivningen kan acceptera det.

För många är också normen inte heller ett fängelse utan en trygghet. Om man aldrig fått veta att det finns alternativ (eller att alternativen är öppna för dem själva) och det står klart för var och en vad som förväntas av dem så kommer de flesta falla in i ledet och anpassa sig efter normen, även om det innebär att gå emot sina egna drömmar. Om normen ändras, tex att kvinnor också ska ha rätt till karriär och arbete, så kommer de flesta anpassa sig och det skapas en ny norm som alla förväntas anpassa sig till och de som avviker, vare sig om det handlar om att hänga kvar i en föråldrad norm eller att inte passa in vare sig i den gamla eller nya normen, kommer fortfarande vara missanpassade. Så länge det finns en norm som alla förväntas följa så finns det ett fängelse som en del känner sig inlåsta i.

He brought out the knife and excised the one word that created the entire angering effect of that sentence. The word was ”just.” Why should Quality be just what you like? Why should ”what you like” be ”just”? What did ”just” mean in this case? When separated out like this for independent examination it became apparent that ”just” in this case really didn’t mean a damn thing. It was a purely pejorative term, whose logical contribution to the sentence was nil. Now, with that word removed, the sentence became ”Quality is what you like,” and its meaning was entirely changed. It had become an innocuous truism.
He wondered why that statement had angered him so much in the first place. It had seemed so natural. Why had it taken so long to see that what it really said was ”What you like is bad, or at least inconsequential.” What was behind this smug presumption that what pleased you was bad, or at least unimportant in comparison to other things? It seemed the quintessence of the squareness he was fighting. Little children were trained not to do ”just what they liked” but — but what? — Of course! What others liked. And which others? Parents, teachers, supervisors, policemen, judges, officials, kings, dictators. All authorities. When you are trained to despise ”just what you like” then, of course, you become a much more obedient servant of others…a good slave. When you learn not to do ”just what you like” then the System loves you.

Ofta när feminism och jämlikhet diskuteras, speciellt om det är i politiska sammanhang, reduceras det till att handla om löneklyftor, vem som lägger ner mest tid i hemmen, vem som tar mest ansvar för barnen, hur kvotering i olika situationer ska bryta dödläget osv. Det är förstås viktiga frågor, men genom att man fastnar i den typen av hallonsafträttvisa så innebär det i praktiken bara att målet för feminism tenderar att decimeras och trivialiseras tills att målet för kvinnor är att uppnå samma livsstil som män. Genom det skapas det nya normer som ersätter de gamla och det traditionella fängelse kvinnor undflyr ersätts bara av ett nytt. Det är olyckligt med tanke på att den normen skulle må väldigt bra att ifrågasättas mer i sin tur.

Det var inte meningen, men det blir ännu en post helt enkelt för att det här ämnet inte fick plats ens i två postningar, så jag får sätta punkt här och fortsätta i nästa post

Zen och konsten att kvantifiera feminism – Ciffhanger

Ibland pratar jag med Emma. Vi tenderar att utbyta tankar, diskutera och ibland hänfalla till ganska hårdnackat debatterande! Vi är visserligen båda pirater, men det innebär inte att vi automatiskt alltid är överens om tingens ordning och dessutom är vi båda ganska envisa när vi försöker försvara våra positioner. Jag kan inte minnas att vi någonsin blivit ovänner ens för en tid, men däremot kan det osa både svavel och krutrök när vi stångas som värst. Inte helt sällan slutar det med någon slags syntes som ofta hamnar överraskande långt bort från ursprungspositionerna.

Emma lyckades alldeles utmärkt med att vända upp och ner på vissa av mina åsikter när vi kom in på Oscar Schwartz bok A Brief History of Swedish Sex: How the Nation that Gave Us Free Love Redefined Rape and Declared War on Julian Assange. I korthet handlar boken om hur Sverige gick från att vara extremt sexliberalt till att idag ha utvecklat en absurd överkänslighet mot sexualitet där jag ofta fått känslan av att det gått så långt att rättssäkerhet ersatts av propaganda och godtycke. Emma punkterade dock min rosa ballong angående att allt var fri sex och lavendeldoft förr genom att kontra med:

Tror det handlar om perspektiv – från mitt perspektiv har det aldrig handlat om att jag varit särskilt fri att göra det jag vill, ur ett sexuellt perspektiv, trots att jag växte upp på 70-talet.
Det har ALDRIG handlat om att mitt sexliv inte stigmatiserats eller landat på löpsedlar (representativt) på olika sätt. Och det har ALLTID handlat om vad jag som kvinna kan tillföra sexuellt, sexigt eller utseendemässigt.
[…]
Jag tänker ibland att det är sån ironi liksom, när jag fattar att folk uppfattat det som att ”det var bättre förr” – för det var inte det, för kvinnor generellt sett. Tongångarna var att det BORDE varit bättre, men men… nu sitter vi här med lady-fucking-shave, brazilian waxes och rosa fucking etikett, och jag fattar inte riktigt vad som hände.

Och bara för det drog jag mig till minnes en dokumentär jag sett om hippie-eran där det berättades att Janis Joplin blev en populär ”trofé” (pga sitt kändisskap) och att hennes längtan efter kärlek ofta fick ge vika för fri sex.

Myten om Hippie-eran som en tid av full individuell frihet är nog tyvärr bara en myt och den frihet som uppstod var nog mer en frihet från tidigare normer samtidigt den skapade nya sociala ramar och mönster som i sig blev ett nytt slags fängelse. Det här gav en intressant pusselbit till dagens feminism som jag tidigare saknat; vissa skulle nog hävda att det är typiska patriarkala sociala mönster som helt enkelt transformerades till en ny social kontext och det vore förmodligen svårt att hävda att de skulle ha fel.

Så om hippie-eran i alla fall delvis uppstod på männens villkor, hur skulle ett motsvarande matriarkaliskt samhälle se ut? Kanske som Mosuofolket i norra Kina?

But what makes the Mosuo unique is their practice of zuo hun, or ”walking marriage”. From the age of 13, after being initiated, females may choose to take lovers from men within the tribe, having as many or as few as they please over their lifetime. Male companions are known as axias and spend their days carrying out jobs such as fishing and animal rearing, and visit the women’s homes at night, often secretly; any resulting children are raised by the woman’s family. The father and all adult men are known as ”uncles” – there is no stigma attached to not knowing who a child’s father is.

Låter onekligen exotiskt, as in totalt annorlunda mot hur vi är vana vid att det ”ska” vara. I en annan artikel kan man läsa att:

SPIEGEL ONLINE: What astonished you the most?

Coler: That there is no violence in a matriarchal society. I know that quickly slips into idealization — every human society has its problems. But it simply doesn’t make sense to the Mosuo women to solve conflicts with violence. Because they are in charge, nobody fights. They don’t know feelings of guilt or vengeance — it is simply shameful to fight. They are ashamed if they do and it even can threaten their social standing.

SPIEGEL ONLINE: And when there’s no solution to a problem?

Coler: Either way, there won’t be an altercation. The women decide what happens. Some of them do it more strictly and others in a friendlier way. They are strong women who give clear orders. When a man hasn’t finished a task he’s been given, he is expected to admit it. He is not scolded or punished, but instead he is treated like a little boy who was not up to the task.

Idylliskt. Tyvärr verkar det som att Mosuo-folket kanske inte är så himla annorlunda ändå i slutändan och att sanningen kanske ”förbättrades” lite för att förstärka den exotiska känslan. Skrapar man lite på ytan och börjar läsa något mer nyanserade beskrivningar om Mosuofolket så får man snarare en bild av ett folk där män och kvinnor har uppdelade ansvarsområden på ett sätt som påminner mycket om våra egna förfäder vikingarna:

Den vikingatida kvinnans ställning som husfru innebar att hon var gårdens och hushållets självklara chef. Detta märks på att nyckeln var en av hennes tydligaste symboler. Just nycklar har hittats i många vikingatida kvinnogravar. Långt fram i tiden symboliserade nyckeln makt över hushållet. Detta kan för en modern människa verka som en slags begränsning. Som att kvinnor hade det ansvaret istället för en offentlig makt. Men eftersom gården var själva centrum i den vikingatida människans världsbild ska man inte se det så.

Så hur var det då med att matriarkat är mindre våldsamt? Emma trodde personligen inte ett smack på det utan konstaterade torrt att ett matriarkat lika gärna skulle kunna använda män som kanonmat och intressant nog så verkar den tanken inte vara speciellt långsökt:

Njals saga skrevs på Island under 1200-talet, men bygger på en mycket äldre tradition. Sagan handlar om bråk mellan Gunnar och Njals släkter. Sagan verkar skildra ett manligt samhälle, där männens strider och gräl dominerar historien. Men ser man närmare på berättelsen är männen egentligen nästan som marionetter. Kvinnorna styr händelserna i bakgrunden, men deltar aldrig själva i striderna.

Om vi bortser från den akuta bristen på kanoner på den tiden så verkar det onekligen som att Emma träffade huvudet på spiken där. Nu är det här förvisso en vikingasaga och även om gården, där delar av handlingen utspelar sig, ännu finns så har man inte kunnat visa att tex den mordbrand som förekommer i slutet av sagan faktiskt ägde rum, så tydligen har det inte gått att styrka den historiska sanningshalten i sagan, men så vitt jag kunnat läsa mig till var vikingatidens kvinnor (förhållandevis?) jämställda männen och att sagans kvinnor är med och styr även om de inte är de som strider ter sig mao inte orimligt.

Egentligen är det nog inte så konstigt när man tänker efter, om man tex tittar på de chefer jag haft på olika jobb så har många haft liknande personliga egenskaper helt oberoende om det varit en manlig eller kvinnlig chef, en erfarenhet jag delar med flera andra. Man kan se det på två sätt; antingen som att en person karriärmässigt kommer att välja en väg som passar dennes personlighet eller, lite mer fatalistiskt, att det inte så mycket är en person som väljer en passande roll som att det är rollen som väljer en passande person. Dock, här har Emma ännu en bra poäng:

Jag förstår liksom inte förväntningen att en chef skulle vara annorlunda pga kön, när själva egenskaperna för att vara chef handlar om helt andra saker. Typiskt skapad skillnad mellan kön, där det handlar om ambition och talang.
[…]
Jag tror bara att vi som vanligt, bekräftar när vi ser det som vi upplever som ”sant” och är blinda för när det finns hos andra som inte ska vara så. Hjärnan verkar ha en irriterande ovana av att fungera så. Idiotiska hjärnan. *suckar lite*
[…]
och den inre värderingen som man missar. Som när en manlig chef är bestämd, men en kvinnlig är översittare.

Så det finns en motsägelse här. Kvinnor kan bli chefer, vilket är jämlikt, men även om det säkert inte är så överallt så har jag själv sett den attitydskillnad som Emma pratar om (och även sett platser där den inte förekommit eller åtminstone inte varit lika tydlig), vilket förstås inte är jämlikt. Den enda förklaring som passar in här är att det finns en kvantiserbar (eller, om ni så vill, kvoterbar) form av jämlikhet och en mer ”svårfångad” jämlikhet som handlar mer om skillnader i de attityder som råder gentemot kvinnor och män. Vilken av dem är den jämlikhet vi menar när vi i dagligt tal pratar om jämlikhet? Den ena? Den andra? Båda? Ingen? Eeeeerm, jadu…

Här nånstans tog mina associationer ett kanske inte helt uppenbart logiskt skutt till Zen och konsten att sköta en motorcykel och nånting som först tedde sig som en väldigt långsökt och orelaterad association vägrade riktigt släppa greppet och jag blev tvungen att fundera lite mer på om det möjligen skulle kunna finnas en koppling. Exakt vad boken handlar om är inte alltid helt lätt att förklara eftersom den består av åtminstone tre till synes oberoende trådar som ändå är intimt sammanflätade, men en sak boken försöker göra är att förklara vad kvalitet är.

”A thing exists,” he said, ”if a world without it can’t function normally. If we can show that a world without Quality functions abnormally, then we have shown that Quality exists, whether it’s defined or not.” He thereupon proceeded to subtract Quality from a description of the world as we know it.
The first casualty from such a subtraction, he said, would be the fine arts. If you can’t distinguish between good and bad in the arts they disappear. There’s no point in hanging a painting on the wall when the bare wall looks just as good. There’s no point to symphonies, when scratches from the record or hum from the record player sound just as good.
Poetry would disappear, since it seldom makes sense and has no practical value. And interestingly, comedy would vanish too. No one would understand the jokes, since the difference between humor and no humor is pure Quality.

Jämförelsen fortsätter med att skala bort sport sport, god mat (om mat bara ska mätta, finns det någon orsak att anstränga sig mer än att se se till att vi får i oss alla spårämnen och vitaminer på enklast möjliga sätt?), film, dans, teater, musik osv och det enda som verkligen skulle finnas kvar är strikt mätbara egenskaper som matematik, fysik och logik eftersom det går att kvantifiera och definiera vad som tex är bra respektive dålig matematik.

He was seeing two worlds, simultaneously. On the intellectual side, the square side, he saw now that Quality was a cleavage term. What every intellectual analyst looks for. You take your analytic knife, put the point directly on the term Quality and just tap, not hard, gently, and the whole world splits, cleaves, right in two…hip and square, classic and romantic, technological and humanistic…and the split is clean.
[…]
And yet here was Quality; a tiny, almost unnoticeable fault line; a line of illogic in our concept of the universe; and you tapped it, and the whole universe came apart, so neatly it was almost unbelievable.

Pirsig delar upp kvalitet i ”Hip” och ”Square”. Square är enkelt, square den intellektuella, analytiska sidan, den del där man enkelt kan kvantifiera en situation och ställa upp analytiska begrepp för att definiera vad som är bra respektive dåligt, men hip är den lilla fula ankungen. Kvalitet som är hip är ofta väldigt ogreppbar, något som blir väldigt tydligt när det gäller tex musik.

Musik kan framföras både på hipt och square, jag brukar tex tycka att popmusik framfört av en militärorkester (eller annan form av blåsorkester) blir rätt platt, det spelar ingen roll hur duktiga musikerna är (och de brukar vara duktiga) och ur ett strikt tekniskt perspektiv kan framförandet vara helt klanderfritt, men det blir oftast ändå väldigt platt och stelt med total avsaknad av hiphet. Det saknar känsla vilket gör att de flesta kommer finna framförandet ganska ointressant jämfört med originalet medans andra verkar tycka att det ändå har någon kvalitet som gör att de gärna lyssnar på marschmusik, även när de slaktar någon välkänd poplåt.

Samtidigt kan ett framförande som mer eller mindre helt saknar teknisk briljans ändå ha kvalitéer som gör att folk uppskattar det, tex Portsmouth sinfonia. Lyssna på egen risk!

Av någon orsak har jag märkt att musiker av någon orsak ofta finner Portsmouth sinfonia hysteriskt roliga (och därmed fullt frivilligt lyssnar på dem trots att de är katastrofalt dåliga) medans folk som inte har musikalisk bakgrund inte alltid ser någon poäng, eller därmed någon kvalitet, över huvud taget med de något stokastiskt spridda harmonierna. Nu kan man väl säga att just Portsmouth sinfonia är lite av ett ganska speciellt fall som mest uppskattas av musiknerdar med en viss form av absurd humor, men det hindrar inte att en sång som bryter med all square-kvalitet ändå kan bli en smash hit, som tex Crystal Waters som trots akut falsksång lyckades göra sången Gypsy woman till en dunderhit!

Nej, hon är inte tondöv, hon sjunger högst kompetent på andra inspelningar. Storyn, som jag hört den, påstår att Chrystal Waters slog vad om att hon kunde gå in i studion och sjunga falskt med flit och ändå skapa en hit! Huruvida storyn är sann eller inte har jag inte kunnat verifiera, men låtfan blev en diskoteksplåga så någon form av hip kvalitet måste den ändå anses ha.

Så vad har detta med kvantifierbar feminism att göra?!

Lugn, jag kommer till det … i nästa post. 😉

%d bloggare gillar detta: