Vem är ”Marknaden”?

För länge sen, nästan evigheter sedan räknat i Internettid, så skrev jag ett inlägg där jag sågade den så kallade dokumentären Glödlampskonspirationen. Jag säger ”så kallade” eftersom det journalistiska arbetet bakom dokumentären var, err, på en nivå som jag personligen skulle tycka var helt adekvat för en inlämningsuppgift i grundskolan men knappast nåt som en journalist med någon slags heder borde sätta sitt namn på.

Kommentarsfältet har dock varit högst underhållande och jag fick lite oväntat ett par eftersläntrade kommentarer så sent som igår och idag och den kommentaren jag fick idag berörde ett ämne jag länge funderat på att skriva om. Det här bloginlägget är mao inte ett direkt svar på den kommentaren utan snarare så får man se kommentaren som en katalysator för ett bloginlägg som länge legat och gnagt i bakhuvudet på mig.

Kommentaren lyder:

Men ska marknaden få bestämma över skrivare fritt, när vi av förklariga skäl har förbud mot t.ex. skitdåliga bilar som förstör miljön?

Släng på en fet pant (eller straffskatt) på bläckstråleskrivare och lagstifta om krav på t.ex. fem års garanti eller att konsumenten måste skriva under “jag har förstått att patronjävlarna torkar hela tiden” för att få köpa bläckstråleskrivare, så kommer laserskrivare bli folkskrivare. Win-win…

Intressant tanke, men vad, eller vem, är ”marknaden”?

Ofta när ”marknaden” och ”kapitalism” kommer på tal så låter det som att man tror att det är entiteter som har ett eget liv, alternativt att det sitter ett litet fåtal människor och kontrollerar hela marknaden, varje liten aspekt av den. Jag tror det är fel, eller i alla fall att det inte är riktigt så enkelt.

Jag har haft ”fördelen” att se båda sidorna och från ett tillverkarperspektiv ser marknaden rätt annorlunda ut. Det brukar ibland lite skämtsamt sägas att det finns pris, prestanda samt pålitlighet och att man för varje given produkt bara kan välja två av dem. Jag samarbetar med en firma i Florida som bygger motorstyrsystem till elbilar för folk som konverterar gamla bensin- och dieseldrivna bilar till eldrift och vi valt att fokusera på prestanda och pålitlighet snarare än pris, just för att det inte är roligt att bygga billigt skit samt att det segmentet ändå är totalt överfyllt av främst kinesiska tillverkare som håller priser som resten av världen har svårt att mäta sig med.

Problemet med att prioritera prestanda och pålitlighet är att få är intresserade att betala vad det kostar. Vi får ofta höra att våra produkter är kick ass, state of the art etc, men det går inte att betala räkningarna med beröm och i slutänden väljer ändå de flesta nåt billigare som, tyvärr, inte helt sällan packar ihop efter några år, speciellt om de vill ha prestanda men inte betala för det. Många vet detta, men de köper ändå de billiga produkterna just för att det blir för dyrt annars ochså hoppas de att just de ska ha turen att få ett exemplar som håller.

Tyvärr är det inte ovanligt att den där billiga prytteln faktiskt var precis så bra som de betalade för, dvs inte alls, och hela skiten går upp i rök allt från omedelbart till, om man har tur, efter ett par år. Många av de där tillverkarna är otroligt dåliga på att bry sig om saker som garantier och det slutar ofta att man får betala hela priset (eller med lite ”tur”, ett något rabatterat om man klagar tillräckligt mycket) för en ny enhet och om det tog emot att gräva djupt i plånboken första gången så tar det tydligen emot ännu mer andra gången när man redan förlorat en stor hög pengar. I slutänden betalar de här stackarna mer för skitprylar än de skulle gjort om de hade betalat för kvalitet första gången, men det är väldigt lönsamt för de som inte har några skrupler att lura sina kunder. Eller lura och lura…

Alla (eller i alla fall de flesta) VET att det är billigt skit utan några vettiga garantier och ett minimum av kvalitet, men ändå finns det de som fortsätter köpa de här prylarna just för att de är så mycket billigare. Det är alltså helt analogt med marknaden för billiga bläckstråleskrivare; alla VET att det är skitprylar som inte håller i längden, men det låga priset gör att folk ändå snålar och köper de där billiga sakerna och så hoppas man hellre på att det är tillräckligt bra tillräckligt länge för att vara värt det.

Så skulle regler mot dåliga skrivare i stil med de lagar och regler vi har mot dåliga bilar hjälpa? Till att börja med får man nog fundera över om reglerna på bilmarknaden faktiskt är nåt att ha. Min erfarenhet är att det är väldigt blandat på den fronten och att vi går mot allt mer detaljstyrning vilket ger allt mindre nytta och i stället orsakar allt mer skada. För att ta några exempel:

  • Bilbälteslagen har definitivt räddat många liv. Att folk sitter fastspända i bilen i stället för att fara runt som mjölsäckar i kupén vid en kollision i hastigheter snabbare än en rask promenad har definitivt räddat många liv och hindrat många från att bli handikappade för livet. På samma sätt har kravet på vinterdäck minskat bilarnas bromssträcka vintertid och därmed lett till att många olyckor helt undvikits.
  • Kravet på katalysator är mer ett tveeggat svärd. Det som är bra med katalysatorn är förstås att den hjälper till att förbränna bränslerester mm i avgaserna, men det som är dåligt är att lagen inte specificerar vad som ska uppnås utan vilken teknik som ska användas. Det gör att alternativa tekniker blir utelåsta från marknaden och jag vet att det experimenterades med alternativa avgasreningsmetoder på 80-talet som alltså inte blev lagliga från och med -89 oavsett hur bra respektive dåliga de än var. Om de alternativa metoderna var bra nog jämfört med katalysatorn minns jag tyvärr inte (det är, trots allt, några år sedan), men just pga hur lagen är utformad kommer vi inte heller att få veta det eller få se nya alternativ för avgasrening…
  • Kraven på ABS och andra aktiva styrsystem är mer tveksamma. Dels syns det inte alls samma typ av enorma positiva påverkan på statistiken som tex bilbälten och krockzoner haft och dels har det lett till en inlåsning där biltillverkarna har större möjlighet att utnyttja en monopolställning då det ofta är svårt att hitta alternativ till dyra originalreservdelar. ABS-kravet (och, som det ser ut nu, allt fler krav på nya liknande system) gör alltså att konsumenterna tvingas att betala överpriser för att laga bilen om systemet/n pajar.
  • Heltypsgodkännandet (även kallat helbilsgodkännandet) är definitivt ett utmärkt exempel på där reglering av marknaden gör mer skada än nytta. I korthet innebär det att du inte får förändra nånting på din bil över huvud taget såvida de förändringar du vill göra har blivit typgodkända. Exempelvis om man vill styla sin bil får man bara göra det med tex kjolar etc som har blivit typgodkända och att byta motor till något annat än en exakt likadan är i princip kört. Det är inte heller tillåtet att på något sätt förbättra sin bil, även om det är uppenbart att en förändring faktiskt gör bilen bättre ur tex ett säkerhets- eller miljöperspektiv.

Alla de här exemplena på lagar är förstås införda med argumenten att det ökar säkerheten, är bra för miljön eller liknande, men de har samtidigt lett till att det idag i Sverige är väldigt svårt att serva, laga eller modifiera sin bil. Det kanske kan ses som en skitsak, men det innebär också att den do it yourself-aktivitet som vi idag kan se i tex USA där folk bygger om sina bilar till elbilar är i princip helt icke-existerande inom EU. Samma regler som alltså är till för att, med politiska styrmedel, tvinga marknaden till att förbättra sig har samtidigt lett till en marknad som stagnerat och där monopolsituationen förstärkts, till nackdel för konsumenten eller, som i det här fallet, för miljön.

Så vad, eller vem, är marknaden?

Jag vill påstå att marknaden egentligen inte är någon, eller något, utan snarare är beröringspunkten, själva snittet, mellan producent och konsument och den, eller de, som dominerar marknaden beror väldigt mycket på hur aktiva de olika aktörerna är och vilka mål de har. I många fall blir det också svårt att skilja på orsak och verkan och där samverkande krafter i princip flyter ihop till en oöverbrickbar trend. Det finns dock en trend som är väldigt tydlig och det är att många producenter anpassat sig för att möta konsumenternas krav på låga priser och ibland säljer sina produkter till förlust för att i stället ta igen det på reservdelar, tillbehör eller förbrukningsartiklar.

Men vem bär egentligen skulden för det här? Producenter som gör allt de kan för att pressa priserna även om det innebär att produkterna blir undermåliga, konsumenter som premierar undermåliga produkter genom att köpa det billigaste (eller i alla fall bland de billigare) produkterna för att spara pengar eller politiker som förmodligen menar väl men vars handlingar och beslut ofta orsakar mer skada än nytta i längden?

Både skuldfrågan och vägen till en fungerande lösning är komplex. Det finns gott om exempel på där producenter valt att konkurrera med annat än pris, tex genom kravmärkt och/eller ekologisk mat, men det kräver att tillräckligt många konsumenter hänger på så det inte blir ekonomiskt självmord att göra en sån produktionsförändring. Det finns också exempel på där konsumenttryck har lett till att producenterna tvingats ta ett större ansvar, tex när ett opinionstryck fick McDonalds att sluta med sina styrenförpackningar, och sen har vi förstås en del politiska beslut som tvingat fram förbättringar på olika områden, tex krav på innehållsförteckningar på paketerad mat.

Jag tror det viktigaste är dock att man inte behandlar ”marknaden” som ”de där andra”, oavsett vilken sida man hör till. Vare sig man säger att ”det är marknadens fel” och menar att det är producenterna som gör fel genom att sälja billigt skit utan kvalitet eller ”marknaden kräver att vi gör såhär” och menar att det är konsumenternas val som gör att man måste producera skit så innebär det att man abdikerar sitt ansvar. Genom att inte ta sitt personliga ansvar för sin del av marknaden, vare sig man agerar som konsument eller producent (eller politiker), så innebär det att man öppnar för särintressen (tex genom att göra lobbying för skapandet av konstlade monopol framgångsrikt) och resursslöseri (tex genom att premiera att det produceras/konsumeras skit med pessimal livslängd).

Vill man ha en förändring, vad det än gäller, så får man helt enkelt kavla upp ärmarna och göra nåt åt det. Att bara kräva att någon annan ska lösa problemet innebär att man lämnar walk-over till särintressen och godtycke och det kommer knappast leda till en lösning man gillar.

Så vem är marknaden?

Du är marknaden. Axla ditt ansvar.

Annonser

14 Responses to Vem är ”Marknaden”?

  1. Jan says:

    Hej igen då.

    Vill ge ett litet gensvar här då jag var en av dom som kommenterade ditt ursprungliga inlägg. (Det om rakbladsstål).

    Tittade in nåra dar efter min kommentar o såg att du kommetarade mitt svar.Tyvärr hade du missat själva poängen med mitt inlägg, (vilket dock antagligen berodde på att jag inte är en skribent på nåt sätt, utan alltså en sån som gör stål….så ursäkta mig för mina tillkortakommanden i dessa/dina kommentarfält). *ler*.

    Jag hade varken tid eller ork att försöka svara igen så jag tänkte låta det bero.O det har jag gjort, men nu kom det ju upp igen..så:

    (Jag tror i alla fall att du missade det jag försökte säga alltså…i alla fall).

    Om du går tillbaka o kollar kommentaren en gång till, jag väntar lite…………………………………………………..
    Så ser du sen din kommentar på mitt inlägg, jag väntar igen…………………………..:

    OCH! Missförståndet från din sida, (pga av mitt tarvliga skrivande alltså), var alltså INTE att konsumenterna inte skulle välja/valde ”evighetsbladet” pga av ett dyrare pris, (evighetsbladet skulle alltså inte ens bli dyrare än ett engångsblad).

    Vi säljer alltså inte till konsumenter utan till ”sluttilverkarna”, ”montörerna”…o jag vet inte vad jag kan hitta på mer.
    Det var alltså tex Gilette bla som bestämde/beslutade att dom inte ville köpa ett bättre/BRA stål för att göra sina kunder glada!

    Slutkunderna/konsumenterna fick alltså inte ens chansen att välja att köpa nåt som kommer att hålla en evighet till samma pris som nåt som inte håller mer än en gång.

    Det var DET jag menade med att det faktiskt finns medvetna beslut som gör att saker o ting faktiskt SKA sluta funka efter en tid, o kanske så fort som möjligt.Detta finns som sagt nedskrivet i boken jag nämnde, så mer svart på vitt än det kan jag inte själv ens hitta på. *ler*.

    (Vet inte om den går att köpa men vill du läsa själv så hör av dig o du får LÅNA den!)

    Ha det
    Jan

    • qeruiem says:

      Men frågan är, med en minskad omsättning (vilket det skulle bli om kvalitén ökade), skulle inte priserna då gå upp? Det var det jag försökte få fram förra gången.

      Det är förstås ett handikapp med hur hela marknaden fungerar; den har en tendens att prioritera ”lagom” bra grejor. Det får inte vara för dåligt för då får produkten dåligt rykte, men det får inte vara för bra heller för då når man snabbt en situation där de som tillverkar de bra alternativen i princip konkurrerar ut sig själva från marknaden.

      Skulle Gilette börja sälja evighetsblad skulle de troligen mätta marknaden rätt snabbt och sen skulle det bli svårt att fortsätta sälja nånting alls, så det är klart att det inte ligger i Gilettes intresse att sälja för bra grejor. Här finns förstås en marknadsnisch för någon aktör att slå sig in, men dilemmat är att inte bygga en för stor produktionsapparat så man står där med brutal överkapacitet och obetalda lån när man mättat sin marknad…

      Bara att ge sig in i rakbladsmarknaden! Det enda du behöver är en bra maskin och en webshop. Vad väntar du på? 😉

      Själv använder jag iofs trimmer, då…

      • Nils Tenmann says:

        querium… du kör en ”fäldinare” och ”dagtingar med ditt samvete” i den här posten… när du ska tillverka ett bruksföremål som gåva för eget bruk, gör du så gott du kan och tar ditt samvete moralistiskt. När du tillverkar samma bruksföremål som en vara för bytesvärdets mer än för brukets skull, då räcker det med att vara ”lagom” … därför att andra gör ”skiten” billigare, då skyller du konsumenten för viljan att bli snålblåst och tycker att du bara handlar ”realistiskt”…

        När man sålt sin skäl för dubbel moral har man en kaka kvar, den s.k. vinstens moral. Ju fler som ska dela den kakan… desto mindre lagom bra blir skiten mer lagom dåligt

        • qeruiem says:

          Nej, jag håller inte med. Att jämföra gåvor med produktion är extremt ohederligt, oavsett vad man talar om. Att en gåva kan vara extra välgjord är för att du inte behöver ”räkna hem den”. Att göra en, eller ett fåtal, exemplar som du lägger ner din själ i funkar så länge som du redan är mätt och belåten och gör det för att du tycker det är kul, att lägga ner arbete på detaljnivå på något som ingen i slutänden kommer betala vad det kostat dig i tid och material kommer leda till att du i slutänden inte har råd att själv köpa mat, betala räkningar etc. Det är en väldigt dålig affär i längden.

          Även på den tiden då mycket produktion gjordes manuellt och hantverkarmässigt var ”good enough” ändå oftast rättesnöret. En tunnbindare som gjorde en vanlig silltunna la inte ner mer jobb än vad som behövdes och att lägga mer tid på en tunna än vad som krävdes för att få en stabil och tät tunna var bara slöseri. Folk som köpte en tunna av tunnbindaren för att bara lagra sill i ville inte heller betala mer än nödvändigt, men att köpa för billigt och riskera att få en dåligt utförd tunna straffade sig tex genom att inläggningen kunde bli förstörd av luft. Sen fanns det då små välgjorda och väldigt vackra tunnor för tex olika typer av starkare drycker som skulle kunna stå framme och pryda sin plats, men de kostade också betydligt mer än en vanlig sketen silltunna som bara stod i källaren ändå.

          Jag har inte sett något alternativ till hur man ska idka handel som fungerar bättre än en klassisk marknad, vilket förmodligen är därför handel är någonting som mänskligheten har ägnat sig åt sen hedenhös. Modern handel har ändå vissa fördelar gentemot äldre former eftersom vi, trots allt, har formaliserat vissa delar av den och gett kunden större rättigheter i form av garantier, innehållsförteckningar etc, men det är ändå till syvende och sist så att om du inte vet vad du ska ha eller vilka krav du har på produkten så är risken stor att du kommer köpa fel och ångra dig i efterhand, vare sig det gäller storleken på en hink eller vilken bilmodell du ska välja.

          Så är det ohederligt att tex bygga en skrivare som inte har utbytbar svamp? Tja, vete fan. Kanske. Ett sätt att lösa problemet kan vara att tvinga skrivartillverkarna att uppge ungefärligt maximalt antal sidor som en skrivare klarar av så konsumenten tydligt kan se VARFÖR en skrivare är så billig, men nu vet väl förhoppningsvis så många att det är såhär så de kan undvika att köpa den typen av billigt skit (och tipsa andra varför de ska undvika det). Nu är jag övertygad om många kommer göra det i alla fall, men, tja, deras problem. På så sätt vore förstås en tydlig uppgift om antalet utskrifter bra för tillverkarna med; köper du en skrivare som bara är byggd för X antal utskrifter och kunden klagar efter X+Y utskrifter sååååe… Tuff skit.

          Samtidigt; det FINNS bläckstråleskrivare som är byggda för att tåla flera år av tusentals utskrifter i månaden och där tillverkaren garanterar att de håller för det, men då får du också räkna med ett pris som är en 5-10 gånger högre än de vanliga konsumentskrivarna kostar.

          Är du beredd att betala det?

  2. ”Bilbälteslagen har definitivt räddat många liv. Att folk sitter fastspända i bilen i stället för att fara runt som mjölsäckar i kupén vid en kollision i hastigheter snabbare än en rask promenad har definitivt räddat många liv och hindrat många från att bli handikappade för livet.”

    Har du några bevis för att dessa liv överstiger de liv som har dött av att folk kört mindre säkert? Sedan Sam Peltzman gjorde undersökningar om detta i USA under 1970-talet har allt fler ekonomer hittat en liten effekt av bilbälteslagar på dödssiffror i trafiken. Det verkar alltså som om bilbälteslagarna påverkar förarna till att ta mer risker. Kolla in den här intervjun, där de menar att samma effekt också finns på andra områden:

    http://www.econtalk.org/archives/2006/11/peltzman_on_reg.html

    Enligt Gregory Mankiw, som skrivit en av de vanligaste textböckerna i ekonomi, Principles of Economics, så håller de flesta forskare med om att lagen har en viss negativ effekt, så att det inte är givet om bilbälteslagarna räddar liv eller inte.

    • qeruiem says:

      Jag har sett såna undersökningar med, tex har det visat sig att cyklister och skidåkare som tar på sig hjälm börjar köra mer vådligt. Just när det gäller bilbälte och andra såna säkerhetssystem (sidokrockskydd, whiplashskydd etc) så tror jag dock att det har haft effekt. Vi har större och snabbare bilar och antalet bilar på vägarna ökar hela tiden, ändå minskar antalet olyckor. Jag tror iofs inte att det bara är bältena som är orsaken till det, bättre vägar har definitivt också haft en gynnsam effekt, men ska jag gissa tror jag att den där ”risktagningseffekten” uteblir till stor del för att vi inte får köra hur fort som helst.

      Men nu spekulerar jag (och erkänner det villigt). Faktum är dock att antalet olyckor minskat stadigt under flera decennier, även långt innan tex ABS och andra aktiva system kunnat bidra, så nån nytta har den passiva säkerheten (bälten, krockzoner, bättre vägar, you name it) haft i alla fall…

  3. ABS-bromsarna är bra om man har inkompetenta förare, man om man lär ut hur man bromsar i körkortsutbildningen så får man mycket bättre bromssträcka utan. Att ABS-bromsarna dessutom är livsfarliga i situationer där man måste låsa bromsarna, tex på rullgrus, får inte heller glömmas bort.

    • zanoii says:

      I körkortsutbildningen lär man dessutom ut att man kan bromsa och svänga samtidigt med abs-bromsar. Vad man inte lär ut är att du tappar fästet med bakdäcken och sladdar ändå om du bromsar tillräckligt hårt.

  4. Jörgen L says:

    Tja, fast för att kunna ta sitt ansvar som konsument krävs ju också att man har a) möjlighet att skaffa fram korrekt information och b) att någon erbjuder det man vill köpa, och bägge dessa förutsättningar är det ju lite si och så med.

    Jag gissar tex på att era kinesiska konkurrenter inte redovisar hur stor procentandel av deras enheter som brinner upp första året vid korrekt användning? Som konsument är man i princip alltid i ett informationsunderläge, och jag tror att det är ett av de största problemen för att få marknaden att funka om man låter den vara helt ifred.

    Det andra problemet, att ingen erbjuder den produkt jag vill ha, tror jag delvis är en konsekvens av detta. Om alla konsumenter hade information nog för att tex veta att alla de rakblad som erbjuds är av sämre stål än de kunde vara, så skulle det antagligen löna sig för någon tillverkare att börja producera rakblad med det bästa stålet, eftersom det då kanske skulle finnas efterfrågan. Nu mörkar alla tillverkare gemensamt att bladen kunde hållit mycket längre eftersom det lönar sig bättre att göra så.

    Problemet med marknaden är att den aldrig gör det bästa, bara det som genererar mest pengar för den som agerar, och det är inte alls alltid detsamma. Å andra sidan vet jag inget system som funkar bättre, men jag irritterar mig på alla som tror att marknaden alltid är alltings frälsare…

    • qeruiem says:

      ”Å andra sidan vet jag inget system som funkar bättre”

      Precis. Och precis som demokrati som definitivt inte fungerar speciellt optimalt så länge som en part lider av informationsunderläge så funkar inte marknaden så bra så länge som en part har en tendens att vara passiv och inte aktivt bevakar sina intressen.

      Jag tror dock att denna informationsmastodont vi fått med tillgången till Internet har en fantastisk potential att förbättra både marknaden och politiken ur ett konsument-/väljarperspektiv. Det lär väl ta nån generation eller två till innan det fått totalt genomslag, men det blir ändå hela tiden bättre genom siter som tex prisjakt och alla dessa specialforum etc.

      Jag tror inte att marknaden är alltings frälsare men jag tror den är nödvändig, precis som demokrati, helt enkelt för att alternativen är värre.

  5. Tommy says:

    Marknaden är för mig ett ord som beskriver företagens främsta mål, att ständigt generera mer pengar. Lagar och regler som reglerar på vilka sätt företagen får försöka tjäna pengar, är åtgärder som reglerar ”marknaden”.

    Marknaden har ingen som helst moral, det är bara pengar som räknas. Vi måste ha lagar mot att företag ska kunna försöka tjäna pengar på att sälja giftig mat, farliga barnleksaker, flytvästar som inte fungerar, behandla djur dåligt för det är billigare och liknande. Det är inget marknaden skulle dra sig för om marknaden fick en laglig möjlighet att erbjuda det. För miljöns skull så skulle jag kunna tänka mig hållbarhetskrav på de produkter marknaden får erbjuda konsumenter.

    För mig handlar det alltså inte om att VETA att billigare prylare är sämre. Konsumentmakt räcker inte. Sådana saker som jag listade ovan är inte något jag vill ska existera som konsumentval överhuvudtaget, dvs marknadens parter ska INTE få besluta att det ska erbjudas.

    Jag skulle gärna se att kraven på god djuromsorg för KRAV certifiering appliceras till djurskyddslagen. http://www.krav.se/Om-KRAV/ Det vore en reglering av ”den fria marknaden” som borde ge gladare djur om reglerna efterföljs. Det anser jag vore en positiv effekt.

    Jag vill inte att det ska FINNAS kött att välja i butikerna där djur har plågats. Varför vill jag inte att det konsumentvalet ska få existera då? För jag vill helt enkelt inte att djur ska må dåligt. Andra kanske inte bryr sig om hur djuren har det och vill kunna köpa jättebilligt kött där djuren plågats, men jag vill fortfarande inte att det konsumentvalet ska få existera. Det är helt enkelt inte något som passar in i min vision för vad jag ser som en bra samhälle.

    Jag är för att ”marknaden” regleras för att få ett hållbarare samhälle och så att risken för lidande för människor och djur minskar. Konsumentmakt räcker INTE.

    • qeruiem says:

      Jag tycker det är synd att du ser på det på det sättet, för jag har fortfarande inte sett något exempel på en reglerad marknad som gynnat konsumenten.

      Jag har å andra sidan inte sett en fullständigt avreglerad marknad som gynnat konsumenten heller, vilket för mig tyder på att oavsett om det är politiker eller producenter som skaffar sig kontroll över marknaden så har det alltid i slutänden varit dåligt för Vanligt Folk.

      Min erfarenhet är, som sagt, att de gånger som det faktiskt fungerat att sanera en marknad så har det skett genom konsumenterna eller organisationer/representanter som har sina rötter bland konsumenterna. Ett annat exempel, just när det gäller tex mat, är när både konsumenter och producenter går förbi de stora distributionskedjorna och satsar på att mötas på en mer småskalig nivå, tex via bondens marknad eller gårdsbutiker.

      Att vi har den livsmedelsindustri vi har idag vill jag skylla väldigt mycket på flata politiker förblindande av den Amerikanska drömmen och … Domus. GIck en jävligt bra dokumentär på SVT om det:

      http://www.svtplay.se/video/187817/nar-domus-kom-till-stan

      Den kommer dock bara vara kvar online ca tre timmar till pga SVTs dumheter, tragiskt nog. Glo på den medans den finns kvar, den är intressant.

      Så visst behöver marknaden styrning, det har jag inte sagt någonting om, och i Sverige har vi ändå en hel del regler som gör att de värsta avarterna av djurmisshandel som tyvärr förekommer i en del andra länder inte är lagliga här. Det kan fortfarande bli bättre men samtidigt finns det en risk med övernitisk byråkrati med och det finns många fall där det införts regler som bara blir idiotiska stoppklossar som gör det tidsödande och väldigt kostsamt att etablera sig på en marknad.

      Det gynnar definitivt varken producenter eller konsumenter.

      Sen tycker jag det är synd att du ser marknaden som något så negativt av en annan orsak med; min erfarenhet är att det är få saker som är så engagerande och tillfredsställande som att jobba direkt mot kunderna i stället för att vara anställd i en koloss. Att driva eget är visserligen jävligt utmanande, bitvis väldigt arbetssamt och slitit men vansinnigt stimulerande!

      Jag har ju, som jag tror jag nämnt, sagt upp mig och kör eget race nu och stormtrivs med det. En kille jag känner till kör också eget race i form av en slags ambulerande vaktmästare. I en tid när allt fler företag slängt ut sina vaktmästare så finns det ändå ett visst behov av nån som gör såna där småjobb som liksom ingen har ansvar för och då kan man hyra in honom. Han har så mycket jobb att han inte hinner allt själv så han skulle lätt kunna anställa ett antal killar och bli stor på riktigt, men han vägrar. Han gör det inte för pengarna, han gör det för att han trivs med det.

      Lite så är det för mig med, och för väldigt många småföretagare; man gör det inte för att bli rik (även om det förstås är kul om man har råd att leva drägligt), man gör det för att det är stimulerande, utmanande, utvecklande osv. Det är också, som jag ser det, ett sätt att ta ansvar för marknaden. Att göra det man är bra på, att försöka göra nånting bättre än alternativen, att helt enkelt erbjuda valuta för kundens pengar så kunden känner att det de fick var prisvärt så de blir nöjda.

      Så jag håller inte med om att företagens främsta mål är att generera pengar. Det FINNS företag vars främsta mål är att generera pengar, men precis som att alla svenska män inte glor på fotboll och tycker raggmunk med fläsk och lingonsylt är det bästa som finns så drivs företagare av väldigt olika morötter här i livet. Jag skulle vilja påstå att de flesta som startar en firma INTE gör det för pengarnas skull utan för att de har en dröm eller idé som de tror på.

      Sen har vi de där själlösa kolosserna som passerat sitt bäst före-datum och som äter anställda och skiter ut avfall och miljöförstöring. Det är tragiska ställen att arbeta på, ingen blir speciellt glad av att leva sitt liv på såna ställen. De flesta företagen i Sverige är dock inte såna själlösa monster utan små, sprudlande små enskilda firmor eller företag med bara en handfull anställda.

      http://www.scb.se/Pages/List____259330.aspx

      Min gissning är att den stora merparten av alla företag i Sverige faktiskt inte primärt drivs av ekonomiska intressen mer än att det förstås är kul att ha mat även i slutet av månaden. Men det är inte de som syns…

      • Tommy says:

        Jag har aldrig betvivlat att det finns företag som drivs av annat än pengar som huvudsyfte, men regler behövs pga att ”de stora själlösa kolosserna” existerar. Jag tror vi menar samma sak med det uttrycket. Men ineffektiva och dåligt utformade regleringar vill förstås ingen ha, inte jag heller.

        Jag utgår inte ifrån att ”gynna konsumenten” som huvudmål.
        Om konsumenten vill ha så billigt kött som möjligt och struntar i att djuren har plågats, så gynnas förstås inte den konsumenten av att sådant kött är bortreglerat. Det jag vill är att dom valalternativen marknaden ska få erbjuda och dom metoder marknaden ska få använda sig av, inte ska ställa till med onödigt elände eller lidande för människor eller andra djur, fastän det inte är det billigaste för konsumenten. Jag förstår inte varför du tycker att det är synd att jag har det synsättet?

        • qeruiem says:

          Du började din kommentar med meningen ”Marknaden är för mig ett ord som beskriver företagens främsta mål, att ständigt generera mer pengar.”, det är det jag tycker är synd.

          För mig är marknaden en potential. Om du tror att du kan göra något som andra kan vara intresserade av och du är så pass bra att de faktiskt är beredda att betala så du kan leva på det så är marknaden en nyckel till framgång, där man kan lägga nästan vad som helst i ordet ”framgång”. För en del är framgång pengar och lyx, true dat, men för de flesta företagare jag känner verkar framgång snarare betyda att vara självbestämmande, få nya utmaningar, att få göra det man brinner för, att erbjuda andra något bättre än det som redan finns osv.

          Men för att kunna göra en sån sak får man nog börja med att se marknaden som något annat än ett hot, en dominerande motpart och något att vara rädd för. Så länge du ser marknaden som synonymt med företags girighet kommer du förmodligen aldrig kunna se marknaden som något du själv kan nyttja för att utveckla och testa dina egna drömmar och idéer.

          Det är det jag tycker är synd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: