Det där med namninsamlingar online…

…jag börjar befara att de kanske har passerat sitt bäst före-datum nu. Jag får små mail om diverse namninsamlingar som de tycker jag ska skriva under och ibland är det faktiskt bra saker som jag tycker är värt att få mitt namn på listan, ibland är det saker som, tja, kanske egentligen är bra men inte så pass motiverande att jag faktiskt orkar fixa det direkt (och sen glömmer jag ofta bort det) och ibland handlar det om ämnen som jag faktiskt inte bryr mig ett skit om.

Idag var nog första gången jag fick ett sånt upprop där jag faktiskt inte alls håller med utan till och med tycker att det var ett misstag att dra igång uppropet. Det handlar om att NBC nu tydligen ska göra nån slags dokusåpeskräp med nån slags militärvinkling vid namn ”Stars earn stripes” och man är tydligen upprörd över att serien får krig att se kul ut, eller nåt.

Även om jag håller med om att konceptet verkar rätt oaptitligt så tycker jag ändå man går för långt här. Betyder det att det i framtiden inte kommer vara ok att göra fler Rambo-liknande filmer? Visserligen anser jag att det redan finns för många Rambofilmer i världen som det är (en hade varit för många), men jag behöver ju faktiskt inte titta på dem. Om inte Rambo är ok, vad är ok? Saving private Ryan? Band of brothers? Lord of war? M*A*S*H? Iron sky? Das Boot?

Var går gränsen? Och kanske ännu viktigare, vem ska avgöra var gränsen går? Hur ska man undvika att sån här typ av moraliserande kontroll inte slår över och blir någon form av censur av oliktänkare eller andra ”obekväma” element, tex som Saudiarabien som försöker stoppa nya toppdomäner som innehåller orden ”gay” och ”wine” eftersom man anser att det är ”ämnen som skadar den allmänna ordningen och moralen och som är förbjudna inom ett antal religioner och kulturer”.

Det här är en form av censur. Faktiskt. Ska man inte ha censur så innebär det att man kommer att få höra och se saker som man förmodligen gärna hade sluppit att få se, men det kommer liksom med paketet att har man ett fritt informationsutbyte i samhället så kommer man inte gilla allt som sprids. I gengäld har du all rätt i världen att vräka ur dig saker som andra kanske inte går igång på, men då får de väl helt enkelt låta bli att ta del av det.

”I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it”
— Evelyn Beatrice Hall

Jag tror inte jag är beredd att dö för NBCs rätt att sprida skitprogram, men jag tycker ändå att de faktiskt ska ha rätt att göra det. Precis som jag anser att det är i min fulla rätt att låta bli att glo på skiten.

Annonser

Vem är ”Marknaden”?

För länge sen, nästan evigheter sedan räknat i Internettid, så skrev jag ett inlägg där jag sågade den så kallade dokumentären Glödlampskonspirationen. Jag säger ”så kallade” eftersom det journalistiska arbetet bakom dokumentären var, err, på en nivå som jag personligen skulle tycka var helt adekvat för en inlämningsuppgift i grundskolan men knappast nåt som en journalist med någon slags heder borde sätta sitt namn på.

Kommentarsfältet har dock varit högst underhållande och jag fick lite oväntat ett par eftersläntrade kommentarer så sent som igår och idag och den kommentaren jag fick idag berörde ett ämne jag länge funderat på att skriva om. Det här bloginlägget är mao inte ett direkt svar på den kommentaren utan snarare så får man se kommentaren som en katalysator för ett bloginlägg som länge legat och gnagt i bakhuvudet på mig.

Kommentaren lyder:

Men ska marknaden få bestämma över skrivare fritt, när vi av förklariga skäl har förbud mot t.ex. skitdåliga bilar som förstör miljön?

Släng på en fet pant (eller straffskatt) på bläckstråleskrivare och lagstifta om krav på t.ex. fem års garanti eller att konsumenten måste skriva under “jag har förstått att patronjävlarna torkar hela tiden” för att få köpa bläckstråleskrivare, så kommer laserskrivare bli folkskrivare. Win-win…

Intressant tanke, men vad, eller vem, är ”marknaden”?

Ofta när ”marknaden” och ”kapitalism” kommer på tal så låter det som att man tror att det är entiteter som har ett eget liv, alternativt att det sitter ett litet fåtal människor och kontrollerar hela marknaden, varje liten aspekt av den. Jag tror det är fel, eller i alla fall att det inte är riktigt så enkelt.

Jag har haft ”fördelen” att se båda sidorna och från ett tillverkarperspektiv ser marknaden rätt annorlunda ut. Det brukar ibland lite skämtsamt sägas att det finns pris, prestanda samt pålitlighet och att man för varje given produkt bara kan välja två av dem. Jag samarbetar med en firma i Florida som bygger motorstyrsystem till elbilar för folk som konverterar gamla bensin- och dieseldrivna bilar till eldrift och vi valt att fokusera på prestanda och pålitlighet snarare än pris, just för att det inte är roligt att bygga billigt skit samt att det segmentet ändå är totalt överfyllt av främst kinesiska tillverkare som håller priser som resten av världen har svårt att mäta sig med.

Problemet med att prioritera prestanda och pålitlighet är att få är intresserade att betala vad det kostar. Vi får ofta höra att våra produkter är kick ass, state of the art etc, men det går inte att betala räkningarna med beröm och i slutänden väljer ändå de flesta nåt billigare som, tyvärr, inte helt sällan packar ihop efter några år, speciellt om de vill ha prestanda men inte betala för det. Många vet detta, men de köper ändå de billiga produkterna just för att det blir för dyrt annars ochså hoppas de att just de ska ha turen att få ett exemplar som håller.

Tyvärr är det inte ovanligt att den där billiga prytteln faktiskt var precis så bra som de betalade för, dvs inte alls, och hela skiten går upp i rök allt från omedelbart till, om man har tur, efter ett par år. Många av de där tillverkarna är otroligt dåliga på att bry sig om saker som garantier och det slutar ofta att man får betala hela priset (eller med lite ”tur”, ett något rabatterat om man klagar tillräckligt mycket) för en ny enhet och om det tog emot att gräva djupt i plånboken första gången så tar det tydligen emot ännu mer andra gången när man redan förlorat en stor hög pengar. I slutänden betalar de här stackarna mer för skitprylar än de skulle gjort om de hade betalat för kvalitet första gången, men det är väldigt lönsamt för de som inte har några skrupler att lura sina kunder. Eller lura och lura…

Alla (eller i alla fall de flesta) VET att det är billigt skit utan några vettiga garantier och ett minimum av kvalitet, men ändå finns det de som fortsätter köpa de här prylarna just för att de är så mycket billigare. Det är alltså helt analogt med marknaden för billiga bläckstråleskrivare; alla VET att det är skitprylar som inte håller i längden, men det låga priset gör att folk ändå snålar och köper de där billiga sakerna och så hoppas man hellre på att det är tillräckligt bra tillräckligt länge för att vara värt det.

Så skulle regler mot dåliga skrivare i stil med de lagar och regler vi har mot dåliga bilar hjälpa? Till att börja med får man nog fundera över om reglerna på bilmarknaden faktiskt är nåt att ha. Min erfarenhet är att det är väldigt blandat på den fronten och att vi går mot allt mer detaljstyrning vilket ger allt mindre nytta och i stället orsakar allt mer skada. För att ta några exempel:

  • Bilbälteslagen har definitivt räddat många liv. Att folk sitter fastspända i bilen i stället för att fara runt som mjölsäckar i kupén vid en kollision i hastigheter snabbare än en rask promenad har definitivt räddat många liv och hindrat många från att bli handikappade för livet. På samma sätt har kravet på vinterdäck minskat bilarnas bromssträcka vintertid och därmed lett till att många olyckor helt undvikits.
  • Kravet på katalysator är mer ett tveeggat svärd. Det som är bra med katalysatorn är förstås att den hjälper till att förbränna bränslerester mm i avgaserna, men det som är dåligt är att lagen inte specificerar vad som ska uppnås utan vilken teknik som ska användas. Det gör att alternativa tekniker blir utelåsta från marknaden och jag vet att det experimenterades med alternativa avgasreningsmetoder på 80-talet som alltså inte blev lagliga från och med -89 oavsett hur bra respektive dåliga de än var. Om de alternativa metoderna var bra nog jämfört med katalysatorn minns jag tyvärr inte (det är, trots allt, några år sedan), men just pga hur lagen är utformad kommer vi inte heller att få veta det eller få se nya alternativ för avgasrening…
  • Kraven på ABS och andra aktiva styrsystem är mer tveksamma. Dels syns det inte alls samma typ av enorma positiva påverkan på statistiken som tex bilbälten och krockzoner haft och dels har det lett till en inlåsning där biltillverkarna har större möjlighet att utnyttja en monopolställning då det ofta är svårt att hitta alternativ till dyra originalreservdelar. ABS-kravet (och, som det ser ut nu, allt fler krav på nya liknande system) gör alltså att konsumenterna tvingas att betala överpriser för att laga bilen om systemet/n pajar.
  • Heltypsgodkännandet (även kallat helbilsgodkännandet) är definitivt ett utmärkt exempel på där reglering av marknaden gör mer skada än nytta. I korthet innebär det att du inte får förändra nånting på din bil över huvud taget såvida de förändringar du vill göra har blivit typgodkända. Exempelvis om man vill styla sin bil får man bara göra det med tex kjolar etc som har blivit typgodkända och att byta motor till något annat än en exakt likadan är i princip kört. Det är inte heller tillåtet att på något sätt förbättra sin bil, även om det är uppenbart att en förändring faktiskt gör bilen bättre ur tex ett säkerhets- eller miljöperspektiv.

Alla de här exemplena på lagar är förstås införda med argumenten att det ökar säkerheten, är bra för miljön eller liknande, men de har samtidigt lett till att det idag i Sverige är väldigt svårt att serva, laga eller modifiera sin bil. Det kanske kan ses som en skitsak, men det innebär också att den do it yourself-aktivitet som vi idag kan se i tex USA där folk bygger om sina bilar till elbilar är i princip helt icke-existerande inom EU. Samma regler som alltså är till för att, med politiska styrmedel, tvinga marknaden till att förbättra sig har samtidigt lett till en marknad som stagnerat och där monopolsituationen förstärkts, till nackdel för konsumenten eller, som i det här fallet, för miljön.

Så vad, eller vem, är marknaden?

Jag vill påstå att marknaden egentligen inte är någon, eller något, utan snarare är beröringspunkten, själva snittet, mellan producent och konsument och den, eller de, som dominerar marknaden beror väldigt mycket på hur aktiva de olika aktörerna är och vilka mål de har. I många fall blir det också svårt att skilja på orsak och verkan och där samverkande krafter i princip flyter ihop till en oöverbrickbar trend. Det finns dock en trend som är väldigt tydlig och det är att många producenter anpassat sig för att möta konsumenternas krav på låga priser och ibland säljer sina produkter till förlust för att i stället ta igen det på reservdelar, tillbehör eller förbrukningsartiklar.

Men vem bär egentligen skulden för det här? Producenter som gör allt de kan för att pressa priserna även om det innebär att produkterna blir undermåliga, konsumenter som premierar undermåliga produkter genom att köpa det billigaste (eller i alla fall bland de billigare) produkterna för att spara pengar eller politiker som förmodligen menar väl men vars handlingar och beslut ofta orsakar mer skada än nytta i längden?

Både skuldfrågan och vägen till en fungerande lösning är komplex. Det finns gott om exempel på där producenter valt att konkurrera med annat än pris, tex genom kravmärkt och/eller ekologisk mat, men det kräver att tillräckligt många konsumenter hänger på så det inte blir ekonomiskt självmord att göra en sån produktionsförändring. Det finns också exempel på där konsumenttryck har lett till att producenterna tvingats ta ett större ansvar, tex när ett opinionstryck fick McDonalds att sluta med sina styrenförpackningar, och sen har vi förstås en del politiska beslut som tvingat fram förbättringar på olika områden, tex krav på innehållsförteckningar på paketerad mat.

Jag tror det viktigaste är dock att man inte behandlar ”marknaden” som ”de där andra”, oavsett vilken sida man hör till. Vare sig man säger att ”det är marknadens fel” och menar att det är producenterna som gör fel genom att sälja billigt skit utan kvalitet eller ”marknaden kräver att vi gör såhär” och menar att det är konsumenternas val som gör att man måste producera skit så innebär det att man abdikerar sitt ansvar. Genom att inte ta sitt personliga ansvar för sin del av marknaden, vare sig man agerar som konsument eller producent (eller politiker), så innebär det att man öppnar för särintressen (tex genom att göra lobbying för skapandet av konstlade monopol framgångsrikt) och resursslöseri (tex genom att premiera att det produceras/konsumeras skit med pessimal livslängd).

Vill man ha en förändring, vad det än gäller, så får man helt enkelt kavla upp ärmarna och göra nåt åt det. Att bara kräva att någon annan ska lösa problemet innebär att man lämnar walk-over till särintressen och godtycke och det kommer knappast leda till en lösning man gillar.

Så vem är marknaden?

Du är marknaden. Axla ditt ansvar.

Fri underhållning: Shearer

Slut på semestern, dags för musik när man ska pendla till jobbet eller när man måste skärma av sig från andras telefonsamtal eller spontanmöten och då får det gärna ylas på lite med gitarrer och ha sig. Då passar den tyska gruppen Shearer bra som är klassificerade som ”rock, alternative, punkrock, independent, guitarrock”. Inte fel alls.

Shearer, så vitt jag kunnat begripa mha Google translate, består av fyra killar som kommer från Berlin. De gör musik som får mig att associera till energin och riffen som Green Day brukar leverera, det är tungt, tight och apbra, helt enkelt. Senaste albumet Monument har en hel del jävligt bra spår som tex Day’s end, What I want isn’t you, Pirate anthem, ja och så finns det en ballad med om man är lagd åt det hållet. 😉

De två mellanalbumen heter Eve och Adam, två album som tydligen hör ihop mtp att de är släppta med bara 3 dagars mellanrum samt att albumet Adam har en, err, intressant remix av omslaget på Eve. De albumen är inte kattskit de heller utan innehåller en del riktig röjmusik som tex Change, Ordinary girl, Cause I feel, Overstock mm. Även det första albumet, Makin-A-Munson, har en del höjdare som tex Pirates, Dummy, Out of the dark och Say my name för att ta några exempel.

Jag hade egentligen tänkt skriva om ett helt annat band idag, men deras slogan ”NO DRM – NO COPY PROTECTION – NO BULLSHIT” gav dem en gräddfil i prioriteringsordningen. Skön stil, helt enkelt. Bara att ladda ner och headbanga eller kanske supporta dem genom att köpa en tröja eller ett av albumen på plast om man är old school!

En sammanställning av all fri underhållning jag recenserat hittar du här.

%d bloggare gillar detta: