Fri underhållning

Det är mycket nu. I skallen snurrar så många saker jag vill skriva indignerade blogposter om så jag skulle förmodligen kunna ägna mig åt att skälla på tingens ordning på heltid utan att någonsin känna att jag blev klar med världen. Problemet är bara att jag har varken tiden eller, numera, riktigt orken eftersom det känns som gallopperande meningslöshet att jaga väderkvarnar samtidigt som jag försöker hinna med lite för mycket annat på samma gång. Som vanligt.

Ett annat problem är att även om det är bra att någon skriker varg så blir det dels väldigt mycket varg efter ett tag och dels så blir det, per nödvändighet, reaktivt i stället för proaktivt. Det finns en gräns på hur mycket opinion man kan väcka när man hela tiden försöker ”komma ikapp” och till slut når man en nivå där ingen riktigt orkar reagera längre. Samma insikt ligger förstås bakom det nu pågående breddningsarbetet inom Piratpartiet.

Jag har flera gånger fått kommentaren att ”Om du inte gillar upphovsrättsindustrin, köp inte deras produkter”. Problemet med det är dels att upphovsrättsindustrin faktiskt inte producerar något och dels att ingen lever i ett kulturellt vacuum, så man kan inte ”köpa” kultur som man köper en liter mjölk, eller välja att inte vara delaktig i kulturen som man kan välja att tex bli vegetarian. Kultur är vi som samhälle, kultur är det som skapas när människor interagerar i grupp, enda sättet att välja bort kultur är att bli eremit och leva i total avskildhet.

På samma sätt är inte upphovsrättsindustrin separerad från samhället. De producerar inte kultur, de följer tidens strömningar och försöker tjäna en hacka på att förpacka dessa influenser på ett tilltalande sätt så de kan distribuera tillbaka det till sin samtid. Jag ser inget som helst fel på det, all form av entrepenörsskap handlar trots allt om att hitta en nisch där man kan tjäna pengar på att erbjuda nåt folk vill ha. Problemen uppstår när man börjar se den möjlighet marknaden erbjuder som en personlig, okränkbar exklusiv marknadsnisch som man har rätt till av gammal hävd.

Det jag har problem med är underhållningsindustrins gränslösa ego som får dem att framställa sig som oumbärliga för kulturen för det är lika sant som att vår tillgång på möbler står och faller med IKEAs vara eller icke vara. Det är sant att om underhållningsindustrin försvann i morgon skulle det (i alla fall temporärt) uppstå ett populärkulturellt vacuum i de flestas liv, men en mer gradvis död av underhållningsindustrin kommer förstås inte märkas mer i samhället än tex trenden att allt fler fasta telefoner ersätts med mobiltelefoner.

Dock, jag tror att det som behövs för en vettigare syn på kultur och upphovsrätt är nog egentligen inte ännu fler argument varför den nuvarande ordningen är dålig, det som behövs är helt enkelt att alternativen vinner mark och det enda sättet det kan ske är att allt fler får upp ögonen för dem.

Jag har själv länge känt att jag egentligen inte lever som jag lär eftersom jag länge varit en Spotifyjunkie. Min förhoppning när Spotify lanserades var att skivindustrin skulle inse att Internet kunde vara en tillgång i stället för en fara och agera därefter, men, tja, det har ju inte gått sådär jädra bra direkt. Dessutom blir det allt mer tydligt att inte bara fortsätter skivindustrin sin vettlösa jakt på vanliga Svensson, de försöker dessutom roffa åt sig så mycket de bara kan av Spotifykakan med vilket inte lämnar speciellt mycket över till tex de som faktiskt är de gäss som värper guldäggen till att börja med; artisterna.

För ca 3.5 veckor sen trillade följande mail ner i min inkorg:

Dear Customer,

We’ve tried a number of times but have been unable to renew your Spotify subscription. As of today, you’ll start to hear ads and, if you had a Premium subscription, you’ll lose access to Spotify on your mobile phone.

Min första spontana reaktion var förstås att peta över lite pengar från sparkontot och fixa en betalning till Spotify omedelbart, men sen tänkte jag att innan jag gör det ska jag åtminstone testa på alternativen. De uppenbara kandidaterna var förstås Grooveshark och LastFM (främst via CoboltFM i telefonen) men det löser ju egentligen inte huvudproblemet. Så länge man lyssnar på den musik som musikindustrin står för så innebär det trots allt att man indirekt blir ett argument för musikindustrins självpåtagna rätt att kontrollera vårat musikaliska kulturarv.

Så jag har börjat botanisera runt bland fri(are) musik (främst CC-märkt) och jag är positivt överraskad. När jag gav mig i kast med att utforska denna, för mig, vita fläck på kartan så förväntade jag mig enorma översvämningar av taffligt producerade trackerlåtar med sånginsatser från sämre stämda fotbollskörer, men faktum är att även om det förstås förekommer bottennapp så finns det också gott om guldkorn som lätt kan mäta sig med det skivbolagsmaffian erbjuder (eller i vissa fall som de brukade erbjuda innan någon fick för sig att rycka låtarna från utbudet…).

Jag har i princip enbart lyssnat på fri musik de senaste veckorna utan att känna någon direkt saknad av den ”gamla” musiken. Tvärt om har jag upptäckt att det finns en uppfriskande, lite otyglad vitalitet i den fria musiken där den ostyriga kreativiteten ofta gör den opolerad och spännande på ett sätt som jag inte är van vid. Snart kommer jag nå den nivå då jag antingen behöver ett större minneskort till telefonen, en ny telefon med mer minne eller både och…

Med fri underhållning menar jag främst underhållning som inte kontrolleras av den bombastiska underhållningsindustrin som styvnackat försöker kontrollera spridningen med stämningshot och lobbyism.

Det betyder inte att verken därmed är gratis, men dock att privat, icke-kommersiell användning och spridning är ok. Det betyder inte heller att man kan förvänta sig att folk kommer skapa och sprida sina alster enbart pga otyglad kreativitet, snarare är det lite av ett personligt ansvar att på olika sätt visa sin uppskattning för det som skapats (recensioner, konstruktiv kritik, spridning av länkar/material, donationer, betala för nedladdning/tröjor/andra saker etc) och på så sätt uppmuntra till att ytterligare verk ser dagens ljus.

Den passiva konsumenten som betalar enhetspriser är helt enkelt passé. I en deltagarkultur är alla deltagare, inte bara de som producerar/distribuerar. I och med att mellanhänder i stil med skivbolag tappar sin betydelse så ger det dig som kulturnjutare (konsument kan man vara vad gäller plastskivor och magnetband, inte vad gäller kultur) både en möjlighet och, vill jag påstå, skyldighet att påverka och premiera kreatörerna på olika sätt.

Det finns massor av duktiga kreatörer ”out there”, problemet är att hitta dem. Jag tänkte tipsa om några av de jag råkar på och med tanke på att min musiksmak är rätt spretig (klassiskt, jazz, trance, punk, rock, you name it) så borde nog de flesta hitta i alla fall nånting bland tipsen som de gillar. 😉

UPPDATERING:

Med en fantastisk timing fick jag idag följande mail:

We miss you!

Come play with Spotify! Don’t forget that there are millions and millions of tracks waiting for you. Just search for it, then hit play. Come and enjoy a wonderful world of music at your fingertips.

Det är nog det här både underhållningsindustrin och vi andra måste få in i skallen; de är faktiskt mer beroende av oss än vad vi är av de. Det finns en orsak till att de är så desperata att de försöker skå sönder Internet i sin kamp för att överleva och det är det vi helt enkelt inte får tillåta dem att lyckas med. För artisternas/kreatörernas skull, för vår egen skull, för allas skull. Även upphovsrättsmaffians skull, även om de inte riktigt verkar fatta det (än)…

Annonser

8 Responses to Fri underhållning

  1. Mattias Karlsson says:

    Många av dom där Creative Commons guldkornen som du hittade är antagligen artister/grupper som antingen ratats av Upphovsrättsindustrin för att dom är för extrema(läs moderna) eller så har artisterna/grupperna vägrat att frånsäga sig äganderätten för sina verk och p.g.a. det aldrig fått chansen att höras av massorna.

    • qeruiem says:

      Jag tror på det sistnämnda. Det finns en mångfald som är så enorm att det helt enkelt inte finns en chans för upphovsrättsindustrin att fånga dem alla. Det är också förklaringen till att de som ”lyckas” går med på de absurda villkor som upphovsrättsindustrin ”erbjuder”; om de inte går med på det så säger upphovsrättsindustrin ”Ok, skit i det då!” och så går de vidare till nästa artist/kreatör och erbjuder samma skitvillkor till dem i stället och så fortgår det tills de hittar en sucker som är så kåt på att få ett kontrakt att de drar ner brallorna och lutar sig framåt.

      Förr funkade det förstås helt enkelt för att artisterna/kreatörerna inte hade några alternativ. Idag finns alternativen och artisterna kan välja att säga ”Skit i det själv då!” tillbaka. Jag hoppas allt fler gör det och att det visar sig att det lönar sig bättre…

  2. Pingback: 8F – spotify info » Blog Archive » Fri underhållning « Full Mental Straightjacket

  3. Nils Tenmann says:

    Egentligen borde jag hålla tand för tunga med denna metakommentar…men kan inte åta bli att stämma in den förtagssamma kursändring som det pläderas för i den post. Den här infallsvinkeln således.

    ”JAG TAR DET FULL ANSVARET HÄR!” … den frasen låter bekant, kommer oftast från folk on the top, typ ”politiker” och chefernas chefer inom mydnigheter och större förstag… Vad de menar är att det är värda sin lön och lite till… men framför allt att de som tilltalas ska faan inte få ta något ansvar… och när dagen kommer och ansvaret ska utkrävas… tre saker händer vanligtvis: antingen får någon längre ned i hierarkin bära skulden, funkar inte det så är det ”systemet” och/eller ”den mänskliga faktorn”… och i ytterligare några fall får en rikligt tilltagen fallskärm hjälpa vederbörande att stå ut med näsligheterna i offentlighetens ljus en tid tills det hela blåst över…

    Vi säger, ”politkerna” och sällan de ”förtroendevalda” utom politikerna själva… i begynnelsen var Polis samvaron… och dess medborgare politikerna, kvinnor, dissidenter och slavar räknade inte. Idag kan kvinnor bli politiker men förhållandevis är kadern av ostrakerade medborgare idag en betydligt större hop än förr… alla borde vara politiker och våra förtroendevalda just det… men nu är alltså ”politiker” ett yrke som handlar om att ta ifrån oss ett gemensamt ansvar…

    … sakligt betraktat tar ingen ansvar för det gemensamma och vi är alla skyldiga…. att visa hur vi tänker oss börja skapa oss ett ansvar som svarar an mot något gemensamt…

    … så vitt jag förstår är det just det vi föreslås att göra i denna post… vargen kommer oss alla till möte när den stunden är kommen och väderkvarnarna kan snurra hur de vill så länge vinden blåser i deras riktning… partier är väderkvarnar och företagssamma människor skapar och utbyter konst som kulturodlingar…

    mitt emellan både ( ) och är tillvaron paradoxal… ”bräddningsarbete” har jag varit med om åtskilliga gånger förr… det är att spänna vagnen för hästen…. det är otålighet som leder till besvikelser…

  4. Per "wertigon" Ekström says:

    Jag har det senaste året mer och mer börjat fundera i banorna att det är omoraliskt att fildela licensierade verk. Inte för att mediakartellerna tycker att jag är världens största skurk som spräcker deras surt förvärvade distributionsmonopol – utan för att mediakartellerna står för en världsbild jag inte vill kännas vid, och jag är fullkomligt övertygad om att fildelning alltid hjälper mer än stjälper.

  5. Mikael says:

    Jag har själv ganska mycket optat ut från den vanliga upphovsrättstroll-industrin. Fast, som du skriver, det går ju inte att undvika. Bara man sätter på (den icke-kommersiella) radion så spelas det musik i tid och otid som industrin får mycket bra betalt för. Och så vidare. Att skaparna i de flesta fall får skärvor är ju också extremt avtändande för mig som konsument. Förr, när jag hade ett mer aktivt intresse för musik, köpte mycket skivor, böcker och tidskrifter (även från utlandet), så var det inte få gånger man läste om artister som kände sig lurade av industrin. Det är ett återkommande tema.

    Själv lyssnar jag nästan bara på CC-licenserad musik nuförtiden (bortsett från gamla klipp på youtube). Jag har t.o.m. en bloggpost om det (skamlös reklam följer) http://inscius.se/2012/05/musik-licenserad-under-friare-licenser/

  6. Pingback: Close but no rabbit « Full Mental Straightjacket

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: