Mail to the MEPs – Please don’t kill the future

I’ve just sent this e-mail to all the MEPs (se Ricks post to get the addresses) about my concerns over ACTA and the EU-politics regarding the Internet in general. It would be interesting to know if anyone will take the time to read it, but, well, I guess actually being part of the protest is the important thing here…


Hello.

My name is Martin Persson. This last half year I’ve quit my day job and started working as a software specialist contractor. Two months ago I learned Android and wrote my first app for a smartphone. Last week I learned C# and .NET so I could write a Windows program that updates the software in computerised carburettors for two stroke engines.

All these things have been possible because of one thing only; the Internet as we know it.

When I was young I studied at the university. Not only do I no longer work within the field I studied, the knowledge is long since ago obsolete anyway. Yet, despite not having taken one single relevant course at the university in the field where I now work as a specialist, I am successful enough to make a living.

Once more these things have one thing in common; the Internet as we know it.

Back in the 90’s I and some friends founded a company that were among the first to explore the possibilities with e-commerce. We were so early we had to help the banks develop systems to make it possible for the customers to pay for what they ordered over the net. Most of my career has been about developing new technology and exploring new possibilities, for this I use the Internet daily to compare products, search information, communicate with others in the same situation on online forums and educate myself about new technologies.

A third time the lowest common denominator is the Internet as we know it.

My career wouldn’t be possible without the Internet and I’m not alone. The success of Linux, for example, is a direct result of the existence of the Internet and the possibility to freely share information over it. If ACTA had been in power back in the early 90’s Linux would not have existed and a lot of things we today take for granted wouldn’t exist or would look very different. Things like Android smart phones, modern TVs and digital VCR’s, most super computers in the world, Japanese high speed rail, robotic systems for milking cows, CERN and even Google, Amazon and Facebook.

ACTA, SOPA, PIPA, CISPA and other ideas about regulating, locking down and censoring the Internet will grind innovation to a halt and effectively kill the next wave of technology, exactly like it would’ve killed Linux 20 years ago. There’s no way of saying what companies won’t be founded or what innovations won’t be invented, but it will mean it will be harder for me to get contracts, it will definitely hit the EU economically in a negative way, it will be harder to found new companies around new innovations and it will, sadly, not even help the obsolete industry (more than possibly very briefly) that is doing its best to break the Internet in a vain attempt to stay in business.

My experience is that the cutting edge ideas almost exclusively happen in small companies or organisations operated by a handful of people obsessed by a vision. Most (if not all) of these companies depend on the Internet for searching and sharing information, buying and selling products, marketing, finding business partners and so on. You have the power to make it tremendously harder for these companies by clamping down on the Internet, but it’s also within your grasp to encourage innovation and entrepreneurship by protecting the Internet. You can start with voting against ACTA.

Please don’t kill the future.

Regards

Martin Persson
Sweden

Annonser

Fri underhållning: Sekshun 8

Nånting som det verkar bli ont om när musiker gör en kreativ burnout helt otyglat är normal musik. Det verkar bli mycket konstiga takter, experimentella synthinsatser, triphop-progressive-ska-funk-elektrotango och andra galenskaper när det inte finns en manager som håller i tyglarna. Missförstå mig rätt, jag älskar experimentell musik och tycker att vanlig radioskval med deprimerande få undantag placerar sig nånstans mellan sömnpiller och akut tandvärk, men det finns ändå tillfällen då en platta med vanlig jämrans rock (eller pop) utan massa konstiga påhitt är det bästa doktorn kan ordinera. Då är det förstås lite motigt att de typer av ”vanlig” musik som i normala fall, i mediamaffians värld, finns sjutton på dussinet av verkar vara en akut bristvara i den alternativa världen. Speciellt om den ska vara bra med…

Av ren tur råkade jag idag på gruppen Sekshun 8, en amerikansk hårdrocksgrupp som levererar tunggung i vanlig jämrans 4/4 med tunga gitarriff och taktfasta trummor. Inga märkligheter eller usvängningar, bara ett genuint musikaliskt hantverk med klassisk rocksättning: gitarr, bas trummor och sång.

Min association var främst till Sator (tex låten Watch the burn) och Extreme (tex Three blocks), en polare associerade mer till Megadeth och Primus men det finns även andra influenser som tex sista låten, Father, som får i alla fall mig att tänka på Marilyn Manson…

Det här albumet är helt enkelt fullpackat med jävligt bra tunggung och den enda kritiken jag kan komma på är att jag tycker produktionen är lite trist. Den är inte dålig eller så, men det hade lätt gått att få mer klös i låtarna med en bättre mix/mastring. Å andra sidan är det redan så pass mycket klös i låtarna att det är svårt att sitta still! Bra skit, helt enkelt.

En sammanställning av all fri underhållning jag recenserat hittar du här.

Fri underhållning: The Nuri

The Nuri är inte direkt den mest lättillgängliga musiken jag hittat, men det var den första fria musik jag råkade på som fick mig att haja till och inse att bara för att det är fritt behöver det inte vara sekunda varor. The Nuri är ett tyskt band som skapar progressiv rock på avancerad nivå, väl i klass med Dream Theater, Pin up went down och andra mer kända(?) band.

Första låten jag hörde av dem var Masquerade från deras album med samma titel och sen var det liksom kört. Brutalt skön synthinledning, snygga taktbyten, bra gitarrmangel, tung grund från bas och trummor och bra sångerska på det. Det är helt enkelt svårt att hitta bättre progressiv rock!

Andra personliga favoriter från samma album är Left back in a box (femtakt är fina grejor, speciellt när man får det att svänga), Time is now och Reality circus (fullt normal fyrtakt minsann).

Deras andra album, Music box, är inte riktigt lika full med komplicerade taktbyten och andra vildheter så om man inte redan är van vid avancerad progressiv rock (eller annan lite mer experimentell musik) är det kanske en bättre introduktion till The Nuri. Inledningsspåret Descent är symfoniskt, melodiöst och en mäktig inledning följt av tyngre, mer traditionellt gitarrmanglande i låten Life on Jupiter. Vissa mer progressiva inslag finns även på Music box, tex låten Lost in trees, men över lag tycker jag Music box är ”snällare” och mer poppigt melodisk än Masquerade. Å andra sidan är jag lite skadad vad gäller experimentell musik så det är inte helt otänkbart att andra med mer, err, ”normal” musiksmak tycker att även Music box är väldigt experimentell och utmanande. 😉

Över lag har The Nuri lyckats göra två väldigt starka album utan några bottennapp. Musiken är välskriven, alla medlemmarna briljerar på sina instrument och produktionen är otroligt välgjord med ett tight, tydligt ljud som gör det lätt att höra alla detaljer även i de mest gitarrmanglande partierna, nog så viktigt. Jag brukar vara väldigt petig med min musik, men när det gäller The Nuri har jag faktiskt inte kunnat hitta nånting att anmärka på.

Förbannat bra musik helt enkelt! Rekommenderas varmt!

En sammanställning av all fri underhållning jag recenserat hittar du här.

Fri underhållning

Det är mycket nu. I skallen snurrar så många saker jag vill skriva indignerade blogposter om så jag skulle förmodligen kunna ägna mig åt att skälla på tingens ordning på heltid utan att någonsin känna att jag blev klar med världen. Problemet är bara att jag har varken tiden eller, numera, riktigt orken eftersom det känns som gallopperande meningslöshet att jaga väderkvarnar samtidigt som jag försöker hinna med lite för mycket annat på samma gång. Som vanligt.

Ett annat problem är att även om det är bra att någon skriker varg så blir det dels väldigt mycket varg efter ett tag och dels så blir det, per nödvändighet, reaktivt i stället för proaktivt. Det finns en gräns på hur mycket opinion man kan väcka när man hela tiden försöker ”komma ikapp” och till slut når man en nivå där ingen riktigt orkar reagera längre. Samma insikt ligger förstås bakom det nu pågående breddningsarbetet inom Piratpartiet.

Jag har flera gånger fått kommentaren att ”Om du inte gillar upphovsrättsindustrin, köp inte deras produkter”. Problemet med det är dels att upphovsrättsindustrin faktiskt inte producerar något och dels att ingen lever i ett kulturellt vacuum, så man kan inte ”köpa” kultur som man köper en liter mjölk, eller välja att inte vara delaktig i kulturen som man kan välja att tex bli vegetarian. Kultur är vi som samhälle, kultur är det som skapas när människor interagerar i grupp, enda sättet att välja bort kultur är att bli eremit och leva i total avskildhet.

På samma sätt är inte upphovsrättsindustrin separerad från samhället. De producerar inte kultur, de följer tidens strömningar och försöker tjäna en hacka på att förpacka dessa influenser på ett tilltalande sätt så de kan distribuera tillbaka det till sin samtid. Jag ser inget som helst fel på det, all form av entrepenörsskap handlar trots allt om att hitta en nisch där man kan tjäna pengar på att erbjuda nåt folk vill ha. Problemen uppstår när man börjar se den möjlighet marknaden erbjuder som en personlig, okränkbar exklusiv marknadsnisch som man har rätt till av gammal hävd.

Det jag har problem med är underhållningsindustrins gränslösa ego som får dem att framställa sig som oumbärliga för kulturen för det är lika sant som att vår tillgång på möbler står och faller med IKEAs vara eller icke vara. Det är sant att om underhållningsindustrin försvann i morgon skulle det (i alla fall temporärt) uppstå ett populärkulturellt vacuum i de flestas liv, men en mer gradvis död av underhållningsindustrin kommer förstås inte märkas mer i samhället än tex trenden att allt fler fasta telefoner ersätts med mobiltelefoner.

Dock, jag tror att det som behövs för en vettigare syn på kultur och upphovsrätt är nog egentligen inte ännu fler argument varför den nuvarande ordningen är dålig, det som behövs är helt enkelt att alternativen vinner mark och det enda sättet det kan ske är att allt fler får upp ögonen för dem.

Jag har själv länge känt att jag egentligen inte lever som jag lär eftersom jag länge varit en Spotifyjunkie. Min förhoppning när Spotify lanserades var att skivindustrin skulle inse att Internet kunde vara en tillgång i stället för en fara och agera därefter, men, tja, det har ju inte gått sådär jädra bra direkt. Dessutom blir det allt mer tydligt att inte bara fortsätter skivindustrin sin vettlösa jakt på vanliga Svensson, de försöker dessutom roffa åt sig så mycket de bara kan av Spotifykakan med vilket inte lämnar speciellt mycket över till tex de som faktiskt är de gäss som värper guldäggen till att börja med; artisterna.

För ca 3.5 veckor sen trillade följande mail ner i min inkorg:

Dear Customer,

We’ve tried a number of times but have been unable to renew your Spotify subscription. As of today, you’ll start to hear ads and, if you had a Premium subscription, you’ll lose access to Spotify on your mobile phone.

Min första spontana reaktion var förstås att peta över lite pengar från sparkontot och fixa en betalning till Spotify omedelbart, men sen tänkte jag att innan jag gör det ska jag åtminstone testa på alternativen. De uppenbara kandidaterna var förstås Grooveshark och LastFM (främst via CoboltFM i telefonen) men det löser ju egentligen inte huvudproblemet. Så länge man lyssnar på den musik som musikindustrin står för så innebär det trots allt att man indirekt blir ett argument för musikindustrins självpåtagna rätt att kontrollera vårat musikaliska kulturarv.

Så jag har börjat botanisera runt bland fri(are) musik (främst CC-märkt) och jag är positivt överraskad. När jag gav mig i kast med att utforska denna, för mig, vita fläck på kartan så förväntade jag mig enorma översvämningar av taffligt producerade trackerlåtar med sånginsatser från sämre stämda fotbollskörer, men faktum är att även om det förstås förekommer bottennapp så finns det också gott om guldkorn som lätt kan mäta sig med det skivbolagsmaffian erbjuder (eller i vissa fall som de brukade erbjuda innan någon fick för sig att rycka låtarna från utbudet…).

Jag har i princip enbart lyssnat på fri musik de senaste veckorna utan att känna någon direkt saknad av den ”gamla” musiken. Tvärt om har jag upptäckt att det finns en uppfriskande, lite otyglad vitalitet i den fria musiken där den ostyriga kreativiteten ofta gör den opolerad och spännande på ett sätt som jag inte är van vid. Snart kommer jag nå den nivå då jag antingen behöver ett större minneskort till telefonen, en ny telefon med mer minne eller både och…

Med fri underhållning menar jag främst underhållning som inte kontrolleras av den bombastiska underhållningsindustrin som styvnackat försöker kontrollera spridningen med stämningshot och lobbyism.

Det betyder inte att verken därmed är gratis, men dock att privat, icke-kommersiell användning och spridning är ok. Det betyder inte heller att man kan förvänta sig att folk kommer skapa och sprida sina alster enbart pga otyglad kreativitet, snarare är det lite av ett personligt ansvar att på olika sätt visa sin uppskattning för det som skapats (recensioner, konstruktiv kritik, spridning av länkar/material, donationer, betala för nedladdning/tröjor/andra saker etc) och på så sätt uppmuntra till att ytterligare verk ser dagens ljus.

Den passiva konsumenten som betalar enhetspriser är helt enkelt passé. I en deltagarkultur är alla deltagare, inte bara de som producerar/distribuerar. I och med att mellanhänder i stil med skivbolag tappar sin betydelse så ger det dig som kulturnjutare (konsument kan man vara vad gäller plastskivor och magnetband, inte vad gäller kultur) både en möjlighet och, vill jag påstå, skyldighet att påverka och premiera kreatörerna på olika sätt.

Det finns massor av duktiga kreatörer ”out there”, problemet är att hitta dem. Jag tänkte tipsa om några av de jag råkar på och med tanke på att min musiksmak är rätt spretig (klassiskt, jazz, trance, punk, rock, you name it) så borde nog de flesta hitta i alla fall nånting bland tipsen som de gillar. 😉

UPPDATERING:

Med en fantastisk timing fick jag idag följande mail:

We miss you!

Come play with Spotify! Don’t forget that there are millions and millions of tracks waiting for you. Just search for it, then hit play. Come and enjoy a wonderful world of music at your fingertips.

Det är nog det här både underhållningsindustrin och vi andra måste få in i skallen; de är faktiskt mer beroende av oss än vad vi är av de. Det finns en orsak till att de är så desperata att de försöker skå sönder Internet i sin kamp för att överleva och det är det vi helt enkelt inte får tillåta dem att lyckas med. För artisternas/kreatörernas skull, för vår egen skull, för allas skull. Även upphovsrättsmaffians skull, även om de inte riktigt verkar fatta det (än)…

Google+ och ”Don’t be evil”…

När Google införde sitt Google+ så införde man också ett krav på att man var tvungen att registrera sig med sitt för- och efternamn, annars jävlar. Det mötte en del protester och efter ett tag så ändrade Google sin policy. Online är jag nuförtiden oftast känd som Qeruiem, Qer eller Q (det sistnämnda mest i chattar när folk inte orkar försöka stava rätt 😉 ) så alltså så fick mitt Google+-konto användarnamnet Qer (man får ju passa på att ta de korta namnen om man är en early adopter!).

Det kändes lite vågat innan Google ändrade sin policy (vilket iofs fick som konsekvens att jag aldrig riktigt kom in i det där med Google+), men jag hade turen att aldrig bli uppmärksammad eller utrensad av Google innan de tog åt sig av kritiken och ändrade sin policy. Jag trodde därmed att det var lugnt och faran var över, men så igår:

I deras Names Policy står bland annat:

Most people use their legal name, or some variant of it, in the real world. We recognize that this isn’t always the case and allow for other common names in Google+. If we challenge the name you intend to use, you will be asked to submit proof that this is an established identity with a meaningful following.

Så om man inte ska använda sitt dopnamn så måste man alltså ge Google bevis för att det namn man valt inte bara är ett anonymt val som är svårt, eller omöjligt, att spåra till dig som individ.

Det här gör det förstår bekvämt för andra att hitta dig så de kan ta del av vad du skriver online, precis som Google motiverar denna regel. Andra som till exempel kompisar, familj, arbetsgivare, försäkringskassan, stalkers, förtryckande regimer osv.

Om man nu vill klaga på Googles beslut sååå… Tough shit. Det finns inget uppenbart sätt att ta kontakt med någon form av support utan det enda du kan göra är ”suck up or fuck off”. Som vanligt. Antingen ändrar du din profile så den följer Googles krav på (enkelriktad) transparens (insynen i Google är förstås rätt begränsad) eller så slipper du leka med Google+. Inga andra alternativ ges. Så länge du inte rättar in dig i ledet så håller Google dina data gisslan och du kan inte komma åt Google+ på något sätt (och det är inte första gången Google sätter en laddad IT-revolver mot tinningen på sina användare).

Det här är orsaken till att jag inte (primärt) använder Google för mail, fillagring, bilder, web, chat osv, för om du lägger alla dina ägg i samma korg är du väldigt sårbar när Google plötsligt får för sig att ge sig på dig och du riskerar att hela din IT-närvaro rasar samman på en gång. Jag verkar dock haft tur, för det är bara mitt Google+-konto som suspendats och det kan jag, ärligt talat, leva utan. Eller ja, jag kan faktiskt leva utan hela mitt Googlekonto just eftersom jag ser till att aldrig lägga nåt oersättligt där eftersom jag, ärligt talat, inte litar på Google, men det finns en del funktioner som är illa praktiska som jag gärna behåller tillgången till, tex Google docs och dess möjlighet att vara flera personer som fyller i ett spread sheet samtidigt.

Så om ni undrar varför alla mina spår av min närvaro på Google+ sakta kommer försvinna de närmaste dagarna så vet ni nu. Jag kan inte acceptera Googles Names Policy (inte främst för min egen del utan vilka implikationer det kommer ha på andra som har större behov av anonymitet) och mitt behov av Google+ är inte större än att jag helt enkelt kan be dem fara och flyga.

Väl mött på twitter.

UPDATE: Det visar sig att det fanns ett sätt att kontakta Google trots allt. När man lämnar Google+ så har man chansen att fylla i varför man lämnar tjänsten. Så jag skrev:

I thought you’d reconsidered the ”Real Name”-policy and that nicks were ok. Apparently I was wrong and I leave in protest since this means that people that has a reason to stay anonymous can’t.

This could be reasons like to be able to talk freely about bad employees, to escape from a stalking ex and still have a social presence online, people that lives in a country with a totalitarian regime etc.

Inte för att jag har nån större förhoppning om att det kommer påverka Google, men nu vet de i alla fall varför.

Varför jag avskyr den där skiten de kallar ”radio”…

Jag kunde inte sagt (sjungit) det bättre själv, men det här är orsaken till att jag får allergiska utslag av alla radiostationer förutom P1 och P2. Jädra tur jag kan plugga in min telefon i bilstereon… 😉

Non sequitur, SIFO….

TL;DR – versionen: Jag bara gnäller lite. Man kan leva utan att läsa denna inte speciellt djuplodande text som egentligen är helt onödig. Jag bara skriver av mig lite frustration, läs på egen risk.

Opinionsundersökningar kan vara kul och jag har rent generellt inte nåt emot att svara på dem, men ibland blir jag lite trött…

Den här luntan är 46 sidor och min första känsla var ”Ääääää, orka!”, men sen tänkte jag att jag skulle ta mig en titt på frågorna i alla fall och se om frågorna var så pass bra att de motiverade att jag tog mig tid åt att spela sänka skepp i kryssrutorna. Frågorna är faktiskt intressanta, inte för frågorna i sig utan som en indikation på den förutfattade bild SIFO har om sin samtid.

Första kategorin (ja, efter personliga uppgifter då) är ”Intressen”. Här kan man fylla i allsköns saker man är intresserad av, som tex hårvård, astrologi, energisparande, utrikespolitik, krukväxter, bakning, sy kläder, film, kändisar, jakt, ja en hejdlös massa helt enkelt! Det finns 83 frågor och av dessa har tre (3!) IT-koppling, nämligen ”intressena” datorer, spela dataspel och spela TV-spel.

Största tekniksprånget sen industriella revolutionen som just nu omformar hela världspolitiken och SIFO anser det vara så irrelevant att man avfärdar det med tre ynka frågor, som dessutom (imo) är totalt värdelöst formulerade, medans fritidsaktiviteter med sportlig anknytning får hela 20 frågor!

Börjar bra det här. Sen kommer det lite frågor om mina biovanor, som jag inte har några, men det går att kryssa i att jag aldrig går på bio så där känner jag ändå att jag kan representera mig själv. Liten räddning efter den initiala katastrofen. Moving on.

Nästa kategori är ”Aktiviteter” och det närmaste man kommer IT där är ”Spelar dataspel” och ”Spelar TV-spel”. Igen. SIFO verkar fortfarande leva kvar i den där bilden av att IT är ”spelar spel” trots alla dessa som frivilligt lägger massa fritid på att utveckla Linux, utveckla websidor, skriver blog etc. Dessa är tydligen inte, enligt SIFO, aktiviteter. Bra att veta. 20 sportfrågor av 48 möjliga.

”Om hushållet” då? Här kan man kryssa i om man äger eller tänker köpa tex personbil, cykel, 4-hjuling, traktor, snöskoter, utombordsmotor, fritidshus, motorsåg, värmepump, TV, radio, parabol, hemmabio, symaskin, espressobryggare och till och med om hushållet innehar egen häst! Vad som saknas i listan?

Man kan inte kryssa i att man äger en dator! Det finns inte en enda fråga om hushållet innehar egen dator, laptop, surfplatta, whatever trots att jag törs sätta min hatt på att det är förbannat mera vanligt än att hushållet innehar egen häst! 7 sportrelaterade frågor (inklusive hästen) av 56 möjliga.

”Läsning av dagstidningar (obs papperstidningar)” är nästa kategori. Det gick ju ganska fort, 8.5 sidor som jag kunde hoppa över direkt. Tidningar på papper? How quaint. Även om jag började betala för en tidning så skulle jag fan inte få föråldrade nyheter levererade på ett otympligt, analogt, icke sökbart media. Jag menar, om vi bortser från Harry Potter-filmerna så har tidningarna inte ens rörliga bilder! 😉

En av de avslutande frågorna i tidningskategorin är ”Värdering av informationskanaler” och de kanaler som ska värderas är (samtliga) populärpress, fackpress, morgontidningar, kvällstidningar, gratistidningar, TV, text-TV, radio, brev från företag/myndigheter, direktreklam, affischtavlor, internet samt telefonkataloger. Jag blir så trött.

SIFO delar alltså ner traditionell media i hela 8 kategorier men sammanfattar den moderna, digitala informationsteknologin med ett enda ord: ”Internet”. Herregud…

Nästa kategori är penningutlägg med kategorier som skor, kläder (flera kategorier), hårvårdsprodukter, semesterresor, välgörenhet, tobak, öl, leksaker osv. Där representeras den moderna IT-världen av kategorierna ”Spel till TV-spel”, ”Datorer/Datautrustning”, ”Dataspel”, ”Dataprogram”, ”Film/Musik från internet”, ”Mobiltelefoni”, ”Inköp via mobilen” samt ”Inköp via Internet”. Det framgår inte ifall skor inköpta via en browser i en telefon ska redovisas under ”Skor”, ”Inköp via mobilen”, ”Inköp via Internet”, eller under vissa eller samtliga av kategorierna. Det ter sig något förvirrande och tyder på att man inte riktigt förstått konsekvenserna av den moderna kommunikationstekniken.

Efter det kommer några mer allmänhållna frågor som, faktiskt, inte har ett dyft med modern IT att göra så de tänker jag hoppa över i den här kritiken, men efter 2.5 sidor av högst ordinära frågor kommer plötsligt en halv sida totalt spridda frågor, so far den intressantaste delen i hela den här luntan! Det är frågor som ”Jag är oroad för utsläpp och andra miljöeffekter orsakade av bilar”, ”Jag är för ett svenskt medlemsskap i EMU”, ”Jag har en hobby som tar upp en stor del av min fritid”, ”Jag undviker helst storstan”, ”Enligt mig är det kvinnan som bör ha huvudansvaret för hem och familj”, ”Jag skulle någon gång gärna starta ett företag” osv. Frågor från TOTALT spridda kategorier och flera som jag personligen tycker är intressanta ur ett samhällsperspektiv, men här trycks alltså 32 till synes slumpmässiga frågor ihop på en halv sida. Okej?

Sen får plötsligt telefonkataloger, ni vet de där tryckta på papper, plötsligt två tredjedelar av en sida! Telefonkataloger? På papper? Resterande tredjedelen av sidan handlar om nummerupplysningstjänster via telefon och SMS! Inte ett ord om nummerupplysning via Internet (hitta.se, eniro.se osv). I ett sverige där prognosen för antalet sålda smartphones under 2012 ligger på 2850000 enheter?

Vi rör oss dock fram genom tekniksedimentlagrena för nästa kategori är telefoni, både fast och mobil. Om vi bortser från att det verkar som att SIFO utgår från att alla använder sin telefon primärt för att ringa med så är frågorna rätt ok, men jag saknar en kryssruta med texten ”Va? Menar du att det går att PRATA med varandra i den här saken med?” för det händer fanemig inte ofta att tex jag gör det. För det mesta är det ändå bara säljare som ringer eller nån som slagit fel nummer. Ringa? How quaint.

Och nu har vi äntligen nått fram till frågorna om ”Datorer i hemmet”! Yay! Det är fortfarande så nytt och spännande i SIFOs värld att det tarvar en alldeles egen kategori (medans de flesta andra av oss nog mer ser datorer som bruksföremål som diskmaskiner och TV-apparater, då). Där kan man tex kryssa i om man har Mac eller PC…?
Jag… Blir… Så… Trött…

Ja, ok, jag köper att vare sig Linux eller BSD finns på datorhorisonten för vanligt folk, men Mac eller PC? Ur ett mjukvaruperspektiv är det fel eftersom det rimligtvis borde vara OSX eller Windows och ur ett hårdvaruperspektiv är det också fel eftersom en Macintosh egentligen bara är ytterligare en PC, men det där ”Mac eller PC” har på nåt sätt rotat sig sen hedenhös och det verkar vara klippt omöjligt för folk i gemen att få det rätt. Jag tycker dock att någon som får betalt för att skriva nåt ”på riktigt” borde anstränga sig lite mer och få sina fakta rätt, men jag är väl lite för optimistisk på den punkten kan tro.

Det blir inte bättre än så. ”Datorer i hemmet” får ca en fjärdedels sida totalt och då tas ändå en tredjedel av utrymmet upp av TV-spel. Jaja, vi pratar ju bara om en teknikrevolution, hur intressant kan det vara?

Ludditer!

Nästa grej, efter en ganska intetsägande del om spel och dobbel, handlar om media. Igen. Samma mönster som förra gången. Tidningar, radio och TV dissekeras ner till ett antal rader med kryssrutor men all form av kommunikation beroende av datorer sammanfattas med ”Internet”, eller för att uttrycka det annorlunda; kategorin ”Internet” får samma typ av detaljdjup i frågorna som ”text-TV” får. Det säger egentligen rätt mycket om teknikmedvetenheten på SIFO imo.

Halvvägs in (jag hoppade över lite frågor om lokala media här…) så börjar SIFO-undersökningen gå in på våra shoppingvanor och här ställs verkligen initierade frågor om hur Internet används för att tex jämföra olika kedjors priser eller hur ofta man kollar lagerstatus etc innan man åker och handlar… Dvs, kunde man ju hoppats att det stod. Inte ett pip om såna saker. Här handlar det fortfarande om det traditionella sättet att handla på, man åker till butiken och letar och jämför på plats. Ehm. Ja. Prisjakt.nu, någon? Inte det? Pricerunner? Socala media? Nehej? Butikernas hemsidor då? Inte det heller, nej…

Sen kommer det nästan en hel sida återigen med såna här ”Allt mellan himmel och jord”-frågor som, ja, inte passar ihop och som inte helt sällan skriker efter bättre detaljuppdelning, men inte då. Nä. Raskt vidare till hur ofta man besöker olika butiker. Jag förmodar att de menar rent fysiskt då, inte webträffar.

Nästa kategori är ”Värdering av medier” och handlar om olika mediers roll i hur vi hittar nya varor och tjänster. 11 kategorier. ”Internet” och ”text-TV” är två av dem, resten är synnerligen icke-elektroniska. Ni börjar se mönstret, va? Renovering, resor, bilar, båtar, personliga uppgifter. Helt IT-löst. Synd. Det finns förstås en massa intressanta frågor man kan ställa om hur folk letar resor, bilar etc (blocket någon?) men de frågorna ställer inte SIFO.

Nästa kategori: Evenemang och platser! 93 frågor. Dreamhack är med. Så också Almedalsveckan. Yay. Även en blind höna…

Sport, energi, uppvärmning, synhjälpmedel, systembolaget, banker (yay, ”Internet – eller telefonbank” finns som kryssruta under utnyttjade tjänster), aktier, pensionssparande, butiksanslutna kort, konto-/kredit-/betalkort, arbete, TV-kanaler, TV-tittande. Nästan 6 sidor ”gammalfrågor” där man helt missar hur Internet haft en rätt brutal påverkan på våra vanor (jo, även bankerna har påverkats lite mer än ”Internet- eller telefonbank”) tills vi kommer fram till ”Webb-TV/Play-tjänster”. Vi säger som så, frågorna är bara en liiiiten aning vinklade åt att det handlar om SVT-play och liknande tjänster, det är inte direkt fokuserat på YouTube eller andra alternativ som inte är knutna till ett tranditionellt TV-bolag. Alls.

TV är TV, Internet är Internet. Att TV (liksom övriga underhållningsindustrier) som koncept förmodligen kommer ”stöpas om” rätt rejält de närmaste åren hör inte hit. Blotta tanken på att distributionen av rörliga bilder (med ljud!) håller på att förändras finns liksom inte riktigt som en möjlighet på händelsehorisonten annat än som ”Har ingen vanlig TV” som orsak till att man använder ”Play-tjänster”, men det är uppenbart att man fortfarande förväntas titta på TV as in de ”etablerade” kanalerna.

Och sen kommer de äntligen! 4 sidor frågor om Internet! Det finns tom några frågor som ter sig riktigt vettiga, tex om man använder Facebook, Google+, Youtube etc, men så finns det en del frågor som jag liksom inte begriper. Som tex ”Hur ofta är du inne på Internet?”, ”Vid vilka tider använder du Internet under vardagar och helger?” och ”Var någonstans använder du Internet under vardagar och helger?”. Det känns som att de lika gärna kunde fråga ”Vilka tider på dygnet använder du el?” eller ”Hur många timmar om dagen använder du varmvatten?”.

”Internetfrågorna” sträcker sig från direkt larvigt detaljerade, som tex en lista på 172 siter som man ska kryssa i hur många gånger i veckan man besöker (hur de nu förväntade sig att man ska komma ihåg vilka länkar man följde på Twitter eller råkade söka fram), till den lite lätt flummiga frågan ”Brukar du besöka mobilsajter, alltså internetsajter, som är anpassade till mobiltelefon?”. Öhhhm… Ja.

Ganska många sidor idag är skrivna för att automatiskt funka mobilt (även utan det härkefula påhänget ”mobil.xxx.yyy”) och dessutom suddas gränsen sakta ut mellan mobiltelefoners och datorers kapacitet så hur ska man veta om sidan man tittar på är anpassad eller bara råkar funka i alla fall?

Det var en annan sak på tiden då mobiltelefoner hade en skärm stor som ett frimärke, men den generation smartphones som kommer idag har faktiskt ”datorupplösning” på skärmen (om man nu kan säga så). ”…anpassade till mobiltelefon?”. Heja. Kunde de inte åtminstone haft med nån fråga i stil med ”Brukar du använda appar i stället för hemsidor där möjligheten ges?” eller nåt liknande? Det hade varit en liten aning mer i samklang med samtiden.

Efter lite avslutande frågor om radiolyssnande (vilket, lite intressant nog, innehåller frågan ”Hur ofta lyssnar du på poddcastad radio?” utan någon som helst följdfråga om VAD man då lyssnar på) så tar enkäten då slut och jag känner att det finns ett talesätt som jag tycker passar fantastiskt bra för den här enkäten:

Som man ropar får man svar.

Jag är pre-Internet-generationen, när jag växte upp hade vi en telefon i hela huset, den var grå, hade nummerskiva och sladd och bortsett från färg-TV så var det nog så nära cutting edge teknikmässigt som vi kom på den tiden. Jag kan förstå och relatera till varför frågorna är utformade som de är, men hur den här enkäten ska kunna kännas nånting annat än hopplöst mossig för någon som är nånstans i 20-årsåldern eller yngre idag begriper jag inte.

Den här enkäten hade varit progressiv på 90-talet, förmodligen hade den känts rätt ok på 00-talet men idag känns den bara väldigt, väldigt förlegad. På framsidan står det ”Din medverkan är viktig” men, ärligt talat, med tanke på att enkäten totalt missar stora delar av mina vanor och i många fall ställer fel frågor för att jag ska kunna ge relevanta svar inom de frågor som behandlas så skulle SIFO förmodligen få veta mer om mig som individ om de hade bett mig skriva en liten dikt i stället.

Jag hade en fundering på att faktiskt försöka ta mig igenom enkäten i fråga och i alla fall ge ett svar som med lite tur kan kokas ner till ett ”Ojsan, vi ställer troligen fel frågor!”, men de där 172 siterna blev nog droppen som fick orken att säcka ihop, eller nåt.

Fast samtidigt, om det är såhär tex våra politiker ser på Internet så förklarar det ganska mycket.

Det är också en väldigt skrämmande tanke…

%d bloggare gillar detta: