Glödlampskonspirationen eller Vem delade ut foliehattar på SvT?

Jag har skrivit om resursslöseri och landets patetiska energipolitik förut (och även lagt en motion i ämnet) så det är kanske inte så konstigt att jag fick ett tips om Dokument Utifråns avsnitt Glödlampskonspirationen. Det här kommer bli långt så här kommer en sammanfattning:

TL;DR-versionen: Jag har ett förslag på ett resursslöseri som vi kan spara in på utan att samhället tar någon större skada; kostnaden för att producera och sända Dokument Utifrån. Om SvT anser att det är god grävande journalistik så är jag fan Janne Josefsson varenda gång jag Googlar.

Ok, lite längre analys av dra… programmet:

Efter lite inledande sanningar, som man kan tolka lite som man vill (så länge sen man inte har nåt emot vinklingen) så kommer vi, vid 4 minuter in i programmet, fram till första genuina påståendet, existensen av glödlampskonspirationen. Ja, de flesta av oss skulle säkert kalla det en kartell, men här handlar det om ett revolutionerande avslöjande och då tar vi i med de stora orden: konspirationen!

”Avslöjandet” inleds på en liten oansenlig brandstation där en liten oansenlig glödlampa har hängt i taget och lyst sen 1901. Jag säger oansenlig för det är inte direkt så att lampan i fråga sprider väldigt mycket ljus heller, vilket lamporna i början av förra seklet sällan gjorde helt enkelt för att glödtråden hade en väldigt låg temperatur. Orsaken till att de hade en låg temperatur berodde på att man gjorde glödtråden av koltråd, inte helt sällan gjord av förkolnad bomull eller andra växtfibrer. De tålde helt enkelt inte en hög temperatur, därför fick de lysa vis en låg temperatur vilket gav ett väldigt rödaktigt och ineffektivt ljus.

1901 fanns det inga lampor med glödtråd av metall. Det innebär att lampan i ”dokumentären” är en koltrådslampa, vilket alltså gör den extremt ineffektiv. Pga den ineffektiviteten så finns det inte en chans i världen att den kan löna sig miljömässigt jämfört med en ”modern” glödlampa med metalltråd, oavsett hur oändlig livslängd den än har.

Orsaken till att moderna glödlampor med metalltråd har så högt ljusutbyte är alltså direkt kopplad till att glödtråden tål en mycket högre temperatur och mer av de avgivna våglängderna hamnar inom det synliga spektrumet (dvs blir synligt ljus). Tyvärr har den höga temperaturen som bieffekt att tråden slits snabbare (ja, rent fysiskt pga så kallad materialvandring) och det blir en ren avvägning mellan livslängd och ljusutbyte. Det finns dock inget som hindrar att en modern glödlampa med metalltråd får en avsevärt längre livslängd än normalt, det enda som krävs är att man sänker spänningen, men då får man i gengäld också ett mycket sämre och rödare ljus samt en noterbart sämre effektivitet, dvs som i en koltrådslampa.

På samma sätt så är det ett medvetet val att halogenlampor i bilar drivs med överspänning. Det leder förstås till en sänkt livslängd på lamporna men innebär samtidigt ett högre ljusutbyte. Ur trafiksäkerhetssynvinkel en ganska vettig avvägning anser jag personligen.

Moving on! 6 minuter in pratar man då om själva glödlampekartellen. Kartellen i fråga har funnits, men notera att man nu plötsligt pratar om 2500 timmars (dvs knappt 15 veckors) drifttid i stället för det tidigare dravlet om 100 år. Det har att göra med att 1924 hade inte glödlampor längre en förkolnad växtfiber som glödtråd utan metallen hade tagit över som den bättre lösningen, trots drastiskt kortare livslängd. Kartellen mål var att livslängden för glödlampor skulle minskas till 1000 timmar (eller knappt 6 veckor) för att på så sätt tjäna mer stålar, helt enkelt.

Minskningen från 2500 timmar till 1000 timmar är förstås illa nog i sig, men hela reportaget är redan här så otroligt vinklat att du ska dra slutsatsen att om det inte vore för den elaka konspirationen så skulle vi haft glödlampor som höll för evigt! Det sägs förstås inte rakt ut, eftersom det vore en lögn, men det är lätt att dra den slutsatsen. Denna vinkling förstärks dessutom ca 7:30 in i reportaget med Thomas Edisons filmade tal från 1800-talet där Edison presenterar sin glödlampa som förstås har en koltråd snarare än metall och därmed inte över huvud taget är jämförbar teknikmässigt!

Den så kallade ”dokumentären” överdriver dessutom Phoebus-kartellens betydelse markant. Vid ca 10:30 påstås tex att kartellen hade uppnått sitt mål 1940 och att glödlampornas livslängd då hade nått de stipulerade 1000 timmarna, men det man INTE nämner är att kartellen dels upplöstes i förtid vid krigsstarten (egentligen var det tänkt att den skulle vara till 1955) eller dels att kartellen redan hade börjat rämna under 1930-talet eftersom kartellen skapade en marknad för konkurrenter att gå in och sälja bättre produkter, vilket också hände.

The Swedish Cooperative Union […] sought opportunities to challenge the multinational light bulb cartel […]. The German GE affiliate, Osram Lamp Company, obtained complete control over a privately owned electric lamp factory in Stockholm in 1928. […] [The] Swedish manager [decided] to quit the company […]. The cooperative Union got wind of the rift, approached the experienced manager, and hired him to build and operate a new lamp factory. […]

Light bulb prices in Sweden, in anticipation of the opening of the plant, dropped from 37 to 27 cents. […] [The Union] reached out to cooperative societies in neighboring Denmark, Finland and Norway and on May 28, 1931 together they formed the North European Luma Cooperative to build and operate the Stockholm lamp factory. In its first year of operation, the Luma co-op manufactured and marketed 3,000,000 light bulbs. By 1934, the Luma co-op had one-third of the Swedish light bulb market.

Vad ”dokumentären” också verkar ha ”glömt” att ta upp är att det verkar som att kartellen i fråga blev möjlig pga att GE hade patent på glödtrådar gjorda av volfram (tungsten på engelska) och att det alltså var denna monopolsituation som alls gjorde kartellen möjlig! Plötsligt är det inte någon konspiration egentligen, utan ett klockrent exempel på det Piratpartiet hävdat åtskilliga gånger, patentsystemet fungerar inte.

In the early 1930s, competitors challenged the Phoebus cartel. The basic patent governing tungsten filament expired, robbing GE of its most powerful weapon against rivals. The American firm still had rights to high-quality bulbs and filaments as well as automated machines for producing lamps, but new competitors circumvented these advantages.

Ca 13 minuter in i videon förklaras varför Marcos bläckstråleskrivare har slutat fungera. Det beror på att det sitter en liten svamp i botten som fångar upp överflödigt bläck vid renspolning av munstyckena och vid ett visst antal utskrifter (eller rengöringar) så slutar skrivaren helt enkelt att fungera för att skrivaren anser att svampen är förbrukad och eftersom svampen inte kan bytas ut så bestämmer sig skrivaren för att sluta fungera. Drastiskt. Jag kan tom tänka mig att sträcka mig till att påstå att lösningen är elegant. Så varför har bläckstråleskrivare en sån ful lösning på problemet. Jag tror det enklast förklaras med en kort och koncis mening.

Folk är snåla jävlar som köper billigt skit!

Det är egentligen rätt enkelt. Folk köper komplicerade mekaniska kontraptioner som klarar av att skriva ut färgutskrifter i flera hundra dpi och betalar hundralappar för det. De billigaste bläckstråleskrivarna kostar idag under 500 spänn, att över huvud taget klara av att tillverka en skrivare så billigt kräver att man gör allt så billigt som möjligt och att addera en lucka så man kan byta svamp eller, ännu mer komplicerat, lägga till någon funktion som känner av när det är dags att byta svampen kostar, förstås, pengar. På en marknad där folk vant sig vid att saker är snorbilliga innebär prisökningen pga den extrafinessen att folk kommer köpa av en konkurrent som är billigare för att de sparat in på den funktionen, dvs som dagens skitbilliga bläckstråleskrivare.

Så vad ska tillverkarna göra då? Låta folk skriva ut bäst fan de vill på egen risk tills skrivaren börjar läcka ut bläck över skrivbordet? Det skulle förmodligen inte bli speciellt populärt. Blockera fortsatta utskrifter innan kunden blir förbannad för att skrivbordet blir fullt med bläckfläckar känns rätt rimligt i sammanhanget, va? Om du vill ha en bättre skrivare som inte har såna dumheter för sig får du helt enkelt vara beredd att betala för det, men de flesta kunder är inte det och alltså har vi billiga slit-och-släng-skrivare.

Nånstans vid 13:30 in i ”dokumentären” så pratas det om de negativa effekterna av konsumtionssamhället utan att ens beröra den misär som mekaniseringen rådde bot på. Jag talade om elbilar på ett parley och gick bland annat igenom bilismens historia där jag visade upp den situation som rådde innan bilismen. Exempelvis nämnde jag att 1880 hade New York ca 1.7 miljoner invånare och för att försörja dessa med varor, transporter mm så fanns det ca 150-175000 hästar i staden med. Staden New York hade det tveksamma nöjet att under det året forsla bort och ta hand om 720000 ton hästskit, 60000000 (60 miljoner) liter hästurin samt 15000 hästkadaver från stadens gator. Dessutom gjorde man en uppskattning att ca 20000 invånare dog pga sjukdomar spridda via eller skapade av hästskiten.

Man ska förstås inte försöka förneka dagens problem med resursbrist, avfallshantering, utsläpp etc, men att genomgående måla upp det industriella samhället, och dess konsekvenser, som ett enda stort kontinuerligt samhällsproblem är i bästa fall historielöst och i sämsta fall propaganda. Det har i alla fall väldigt lite med undersökande journalistik att göra.

Vid ca 15 minuter nämns Bernand Londons förslag från 1932 om lagstadgning om obligatoriskt planerat åldrande för att hjälpa USA ur depressionen. Det röstades ner, vilket gör att jag tycker det är intressant att det får så mycket tid i programmet som det får. Men oroa er inte, det används lite senare för att vinkla dokumentären till nya, propagandaistiska höjder!

”Dokumentären” tar sen ett drastiskt skutt till 50-talet (vid ca 18:00) då man hävdar att idéerna kom tillbaka, men nu i form av att konsumenterna skulle ”förföras” till det snarare än att det skulle bli lagstadgning på området. Det är ännu en fulassociation och även om den inte är lika ohederlig som 100-årslampan så insinuerar den ändå om ett släktskap som inte finns. Det enda den nya varianten har gemensamt med den gamla är namnet, vilket mest verkar ha varit ett sammanträffande än planerat.

På 50-talet var det Brooks Stevens som använde uttrycket, men till skillnad mot Bernard London eller Marcos olyckssaliga billighetsskrivare så handlade det inte om att tvinga konsumenterna till att köpa nytt utan att locka dem till det genom att erbjuda nånting bättre än de redan hade! Morot i stället för piska.

Though he is often cited with inventing the concept of planned obsolescence (the practice of artificially shortening product lifecycle in order to influence the buying patterns of consumers in favor of manufacturers), he did not invent it but rather coined the term and defined it. Stevens defined it as ”instilling in the buyer the desire to own something a little newer, a little better, a little sooner than is necessary”. His view was to always make the consumer want something new, rather than create poor products that would need replacing.

Det kan kanske tyckas vara en skitdetalj, men om man tänker efter är det en essentiell skillnad. Det Brooks Stevens ville göra var att utnyttja folks önskan att ha det där lite speciella, att erbjuda valfrihet för de som ville och hade råd, det Bernand London ville göra var i princip att göra det olagligt att ha saker längre än en viss tidsperiod och i skrivarfallet handlar det om produkter som har inbyggd begränsad livslängd. Åt ena hållet handlar det om att staten bestämmer när kunden ska tvingas uppgradera, åt andra hållet att tillverkarna bestämmer medans Stevens ville ge den makten helt och hållet till konsumenten, om än givetvis med en viss påverkan att kunden frivilligt ska konsumera mera. ”Dokumentären” väljer att helt bortse från denna skillnad utan utnyttjar Londons överstatlighet för att smutskasta Stevens frihetsöverdåd trots att Stevens aldrig vare sig ville tvinga konsumenterna till att byta eller konstruera produkter med sämre kvalitet för att säkerställa att de gick sönder i förtid.

Vid ca 21:00 interpolerar ”dokumentären” Stevens arbete fram till dagens produkter som ofta är designade för ett begränsat livsspann, följt av ett entusiastiskt angrepp på konsumtionssamhället för att vid 25 minuter in återknyta till Marcos strejkande skrivare och att han ”upptäcker” att många moderna skrivare har en specificerad ålder som de är designad för. Detta ska förstås ses som dåligt, det är i alla fall så dokumentären är vinklad.

Den största vinklingen består i att man gör sitt bästa att skylla allt på producenterna, men producenterna erbjuder det konsumenterna vill ha, varken mer eller mindre. Som jag redan konstaterat så är konsumenter ofta väldigt ”prismedvetna” (snällare ord än ”snåla”) och det finns helt enkelt dåligt med ekonomiska marginaler för att bygga saker som varar, samtidigt är det också så att metallurgi och kunskaper om plaster etc ständigt förfinas så att man idag kan bygga saker med optimal hållbarhet. Man vet också, av erfarenhet, att det finns en ”lagom” livslängd där konsumenten blir upprörd om saker går sönder i förtid men samtidigt väldigt sällan är beredd att betala extra för en längre livslängd.

Om du köper en tvättmaskin kan du tex räkna med att den kommer hålla i ungefär 10 år, lite beroende på om du har barn och/eller husdjur, vilket kommer slita mer på maskinen, eller om du är en stillsam pensionär, vilket förstås kommer resultera i att maskinen håller längre. Det är inga som helst problem att få tag på en tvättmaskin som håller betydligt längre, det är bara att köpa en tvättmaskin avsedd för tvättstugor i hyreshus eller andra miljöer där belastningen på maskinen är hård. En vanlig hemmamaskin överlever ca tre år i hyreshusmiljö, har jag fått veta av folk som upplevt snåla hyresvärdar, medans en maskin avsedd för den miljön utan problem kan gå ett par decennier.

Så varför köper vi skit som går sönder efter 10 år? Enkelt. En tvättmaskin avsedd för hyreshus kan lätt kosta fem gånger mer än din ”svenssonmaskin”. Kvalitet kostar och när det kommer till kritan är det rätt få som är beredda att betala för det.

26 minuter in så blandar man drastiskt ihop fiction och verklighet, men en viss relevans finns det ändå i kopplingen mellan spelfilm och historien om duPont. Det roliga är förstås att man gör den korrekta kopplingen att en mer slitstark produkt skulle leda till en lägre försäljning, men man missar totalt att göra en rimlig konsekvensanalys. En mindre marknad innebär högre priser så strumporna skulle bli dyrare och ett högre pris skulle öppna för konkurrens från en ny tillverkare som höll lägre priser genom att sänka kvalitén.

There’s no such thing as a free lunch.

Halvvägs in i programmet (mja, vid 30:40 ungefär) så blir det nästan direkt löjeväckande när man för fram Sovjetunionen som ett föredöme. Om det inte framgått innan så blir det väldigt tydligt här att den här så kallade ”dokumentären” har ungefär samma nivå av undersökande journalistik som valfri svensk damtidning.  Man påstår att det kommunistiska systemets fördel är att bristen på kapitalism innebar att produkternas livslängd inte begränsades artificiellt men har uppenbarligen inte ens bemödat sig att ringa upp någon som levt i forna Sovjetunionen och framfört sin hypotes. Eller så gjorde man det och fick ett asgarv och en pålagd lur i örat till svar och valde att inte nämna det.

Det man inte nämner är att man i Sovjetunionen i stället hade kroniska kvalitetsproblem och ständigt låg efter i teknikutvecklingen, det sistnämnda löste man hjälpligt genom ett väl utvecklat industrispionage som hela tiden försökte hänga med teknikutvecklingen i väst. Sovjetisk kvalitet var ofta horribelt dålig eftersom Sovjets ledning krävde billiga produkter som folk hade råd med, men den nivån på kvalitet accepterades inte i väst så ofta fick företag, som även exporterade till väst, lösa det på, err, nydanande sätt:

There are several types of Start. Some Starts have a cyrillic engraving, reading Старт, and some have a latin engraving. As is customary with Russian cameras, the ones with the cyrillic engravings were meant for the internal market, and the ones with the western engravings were meant for export. Perhaps the exported cameras are of better quality than the home market cameras, because for the home market, the Soviet government insisted on low prices even if that meant low quality, but the outside world demanded quality products.

Det här har personer jag pratat med som växte upp i forna östblocket verifierat. Det var allmänt känt att kvalitén var lite si och så ibland och det var inte ovanligt att man fick börja med att laga en nyköpt produkt för att nånting, tex ljusmätaren om det gällde en kamera, var trasigt direkt från fabriken. ”Garanti” var liksom inget som ingick i femårsplanen. Så även om det fanns ett politiskt beslut på att tex kylskåp skulle hålla i 25 år så vete fan om jag tror på att det var så i verkligheten.

Och som en motpol till det där fantastiska 24 år gamla östtyska kylskåpet som visas i dokumentären så kan jag nämna att vi har kvar originalfrysen som installerades när vårat hus var nybyggt. Den är 23 år gammal, har aldrig gått sönder och går som en klocka trots att den är en kapitalistprodukt, även om den blivit förpassad till pumprummet för att den är strykful. Svärmor har en så gammal frys att ingen ens minns vilket decennie den köptes. Den går fortfarande (fast körs bara vid behov), men på den där A-F-skalan över hur miljövänliga vitvaror är så misstänker jag att den skulle hamna nånstans borta vid P. Minst. Men den går!

32 minuter in så kommer vi tillbaka till den där glödlampskonspirationen igen, tydligen startade Östtyskland 1981 en glödlampsfabrik som skulle producera glödlampor med fantastisk livslängd och det nämns inte mycket mer än att man påstår att arbetare i väst skulle blivit förfärade över att riskera att bli av med jobben. Men, alltså, kartellen upplöstes mer än 40 år tidigare så kopplingen är, milt sagt, vag och hur jag än letar på nätet hittar jag ingenting om Narva (som företaget hette) mer än att det fanns, att de exporterade till väst och att de försvann i och med östtysklands kollaps.

Det verkar ha varit en del oegentligheter i samband med att en del östtyska firmor, däribland Narva, såldes ut men i övrigt så verkar det vara skralt med information om Narvas öde och, som sagt, filmen själv rapar mest upp lite lösa rykten utan någon egentlig substans. Jag misstänker att det helt enkelt kan vara med Narva som så mycket annat från forna östeuropa; fabrikerna var hopplöst föråldrade med nedslitna maskiner, de producerade undermålig kvalitet som bara accepterades i ett totalitärt samhälle som inte visste bättre och kunde helt enkelt inte hävda sig i en fri konkurrens.

33 minuter in så kommer då äntligen nånting som faktiskt inte är bara uppenbart skitsnack. På tiden. Det handlar om att Apples produkter (i det här fallet en iPod) ofta har batteriet inbyggt i ett sätt som gör det svårt, eller tom omöjligt, för konsumenter att byta själva. Jag har sett ett batteribyte utfört på en iPhone och jag håller med, inbyggda batterier a la Apple är ett otyg eftersom batterier trots allt åldras och dör med tiden, men hela skuldkedjan i ”dokumentären” fram till hit är en enda lång härva av patetiskt lösa och röriga länkar för att försöka kasta skulden på konsumtionssamhället när det hade varit mycket enklare att helt enkelt bara säga att Apples policy suger…

Sen rasar faktakollen igen och vid 38 minuter så börjar man blanda ihop korten igen. Man rapporterar från miljökatastrofen i Ghana där I-länderna glatt dumpar elektronikskrot och annan skit som sen fattiga försöker ”recykla” på ett sätt som lämnar ett och annat att önska när det gäller miljöaspekten. Detta försöker man då, på nåt bakvänt sätt, koppla tillbaka till planerat åldrande. Det har kliat i fingrarna genom hela texten men här kastar jag slutligen bullshitkortet.

Jag köper att det en gång i tiden fanns en glödlampskartell som siktade på att göra sämre glödlampor för att generera högre vinster, jag köper att det förekommer oegentligheter i stil med Apples inbyggda batteri som gör produkten obrukbar när batteriet kastar in handduken, jag köper att det är ett förbannat otyg att vi exporterar vårat avfall till U-länder i stället för att ta hand om det själva men den som på allvar påstår att datorer (som är det som i princip enbart visas på bilderna från Ghana) har ett planerat åldrande inbyggt kan ju sätta sig med en gammal 486:a med en 15″ 800×600-skärm och försöka få nånting gjort idag!

De flesta datorerna på bilderna ser dessutom ut att ha några år på nacken och jag skulle gissa att många av datorerna kommer från eran då datorutvecklingen var så intensiv att en dator blev gammal på 1-2 år. Det var inte planerat åldrande som gjorde att de hamnade i Ghana, det var för att de var så tekniskt hopplöst föråldrade att de blev mer eller mindre oanvändbara. Idag är teknikutvecklingen på datorfronten inte lika intensiv, vilket gör att en dator för husbehov (dvs lite surf, mail, bankärenden etc) utan problem kan ara till nytta i fem år eller mer och med bättre återvinning (som inte går ut på att dumpa problemet på nån annan) så tror jag ändå att det går att lösa det här problemet med. Det har i vilket fall som helst inte ett skit med planerat åldrande att göra.

Så 44 minuter in så börjar ”dokumentären” knyta ihop säcken och givetvis så kommer man tillbaka till den där glödlampskonspirationen igen. För att skapa nån fin sluten cirkel så får vi se hur Warner Philips (släkting i rakt nedstigande led till original-Philips, han som grundade Philips som var med i den där ondskefulla ”konspirationen” när det begav sig) symboliskt får byta ut en gammaldags slit och släng-glödlampa mot en ny och fin LED-lampa för att visa att framtiden är här. LED-lampan har han själv varit med och utvecklat och återigen hamnar fokuset på extrem livslängd, LED-lampan i fråga är planerad att hålla i 25 år. Någon som vill slå vad om att det kommer dyka upp konkurrenter som tänker konkurrera med kortare livslängd? Ni behöver inte gissa, det finns redan för GE nöjer sig med att satsa på 17 års livslängd.

Nånstans där är det dags fär de där obligatoriska slutsatserna som den här typen av produktioner alltid ska dras med och vissa av dem i den här produktionen saknar verkligen logik. Tex att om transportsektorn tvingas betala sin miljökostnad så kommer tillverkarna automatiskt göra produkter av högre kvalitet. Um, hur man fick ihop det på slutet är för mig en gåta…

Jag är inte emot att transportsektorn tvingas betala för den miljöpåverkan de står för (det skulle, om inte annat, flytta tillbaka mycket produktion lokalt med kortare transporter och fler lokala arbetstillfällen som följd) men om konsumenterna idag väljer billigt skit med begränsad livslängd för att kvalitet kostar, varför skulle konsumenterna plötsligt välja hållbara, och därmed dyrare, produkter om priset plötsligt dessutom drastiskt går upp pga fördyrade transporter?

Det här var nog en av de sämst underbyggda dokumentärer jag sett. Den försöker skyffla över all skuld på tillverkarna och ignorerar det faktum att som konsumenter, väljare och medborgare så är det till syvende och sist faktiskt vi som har det yttersta ansvaret. Företagen kommer tillverka det som efterfrågas och om folk köper billiga prylar så kommer kunderna erbjudas billiga prylar, svårare än så är det inte. I så gott som alla fall finns det redan idag alternativ med bättre kvalitet, men då kostar det därefter! Vill vi få igenom en förändring för ett hållbarare samhälle, fine, det är bara att börja jobba för en sån förändring.

Köp inte en slit och släng-skrivare för några hundra när du ändå vet att den kommer lägga av om några år, köp inte den billigaste tvättmaskinen på marknaden utan ta smällen och satsa på nånting som faktiskt har ett genuint rykte att hålla, köp inte jordgubbar inflygna från Italien, köp inte några produkter över huvud taget utan att först ta reda på företagets miljöpolicy och hur den efterlevs, åk kollektivt om du har möjlighet osv osv osv. När dina konsumtionsmönster ändras så kommer marknaden följa efter enligt tillgång och efterfrågan. Konsumtionssamhället är, till syvende och sist, DITT fel, DITT ansvar och DITT val. Ingen annans.

Om den här dokumentären fått mig att reflektera över något över huvud taget så är det nog mest varför i helvete jag bidrar till att sån här skit får spridning genom att betala TV-licensen. Man lär sig fan mer på att sösurfa på Internet…

45 Responses to Glödlampskonspirationen eller Vem delade ut foliehattar på SvT?

  1. Pingback: Glödlampskonspirationen eller Vem delade ut foliehattar på SvT … | Skrivarfärg

  2. steelneck skriver:

    Wow, vilken svada, bra rutet! Jag såg också ”dokumentären”, men förhöll mig lite skeptisk, jag kunde dock inte sätta fingret på varför sådär direkt. Efter en dag eller två när saken fått gro ett tag så blev min skeptiska ingång bilar. Om det låg någon sanning i planerat åldrande hos de stora företagen så borde det också gälla bilar och alla dess komponenter. Men nu är det ju så att på 60-talet och tidigt 70-tal så var 10 tusen mil mycket och på bilskroten stod mätarna på den tidens bilar sällan över 25 tusen mil, idag är det inte ovanligt med över 40 tusen mil och exempel på över 100 tusen mil är inte helt ovanligt.

    • qeruiem skriver:

      Jag funderade på bilarna med, men vid 4000 ord kändes det som att jag hade bankat hårt nog på den där så kallade dokumentären. Även där anser jag att konsumenterna har ett ansvar! Som du säger så kan bilar rulla rätt långt rent tekniskt och det som, enligt min erfarenhet, oftast har ihjäl dem är rosten!

      Hur länge kan en modern bil gå? Tja, jag pratade med en taxichaufför vars firma hade haft en Volvo 940-limosin. Eftersom det var en limo var det inte möjligt att köra med samma slit och släng-filosofi som taxi oftast annars gör eftersom de är rätt dyra i inköp då de byggs om till limosin för hand.

      Vid knappa 70000 mil rasade automatväxellådan och fick bytas, vid knappa 100000 mil rasade motorn (bensin, inte diesel!) och fick bytas och slutligen vid 120000 mil så började inredningen skaka loss. Då sålde de bilen som köptes av ett mindre taxibolag som renoverade den och sen fick den fortsätta rulla som limosin i taxitjänst!

      En vettigt konstruerad bil utan konstruktionsmissar eller överdrivet insnålad kvalitet (som en del av de där riktigt billiga modellerna ofta lider av) kan gå rätt extremt länge, men det kräver lite mer underhåll än ”det gamla vanliga”. Det kräver att man fixar lack- och rostskador innan rosten får fäste, det kräver att man regelbundet kollar och förbättrar underredsbehandlingen på bilen (speciellt om man bor där det används sånt där förbannat vägsalt på vintrarna!) och över lag kräver det lite mer initiativ än att bara köra bilen till och från jobbet och lämna in på verkstaden när servicelampan tänds.

      Hur många lägger den tiden på sina bilar? Ganska få skulle jag vilja påstå. Det är därför tillverkarna tävlar i extremt långa serviceintervall för kunderna gillar inte att åka till verkstaden, men dagens extrema serviceintervall ökar i gengäld slitaget på tex motor och växellåda så man offrar idag livslängd för bekvämlighet för att kunden vill ha det så! Rent tekniskt är förmodligen redan 2000 mils serviceintervall för långa och 1500 får anses vara något av en smärtgräns, men idag finns det serviceböcker med upp till 3000 mils intervall! Vansinne.

      För att dra en parallell till Sovjetunionen som dokumentären gillade att göra; i Sovjetunionen höll bilarna skitlänge, inte för att de var bättre utan för att det var nödvändigt. Det gick inte att bara gå och köpa en ny bil, först var partiets representanter tvungna att godkänna bilköpet och om denne ansåg att din bil dög för dig så blev det ingen ny bil, sen fick du stå i kö tills den ineffektiva produktionsapparaten lyckades producera och leverera en (förhoppningsvis komplett) bil till dig. Tills dess fick du lydigt göra ditt bästa att hålla liv i ditt gamla vrak så länge det var tekniskt möjligt (eller tills du mutat rätt representant med tillräckligt mycket Vodka).

      Till syvende och sist är det till stor del kundens ansvar. Det är kunden som ställer kraven, det är kunden som har ansvaret för underhåll etc och det är kundens beteende som i slutänden avgör hur långt livsspann en bil får. Ja, och så ska man vara tillräckligt tuff för att våga äga den äldsta bilen på jobbets parkering med… 😉

  3. C Magnus Berglund skriver:

    Planerat åldrande använda i konstruktionssammanhang på alla produkter som använder bärande delar som samtidigt vibrerar. När man dimensionerar en vibrerande balk, en vinge eller ett hjullager, så räknar man på antalet beräknade svängningar och kraften som är inblandad. I dessa sammanhang brukar man göra grafer över hur många antal svängningar innan brott vid en viss belastning. http://hr.wikipedia.org/wiki/Datoteka:S-N_curves.PNG (Tyvärr har de flesta wikipedia-artiklar en graf av aluminium som inte visar hur snabbt den planar ut. Om man i stålsammanhang dimensionerar där grafen planar ut så får man i princip så att grejerna håller.
    Alla ingenjörer lär sig detta och använder dessa grafer! Om normen var att alla produkter skulle vara utmattningsfria, skulle vi oftast kunna använda en tumregel för vilken belastning vi skall räkna på, men vi använder grafen istället. Case closed.

    • qeruiem skriver:

      Man kan ju konstatera att även flygindustrin använder sig av planerat åldrande. Visserligen handlar det planerade åldrandet inom flygindustrin om livsspann på decennier i stället för år (eftersom kunderna, flygbolagen, har det som krav!) men det är ändå ett planerat åldrande!

      Det är liksom praktiskt att kunna förutsäga när det är dags att byta vissa nyckelkomponenter så att planen inte tappar en motor eller ett roder eller så när de är i luften… 😉

  4. Jan skriver:

    Konspirationer eller inte.

    För det första, när det gäller tex skrivarna, som du tar upp har du fel….även där.

    Jag har en idag en billig skrivare som som sagt har den där ”självdödande” funktionen.
    Lyckligtvis, precis som visades i programmet har jag lärt mig hur jag dödar ”självförstöringen” o har sen dess glatt skrivit ut i snart 4 år efter det….utan bekymmer.
    FÖRE denna skrivare hade jag en svindyr modell som kunde skriva ut i A3 o en massa andra finesser som jag inte behövde.Men den tog som sagt livet av sig som den var programerad att göra.
    Poängen är dock att det är EXAKT samma skrivarhuvud i båda skrivarna!

    Skrivarna är alltså idag en IP3000,(från det ena till det andra SVINdyr på Ebay som begagnad då det som sagt går att döda självmordsfunktionen.), den dyra hette IX4000 o var alltså 5 gånger dyrare i inköp.

    Det är alltså ett fullt planerat självmord från Canon som ska få mig o alla andra att köpa mer fast dom inte behöver.Faktiskt.
    Inte ens en lucka behövs, som du pratar om, det enda man behöver är en lite längre pincett för att lösa problemet.

    Hur mycket längre du än skriver kan du aldrig komma ifrån att detta ÄR faktiskt ett fabricerat ”konstruktionsfel” enbart till för att se till att saker o ting inte ska funka längre än att man med jämna mellanrum ska se till att köpa samma sak återigen o återigen…

    Men ok.

    Skriv en ännu längre längre drapa för att förklara att jag inte lyckats använda skrivaren jag redan har…*ler*.

    Nu till en ännu mer lättförståeligare sak när det gäller ”självdöende” produker som medvetet inte ska funka som man/konsumenten vill:

    Jag jobbar på ett företag som jag inte ens vill nämna då detta KANSKE är hemligheter, vad vet jag.

    Dock är vi störst i världen på det vi pysslar med o du tar i saker minst hundra gånger per dag som är tillverkar i det vi tillverkar.(Bla är datorn du sitter vid just nu till 100% tillverkad i materialt från oss…tom från avdelningen jag jobbar vid).
    Lite kryptiskt, jag vet, men så är det faktiskt.

    I alla fall kom det för inte så länge sen en ny bok om företaget. (Vi är snart 500 år gamla.)

    Där beskrivs det tex hur man redan på 60-talet när man fick det första svepelektronmikroskopet förstod HUR förslitningen på ett rakblad faktiskt gick till.
    Naturligtvis gick man rask till jobbet o labbade fram, faktiskt, ett rakblad, (rakbladsmaterial), som i princip var outslitligt.
    Du skulle alltså kunna köpa en rakhyvel den dagen du skulle behöva det o kanske byta ut det i 50-års åldern till ett nytt….som sen räcker resten av livet.

    Det var osäljbart!

    Du kan ju fundera på varför ingen av dom stora som gör reklam dagligen i varenda kanal om häftiga rakhyvlar INTE ville köpa såna material!
    Jag kan faktiskt komma på åtminstone EN orsak till det.O jag vet att du oxå kan det.

    O därför har du fel i din inlaga.Det finns massor av saker som faktiskt antingen har inbyggda livsgränser när det gäller livstiden eller saker som helt enkelt är medvetet byggda med tanke på att inte funka efter ett tag.

    Ha det
    Jan

    PS.

    Utan att nämna var jag jobbar så heter boken ”Som vi minns det” Värmländsk stålindustri under slutet av 1900-talet.

    DS

    • qeruiem skriver:

      Tja, det du skriver är ju inte på något sätt en motsägelse mot det jag skrev om.

      Att det finns bläckstråleskrivare med ”självmordsfunktion” är för att folk köper skit och att det har satt en norm att det är ok att hysta prylar när de ”går sönder” och i stället köpa nytt när det är dags. Vi har en HP. Vi skriver dock ut så lite att den förmodligen inte ens är i närheten av att ha fyllt sin lilla svamp men däremot har vi upptäckt en annan irriterande sak; när patronerna (som har integrerat skrivhuvud på HPs bläckstråleskrivare) blir tillräckligt gamla så slutar de fungera (skrivaren hävdar att det saknas patron i magasinet). Om det är för att de har ett bäst före datum inprogrammerat eller om de helt enkelt är så embarmligt dåliga att patronens elektronik ger upp internt vet jag inte, men det gjorde mig synnerligen upprörd när jag behövde skriva ut en sak och inte hade en reservpatron hemma.

      Lösningen? Jag kommer inte köpa en bläckstråleskrivare igen. 😀

      Jag tänkte i stället köpa en laser, men problemet är att samma typ av billighetsproblematik börjar uppstå även på laserskrivarsidan så nån gång får jag nog försöka luska reda på vid ungefär vilken prisbild etc som skrivarna faktiskt är byggda för att hålla. Det jag skulle vilja ha vore nåt i stil med en sån där klassisk HP LaserJet 4 eller 5 för de är larvigt outslitiga. Nu börjar iofs just de bli så gamla att även de börjar ta slut rent mekaniskt, men en motsvarande begagnad, trogen arbetshäst vore perfekt för mina behov. Vi har ändå börjat beställa från såna där fototjänster på nätet när vi vill ha bilder på papper, för det blir ändå överlägset mycket bättre resultat än en bläckstråleskrivare.

      Vad gäller rakbladen är det en direkt parallell med duPond i min text och jag har sett samma situation i ”verkliga livet”. Jag kan inte för mitt liv komma på vad det var som vi köpte som skulle hålla ”för evigt”, men det var nån sån där vardagspryttel som man byter ett par gånger om året för att de slits ut pga att de är billiga och dåliga (typ en diskborste eller nåt liknande, men det var inte just en diskborste). I alla fall! De dök upp på marknaden, de verkade genuint bra så vi köpte en och vad det nu var höll i åtskilliga år men till slut så slets även den tingesten ut och vi försökte köpa en ny.

      Bara det att de fanns inte längre på marknaden. Puts väck. Förmodligen fyllde de sin nisch av irriterade kunder som var trötta på låg kvalitet och sen sålde de inte mer eftersom de flesta inte ens hörde talas om produkten, tyckte att det inte var värt pengarna eller brydde sig över huvud taget inte alls och i och med det dog produkten.

      Jag såg ett klockrent exempel på sån där kundlig apati (eller slentrian) så sent som för några dagar sen. Man tycker att alla idag borde bry sig om miljön, right? Jag menar, det är ju knappast troligt att det gått folk förbi att vi håller på att paja miljön direkt. Personligen tycker jag också att åtminstone rätt många borde väl känna nån slags empati med folk på andra kontinenter och tex välja fair trade eller andra såna där trevliga märkningar när det finns tillgängligt och prisskillnaden inte är värre än att man kan ta smällen, eller?

      Tops är ju inte en sån där sak som är svindyr direkt. De brukar kosta under 10 öre styck nästan oavsett vilket märke man köper. Jag stod i affären och noterade att jag kunde köpa ”vanliga” tops, ett paket på 200 stycken, för 10:90 eller så kunde jag köpa ekologiska fair trade tops för 12:90, exakt samma produkt med exakt samma förpackning bara att de var snällare mot både miljö och producenter. För mig var valet enkelt; utslaget per tops blir priset så lågt att jag inte ens kommer märka skillnaden så det var förstås självklart att ta ”snälltopsen”.

      Då far en annan kund fram och hugger två stycken ”fultopspaket” för hon har sett den där röda skylten ”2 för 20:-”. Inte en tanke på miljö eller andra faktorer, utan ren stimuli-respons-reaktion att hugga på det billigaste.

      Jag har inte påstått att det inte finns billigt skit som är byggda för att gå sönder. Det jag påstår är att det ofta finns alternativ men att kunderna inte väljer dem för att i slutänden är kunder deprimerande ofta snåla jävlar som fokuserar så hårt på priset att det i praktiken bara är det som spelar nån roll. Ett såntdär ”evighetsrakblad” tex, min gissning är att det av nödvändighet skulle tillverkas i ganska små serier vilket skulle få till effekt att det skulle bli förhållandevis dyrt. Inte sett per rakning eller så, men där i affären när kunden ska välja så skulle prislappen bli högre.

      Då skulle förmodligen rätt många kunder titta på priset, jämföra med de där Gilettebladen som de brukar köpa, konstatera att Gilette är ju mycket billigare och så skulle det bli de där slit och släng-bladen som hamnade i varukorgen lik förbannat.

  5. morphmantheclown skriver:

    Självklart finns det planerad livslängd i många av dagens prylar, men som du säger så är det mycket konsumenten som styr det. Maten håller inte lika länge, för konsumenten vill inte ha bekämpningsmedel och kemikalier, men är samtidigt inte heller beredda att betala för genmodifierat.
    Jeansen håller inte lika länge, för trots att man vill ha de där coola upprivna jeansen, så vill man inte betala för det extra tyg som krävs för att göra det hållbart.

    Sedan har vi också utvecklingsperspektivet. Utvecklingen inom det mesta går framåt med sådan fart att många produkter idag inte kommer ha något värde i morgon. Därför behövs inte heller hållbarhet och det är snarare billiga komponenter än planerat dåliga komponenter som gör hållbarheten låg. En ”modemedveten” person behöver inte de där jeansen nästa årstid, då kommer ju nästa modegrej ut och de skall ju ändå köpa nytt.

    Däremot har ju digitala produkter oftast inbyggda begränsningar i teknologin. En digitalkamera idag som är av en billigare modell har samma komponenter som den dyrare för det är billigare att lägga ner arbetet på att begränsa programvaran än att ha 15 uppsättningar med komponenter i fabriken.
    Det är DÄR vi kan prata om planerad livslängd, då tillverkarna redan skapat den slutprodukt de vill släppa om tre år och fram till dess arbetar de med att begränsa denna produkt, så de kan släppa en nyare, bättre produkt hela tiden. Under tiden kan de arbeta med nästa produkt och lägga upp tre-års-plan för det också.

    Dessa digitala begränsningar finns i allt från datorkomponenter som grafikkort, hårddiskar och USB-minnen till kameror, bildatorer, mobiltelefoner och TV-apparater.

    Hade dokumentären tagit upp detta, så hade jag nog haft lite mer respekt för det, men som det är nu ser jag det bara som ännu en vinklad dokumentär från farbror staten,.

    • qeruiem skriver:

      Där tar du upp en intressant aspekt!

      Borta i USA har det på senare tid börjat komma krav på att man ska kunna reparera sina egna bilar, som en motreaktion mot att dagens bilar ofta är väldigt ”hemliga” med massa ”svarta lådor” som är obegripliga för alla som inte har rätt utrustning. Det är en mycket intressantare protest än de här flummiga konspirationsteorierna. Se tex:

      http://www.righttorepair.org/about/default.aspx

      Här i Europa anser jag att helbilsgodkännandet är en katastrof! Har jag köpt en bil borde jag få reparera och modifiera den på egen hand, givetvis inom rimliga gränser så att den fortfarande är säker för omgivningen etc, men kan jag förbättra en bil så att jag tex kan förlänga dess användbara livsspann så borde det väl i rimlighetens namn bara vara önskvärt? Bilbesiktningen borde, imo, bara kolla att bilen är säker för allmän väg och att avgaskraven följs. Resten är, som de säger over there, ”None of your beeswax!”

      Tyvärr är det ju inte så idag och det gäller även många andra produkter, tex de du tar upp. Många kameratillverkare idag har inte bara stängd firmware i sina kameror, de har dessutom ofta krypterat delar av bildinformationen i de bilder du tar med den kamera du själv köpt! Det anser jag vara fullständigt åt helvete! När jag tar en bild med MIN kamera som JAG äger så är det JAG som har rätten till MINA bilder, inte tex Nikon! Att Nikon anser att de har rätten att hindra mig att använda bilderna som jag vill är fullständigt åt helvete och att inte tex konsumentombudsmannen eller andra glada myndigheter har börjat jaga kameratillverkarna med blåslampa anser jag tyder bara på att de fan inte gör sitt jobb.

      Lika illa är det med telefontillverkare som fortfarande är synnerligen motsträvliga när det gäller vad man får göra med den telefon man har betalt för. Jag hade turen att Cyanogenmod-projektet lyckats reverse-engineera HTCs bootloader så pass att min telefon stödjs. Det har gett min telefon markant längre livslängd (HTC själva har lagt ner supporten för den sen länge), för innan jag lyckades med det så var jag så in i helvete less på min telefon att jag var på väg att byta.

      Nu är det ändå så att telefonen går på knäna ”trots” uppgraderingen till Cyanogenmod (men den fick några månader till i alla fall…) och nästa telefon kommer, som det ser ut just nu, bli en Samsung. Delvis för att deras SIII verkar vara en grymt bra telefon men framför allt för att Samsung aktivt stödjer Cyanogenmod (och har dessutom anställt killen som kallar sig för Cyanogen!).

      http://www.slashgear.com/cyanogen-hired-by-samsung-will-continue-work-on-cyanogenmod-for-android-16171941/

      Det här är en sån där typisk sak som konsumenter kan, och som jag ser det ska, göra! Premiera företag som gör rätt och straffa de som beter sig som as. Rösta med fötterna, helt enkelt. Ja, och så ska man förstås göra sin röst hörd och förklara för företagen exakt hur man anser att de ska bete sig.

      Så länge man fortsätter att slentrianmässigt följa med i slit och släng-tänket är man en del av problemet. Det ansvaret har vi alla, det kan vi aldrig svära oss fria från.

  6. Nils Tenmann skriver:

    ”Lagen om tillgång och efterfrågan” är ett inbyggt fel i de handlingar de människor utför som gör så att idéns logik ser ut att vara meningsfullt hållbar i längden, ja, rent av i all evighet… handlar dessa människor medvetet, nja, vanligen inte eftersom handling vanligtvis är det omedvetet medvetna underlaget i det som uttryckligen sägs göras tillverkat med avsikt… språket är s.a.s ett fängelse för dem som paradoxalt inte vet att det är ett fängelse… med detta sagt, en än gång på annat vis, kan den mentala tvångströjan knäppa upp kostymen och förstå sitt språkbruks handling lite mer ledigt och mindre dogmatiskt…

    Lek med orden… lek att du är en producent av något annat ting… utöver reproducerandet av en bytesvärdedogm… lek som producent av ”något ting annat”, att för dess användbarhets meningsfulla bruksvärde ”efterfrågan” är ”tillgången”… gå till och fråga sedan efter… istället för att spekulera över din arbetsinsats bytesvärde… gör istället det så färdigt du kan och svara an som ansvarig för bruksvärdets mening så gott det går… i det du gör – genom själva verket – något ting samvetsgrant och lämpligt av…

    … alla vet att ”efterfrågan” är en sak och meningen med det en annan historias berättelse…

    … det är inte alltid vi säger det vi menar eller menar det vi säger

  7. MiaM skriver:

    Intressant men jag håller inte med fullt ut. Varför inte bara införa ett system där man för enhundring på ett servicecenter kan få skrivaren upplåst och samtidigt tillverkarens logga borttagen och en stämpel som förkunnar läget inbränd i skalet?

    Jämförelsen med NY före bilismen håller inte fullt ut heller eftersom den pratar om läget 1880. Kom igen och jämför med de år då den elektrifierade spårtrafiken slagit igenom men före bilismen verkligen slagit igenom.

    Det är också rätt nyliberalt naivt att bara skylla på alla enskilda inivider i egenskap av konsumenter. Likaväl som vi idag förbjuder glödlampor så kan vi också förbjuda skrivare som inte är avsedda att hålla tillräckligt länge. Om det nu skulle ske ett bautakliv teknikmässigt på skrivare så må det väl vara hänt, hittils har utvecklingen inte direkt gått med så mycket mer än snigelfart.

    Kritiken mot strumpgrejen håller extra dåligt eftersom folk redan idag har koll på kvalitetsskillnader mellan olika strumpfabrikat. Den med lite koll köper hellre strumpor på t.ex. Twilfit än H&M (eller så sitter ett äldre kvalitetsintryck kvar?)

    Det vore för övrigt intressant att se vad du har att säga om att det i Tyskland fortfarande rullar en del sovjetiska dieselelektriska lok, speciellt i relation till att det är väl i stort sett bara f.d. Västtyskland som envisats med hydraulisk drift på serieproducerade lok i nån större utsträckning.

    Frasen ”fabrikerna var hopplöst föråldrade med nedslitna maskiner, de producerade undermålig kvalitet som bara accepterades i ett totalitärt samhälle som inte visste bättre och kunde helt enkelt inte hävda sig i en fri konkurrens.” blir rätt löjlig om man tittar på dels konsumentprodukter som kostar så lite att det är värt att chansa på att köpa något av nyfikenhet (en burk inlagd gurka t.ex.) och dels produkter som produceras för andra företag. Än idag kan man köpa samma sorts gurkor, cigaretter o.s.v. som på DDR-tiden, och folk köper också sånt. Jämför cigarettutbudet i olika delar av Berlin, där finns muren kvar. Likaså finns tillverkare som säljer till andra företag kvar, t.ex. VEM som tillverkar elmotorer eller bil-el-tillverkaren FER som numera är uppköpt och ingår i en större koncern.

    Transportsektorlogiken håller, om större andel av en varas pris går till transporter så kommer en kvalitetsförbättring utgöra en mindre procenttuell prishöjning än idag.

    Dokumentären må vara tveksam men motargumenten är inte heller alltid så klockrena.

    • qeruiem skriver:

      Som du vet är Piratpartiet för att information ska vara fri och jag har redan gett exempel på en, i mitt tycke, mycket bra utveckling i USA där man kräver att ägarna ska ha tillgång till information om de bilar de köper att de kan laga dem själva. Såsom hacker ser jag gärna att samma sak gäller andra saker, tex att grafikkorttillverkare ska tvingas publicera specar som gör det möjligt för Linux, BSD mm att göra vettiga fria drivare utan att först reverseengineera de officiella, slutna drivarna. Att tex reparera trasiga produkter eller se till att sköta underhållet för att maximera livslängden på en produkt är också ett sätt att ta ansvar för sin del i slit och släng-samhället.

      Jämförelsen med den elektrifierade spårtrafiken håller inte heller helt ut eftersom bara delar av just USA hade ett vettigt elnät före 1920. När T-Forden lanserades 1909 var det inte bara en bil, det var också en portabel transportkälla som tex användes för att driva jordbruksmaskiner, pumpar för gruvor och även för att producera el på platser som ännu inte fått ett utbyggt elnät. T-Forden var inte bara ett transportmedel, det var ett första steg mot ett effektiviserat och mekaniserat jordbruk mm. Spårvagnar, tåg, bussar etc är delar av samma utveckling som drev fram privatbilismen och jag ser dem snarare som komplement än som konkurrerande tekniker

      Att kalla mig för nyliberal för att jag hävdar att medborgaren har ett personligt ansvar är ett skitargument som jag underkänner rakt av. Är tex inte producenten också medborgare med samma ansvar, eller ser du producenterna och ägarna som särskilda från resten av samhället på något magiskt sätt? Du får nog ta och ta reda på lite mer om vilka politiska värderingar jag har innan du kommer dragandes med tröttsamma slentriananklagelser.

      Förbudet mot glödlampor är ett idiotförbud. Till att börja med är det fortfarande är tillåtet att sälja armaturer med tex E27-hållare (där LED och lysrörslampor ofta har fel form för att ge korrekt ljusbild) men det är förbjudet att sälja reservdelar till existerande armaturer. Fullständigt vansinnigt eftersom det i många fall tvingar igenom ett byte av existerande, men fullt fungerande, armaturer vilket är ett stort resursslöseri i sig. Förmodligen större än den energivinst man gör genom att förbjuda glödlamporna, speciellt som LED och lågenergilampor kräver mer energi och en hel del miljöfarliga ämnen (kvicksilver, flamskyddsmedel, tungmetaller etc) vid tillverkningen. Jag är inte övertygad om att beslutet faktiskt var bra för miljön, i bästa fall var det ett nollsummespel…

      Vad gäller strumpor så gäller samma sak där som överallt annars; när nånting (strumpor, bläckstråleskrivare, bilar, whatever) blir för dåligt så reagerar folk genom att köpa nåt annat. Problemet, som jag ser det, och min primära kritik mot ”dokumentären” är att det är så lätt att skylla på tillverkarna och att de skulle ha nån slags hemlig agenda. Om vi bortser från uppenbara dumheter som kartellbildningar (som faktiskt, trots allt, är olagliga) eller Apples dumheter med inbyggda batterier så är det trots allt så att de flesta tillverkare anpassar sig till marknaden. Det hjälper inte att göra den bästa produkten på marknaden om alla bara kommer resonera att ”Det är för dyrt”, ”Det är för okänt” eller nåt liknande, då konkar du hur bra produkt du än har gjort. Trust me on that, jag har upplevt det högst empiriskt. Det lönar sig helt enkelt inte att vara bäst, det gäller att hitta den där balansen mellan bra och billig så folk inte blir för upprörda vare sig över bristen på kvalitet eller över det hutlösa priset. Och där anser jag att en stor del av ansvaret ligger hos köparen!

      Vad gäller Sovjettidens lok så kontrar jag med att det fortfarande flyger DC-3:or i reguljär drift. De tillverkades mellan 1936 och 1942 och har visat sig vara väldigt robusta och slitstarka. Ibland blir det helt enkelt rätt.

      Många av Sovjettidens fabriker var väldigt omoderna och mycket av tillverkningen i forna Sovjetimperiet var väldigt mankraftintensiv med många manuella moment. När lönerna efter murens fall började stiga så blev produktionen helt enkelt olönsam och fabrikerna kunde inte hävda sig. Vissa industrier klarade sig förstås bättre än andra, men många fabriker var dödsdömda redan från dag ett. Ett skräckexempel är tex Trabant vars väntelista gick från månader (möjligen tom år?) till noll så fort muren rasade, de forna östmedborgarna började snabbt köpa begagnade bilar från väst i stället eftersom de var så otroligt mycket bättre. Det gäller förstås inte alla, ett exempel på motsatsen är Kostov Motors i Bulgarien som tillverkat elmotorer både före och under Sovjettiden och som idag nog får anses vara en av de ledande tillverkarna av motorer för tex truckar och andra elfordon.

      Jag tror fortfarande att en ökad transportkostnads främsta påverkan kommer vara att kunder kommer välja lokalproducerat snarare än bättre. Jag ser iofs inte detta nödvändigtvis som dåligt på något sätt, snarare tvärt om, men jag är väldigt skeptisk till att detta skulle leda till högre genomgående kvalitet bland de varor som erbjuds kunden. Dagens långväga transporter är knappast speciellt bra för miljön så högre transportkostnader kommer definitivt kunna ha positiva effekter, men inte de som påstås i programmet.

  8. Mattias Karlsson skriver:

    SvT’s Dokument Utifrån gör inga egna dokumentär-filmer, det ända dom gör(om något alls) är att lägga på en svensk speaker-röst istället för original-rösten.
    The Light Bulb Conspiracy är skapad av Cosima Dannoritzer.
    D.v.s. SvT’s journalistiska förmåga är mer begränsad än du påpekar.

    • qeruiem skriver:

      Jo, man tycker ju att SvT i alla fall borde kvalitetssäkra det de köper in. Fast programmet kanske var billigt…? 😉

      • Mattias Karlsson skriver:

        Packet-erbjudande på indie-dokumentärer kanske?

      • Sture skriver:

        Och följer man resonemanget ovan så köpte de billig skit med väldigt kort hållbarhet, d v s från den 13 maj till den 28 maj då inlägget skrevs 🙂

  9. Pingback: Demokrati 2.0: Politik och religion och det därmed att ”välja sida”… « Sverige är inte världens navel!

  10. mercadee skriver:

    Men, hur är det, har fler stött på exempel på livslängdprogrammerad elektronik? Många av oss har div. apparatur som är >50 år gammal. Nog kan man hitta kvalitetsbrister men i så fall inget som man planerat att vara dåligt. Kompromisser är en helt annan sak.

    • qeruiem skriver:

      Sorry. Missade att den här kommentaren hamnat i det automatiska spamfiltret.

      Jag tror det är en prisfråga. Det går att köpa bra, hållbara saker idag med, men då för priser som få tyvärr är beredda att betala. I flera fall blir de bra produkterna utkonkurrerade av lågprisalternativen (och därmed oftast också lågkvalitetsalternativen) och så försvinner sakta möjligheten att köpa de där sakerna som håller en livstid.

      Finns ju en orsak till att proffsmärkena vad gäller verktyg kostar så jävla mycket att inte en jäkel är beredd att betala för dem privat. Finns också en orsak till att proffsen ändå betalar de där brutala priserna trots att det finns ”motsvarande” för en spottstyver på Biltema, Jula, Rusta etc. 😉

      Begagnade proffsprylar håller i princip alltid ofantligt mycket längre än en sprillans ny containerlast noname-prylar från Kina krängd via Biltema, trots att de ofta redan har många år på nacken. Framför allt brukar det finnas reservdelar så man kan fräscha upp dem igen om man bara vill/orkar/kan.

      Det som är lite lurigt är att många även kända tillverkare av semiproffsprylar idag börjat kränga billigt skit med sitt namn ditklistrat i ett desperat försök att hålla sig kvar på marknaden. Jag har tyvärr sett allt fler exempel på det de senaste 10 åren…

      • Nils Tenmann skriver:

        Hilti var grejer det och fortfar väl relativt att vara det, vad jag förstår… Würth solde in sig i mitt medvetande som ”fiffigt” lagersystem med kartong å rack och regelbunden påfyllniingsansvar med deras skruv å spiksortement… handverktygen var det lite så å si med… tills de kom med produkter från Panasonic, ett bat.- lit.- drivet borr&skruvdragarsett som satt ergonomiskt lätt å bra i handen och sa, ”att innankromet var det samma som Hiltis, fast till lägre pris”… de höll liksom dragarn den kvalité de lovade… då, för ett antal år sedan, hur det blivit vet jag inte… utan att vara säker på saken… var förklaringen att Panasonic köpt upp Hilti… vad kan vi förvänta oss av detta framöver?

        Elu hade bra handverktyg innan bat.drivet dök upp på marknaden… de köptes vad jag vet av Der Welt som knallade in gult som faan med buller å bång i mitt medvetande… mycket robusta grejier om än lite efter ergonomiskt i jmf med Hitackis prylar… jag höll mig kvar till de senare och Marhitas produkter som jag vant mig vid som bra grejer… det finns ju ett spann här som beror på vilka ändamål som ska lösas i knoget… Hilti är Hilti för de lite större jobben och kostar ju efter sitt ”adelsmärke”… Men klagomålen i allmänhet på Der Welt har i min omvärld ökat från ”skit – en ryckning på axeln”… AEG och Millwuki kämpar i min värld i bakgrunden…

        Två frågor… batteriutvecklingen… jag brukar rekommendera ”Svensson” att överväga köpet, ”skitens” batteri tar slut snabbare förutom att de i allmänhet är klenare och apparaterna klumpigare i handen… bättre kvalité kostar… och batterierna tar slut visserligen senare men ändock… överväg bekvämlighetens värde mot sladdrivet i förhållande till hur ofta du har bruk för verktyget… litet bruk kan tala för sladdköpet och billigt skit till lågt pris, så får én se vad framtiden har att säga i en ny bedömningen… kvalitétsgrejer har alla fördelar för stunden men det kan vara synd att de bara ligger om det är långt mellan stunderna… vad kan man nu säga relativt detta… om man känner till batteriutvecklingen… har du ngt att tillägga eller precisera i förhållande till det du redan sagt om batterierna??

        Jag kan inte ”köpa” dina argument för att det inte finns handlingar inom ”systemet” av produktframställningar av bruksvaror som inte laborerar och manipulerar med livslängdskalkyler omedvetet/medvetet och medvetet… det finns t.ex många bruksprodukter som ingår som insatsvaror inom ”tjänsteproukter” där marknaden för insatsvaran mer eller mindre är monopoliserad… rent allmänt… har du en marknadsandel för din produkt som är eller närmar sig monopolläget… vad måste du göra för att öka omsättningen och vinsten om inte börja rationalisera… rationaliseringskalkylerna i sig är oftast ett medvetet förgivettaget tänk/verktyg i omedvetet handlande… i det stora hela vet vi aldrig vad vi gör förrän vi gjort det och det är inget vi kan göra så mycket åt förrän vi blivit medvetna om att det är problematiskt… vi är alltid medvetna mer eller mindre uttömmande OM något… och det som går som smort leder inte till att vi skiljer det vi är medvetna om från medvetandets inriktning på objektet. Men själva inriktandet för sig blir vi medvetna om när det är något problem med objektet dvs jag menar att din argumentation rör sig på ”ytan”, i varornas cirkulationssvär liksom nationalekonomins modellvärld. I modellen där ett skoföretag tillverkar skor, för att människor gärna går omkring med skor och köper skor, är företagsamheten yta uppenbar för alla – de tillverkar skor och skor är verkar då uppenbart vara företagets inriktning…

        Men Skoföretaget AB… tillverkar skor bara som en insatsvara i AB-företagsamhetens inriktning, att på bästa sätt förvalta aktieägarnas insatsvara på bästa sätt – vilket inte alltid men ofta går ut på att göra mer pengar av insatta pengar… nu vet vi ju att det finns skofetischister, vilket de inte var födda till att nödvändigtvis bli men av anlag och yttre omständigheter blev Inget fel i det… om inte alla skorna är i ormskin tycker djurvännerna. Sannolikt har fetischisten massor av skor i god livslängdskvalitet, vad beträffar materialets hållbarhet i förhållande till gångbara meter på normal trottoart underlag utan regnväder. Men få av dessa skor i garderoben har längre något bruksvärde för fetischisten eftersom deras moderiktighet gick ut i fredags. Normalbruket kanske håller lite längre för dem som inte är så ombytliga av sig ens vad strumpor gäller. Obrukliga skor finns det gått om som mycket annat skit som finns…

        i tendensen mot att alla bruksvärden underordnas bytesvärdet i att kunna bli utbyttbara eller förbrukade kvantitativt, i omsättningsvolym till antale och/eller hastighe genom bättre kvalitativa värden som funktion, livslängd, ergonomi, design, status, tillhörighet och egenheter, hälsa, natur-och arbetsmiljövärden är en paradox och ett mänskligt existentiellt problem som vi inte kan ”kunda” bort… med mindre än att som enskilda människor sluta vara kunder i olika enskilda fall…

        Enskilda företagare kan som människor sluta vara Företagare och bli tiggare om de tycker att all tillverkning av bra bruksvärden inte uppskattas efter förtjänst i nedlagd möda för att göra så gott man kan för andras bruk av det man gör … Men som människor kan vi också, lite till mans och kvinns, börja företaga oss att gemensamt välja bort den uppenbart myckna skit vi gör… de gemensamma formerna för det är mycket lättare att finna vägen till än att omvänt ägna sig åt att peka på den rätta vägen… lagom är där en tumregel framåt sett… skiten visar sig mer uppenbart för oss när vi gjort ifrån oss, så att säga… t.o.m direktörn vill ju ha miljödebatt när skiten faller på hans hatt..

        • qeruiem skriver:

          Vad gäller batteriprodukter säger jag bara lithium, ingen annan batterityp kan mäta sig med de batterierna. Vi har numera en grästrimmer, häcksax och sticksåg som går på lithiumbatterier och det är rätt brutalt klös i dem. Visst, röjsågen med 2-taktsmotor är rätt mycket piggare på att trimma gräs så ska man köra stora mängder segt ogräs är det den som gäller, men för att trimma gräskanter och ta småskit är den batteridrivna mycket mera bekväm att släpa ut. Kräver ju inte hörselkåpor eller andra förberedelser heller.

          Cirkelsåg med batterier går förvisso numera att använda (åtminstone om man har två batterier och snabbladdare) men de är klenare än sladdvarianterna, vilket iofs uppvägs i alla fall delvis av att de är smidigare och att man slipper sladden. Batteridriven kedjesåg funkar väl mest bara bra för arborister, men de är desto gladare för att de slipper försöka rycka igång en bensinare på hög höjd. Det är definitivt inget att stå och jobba med någon längre tid och tex kapa upp ved med.

          Själv har jag en 2 kW elkedjesåg (med sladd, då) och den jäkeln är det rätt bra krut i plus fördelen att man kan stå i vedboden med den utan att bli ihjälgasad. För seriös skogsröjning är den dock inte så mycket att hurra för, dels för att den kroknar nånstans när stammarna går över decimetern och dels för att det brukar vara ont om eluttag i skogen.

          Så verktyg som oftast jobbar korta pass (typ skruvdragare, sticksåg mm) är batterier idag fantastiskt effektiva, för verktyg som man kör mer kontinuerligt (typ kedjesåg, slipmaskiner etc) är det nog bensin eller sladd som gäller för att man inte ska bli galen på batteribytena.

          • Nils Tenmann skriver:

            Delar din erfarenhet i stort… trädgårdsköret förutan, blomlådorna blev inte av i år heller på balkongerna… på fronten mineralpeakar… inget nytt? i sak eller i övergripande relektion?… Ja, du hade väl sagt något i så fall… ta det inte som en uppmaning…stressa inte, menar jag.

  11. Pallas skriver:

    Konsumentmakt. Fint. Bra. Eftersträvansvärt. Liberalt. Har bara två invändningar: 1) jag vill inte, 2) jag _orkar_ inte.

    Jag är inte en 100% funktionsduglig människa. Min ork går åt till att, enligt arbetslinjen, jobba och försörja mig och mina barn. Jag orkar inte sätta mig in i och utvärdera alla inköpsval jag måste göra, delvis på gund av mitt handikapp. Jag tycker det är rimligt att ställa (stora) krav på tillverkarna, eftersom den mänskliga psykologin ser ut precis som du beskriver. Med eller utan funktionshinder.

    • qeruiem skriver:

      Jups. Jag vet. Ingen hinner sätta sig in i allt och det är där det blir så mycket viktigare med bra kommunikationer och forum där man tex kan fråga ”Jag funderar på att köpa X, är det ett bra val?” eller ”Jag behöver en Y, vad borde jag köpa?”.

      Det har hjälpt mig åtskilliga gånger, för, ärligt talat, ingen orkar sätta sig in i alla de inköp man gör…

  12. Ekologen skriver:

    Intressant, men jag saknade kommentarer kring programmet som personen i filmen laddade hem för att nollställa det hemliga chippet som man hittade i skrivaren och som var orsaken till att skrivaren slutade fungera. Filtret trodde man ju först på, men sen hittade man chippet, lyckades hitta ett nollställarprogram på internet, nollställde och sen fungerade skrivaren igen, som om ingenting hade hänt. Hur tänker du om detta?

    • qeruiem skriver:

      Nu var det ett tag sen, men…

      Den typen av skrivare är extremt prispressade. Ett sätt att spara pengar är att handikappa skrivarna genom att göra dem till engångsskrivare, bokstavligt talat, eftersom man vet att de flesta hemmaskrivare skriver ut så himla lite att det inte är ett problem (de hinner gå sönder eller kastas ut av andra skäl innan svampen är full).

      Marknaden (dvs konsumenterna) verkar också acceptera det. Många jag känner som köpt skrivare har köpt antingen en billig bläckstråleskrivare för de skriver ändå inte ut så mycket, eller så har de grävt lite djupare i plånboken och köpt en mindre laser om de anser att textkvaliteten är viktig eller för att de skriver ut regelbundet.

      Så är det dåligt att bläckstråleskrivarna har ett distinkt livsspann och att de slutar funka efter det? Tja. När många köper en bra-att-ha-skrivare eller köper datorpaket med skrivare ÄR, trots allt, priset en primär sak folk fokuserar på. Om man i det läget bygger in bättre kvalitet eller livslängd än vad folk är beredda att betala för så slipper du vara med och konkurrera och då har du ingen marknad. Att säga att det är dåligt att skrivare tenderar att vara engångs är lite som att säga att det är dåligt att folk är snåla. Orsak och verkan…

      I slutändan är det ändå en fråga om tillgång och efterfrågan. Det FINNS skrivare med, teoretiskt, oändlig livslängd, men då kostar de inte 300-400 spänn heller, i alla fall inte nya. Vill man ha en billig och bra skrivare som är snudd på outslitlig så rekommenderar jag tex begagnade HP LaserJet 4 eller 5, fantastiska arbetshästar gjorda för att stå i kontorsmiljö och dagligen skriva ut luntor med papper. Fast då klarar de text och enklare grafik och det där med färg kan man glömma.

      Där faller intresset för många; trots att (billiga) bläckstråleskrivare skriver ut bilder rätt kasst är det ändå en finess många vill ha, så de tex kan skicka bilder på barnbarnen till mormor och morfar. Att det finns nättjänster som gör ett mycket bättre (och ofta billigare) jobb spelar ingen roll, då blir det så jobbigt att det inte blir av.

      Så det är förstås enklare och bekvämare att köpa den där 300-kronorsskrivaren i ett varuhus, även om det innebär att man blir upprörd när den där plastiga skitsaken slutar funka… 😉

      • MiaM skriver:

        Men ska marknaden få bestämma över skrivare fritt, när vi av förklariga skäl har förbud mot t.ex. skitdåliga bilar som förstör miljön?

        Släng på en fet pant (eller straffskatt) på bläckstråleskrivare och lagstifta om krav på t.ex. fem års garanti eller att konsumenten måste skriva under ”jag har förstått att patronjävlarna torkar hela tiden” för att få köpa bläckstråleskrivare, så kommer laserskrivare bli folkskrivare. Win-win…

  13. Pingback: Vem är “Marknaden”? « Full Mental Straightjacket

  14. Staffan skriver:

    Hej hopp, tänkte bara tillföra min lilla del i det hela. Den hundraåriga glödlampan tros vara en 30 wattare men den drar för tillfället bara 4 watt. Alltså har koltrådens motstånd höjts kraftigt vilket förklarar att den fortfarande fungerar. Gjorde en uträkning på förväntad livslängd på en modern 60 wattare för 230 volt som kopplades in i USA med 120 volt. Den skulle dra drygt en fjärdedel så många watt, 16, och få en förväntad livslängd på närmare 100 år. Körde man den på närmare en åttondel, som centennial light drar, kan vi börja prata om en livslängd på millenier.

    Ljusutbudet blir förstås horribelt dåligt och elkostnaden för varje lumen går i taket. Men den håller.

    • qeruiem skriver:

      Känns fullt rimligt tycker jag. Det är inte direkt så att den där lampan lyser sådär bländande jämfört med den modernare belysningen och jag misstänker att med rörljusen släckta lär den nog knappt ge nåt ledljus att tala om. 🙂

      Undra om det är typiskt för koltrådslampor att tråden inte brinner av utan att de sakta lyser allt sämre? Du råkar inte veta det? *nyfiken*

  15. Roger Falk skriver:

    Ärligt talat har jag läst lite strött i din text men utan att fatta vad din poäng är. Vanligen brukar jag kunna se det utan att lusläsa en hel text. Typ i början eller slutet av texten. Kan du sammanfatta din poäng i en mening?

    • Nils Ivar tenmann skriver:

      ”Tvenne lagar styra detta liv, förmågan att begära är den ena tvånget att försaka är den andra. Adla du till frihet detta tvång”… ungefärlig så i två meningar, i fri översättning som tolkning och åsikt…

    • qeruiem skriver:

      Det finns ju en TL;DR-version överst i texten. Den är visserligen på två meningar, men den borde inte vara svår att förstå. Ännu kortare TL;DR-version:

      ”Glödlampskonspirationen” är en av de sämsta dokumentärer jag sett och ren jävla foliehattskonspiration utan något som helst journalistiskt värde.

  16. Sellepett skriver:

    Underbart!
    Ikväll, 2012-11-14, skall jag på en middag med något så ovanligt som tema, och temat är Glödlampskonspirationen. Tror 90 % håller med filmens budskap. Jag tänkte ta en annan ståndpunkt och hävda motsatsen. Själaglad när jag hittade den här tråden. YEZ!! Printa ut, stryka under, och sen klinga i glasen och börja….. Fan vilket liv det kommer bli. Tror alla är olika former av proggare från tiden det begav sig. Jag kanske får stryk….

    • Nils Ivar tenmann skriver:

      ”Från tiden det begav sig…”… ha lite koll på skillnaden mellan din förutfattade mening om den tiden och vad du får höra till middagen ikväll… med livslång erfarenhet av anställningar inom industri (flyg, bil, el å tele), hantverk inom byggbrancherna kan jag vittna om att måttet på dugligt arbete har varit; att göra det som ska göras så fort jag bara kunde och inte lägga ned tid på att göra så gott jag kunnat… kan man sin sak, vet man hur ett fuskverk går till utan att det uppenbarar sig som ett personligt ansvar… omoralen och den bristande kvalitén är inbyggd i MTM-metoden och därtill kopplade ackordslöne-nedpressning… det visste den industrielle profitjägaren och fordismen krävde sina övervakande förmän och inbyggda kontrollrutiner… Arlandaexempel på 60-talet: Inga personliga handverktyg i overallerna, varje ackord stämplas först in, sedan kö vid verktygsförådet för uttag av behöriga verktyg, sedan jobbet var utfört påkallande av kontrollant, väntan, godkänt, återlämning av verktyg, kö och därpå först utstämpling av ackordet… tror du mekanikerna inte hade egna verktyg och risken att de tappade något av dem på olämplig ställe inne i en vinge inte fanns… tror du att en kontrollant kröp in i vingen för att kontrollera att smörjnipplarna bar spår av påfyllning… De inbyggda systemfelen till trots fungerar flyget relativt väl i dubbelmoralens bokföring av bruksvärde kvaliténs underordning bytesvärdekvantiténs tillväxt…

      En gammal proggare, som jag, menar att ”planekonomin” i vår tid är långt mycket mer utvecklad än den någonsin varit tidigare i världen och moralen är där efter den vi förtjänar på marknadens omskrivning av behov till begärets efterfrågan… Vi förtjänar en bättre moral…. en som tillåter oss göra så gott vi kan i första hand istället för så fort vi kan… lagom till återväxten laget om… marknadens ”osynliga hand” kan bli synligare genom en viss personligt allmän återhållsamhet… vad dukades fram på bordet… mat som producerade ännu mindre drickbart vatten runt om i världen, mat som producerar än mer oätliga maneter och döende koraller i haven…. du överlevde väl kvällen i alla fall, antar jag

    • qeruiem skriver:

      Sååå, hur gick det? Överlevde du middagen? 🙂

      • Nils Ivar tenmann skriver:

        Nu börjar jag bli orolig över hur det står till med Sellepett ? Var det månne höna på meyn?

        I väntan på ett livstecken från Sellepett har jag avlyssnat en programserie på nätet som svt kulturadio sänt i tre delar: ”Människan & Maskinen”… ”Minnet” – ”Mätning” – ”Magin”.

        Bortsett ifrån att jag helst talar om Retoriken som den momentant sammanfattande och vidaregående handlingens personliga självreflektion över den egna andedräktens uppgång och infall i och med det allmänna medvetandets utveckling , som det fjärde, men frånvarande inslaget i programserien, rekommenderar jag alla som följer den magiska viljans frigörelse av fantasin från modernismens glödtråd genom nedsläckningen av upplysningens livslängd i den här tråden av det post-postmodernistiskt digitala landskapet, att i händelse det inte redan är avklarat, via nätet ta del av denna redogörelse av teknologins pågående halshugg i moraliteternas hönsgården.

  17. ralekk skriver:

    Kvalitet och pengar har slutat gå hand i hand för länge sedan. Tanken att det skulle vara så är felaktig, det är mer lönsamt att sälja dyrt skit än billiga bra produkter.

    Jag har bland annat jobbat på ett större börsnoterat företag som förser många butiker/myndigheter/installatörer och bygghandlare i Sverige med ljuskällor (lampor) av olika typ. Kort svar, ja det är en skillnad i kvalitet/livslängd vissa billiga lampor håller betydligt längre än dyra märkeslampor. (Ibland fick vi in sändningar med billiga lampor som var enormt överlägsna alla märkeslampor, men dessa försvann från fabrikerna som tillverkade dom. Varför kan jag ej svara på.)

    Sen om det är en konspiration/kartell eller vad man vill kalla det spelar inte så stor roll, företag existerar främst för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det är deras syfte. Dvs i förkortningen så dålig kvalitet att kunden fortfarande tycker det är acceptabelt och så dyrt pris att den tycker att det känns som att det är kvalitet som köps. Dvs sälja produkter som är så billiga att tillverka som möjligt så dyrt som möjligt. Det är logik från ett företags perspektiv.

    Alla ni som vet vad man betalar för någon när man beställer in stora sändningar från en fabrik ser på det pris man betalar att det definitivt går att skaffa bättre kvalitet och ha samma pris till sina kunder. Exempelvis att göra en liten plastlucka eller något till en skrivare för att göra livslängden bättre skulle kosta någon enstaka krona på sin höjd. Kanske ett påslag till kund på 5 kr…

    • qeruiem skriver:

      ”företag existerar främst för att tjäna så mycket pengar som möjligt”

      Inte riktigt sant. Ja, det är tyvärr vanligt att företag får nåt slags abstrakt intresse att maximera vinsten (speciellt om det är ett företag med aktieägare) men jag vet om flera företag som har helt andra mål i verksamheten. Min egna firma driver jag tex uteslutande för att jag trivs med att inte vara anställd, i alla fall än så länge. Så länge jag kan leva drägligt och har kul att lira eget så tänker jag fortsätta. Hur mycket pengar jag drar in skiter jag faktiskt i så länge det är tillräckligt.

      Jag är inte heller ensam och jag vet flera som även har anställda som har liknande åsikter, fast gemensamt för dem (oss?) alla är väl att det inte direkt handlar om multinationella företag med tiotusentals anställda och high-shot VDs som inte sett verksamheten annat än på papper, men då ska man komma ihåg att (om jag inte minns tokigt) mer än hälften av alla anställda i Sverige jobbar på relativt små företag med 500 anställda eller mindre sä förmodligen jobbar ändå en försvarlig andel av alla knegare i Sverige på företag vars primära mål faktiskt inte är vinstmaximering.

      I alla fall kan man ju hoppas det…

  18. Per Lundberg skriver:

    Intressant artikel men du går alldeles för långt i din tro på konsumentmakt och lämpar över hela ansvaret på konsumenten. Det är helt orimligt att varje konsument vid varje valsituation ska kunna vara helt insatt i allt som rör produkten och produktionens alla verkningar och därefter väga den mot alla möjliga alternativ. Det fungerar inte ens i teorin och även om det skulle göra det vilar resonemanget på det felaktiga antagandet att människor alltid gör rationella val.

    • qeruiem skriver:

      Hur ska det annars funka då? Jag vet inte om något alternativ som ens har en spottloska till chans att fungera bättre.

      Idag har vi ändå större chans än någonsin att göra personliga val i och med hur enkelt det är att kolla recensioner på siter etc. Bara en så enkel sak som att man tex på ebay kan betygsätta säljarna så andra vet att om nån har nittihögt procent positiv feedback och en försvarlig mängd som handlat med dem så kan man nog utgå från att det är reko snubbar som säljer vettiga prylar. På många websidor kan man även recensera det man köpt och i alla fall de webhandlare jag frekventerar verkar inte censurera dåliga recensioner så jag tycker ändå att det finns hopp.

      Men visst. Alla kommer inte orka bry sig. Their loss. Kanske lär de sig att bry sig lite mer när de gått på några nitar? Annars får de väl helt enkelt stå ut med att fortsätta gå på nitar…

  19. Henrik Perrin skriver:

    Jag har läst större delen av inlägget och en del av kommentarerna. Inlägget och dess försvar mot kritiken den får är i mina ögon naivt. Rätt och slätt och på alla plan. Men visst man får tro på vad man vill som tur är.

  20. Henrik Perrin skriver:

    Kolla upp om t ex att återställa chipen i toners. http://www.reportsfromearth.com/155/designed-to-fail-planned-obsolescence-in-printers-tricks-to-fix-them/
    Fråga: vart finns det epsontoners som inte har det här chippet? Jag vill gärna veta det så jag kan få betala mer och valuta för mitt goda humör.

  21. Fattar inte den här artikeln alls…
    Det är väl klart att man gör beräkningar på hur länge grejer får hålla… Det är ju en avvägning bland många saker för att få nåt att gå ihop ekonomiskt. Konspirationer sker konstant. Karteller kallas de ibland. Finns det pengar i nåt så kan du räkna med att det finns en konspiration för det 🙂 Inget konstigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: