95 teser – del 16: Already, companies that speak in the language of the pitch, the dog-and-pony show, are no longer speaking to anyone.

En gång i tiden var reklam obligatorisk. I alla fall viss reklam. Gick man på bio kom de flesta i tid, inte till filmen utan till reklamen, kanske inte så mycket för att man faktiskt ville se reklamen som att det var lite skamligt att komma sent. När man åkte buss eller tåg fick man fördriva tiden med att tex läsa en bok eller spela sällskapsspel, men det var lite mer bökigt att läsa en bok när man väntade på tåget eller bussen och att dra upp en kortlek och lira lite skitgubbe i busskuren var knappast speciellt praktiskt. Eller när man väntade på att en polare skulle dyka upp, en polare som missade bussen och nu skulle bli några minuter sen och det därför uppstår några minuters passivitet eftersom det inte fanns något sätt att veta när polaren skulle dyka upp utan man fick anta att denne i alla fall var på väg.

Man väntade. Man var inte upptagen med något. När man väntar utan att ha nåt bättre för sig så är man mottaglig för distraktioner, reklamfilm innan spelfilmen, reklam mellan nyheterna och den där väderprognosen som man inte ville missa så man led sig igenom den infantila reklamen bara för att få veta hur man skulle klä sig dagen efter, en reklamposter i en busskur, reklam på sidan av bussarna som passerade på andra sidan, en matte vars hund pinkar på en lyktstolpe; nånting. Ett passivt iakttagande av världen där reklamen har en nisch där den kan bryta in och stjäla vår uppmärksamhet för en stund. Erbjudanden i affärernas skyltfänster. Blicken flackade mellan distraktioner, nånting att studera så att lite mer tid rann på. Utan att kanske mena det så blev man därmed mottaglig för dessa enkelspåriga budskap om någontings förträfflighet; enkla budskap som helst också ”satte sig” i skallen just för att de var så banala att det var svårt att värja sig.

Tekniken ändrade på allt det där. Med walkmans blev man onåbar för de glada reklamjinglarna i affärerna, VHS gjorde det möjligt att spela in och i efterhand snabbspola den enerverande reklamen, digitalboxarna gjorde det möjligt att spela in ett program medans man tittade på (och hoppade i) en tidigare inspelning och vissa digitalboxar har tom möjlighet att automatiskt detektera reklam och skippa den på egen hand, smartphones har gjort busskurreklamen allt mindre effektiv och vem fan går på bio nuförtiden (ja, jag överdriver lite, men just bioreklamen är faktiskt en av orsakerna till att jag själv inte längre går på bio)!

Vad har motreaktionen blivit? Skrik högre. Rörliga reklamskyltar, stora TV-skärmar med animerad reklam eller tom filmsnuttar i stället för statiska affischer. Det finns de som tror att nästa steg kommer bli att man inför reklam konstant, som en liten banner, i TV-rutan som visas parallellt med programmet. Det kanske kommer och en del kommer säkert acceptera det men för många andra kommer det bli den där droppen som får dem att sluta vara ens en potentiell köpare, dvs de kommer stänga av TV:n och förmodligen föredra att få sin underhållningsfix framför datorn i stället för dumburken. Eller så går de ut i naturen!? …nä. 😉

När företagen drog igång sin svada förr så lyssnade folk, kanske inte för att de egentligen ville utan för att reklamfirmorna hittade de där tidsluckorna då vi var mottagliga. I brist på konkurrens fick de snudd på ensamrätt på oss, på vår uppmärksamhet. Det var inte bra, men det var bättre än att ha tråkigt (eller missa vädret), alltså stod vi ut.

Idag finns inte de där små tidsluckorna längre, de har utraderats av teknikutvecklingen, så vi lyssnar inte längre. Inte ens motvilligt.

Annonser

4 Responses to 95 teser – del 16: Already, companies that speak in the language of the pitch, the dog-and-pony show, are no longer speaking to anyone.

  1. Utmärkt analys. 🙂

    En närliggande vinkel: det ”genialiska” med reklambranchen är att ju mer de säljer, ju mer information de trycker ut i denna redan informationsöverflödande värld – desto mer reklam behöver varje enskild aktör köpa för att synas i överflödet. Alltihop bygger på en terrorbalans, som kommer att gå på ända tills man sågat av den lukrativa gren man sitter på.

    • Eller, ”kapprustning” var nog ordet jag sökte, inte terrorbalans.

      • qeruiem says:

        Mjo. Det märks ju också på att reklamen blir mer utbredd, högljudd och bombastisk för varje år, men de som kommer på de där geniala och lite galna idéerna som uppmärksammas kan snabbt nå ut till en masspublik för en spottstyver.

        Också en sån där ny spelregel som Internet infört som förstås ställer till det oerhört för en konservativ bransch. 😉

  2. Pingback: Dog-and-pony show doesn’t reach – 16 of #95theses – maloki

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: