Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Den oflexibla arbetsgivaren

Det här är det fjärde inlägget i en löst sammanhängande serie. De tre första inläggen kan du läsa här:
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Prolog
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Att arbeta för att överleva
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Stress

Om man ska generalisera lite så kan man säga att innan industriella revolutionen var mycket verksamhet småskalig och innebar inte helt sällan att en person hade både mycket ansvar och diversifierade arbetsuppgifter (även om vissa arbetsuppgifter förstås kunde vara väldigt vanliga eller repetitiva). I rationaliseringens tecken (speciellt under industriella revolutionen) minskades antalet handgrepp, tempot ökade och ansvaret minskade. Hårddraget gick vi från lågt tempo men högt krav på mångsidighet och ansvar till högt tempo men minimerade krav på kunnande och näst intill inget personligt ansvar. När man slipper tänka och bara behöver repetera ett begränsat antal handgrepp om och om igen kan man i gengält göra det väldigt fort. Man har iofs inget ansvar, ganska lite utmaning men å andra sidan är det barnsligt enkelt så man slipper engagera sig.

Han började sortera inkommande paket med den sömngångaraktiga säkerheten hos ett barn som lärt sig något utantill.
– Karl-Bertil Jonssons julafton

Idag har arbetslivet blivit lite av en mix av det sämsta från båda världarna. Det ställs allt högre krav på oss; vi ska hinna allt mer, vi ska ta ansvar, vi ska vara engagerade, känna delaktighet, får ta ansvar för det vi gör (speciellt när det går åt helvete) men det finns ingen balans mellan alla dessa saker vi ska göra och de befogenheter vi ges. Vi kan fortfarande inte bestämma över vår arbetstid (ja, jo, många har fått en viss möjlighet till påverkan i form av flex, men det är fortfarande de heliga 40 timmarna i veckan som gäller), det finns ofta regler och policies som bestämmer saker på en överdrivet detaljerad nivå och ofta får man bestämt åt sig inte bara vad som ska göras utan hur det ska göras med.

Det där med arbetstid har ju debatterats och flera partier, speciellt då på vänsterkanten, har i alla fall tidigare propagerat för kortare arbetstid, så sent som igår kom det en debattartikel från Miljöpartihåll som propagerade för det.

Arbete är en källa till glädje, utveckling, sociala nätverk, kreativitet och självklart – inkomst. För många blir det en källa till stress, enformiga uppgifter, utbrändhet och fastnagling i låglönefällan. Arbetslinjen är allenarådande saliggörande lösning på alla problem i dagens debatt, såväl till vänster som till höger.

Sen argumenterar man för att om man bara drar ner på arbetstiden så kommer det här fixa sig kalasbra, men det känns som att man har en hammare och därför bankar på varenda jädra utstickande pinal man råkar ha i synfältet. Om jag nu inte trivs på mitt jobb så kommer en förkortad arbetstid förvisso minska tiden jag lider, men jag kommer fortfarande inte trivas med mitt jobb! Om jag däremot trivs med mitt jobb (jo, jag har haft ett par såna anställningar med) så är inte arbetstiden alls ett problem på samma sätt. Snarare blir det lätt så att man undrar hur dagen redan kan vara slut och vid ett par tillfällen har det till och med hänt att chefen sagt åt mig att det nog är dags för mig att gå hem och att det trots allt blir en dag i morgon med! Det har alltid funnits en stark koppling mellan hur jag trivts på en arbetsplats och hur bra arbetsplatsen har varit på att låta mig växa som individ och gett mig befogenheter (inte bara ansvar) och på de platser där jag verkligen trivts har det mer känts som ett tvång att behöva gå hem (för att kunna handla, betala räkningar, städa, sova etc) än att, som fallet ofta är om man inte trivs, ett tvång att behöva släpa sig till jobbet.

Många chefer och arbetsgivare beter sig helt enkelt som hönsmammor; kräver att man ska växa som individ samtidigt som de inte riktigt vågar ge oss utrymmet att växa. Kraven slutar vara utmaningar utan blir vägspärrar i stället; man måste klara sig hyfsat i mätningarna annars blir nästa lönesamtal ingen kul upplevelse. Resultatet blir då lätt att med en konstant hög arbetsbelastning, toppstyrning, stress, vansinniga tidsestimeringar etc många till slut känner att inget spelar nån roll, att det inte hjälper hur mycket man försöker och man ger upp. Utan mål blir jobbet bara krävande på ett negativt sätt och det uppstår till slut en ytterst smittsam dålig stämning (dålig karma) där cynism och fatalism är två framträdande ingredienser. Man har helt enkelt inte roligt på jobbet längre och det är nog inte ovanligt att man känner att man sitter fast i en evighetsloop där dagarna till slut bara är samma sak på repetition; ett livslångt evigt kretslopp där man till slut tappar bort alla de där visionerna och drömmarna man hade som ung och till slut räknar man bara ner till pensionen då man förhoppningsvis, kanske, ska hinna allt det där man aldrig hann.

"Sex timmar kvar till hemgång, disk, matlagning, tvätt och sömn. För att börja om igen. Och igen. Och igen."

Så hur ska man locka ut den fulla kapaciteten ur sin personal? Hur ska man få individer att verkligen bli kreativa medarbetare som verkligen känner för sitt arbete? Man kan göra som Joe Reynolds som i princip skrotade allt vad heter arbetstider och semesterveckor och beslutade att om de anställda är mogna att ta ansvar för sina arbetsuppgifter så måste de också vara mogna nog att ta ansvar för hur mycket de jobbar med. Fördelarna med att inte ha definierade arbetstider eller semesterdagar anser han är:

  1. Det innebär att du behandlar dina anställda som de vuxna och ansvarstagande individer de är.
  2. Det minskar jobbet att administrera och hålla reda på semesterdagar.
  3. Det visar uppskattning och ökar förståelsen för individuella behov. Vi är inte stöpta i samma form och vissa behöver vara mer lediga än andra av olika skäl.
  4. Det är en enorm förmån som gör rekryteringar lättare.

Samma person har även låtit sina anställda välja sina egna titlar (som tex ”Master of Monkey Business”, ”Juggler of Justice” och ”Captain of Currency”) samt byggt en trädkoja mitt i kontoret. Egentligen är ju det här inte rocket science. I tex skolsammanhang pratas det om att miljön ska vara kreativ, pedagogisk, spännande, inspirerande osv, i vårdsammanhang finns det forskning som visar att sjukhusmiljön direkt påverkar hälsotillstånd och tillfrisknande hos patienterna och tex när det gäller äldre med kognitiva problem (tex demenssjukdomar) kan en miljö som är så lugn och hemtam som möjligt (tex att patienten får med sig sina egna möbler osv) göra att patienten blir lugnare, mindre förvirrad och får lättare att klara sig på egen hand.

Vi vet allt det här, vi vet att kontorsmiljön, mängden störningar och stämningen på arbetsplatsen är enormt viktiga för hur produktiva och kreativa människor är på jobbet, ändå beter sig många arbetsgivare som att när de väl rekryterat en person med spcifika personliga egenskaper så ska de plötsligt bara bete sig som standardkugge 1A som får exakt samma arbetsmiljö som alla övriga högst individuella medarbetare med sina personliga och unika egenskaper. Folk blir inte automatiskt kreaktiva och produktiva för att de får en ergonomisk stol, bra arbetsplatsbelysning och en benjaminfikus på kontoret. Vi funkar inte så förutsägbart.

I det läget är det kanske inte så konstigt att många känner att karriären och ens yrkesval inte riktigt är så himla spännande som man hade önskat och funderar på att prova på nåt radikalt annorlunda. I TV har det kommit allt fler program som nästan hånfullt trycker på oss hemma hos-reportage hos personer som lyckats med det, eller i alla fall provat på och med tanke på att det finns ekonomi i att fortsätta producera såna program så är det förmodligen så att ganska många känner den där önskan att komma ifrån slentrianen, prova nåt nytt, jaga sina drömmar. Så varför prioriterar vi som vi gör? Var finns vår känsla för Carpe Diem? Varför följer vi inte vårat hjärta? Hur jävla felmonterade är vi mellan öronen om vi bara fortsätter gå till ett jobb som vi inte trivs med?

"om du skulle göra något annan än det du gör nu om du hade #5månaderkvarattleva så betyder det att du gör fel prioriteringar"

För att alla kan inte, likt Arne Anka, vara misslyckade poeter som skrapar ihop till sin överlevnad på… tja, vad nu ankjäveln lever på. Det finns en gräns för hur många som kan sadla om till smeder, finsnickare, konstnärer eller vad man nu vill ge sig på. Även om många har idéer och visioner om vad de skulle vilja göra så är det tyvärr svårt att hitta en nisch där man inte bara trivs utan även kan leva på det. Perfekt vore ju förstås då att ta på sig lagom mycket jobb så man klarar sig och sen ha resten av tiden över till saker man tycker är viktiga i sitt liv, men varför är det då ofta så omöjligt att få arbetsgivare att acceptera att vi vill ha en bättre balans i vår vardag? Varför envisas de flesta arbetsgivare med att hålla fast vid fulltid när det finns undersökningar som visar att produktiviteten skulle öka eller i alla fall hålla sig på ett hyfsat status quo? Jag har tre teorier, mer eller mindre konspiratoriska:

  1. Lönsamhet.
    Jag vet inte om det är med flit eller bara blivit så, men av olika orsaker har företagens lönsamhet ökat samtidigt som lönerna halkat efter.

    För det första: Produktiviteten har ökat kraftigt. Företagen har blivit allt mer effektiva. Det tillverkas mer på färre händer, på kortare tid och med högre kvalitet. Produktionen per anställd och per arbetad timme har ökat.
    För det andra: Kronan har sjunkit i värde. När kronan försvagas får företagen ut mer i svenska kronor av det de säljer för på exportmarknaden. Det spär på vinsterna.
    – Sedan har inte lönerna anpassats till den försvagade kronkursen och den stigande produktiviteten. Lönerna släpade efter. Vinsterna ökade på lönernas bekostnad fram till mitten av 2000-talet.
    […]
    – En förklaring är att det finns ett överskott av arbetskraft. Arbetslösheten är hög. Det brukar hålla tillbaka lönerna. Brist på arbetskraft driver upp lönerna.
    – Löntagarnas förhandlingsposition försvagas automatiskt vid hög arbetslöshet. Facken kan inte ställa lika tuffa krav som när det råder låg arbetslöshet.

    Sammanträffande eller ej? Tja, jag tror inte, som en del, att företag är onda i sig, men däremot tror jag att företag, i den mån de kan påstås ha den här typen av egenskaper, är opportunister. KAN man utnyttja en konkurrensfördel kommer man göra det såvida det inte finns väldigt starka (etiska, lagliga, taktiska) skäl till att inte göra det. Att hålla nere lönekostnaderna lär definitivt vara ett skäl som väldigt få företag frivilligt ger upp; börjar personal gå ner i arbetstid måste man anställa fler och det riskerar att driva upp lönerna. Kanske inte en personalchefs våta dröm, direkt.

  2. Konservatism/lättja.
    Jag har nog ännu inte råkat på en arbetsgivare som verkligen dragit tex föräldraledighet till en konflikt, förmodligen för att majoriteten av alla arbetsgivare inser att det är en förlorad konflikt redan innan den börjar (och om de inte inser det i tid lär de snabbt lära sig det den hårda vägen), alltså godkänns den typen av ledighet utan knot. Många arbetsgivare har även vänt detta till något positivt genom att tex uppmuntra speciellt pappor att gå hem och att lägga ut mellanskillnaden mellan ersättning och lön för att verkligen visa sig progressiva. I många fall baserar sig säkert detta i en genuin omtanke om sina anställda och om föräldraskapets viktighet, men i åtminstone ett par fall har samma arbetsgivare totalt vägrat att lyssna på att man kan ha andra skäl till att inte vilja jobba fulltid vilket gör att den omtanken ekar lite tomt och ter sig lite populistisk i mina öron. Man gör det man måste, enligt lag, men blir det för besvärligt så blir det väldigt motigt. Speciellt om de vet att de alltid kan anställa någon annan som förhoppningsvis är mindre ”besvärlig”.
  3. Brist på visioner.
    Många yrken, speciellt inom mina kompetensområden, är väldigt kreativa av sig. Kreativitet är inget som är en begränsad resurs som kommer minska om den anställde ger sig på egna projekt på sin fritid, snarare tvärt om är kreativitet något som behöver träning så ju mer man utnyttjar den, dess starkare blir den. Jag har en väldigt diversifierad bakgrund vilket jag vet att flera arbets-/uppdragsgivare finner spännande eftersom det ger mig en bredd i min kompetens som inte många andra har. Jag har till stor del fått den bredden eftersom jag lagt mycket av min fritid på att ge mig på områden av helt olika art, så varför uppmuntrar inte dessa arbetsgivare denna bredd hos de anställda när de samtidigt ser den som ett plus hos de arbetssökande? Kompetens som inte används förtvinar, den där diversifiering som kanske tedde sig väldigt lockande när man anställde en person kommer sakta urholkas om det inte finns tid att underhålla den.

Det verkar finnas lite av ett direkt motsatsförhållande mellan kortsiktig lönsamhet och långsiktiga utveckling, vilket kanske inte kommer som en överraskning för de flesta med lite arbetslivserfarenhet som lär ha sett den typen av konfliktande intressen förr. För många arbetsgivare är dessutom denna form av självtänkande individer med egna visioner inte önskvärda heller, jag hade chansen att prata med en person som har lite mer inblick i hur många större företag tänker och för dem är det vare sig meningsfullt eller önskvärt med massa jädra kreativa människor som tänker självständigt. Mycket genuin kunskap och erfarenhet grundläggs genom nyfikenhet och kreativitet, vilket är bra, men när man sen blir anställd så ska man stänga av sin kreativitet och göra sitt jobb. En kreativ liten hög som utvecklar nya produkter och strategier, javisst, men det stora flertalet anställda vill man egentligen bara ska hålla käften och sitta ner.

Frågan är då, i ett samhälle där arbetsgivarens krav på större flexibilitet hos den anställde ständigt ökar men där samtidigt allt fler kan ”jämföra anteckningar” och inte längre behöver tro i sin ensamhet att ”det är nog bara jag som är konstig”, finns det fortfarande plats för oflexibla arbetsgivare i en sån värld?

Fortsättning:
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Och nu då?

12 Responses to Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Den oflexibla arbetsgivaren

  1. Christer skriver:

    Okej, det har dykt upp ett par tankar här.

    1. Stress. Det finns två slags stress, vi kan tänka oss en specifik situation som exempel för båda sorterna. Du ska korsa en hårt trafikerad gata, på väg över upptäcker du en stor lastbil som rusar mot dig i hög fart och sannolikt kommer att köra över dig om du inte ändrar ditt beteende radikalt. Den första typen av stress är den som uppstår om du tar ett par snabba språng och hamnar i säkerhet på trottoaren. Adrenalinet rusar till och man blir kanske lite skärrad, men 10 minuter senare har man sannolikt glömt händelsen. Den andra typen uppstår när du, precis när du ska till att ta det första språnget för att komma undan, trampar och fastnar i en grop i gatan. Lastbilens chaufför hänger sig på tutan och lyckas med nöd och näppe väja så att du klarar dig oskadd. Efter den händelsen skakar du i hela kroppen och du glömmer det inte i förstone. Du ligger sannolikt vaken flera nätter och känner stress över vad som kunde ha hänt. Psykologer menar att skillnaden är att i det första fallet hade du kontroll över situationen och då blir stressen tillfällig, i den andra hade du inte kontroll, och då blir stressen i stället långvarig. På samma sätt är det med arbetssituationer; har man kontroll, t.ex. ansvar + befogenheter i din vokabulär, så kan man klara en hel del press på jobbet och ändå må bra hemma. Saknar man kontroll, t.ex. ansvar men inte befogenheter, får man den typen av stress som hänger i när man går hem. Den har visats ha intimt samband med hjärt- och kärlsjukdomar. Vill du läsa mer finns en bok på engelska skriven av Töres Theorell och en amerikansk forskare jag har glömt namnet på.

    2. Företag, särskilt stora företag, drabbas av en särskild sorts idioti, som har sitt ursprung i att ledarna är samma andas barn, och de förväntar sig att de underlydande ska vara som de själva. Ledarna tycker de är ”duktiga” när de jobbar 60-80h/vecka. De har en viss uppfattning om hur t.ex. kreativiteten ska vara fördelad, hur organisationen ska se ut, hur makten ska fördelas osv. Att den uppfattningen i allmänhet är helt befängd är en tanke som inte faller dem in, inte ens om någon hjälper dem på traven med en hint. Så vi sitter där på våra dysfunktionella företag och ser allt som i teorin skulle kunna göras bättre, men som i praktiken inte går att ändra på för att de som kan ändra inte har fantasi nog att förstå att man kan göra annorlunda, och att det knappast kan bli sämre. Eller så saknar de modet att pröva. Eller så saknar de befogenheten att pröva. Så jag sitter där och knappar in lösenord 50 gånger om dagen. Jag sitter där och jävlas med saker som bara borde fungera. Supporten är centraliserad och nedbantad och kan eller vill inte hjälpa till. Jag hjälper mina kollegor med skitsaker. Jag tillbringar halva dagarna med att göra allt utom mitt jobb. För att arbetsmiljön är dysfunktionell. För att chefer tror att om de bara kan minska den där lilla posten i excelbladet så sparar de pengar. Det finns helt enkelt ingen förståelse för att kreativitet — även där de i sin inskränkthet tror att de inte vill ha någon sådan — skapar trivsel, driv och kvalitet.

    Nä nu ska jag sluta kräkas i ditt kommentarsfält och gå och sova i stället. Jag har ju en del jävelskap att utföra i morgon också.

    • qeruiem skriver:

      Apropå 2 så är det rätt mycket det jag också känner och kombinerat med 1 så kan man ju säga att cheferna, när de gör sina marathonveckor, är de som likt hjortar hoppar undan hela tiden medans det är de stackars anställda som sitter fast i gropen.

      Det låter onekligen i alla fall som att din grop är särdeles djup och fastsittig…😦

      • Christer skriver:

        Fick det nog att låta lite värre än det är.

        1 är liksom bara lite kombinerad med 2 där jag jobbar. Framförallt inte hela tiden.

        Men på det stora hela är det strukturella problem som mer eller mindre finns överallt där strukturerna är stora nog.

  2. steelneck skriver:

    Deprimerande. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här, men det blir bara.. deprimerande.

    Men jag kan inte slå bort tanken, vart vill du komma? Frågorna liksom hopar sig, samma typ av frågor som jag hade i kommentaren till Prologen.

    • qeruiem skriver:

      Mmm. Det blir ett inlägg till då jag tänkte försöka hitta nån slags slutsats i det hela. Som jag skrev i första texten, det här blir nog rörigt och bitvis ostrukturerat eftersom jag i princip bara häller ur mig allt jag tänkt på de senaste åren om det här. Kanske rapar jag bara upp självklarheter som andra redan tänkt på, so be it, men det jag hoppas är ändå att det här kanske kan starta nån slags fundering hos andra.

      Man kan ju hoppas i alla fall att jag hjälper till att så lite frön som på sikt kan orsaka en förändring till det bättre. Eller så har jag bara straffat ut migsjälv från arbetsmarknaden för all framtid. Who knows…?😉

  3. Nils Ivar Tenmann skriver:

    Denna morgons nu, ca två minuter i åtta, bestämde jag mig för att starta det nya välfärdspartiet. Eftersom både ”välfärd” och ”parti” var för sig är så betydelsefullt redan upptagna innebörder; givet i och med sina uttryck, ska jag istället översätta ”välfärdspartiet” till att Färdas Väl. Uttryckt på så vis suddar jag, nästan, bort alla tankar som tänker, ”välfärd” lika med den ”svenska modellen”; dvs någon slags speciell parlamentarisk ”ordning, eller ett särskilt statiskt ”tillstånd” av rörelser, där alla per definition mår bra eller i varje fall inom kort kan hoppas på att få göra det.

    FÄRDAS VÄL fokuserar mer på vad det handlar om, eller hur?. INTE på att formulera i första hand den perfekta ordningens idé om hur alla ska må väl. PARTIPROGRAMMET med stora versaler, vars ”vetenskapliga evidens” och (inte) uppenbara förträfflighet alla inser – och därför ger (ifrån sig) sin röst till.
    Utan fokus blir i stället, att handla väl med handlingen för att kunna handla så väl som möjligt – göra så gott man kan – så gott det går – i & av situationen – för att göra allt vad man förmår – för att göra om det än bättre – än vad man lyckats med så här långt hit-in-tills – med vad man nu har för handen och planerar in för morgondagen och framtiden.

    Suck!… ännu ett PARTI… ? … ”räcker det inte med Piratpartiet och alla de andra”. Jo, visst räcker det. Men ser man lite närmare på ordet ”parti” kan man lägga märke till en och annan skillnad, tror jag. Det är i varje fall värt att närmare undersöka, har jag inbillat mig, och utifrån den inbillningen börjat ställa både mig själv och piraterna en del frågor om deras ”personligt” företagsamma pågående med sitt gemensamma företag.

    ”FÖRETAG” är ju också ett ord med väl så vanligt ockuperad mening till innebörden. Men alla vi som är lite bevandrade i svenskan vet ju att man kan företa sig något i stunden alldeles innan man börjar med det göromål som man före-tog sig – kritiskt att anmärka på – i avsikten att också göra det man tänkt sig handla med; som sitt ”varumärke” eller ”företagets” produkt; eller som sin ”avhandling” i och om en produkts ämne av allmänt intressant vikt för en själv, meriterande, aktningsvärt och till alla andras fördel som gåva till & för ”allmänheten”, eller som vanlig produkt likt de gamla partiorganisationernas ”partiprogram”, eller den mer ovanliga pirat- organiseringens pågående kommunikationsproduktion genom språkrörs-differentiering av och med datorteknikens utveckling av en handlings idéer eller en idé i handling.

    FÄRDAS VÄL är alltså ett FÖRETAGSAMT parti; vars program HANDLAR om göromålens innehåll och mening med PLANENS självändamålsenligt väl valda FÄRDRIKTNING mot målet att färdas VÄLMÅENDE till allas väl och ve i var och ens mening dia logos i fortsättningen…

    Kan det uttryckas klarare? Självklart kan DU det och du KAN det, Christer, tycker jag ofta.

    Men som en slags rest från det gamla till det nya finns – tror jag – en ständig övergångs-problematik: att från insikt, avsikt och åsikt – till insikt i göromål – med mål i munnen – och till och med skrift – genom tal och ord och bild uttrycka sig. För att nu bara nämna vårt väsentliga uttrycks medel och sätt. Alla förfärdigas ändå olika i lika görelsens samtidighet. Hur pass enformigt formande är digitaliseringen i all sin mångfalldiggörelse?

    Detta var bara en minnesanteckning för att inte bli fartblind.

    Jag skulle i varje fall behöva förtydliga mig i några avseenden dia logos. I första hand tänker jag då på fyra näraliggande ord och begrepp som ”dialog”, ”marknad”, ”planering” och ”gud”.

    Till mina tidigare anmärkningar om religiositetens närvaro i snacket kan man ges intrycket att jag själv står och pekar finger från någon egen icke-religiös punkt i tillvaron. Det menar jag ju inte. Det vore lika informativt innehållslöst som att entonigt bara rabbla; Jag är Jag, jag är jag, jag är
    Intressant då att tänka sig likheten mellan ”identitetslagen” och JHVE = Gud är gud till nästan identiskt med den punkt i tillvaron man måste stå för att vara och förbli ”icke-religiös” – en slags UTANTILL intill den totala meningslöshetens informationspunkt, eller hur? Det sägs, att just denna utantill läxa var poängen med Luthers katekesrabblande och inlärningens syfte till respekt för att ingen människa, utan bara Gud, finns ”utantill”, i denna oöversättbara ”punkt”.

    Således lite respektlöst och vanvördigt religiöst sagt: Gud existerar i Anden som ett varnings-tecken till alla människor om, att makten äger ingen människa på denna jord rätt att ha och utöva. Istället har Gud, på sitt efter-o-härmliga vis, givit oss förmågan att lära oss rabbla multiplikationstabellen utantill, på det att vi kan TRO på att vi kan VETA, ingenting om Guds existens, men tro som ett axiom; att det närmaste vi kan komma Herren skaparen skapelsen lik är att likna denna med hjälp av matematik och logik.
    Är risken här då att matematikern och en och annan logiker börjar ägna sig åt maktutövning mot sitt bättre vetande. Nej inte för att dessa är kunniga på sitt område. Det ontolgiska som rör det som ÄR. Och det är i alla fall min erfarenhet, att de som verkligen är kunniga, de förstår att hålla sig till det område de vet att veta något om. ”Tro; det gör människorna i kyrkan och inom politiken med sina respektive värderingar och diskursiva förnuft.”

    Så tror jag de flesta matematiker menar att det bör vara. Maktutövare finner jag bland dem som likt många av oss tror och trott att politik ska grundas på matematik och logik. Sällan eller aldrig bland de som menat att den bör grundas i människornas retorik och värderingar.

    Vad säger du om den logiken?

    Jag ska inte här prata nått mer om det i alla fall. Däremot passa på, innan meddelandet om det nya välfärdspartiet blir alltför gammalt och likt ett lik, hylla dig för hur väl du uttryckt min livserfarenhet med arbetslivet i dagens text ovan. Skillnaden i upplevelsens skildring skulle sakligt betraktat bara komma anekdotiskt till uttryck, då min erfarenhet rört sig mer inom den outbildade diversearbetarens svarta hål och vita anställningsfält.

    Dock, vidhänger det en anmärkning sedan tidigare om begreppet ”makt”, dvs ingen människa HAR makt, vissa människor utövar makt, men de kan välja och bör välja att låta bli det. Har man kunskap är man inte tvungen att använda den för maktutövning. Att ha inflytande i kraft av kunskap är inte att utöva makt, att ha en position i form av ett ämbete är inte att ha makt utan en postion i vilken relationen till andra människor kan ge mer utrymme för maktutövning, man kan ha ärvt, ackumulerat eller förvärvat resurser genom och för maktutövning, men man kan när man vill sluta använda dess resurser för att utöva makt… alla människor är förmögna till att utöva makthandlingar men de måste inte. Poliser har rätt att utöva det våld situationen kräver i kraft av sitt ämbete, men inte därmed givet att utöva makt. Alla kan utöva våld mot en annan människa men inte i syfte att utöva makt.

    FÄRDAS VÄL bildades i arla morgonstund som följd av en på kvällen innan gjord eftertanke till gårdagens kommentar om ”spöket” som med sin ”osynliga hand” fick sista ordet i uttrycket ”marknadens vilja”. Alla vet att sådant religiöst tal om ett väsens vilja är vilseledande. Marknadsplatsen har ingen vilja. Platsen för något så mystiskt har jag redan pekat på som den punkt utantill verkligheten inom världen där Gud håller till. Så ska vi prata om platser som äger vilja, tycker jag att vi ska snacka ”gud” och kanske gå till kyrkan… eller fråga oss om inte denna plats också blir den nya kyrkans församlingsplats. Det är väl möjligt.

    Alla vet dessutom, mer eller mindre, att alternativet till den hittills varande ”marknads-ekonomin” fått namnet ”planekonomi” givet som ett rent helvete på jorden där djävulen en tid satte bo i sitt gemena partiväsen. Som ung kommunist hade jag ingen förståelse över för de ”reellt existerande planekonomierna”, men däremot var jag mycket fundersam över varför inte fler tyckte att man självklart måste planera sin verksamhetsplan dag för dag efter lite erfarenhetsgrundade tumregler som ju ändå väldigt ofta krävde lite så kallad kreativ bokföring efter dagens slut och verksamhetsberättelse inför de hemmavarande och sin morgondag.

    FÄRDAS VÄL planerar att under morgondagen reda ut för sig självt till allmän beskådan hur den nya framväxande maknadsekonomin är på väg att bli lösningen på själva planeringsekonomins genomförande. Det kommer naturligtvis handla om retoriskt etiska aspekter på marknaden och hör och häpna; en välsignelse av den ”osynliga handens” politiska ekonomi och ekonomiska politik.

    Måste dock sova på saken en stund.

  4. Pingback: 95 teser – del 13: What’s happening to markets is also happening among employees. A metaphysical construct called ”The Company” is the only thing standing between the two. « Full Mental Straightjacket

  5. Pingback: Hur många stolsvärmare finns det? « Full Mental Straightjacket

  6. Pingback: Industrialismens sista offer « Full Mental Straightjacket

  7. Anon123 skriver:

    Glöm detta, dela upp jobben för alla.

    • Nils Tenmann skriver:

      Innan vi delar upp jobben… bör alla jobb som kommit till för att misstron växer och tilliten viker i våra samhälleliga relationer och funktioner noga begrundas… i misstrons utbredning har vi roten till kontroll- och övervakningssamhällets tillväxt… sedan bör vi se över alla jobb som dränerats på all glädje genom att självändamålets kunskapsinnehåll rationaliserats och överförts till verktygen, maskiner och ”experter”… dvs de jobb som kvarstår endast med sin möda av ensidiga kroppsrörelser upprepning utan utrymme för tankens medverkan… fullfölj rationaliseringen till robotens abstraktions nivå och upphäv människornas robotifiering… Rut- och Rotjobben borde bli de högst ansedda och mes vädefulla verksamheterna så länge vi inte robotifierat detta göra… Upp och nedvända vär(l)den bör vara vår strävan…

  8. Pingback: Det där med annonstext | Full Mental Straightjacket

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: