95 teser – del 5: People recognize each other as such from the sound of this voice.

Vi har alltid varit faschinerade av maskiner som vi kan kommunicera med. Elektro var en av de första robotar som faktiskt kunde interagera med människor och han visades upp på Worlds Fair redan 1939.

Visserligen var Elektro väldigt primitiv och illusionen av intelligens enkel att genomskåda, men det var ändå en imponerande uppvisning med dåtidens teknik.

Redan 1961 sjöng den första datorn:

En ren illusion det med, även då begränsad av teknikens brister. Knappt 40 år senare har tekniken utvecklats fantastiskt långt:

men det är fortfarande en illusion; datorn kan fortfarande inte själv agera eller komponera, den har bara blivit ett allt mer avancerat instrument för mänsklig kreativitet:

Still, oavsett detta börjar verkligheten allt mer likna fantasin och jag tänker givetvis på Macross+ i det avseendet.

Iofs, en stor skillnad där är att i Macross+ styrdes hela koncerten av en AI som, ehrm, började ta sig en del oroväckande friheter medans Hatsune Miku förstås knappast kommer innebära någon större fara för mänskligheten (förutom att ungdomen givetvis som vanligt riskerar moraliskt förfall, då).

Där är vi idag; kommunikation sker mellan intelligenta individer och de gånger vi interagerar med maskiner på ett sätt som ska efterlikna den mänskliga individen handlar det alltid om illusioner. Illusionerna har blivit allt mer förfinade med tiden, men det finns alltid någonting avslöjande, någonting som inte riktigt stämmer hela vägen och som gör att hur människolik en avbild än är så upplevs den inte som genuin.

Den definition på AIs när det gäller just kommunikationsbiten är att för att kunna kalla en entitet för en individ så måste det klara Turingtestet. Förmodligen går vi ”säkra” från AIs i ett par generationer till och vi kan fortfarande avgöra om vi talar med en människa eller maskin även om kommunikationen sker icke-verbalt, tex över Internet, men vad händer den dagen en AI faktiskt klarar Turingtestet? Hur kommer det påverka vår kommunikation, vårat samhälle och våra värderingar när vi måste börja omvärdera vår världsbild och maskiner faktiskt kan interagera med oss människor som vilka andra personer som helst?

Vad händer när maskinerna kanske inte bara kommer kunna matcha oss i intelligens utan kanske till och med kommer börja överglända oss? Är vi beredda att ge maskinerna medborgarskap på lika villkor eller kommer vi försöka fortsätta se dem och behandla dem som maskiner?

Andra som skrivit: Maloki, En Snel Hest, Magnihasa, EnRIz

Annonser

6 Responses to 95 teser – del 5: People recognize each other as such from the sound of this voice.

  1. Nils Ivar Tenmann says:

    Vet du vad, tvångströjan, nu rör du vid funderingar jag hemma här i pensionärsoffan klurar mycket på som följd att jag gärna numera sitt och glor på kunskapskanalens alla förmedlingar av vad om sker på det naturvetenskapliga utvecklingsområdet. Författarna bakom boken, ”Vad är liv”, intervjuades i samband med utgivningen, du har kanske läst den, inte jag ännu och de var ju inte eniga i sina framtidsvisioner… men än av dem hade åsikten att ett dödande av framtidens robot måste betraktas som mord… hissnande.

    En annan anekdot från ett symposium som visade på K-kanalen, annordnat av en vetenskapsfond som Antonia Axelsson-Jonsson står bakom… ett exempel för övrigt på gott använda pengar en kapitalist kan stå för, tycker jag, i all min anti-kapitalistiska hållning… var att en av föreläsarna, en svensk biolog verksam vid Cern-institutet och specialist på människans, i jämförelse med andra djurarters, utveckling av sinnesfunktionerna genom evolutionens gång, och för hans del särskilt luktsinnet… han höll på att skapa en robot som var tänkt att ha receptorer för avsökning av luftmolekyler likt någon krabba man funnit och studerat hur det orienterade sig i världen enbart med luksinnet. Avsikten var att denna robot styr av luktmolekyler skulle kunna röra sig där människor inte kan vara. T.ex inne i brandhärdar. Det var en mycket spännande föredragning denne biolog höll, eftersom han för mig som novis avhandlade hur och varför våra sinnesorgan utvecklats så olika mellan djurarterna. Hur reducerad t.ex vårt luktsinne blivit och fortsätter att bli genom minskad funktion i den miljö vi skapar och omskapar i det vi kallar våra livsbetingelser. Snacka om vad vi tar för givet och beständigt med det ord vi kallar vår ”tillvaro” och som i grunden hela tiden processar sig i förändring ”till-en-annorlunda-varo”.

    Vi fascineraras inför skapelsen… i förändring? Jag uttrycker mig medvetet lite religiöst för att det religiösa momentet i vår föränderliga existens ändå har några ( i tron ) fasta punkter. Vad Gud rent intellektuellt kan ha att bjuda på för vår existens tänker jag inte gå in på här. Mest för att jag inte kommit till något förnuftigt att säga i den saken. Men jag funderar av och till på detta i samband med kunskapteoretiska och politiska problem jag ställer mig. En utgångspunkt är dock det faktum att vårt kunskapssökande alltid och med ett eller annat omskrivet uttryck för det, börjar med en medveten trossats, ett axiom, en förutsätning, en överenskommelse, ett avtal, eller mer vardagligt; i något taget för givet, en förutgiven – av traditionen, mor och far, släkten –
    förförståelse, fördom… alltså, vetenskapligt betraktat representerar ju beteckningen ”Gud” något som liknar det vi kallar ”imaginärt objekt”, det har ingen yttre referens, men samtidigt kan ju inte betekningen ”gud” vara identiskt med ett ”imaginärt objekt”, ty om dessa kan vi ju säga mer eller mindre bestämda saker, t.ex att vissa ”hallucinationer” just är förklarliga fysiologiska eller psykologiska fenomen eller troligen är det. Men om en Gudsupplevelse kan vi inte säga något som helst förnuftigt, annat än att vi med respekt inför dem som säger sig ha mött Gud inte säger något alls i all vänlighet… och politiskt, med tanke på ”vi-dom”-baserade konflikter, är ju många människor öppet religiösa, något slags ömsesidig enhetspakt måste väl skapas i förståelsen av vår existens… och jag tycker dessutom, att vi som så gärna heller vill veta en tro, i så måtto som ovan berörs av att tvingas börja med en tro i tillsvidarevaro, bör ha det klart för oss när vi försöker förstå oss själva i existentiellt språkbruk…. och som oreflekterande vardagsmänniskor, hur mycket tar vi inte för givet som vilken religiös annan varelse som helst. Var ifrån hämtar vi våra värdeutryck som rör hur något bör vara… det är ju per definition inte förenligt med en vetenskaplig hållning, att hämta börats värderingar ur talet om vad något är… utan det får vi komma fram till själv genom att formulera hur vill att det ska vara….

    Kommer en framtids robot kunna ha någon mänskligt förhållande till denna vilja att avpassat till varje ny situation överväga vad som är mest riktigt och önskvärt och lagomt att göra… när den ställs inför något den aldrig tidigare varit med om. Kan en framtida robot ha humor, vara ironisk, få lustiga asossiationer som roar oss människor och inte bara robotar?

    Till sist, jag är för mycket humanist, tror jag, för att låta mig fascineras så till den grad av ”teknikens under”, att jag likt en fetischist faller på knä och dyrkar massa smågudar av tingestar som ipodar, m.m. för att inte tala om alla det smågudar vi omger oss i substantivsjukt prat om ting som ”makt”, ”marknad”, ”demokrati”, ”mammon”… alla omskrivningar av mänskliga handlingar till tingens eller tillståndens oföränderliga storheteter eller agenter.

    Är det inte så, att robotniks, arbetande människor i uppfyllandet av vår yrkesroller redan blivit som robotar, programmerade till att göra bara det rollerna föreskriver… följ företaget etiska kod, partiprogrammet, osv… tänk inte själv och ta inte ditt ansvar….

    • qeruiem says:

      Då vill jag ge dig tre ytterligare funderingar:

      1. Om vi bortser från de specialiserade ”robotar” som tex används inom industrin och vars flexibilitet är väldigt begränsad så försöker vi ofta få fram robotar som inte bara ska kunna interagera med oss utan även ska ha förmågan att existera i vårat livsrum för att så enkelt som möjligt kunna passa in i vår redan existerande verklighet. Jag tänker då främst tex på de humanoida robotar som det är tänkt ska kunna sättas in i hemtjänsten och tex ta tunga lyft och andra slitsamma arbetsmoment så personalen kan fokusera mer på de mer mänskliga/sociala bitarna i jobbet. När robotarna blir individer i stället för maskiner är det inte osannolikt att de kommer bygga nya robotar och då kan man fråga sig; kommer de fortsätta bygga robotar som avbilder av människor eller kommer de bestämma sig för att bygga helt nya typer av konstruktioner som inte längre påminner om oss och våra värderingar?

      2. Har vi någonsin varit nåt annat än robotniks? I såna fall; när blev vi det och har inte den ständigt ökande kommunikationen i såna fall nu påbörjat en frihetsprocess från den verkligheten?

      3. Om vi inte längre ska vara anställda robotniks, vad ska vi vara i stället? Blir inte alla då frilansare, entrepenörer, kontraktsarbetare? Hur bli det då med din anti-kapitalistiska hållning? 😉

  2. Pingback: People recognize each other from the sound of their voice – 5 of #95theses – maloki

  3. Christer says:

    Kom att tänka på Iain M. Banks romaner om ”The Culture”. http://en.wikipedia.org/wiki/The_Culture

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: