…det går åt helvete…

Det är väl inte någon överraskning för någon längre (förutom ett antal politiker nere i Bryssel som kört ner huvudet i sanden) att Eurokrisen är högst påtaglig och att kostnaden för att rädda denna kontraption redan passerat alla rimliga gränser. Eller som de där snubbarna på andra sidan pölen brukar uttryka det, to throw good money after bad. Att det här inte kommer hålla i längden vet alla som haft en period i livet då man haft lite krattig ekonomi, förr eller senare måste man ta tag i situationen och försöka ordna till ekonomin, inte skaffa ett kreditkort till för att skjuta upp problemen ett tag till. Tyvärr verkar de där typerna nere i Bryssel aldrig lärt sig den läxan och just nu verkar de försöka slå nytt internationellt rekord i Ponzibedrägeri. Vem som kommer få betala kalaset kräver inte många hjärnceller för att inse…

Att folkets förtroende för våra politiker i Bryssel är katastrofalt lågt är kanske inte så konstigt när de sköter sina uppdrag som de gör (och nyheter om att Reinfeldt verkar se sig själv som en ny Il Duce gör inte situationen direkt bättre på hemmaplan heller) och ett tecken på hur illa det är är att kreditvärdesinstitutet Moodys nu varnar för att 87 banker inom EU bedöms inte klara sina finanser längre.

De har även en överskådlig graf (elegant ritad av Liv Widell) som visar turerna i Eurokollapsen och hur kedjereaktionerna förstärker varandra. Den grafen har dock ett fel som jag ser det, den kan ge ett intryck av att det finns en väg ut (där uppe till höger). Jag tror inte ett skit på det, utan jag skulle vilja påstå att situationen snarare ser ut såhär (och hoppas på att Liv/SR/andra berörda förlåter mig för den lilla remixen):

Ju längre klåparna i Bryssel tillåts klanta runt med Europas ekonomi, dess mer demokratifientliga tvångsåtgärder kommer de införa och dess större kommer skadan bli på lång sikt. Det är inte frågan om om Euron kommer kollapsa, det är bara frågan om när och ju längre det dröjer, dess värre blir kollapsen.

Mao, det går åt helvete.

Annonser

Pepparkakedags!

Alltså, jag är egentligen inte sådär jättehyper på det där med jul och många av aspekterna med jultraditioner etc skulle jag förmodligen kunna vara utan. Fast en sak skulle jag ha svårt att leva utan och det är maten och, inte minst, pepparkakorna! Pepparkakorna är en av tre saker som brukar vara jag som gör (de andra två är Janssons frestelse samt klä granen) och nu när det lackar mot jul så tänkte jag bidra med lite erfarenheter om hur man lyckas med sina pepparkakor.

Första tipset är köp ingen j-a köpedeg. Min erfarenhet är att köpedegar går att dela in i tre kategorier:

  1. Goda
  2. Lättkavlade
  3. Varken eller

Kort sagt, köpedegar är inget roligt och för åtta år sen hade jag oturen att få tag på en särdeles trist kategori 3-deg som var klipp omöjlig att få ordning på (utkavlingen blev mest en dyster degmassaker) och knappt hälften av figurerna överlevde inte ens transporten från bakbordet till plåten. Då fick jag nog, slängde degfanskapet (matmissbruk, jag vet), letade upp ett pepparkaksrecept i en gammal hederlig kokbok (Bonniers nya kokbok, utgivningsår 1985. Fint skit!) och gick lös i köket.

Nirvana. Kategori 0, den ultimata pepparkakssingulariteten! Både lättbakade OCH fantastiskt goda! Efter det har jag aldrig tittat tillbaka och numera fnyser jag åt de där patetiska bruna plastinslagna korvarna som dyker upp i handeln i juletid. Och det är inte ens svårt! Jämfört med jobbet att göra själva pepparkaksfigurerna (som du ändå får göra med köpedeg) så är själva degblandandet busenkelt. Såhär gör man (Bonniers recept, något modifierat av mig, för ca 250 kakor).

Dag 1

  • 300 gram smör eller margarin
  • 5 dl socker
  • 1 dl ljus sirap
  • 2 msk ingefära
  • 2 msk kanel
  • 2 msk nejlikor
  • 1 msk mald kardemumma
  • 1 msk malda pomeransskal
  • 1 msk bikarbonat
  • 1,6 liter vetemjöl

Tratta ner matfett, socker och sirap i en matberedare (machosister kan använda elvisp med degkrokar om de behagar) och kör som fan tills allt är en homogen sörja. Tillsätt 2 dl kallt vatten och resten av ingredienserna (fast ta inte allt mjöl på en gång, finns en viss risk för Lütsendimma i köket i såna fall) och kör matberedaren tills allt ser homogent och fint ut igen. Var beredd på att fånga upp matberedaren om den får för sig att dansa vals på bänken, det kan gå lite vilt till om det klumpar till sig. Låt den färdiga degen vila i kylen i minst 12 timmar, eller så fortsätter du nästa dag i stället. Jag föredrar det sistnämnda.

Dag 2

Man bör försöka ta ut degen nån timme i förväg för att undvika att den är för svårjobbad men eftersom jag aldrig minns det brukar jag helt enkelt karva loss en bit deg med en kniv och jobba den mjuk. Starta ugnen på 200 grader och utse en lämplig plats som ditt bakbord (jag rekommenderar inte diskbänken), mjöla och börja kavla tills det är lagom tunt (här snackar vi tycke och smak).

Banka ut roliga figurer eller karva på fri hand och använd en gammal hederlig stekspade i metall (glöm moderna plastverktyg, kommer inte funka) för att flytta över figurerna till en plåt med bakplåtspapper. Släng in i ugnen i ca 5 minuter, men det är väldigt mycket ca över det, det beror på tycke, smak och hur varm ugnen blir. I våran ugn tar det snarare ca 6.5 minuter för optimal färg, men det går väldigt fort på slutet så tills ni har ”justerat in” proceduren för just eran ugn bör ni hålla ett vakande öga på plåten.

Kör på tills ryggen går av, provsmaka resultatet och gratulera er själva för ett väl utfört jularbete.

Dag 3

Uppmana all julstämning ni kan oh ge er på degen igen. Det vore ju synd och skam att kasta den när ni, trots allt, gjort den alldeles själv. Fortsätt göra pepparkaksgubbar och andra former och försök att inte tänka på allt annat som också måste bli klart till jul.

Dag 4

Rulla rullar, skiva tunt, släng ut på plåt så den j-a degen tar slut nån gång! Lägg ner alla vilda planer på att garnera kakorna med kristyr.

Dag 5

Inse att ni inte har tid utan måste klä granen, köpa och slå in julklappar etc och bestäm er för att baka slut på degen i mellandagarna i stället.

Dag 37

Släng resten av degen eftersom ni aldrig lyckades släpa er ur TV-soffan eller komma ur julkoman länge nog för att göra slut på deghelvetet. Gör en mental notering att bara göra en halv sats nästa år.

Svårare än så är det faktiskt inte, men eftersom det här bloginlägget har jultema så är det förstås kutym att smycka ut texten med bilder på tomtar. Här är en bild från självaste tomteverkstaden! Håll till godo.

En kommentar till ”Våga ta debatten”

Jag läste att Sofia Hård skrivit bra om Gamex i sin artikel Våga ta debatten och eftersom hon skrev så klokt och insiktsfullt i övrigt så tänkte jag att hon kanske ville bli uppmärksammad på att hon på en punkt totalt missförstått hur det ligger till, så jag skrev ett svar till henne. Det blev såhär:


Hej Sofia,

Mycket bra skrivet och du ställer vettiga frågor. Dock, på en punkt är du ute och cyklar:

Redan nu vill jag dock poängtera att jag inte är någon anhängare av Piratpartiet som politiskt parti och min inställning till piratkopiering är att vi ska betala för oss. Punkt slut.

Det finns inget som helst motsatsförhållande mellan Piratpartiets politik och att betala för sig, snarare är det så att vi är övertygade om att ett friare förhållningssätt till upphovsrätten kommer främja artisterna och i slutändan resultera i att mer pengar hamnar hos just artisterna.

Motsägelsefullt? Inte alls. Innan Internet hade nöjesindustrin skaffat sig ett i princip totalt monopol över försäljningskanalerna. Ville du som artist nå ut till fler än en liten trogen skala och tex lansera dig själv nationellt eller internationellt var du tvungen att göra det via de här kanalerna men på grund av monopolet satt uphhovsrättsindustrin i en så stark förhandlingsposition att de kunde diktera villkoren, vilket sällan gynnade artisten kan vi säga.

Stefan Stenudd, frilandsjournalist, har skrivit lite kort om det här:

http://stenudd.blogspot.com/2009/04/artisterna-tjanar-minst-pa-skivor.html

Marie Andersson skriver om artister som konkurrerar med gratis:

http://opassande.se/index.php/2010/01/28/artister-som-konkurrerar-med-gratis/

Lite längre ner i artikeln skriver du:

Piratkopieringen kommer inte att försvinna bara för att dess förespråkare stängs ute från olika forum. Våga ta debatten istället för att falla för påtryckningar!

Det är helt korrekt och Piratpartiet har länge varnat för att de enda sätten att stoppa fildelning är rent drakoniska i sin utformning. Tyvärr är det den framtid vi nu ser. I USA debatteras just nu två lagförslag som kallas SOPA respektive PROTECT IP. Det ger upphovsrättsindustrin skrämmande makt över Internet där de kan kräva att siter plockas bort utan någon som helst rättslig prövning:

http://www.huffingtonpost.com/christina-gagnier/sopa-and-protect-ip-what-_b_1099471.html

En väldigt informativ video kan du se här (den är inte så lång, jag lovar) och det finns ett par bra länkar i kommentarsfältet med:

http://opassande.se/index.php/2011/11/15/hur-langt-ska-vi-lata-upphovsrattsindustrin-ga/

Det här känns, för mig, som en ren parallell till när hovkanslern i Sverige kunde tysta en tidning när denne behagade. Eller ja, det här känns faktiskt till och med värre! Vi kan bara hoppas att någon ikläder sig Lars Johan Hiertas roll och ser till att ta upp kampen.

I Europa går det inte mycket bättre, EU har tex förlängt upphovsrättstiden från 50 till 70 år:

http://christianengstrom.wordpress.com/2011/04/10/copyright-term-extension-will-be-voted-this-week/

Se gärna även den videon, den är väldigt informativ, men en kort sammanfattning är att det här definitivt inte gynnar artisterna den här gången heller.

Jag skulle kunna fortsätta och rada upp exempel efter exempel på att situationen aldrig handlade om att betala för sig utan om att upphovsrättsindustrin försöker återskapa sitt monopol, oavsett hur mycket våld som krävs för att uppnå det för det är det frågan egentligen handlar om.

Piratpartiet har adrig drivit sina upphovsrättsfrågor för att slippa betala för sig utan för att försvara Internet och allas rätt, och möjlighet, till yttrandefrihet. Utan internet hade vi tex aldrig fått se Arabic Spring, det är mycket viktigare än att upphovsrättsindustrin ska få fortsätta tjäna pengar på sina föråldrade affärsmetoder.

Så vår politik är kanske inte så hemsk trots allt?

MVH

Martin Persson (stolt Pirat)

På Internet kan ingen se hur gammal du är!

Vad händer när en WWII-veteran tar till sig Internet och dess subkulturer som tex Rage Comic? Tja, man skulle kunna säga att han skrev sina memearer…

Det där med att sätta panel

Det finns två sätt att sätta panel. Jag föredrar det mer pedantiska sättet där man klämmer dit läkten som panelen ska sitta på så rakt och fint man bara kan så att det sen går att använda läkten som riktmärke när själva panelen spikas dit.

Min mor har hjälpt mig sätta läkt på en av långsidorna på den där friggeboden som borde varit klar när som helst och hon har en mer pragmatisk inställning till läkt; när panelen är på plats syns det inte om läkten sitter snett.

Som av en händelse är inte min mor här nu när själva panelen ska på plats. Fast man ska inte klaga för det kunde varit värre, jag kunde tex inte ägt en kofot.

Humanism paketerad i form av motion B02 (ett mjukt paket med kärleksröda snören…)

Det finns de som anser att humanistmotionen är ett hot mot Piratpartiet och som anser att valet 2014 bara kan vinnas om humanistmotionen röstas ner. Men faktum är att ingen egentligen kan säga vad som kommer vara vinstlotten i valet 2014 och att gissa om humanism kommer hjälpa eller stjälpa är oerhört svårt tills man sitter med facit i hand, förstås. Det är dock inte det relevanta här.

Piratpartiets största uppgift är egentligen inte att vinna val.

Vi tar det igen för maximalt genomslag:

Piratpartiets största uppgift är egentligen inte att vinna val.

You with me? Bra.

Det Piratpartiet gör är att förändra den politiska scenen. Piratpartiet utmanar gamla sanningar (fildelning tar jobben från musikerna, utan patent uppfinner ingen nånting, staten måste få rätt att jaga brottslingar mer effektivt, you know the drill) och det tunga jobbet här är att nå fram till folk. Kommer man med en radikalt annorlunda åsikt än den gängse accepterade så blir man definitivt betraktad med skepsism och ska man bryta ner den skepsismen måste det till någonting annat än bara rena fakta. Detta någonting annat kan tex vara gemensamma värdegrunder.

Så länge som Piratpartiet i mångas ögon består av ett gäng vita, lönnfeta män i yngre medelåldern som jobbar med data kommer vi ha en fin liten kärntrupp glada vita, lönnfeta män i yngre medelåldern som försöker rädda världen via Facebook. Schysst så, men även om jag tex gillar Rick så är hela hans uppenbarelse ett klockrent exempel på en vit, lönnfet man i yngre medelåldern som jobbar med data. Det är precis lika illa i författarens fall så det finns en del empirisk erfarenhet på den här fronten.

Insert Anna. Anna är vit, ok, skit händer, men Anna är inte man. Redan där har jag märkt att många fördomar fallit hos folk i min omgivning. Anna kommer dessutom från bokbranschen och är flata. Man kan verkligen höra en halv porslinsbutik av fördomar braka samman som om en elefant dansade tango med en ångvält därinne. Anna har inte egentligen ändrat Piratpartiets politik men hon har ändrat fokuset lite, breddat debatten och även hur omvärlden ser på oss bara genom att vara just Anna. Våra sakfrågor har inte ändrats ett skit, våra åsikter står sig men vi bemöts annorlunda för att vi numera har en ny fasad.

Det är det här det handlar om; förändra attityden, inte Piratpartiets politik. Så vi skriver in humanism som en grund för Piratpartiet? Big deal, den kommer passa som en väloljad hamster i ett toalettrör i våran politik för vi har, egentligen, redan det synsättet. Det kommer inte innebära att vi kastar ut slagorden ”Integritet – Kultur – Kunskap” eller i övrigt river upp vår politik men det innebär att vi formaliserar ett skäl; ett varför. Varför vill vi tex förändra upphovsrätten eller riva upp patentlagstiftningen? För att vi tror på humanism (och agerar efter det!).

Humanism som värdegrund kommer göra det så otroligt mycket svårare att avskriva oss som ett gäng blekfeta nerdar, det gör att vi kan ta diskussionen till andra på ett enklare sätt eftersom det ger oss en gemensam värdegrund. Det kan tyckas som en skitsak men vårat stora problem är egentligen inte att våra sakfrågor är speciellt kontroversiella eller samhällsomstörtande utan att på många områden är vi så långt före i vårat resonemang att vi ibland lika gärna kunde försöka förklara strängteori för någon som med nöd och näppe tog sig igenom högstadiet.

Att nå fram till andra, att skapa en identitet som andra kan se sig själva i kräver gemensamma beröringspunkter på en elementär nivå. Det är möjligt att dessa punkter ter sig självklara för många Piratpartister men det är för att många av oss haft ett antal år på oss att stöta och blöta våra frågor. För någon som kanske i tidigare val mest har funderat över de klassiskt populistiska frågorna vård, skola, skatter etc och först nu börjat få upp ögonen för att det kanske är lite märkligt det där att man inte får kopiera musik längre (”Jag har ju massor av blandband i en kartong i källaren”, typ) så är det lite oöverstigligt att börja med att klättra upp i högsta hopptornet och felfritt genomföra en dubbel Mollbergare med skruv.

Om motionen går igenom innebär det inte, som någon var orolig för, att vi måste förklara vad humanism är, humanism kan däremot vara del av förklaringen av varför våra frågor är viktiga även för dem. Även om de är en familj med två föräldrar och tre barn som delar på en dator som står undangömd i en alkov i en korridor på övervåningen som bara används för bankärenden och lite småsurf ibland (jodå, finns fortfarande såna människor). Det är därför jag är övertygad om att humanistmotionen är en bra grej; det gör det lite lättare att förklara hur vi tänker för folk som inte är datornerdar som hänger på sociala forum 25 timmar om dygnet, lite lättare att förankra våra frågor i deras vardag, lite lättare att hitta en gemensam grund att resonera från som kan leda till att vi och våra frågor får en bredare förankring i samhället.

Och SEN vinner vi valet.

Ja, vadå?

Min sambo: Det står att det går att frysa den.
Jag: Frysa nånting brukar aldrig vara problemet, problemet är att tina det igen.
Min sambo: Det står att det går att frysa den OCH att den blir bra igen när man tinar den igen.
(liten konstpaus)
Min sambo: Pucko!

%d bloggare gillar detta: