En skrivmaskin

Ring! Ring!

– Ja, det är Jan!

– Pappapappahejjandrarkantedfrklarvadenskmasknä?

– Hej Natasha. Är det roligt att du kan få tag på pappa när han inte är hemma utan att be mamma om lov?

– Mmmmmm!

– Men du måste lära dig att prata långsammare, precis som vi sa igår. Du måste artikulera ordentligt för att jag ska kunna uppfatta vad du säger. Okej?

Trots att det bara var en ljudförbindelse var det inte svårt att föreställa sig hur hans dotters anletsdrag stelnade lite när hon koncentrerade sig på att samla tankarna och fokusera på vad hon ville få fram.

– Hej pappa! Kan du förklara hur en skrivmaskin fungerar?

– En skrivmaskin? Javisst, men varför undrar du det?

– Jo, jag läste om hur det var när farfars far växte upp och hur det fanns nåt som kallades datorer där användaren matade in text via ett tangentbord som var utformat efter hur skrivmaskinerna såg ut och det tyckte jag var jättekonstigt.

– Jaha, varför det?

 – Ja, jag kan ju skriva själv! Jag behöver inte en maskin som skriver åt mig! Så då följde jag länken och fick se en bild på en skrivmaskin men den såg inte alls ut som om den kunde skriva nånting. Det var ju bara en stor grej med massa knappar på!

– Precis. Och på varje knapp fanns det en bokstav så man tryckte helt enkelt på den bokstav som man ville ha.

– Och så kom det ut på nätet?

– Eh, nej. Man stoppade ett papper i maskinen och när man tryckte på en bokstavstangent så skrev maskinen den bokstaven på papperet.

– Hur kom det ut på nätet sen då?

– Det här var före nätet fanns. Nätet kom inte förräns datorerna uppfanns.

Han hann räkna till sju långsamt för sig själv innan Natasha kom över förvåningen.

– MEHUKNDEFNKADÅD….

– NATASHA!

– Förlåt, pappa.

– Det gör inget, men nätet fanns inte när till exempel din farfars farfar var liten. Det enda sättet för honom att få tag på någon var att gå till personen eller hitta en telefon och försöka ringa dem.

– Hitta? Hur kan man tappa bort sin telefon? Det går väl inte! Den sitter ju fast!

 – Ja, men den här telefonen satt fast med en sladd i väggen i stället för i huvudet.

– VA?!

– Jo, såhär! [inbäddad bild: ”LM Ericsson Dialog, tillverkningsår 1987, färg ljusgrå, tekniska museets samlingar”]

Den här gången hann han räkna till elva.

Gunnar kom ut från en närliggande lektionssal och började gå fram till honom, förmodligen för att diskutera någon student eller liknande, men han gjorde den gamla telefongesten med tummen i örat och lillfingret framför örat. Gunnar nickade och gjorde den minst lika gamla gesten att dricka ur en imaginär kaffekopp och pekade bort mot kafeterian. Jan nickade tillbaka och följde sakta efter.

Egentligen var det rätt intressant att den uråldriga telefongesten fortfarande levde kvar med tanke på att det var decennier sen en telefon hade en fysisk lur, men ändå visste alla att den gesten betydde. Det var också den gesten som gjort honom intresserad av teknikhistoria med, han ville veta ursprunget till gesten och på vägen till lösningen på den gåtan hade han hittat massor av andra intressanta historiska fakta som väckte hans nyfikenhet och det hade lett till att det hade blivit hans karriär. Allt för en enkel handgest.

– Menhurkaded… Paus Men hur funkar den där?

– Jo, man fick slå ett telefonnummer på nummerskivan och om man inte visste vad för telefonnummer en familj…

– FAMILJ!?

– Ja, oftast hade man bara en telefon per familj så man fick samsas om den. I alla fall, om man inte visste vad för telefonnummer en familj hade så fick man slå upp det i telefonkatalogen. Telefonkatalogen var en tjock bok som innehöll ett index där man kunde leta upp vilken familj som hade vilket telefonnummer så man sen kunde ringa dem.

– Men det går ju inte!

– Vadå? Vad menar du?

– Men du kan ju inte få plats med hela världens människor i en pappersbok! Försök inte. Det blir ju en JÄTTETJOCK bok!

– Jaha! Nä, det är klart. Oftast hade man bara en katalog med de lokala telefonnumrena.

– Men om man ville ri…. Men, nä förresten. Förklara det där med skrivmaskinen i stället! Jag vill veta!

– Ja, du skrev ju på ett papper. Skrivmaskinen skrev de bokstäver du tryckte på.

– Jajaja, men hur fick alla andra veta vad man skrev då?

– Man fick skicka det till dem.

– Hurdå? Du menar, skicka papperet?

– Ja.

Fem sekunders paus, sen, med väldigt klentrogen röst:

– Men det är ju bara ett papper? Det kan man ju bara skicka en gång väl?

– Va? Ja, alltså, ville man skicka till många fick man kopiera det!

– …och för det behövdes det en maskin till?

– Precis! Om man bara ville ha några få kopior så kunde man använda en kopieringsmaskin [inbäddad bild: ”Xerox kopieringsmaskin 1973, tekniska museets bildarkiv”], ville man ha många kopior eller tex ville göra böcker så fick man anlita ett tryckeri i stället [inbäddad bild: ”Ljungbergs tryckeri 2010, tekniska museets bildarkiv”].

Tre sekunder.

– Det var inte så enkelt som att man bara stoppade in papperet va?

– Jo, med kopieringsmaskinen, då stoppade man in papperet och skrev in hur många kopior man ville ha på en panel. Om man skulle trycka nånting krävdes det dock att speciella proffs anpassade det du skrivit till tryckpressen så det kunde du inte göra själv utan fick betala ett företag för att göra åt dig.

– Men det hade väl inte alla råd med?

– Nej. Det kostade pengar så det var bara några få som hade råd att trycka böcker. Ofta var det så kallade bokförlag som skrev ett avtal med författaren och sen tryckte och distribuerade de böckerna. När böckerna sen såldes i speciella butiker så tog både butiken och förlaget en del av vinsten innan författaren fick sin andel.

– Man sålde böckerna?

– Ja.

– Men, alltså. Man var tvungen att betala för varje bok?

– Ja.

– Men om inte boken var bra då? Fick man pengarna tillbaka då?

– Nej, men man kunde alltid sälja böckerna begagnade om man inte ville ha kvar dem.

– Men om någon annan ville läsa samma bok då?

– Ja, då kunde du låna den av den andra eller så fick du gå till en bokhandel och köpa en egen kopia.

Den här gången trodde han nästan att nånting hade hänt med förbindelsen, för han hann räkna ända till 29 innan Natasha svarade igen. Han hann nicka igenkännande till kollegorna som satt vid Gunnars bord och slog sig ner på en ledig stol.

– Pappa?

– Ja älskling?

– Det var mycket mera komplicerat förr.

Han kunde inte låta bli att skratta till högt. Några kollegor tittade förvånat på honom men han viftade avfärdande och pekade på örat igen.

– Ja, vissa saker var definitivt mer komplicerade förr.

– Mmmm. Pappa? När kommer du hem igen?

– Om ungefär två timmar. Vi kan prata mer då.

– Ok! Tack pappa. Hej.

Han drog en ofrivillig suck av lättnad. Natasha hade börjat visa en allt större nyfikenhet för framför allt teknikhistoria och trots att han undervisade i ämnet var det inte alltid helt lätt att stilla hennes nyfikenhet. Emanuel, en annan lärarkollega, frågade:

– Jobbigt samtal?

– Va? Nej, det var min dotter. Hon har börjat bli så otroligt frågvis.

Emanuel nickade eftertänksamt.

– Ja, jag kommer ihåg hur det var. Vad var det hon undrade över?

– Hon har blivit intresserad av vad pappa undervisar på dagarna så godnattsagan har blivit ersatt med att jag berättar om hur världen såg ut när vår släkt växte upp. Igår pratade vi om hur det var på farfars fars tid och idag hade hon läst vidare på egen hand och av en slump hade hon hittat en kort artikel om skrivmaskiner, så då undrade hon hur en sån fungerade.

Emanuel nickade eftertänksamt och såg lite frågande ut. Jan insåg sitt misstag alldeles försent.

– Så vad är en skrivmaskin och hur fungerar den?


Den här historien har legat och skräpat i bakhuvudet under ganska lång tid och har sitt ursprung i mitt eget intresse hur det måste varit förr när tidigare generationer växte upp. När jag själv växte upp hade vi bara en enda telefon i huset, just en grå dialog med nummerskiva som stod i köket, och på den tiden ringde man inte så ofta eftersom det trots allt var ganska dyrt. När till exempel mormor och morfar ringde så var det rikssamtal gubevars, så då gällde det att tänka på teleräkningen. De fåtalet gånger släkten i USA ringde så fick man fatta sig jävligt kort för varje minut kostade åtskilliga kronor!

Idag känns den här tiden väldigt avlägsen, idag slåss vår alldeles egen MEP för ett vettigare pristak på dataroaming inom EU och kontrasten mot den gamla dialogtelefonen i grå plast med mekanisk nummerskiva är enorm och tittar vi ännu längre tillbaka i historien blir det snabbt svårt att föreställa sig hur mycket samhället faktiskt förändrats. När min far föddes fanns det tex inte pencillin och TBC-smittan kontrollerades fortfarande genom karantän. Antingen överlevde du och då släpptes du ut eller så begravdes då på den lokala kyrkogården för att inte riskera smittspridning, hur brutalt det än låter så var det vardag innan pencillin och vaccin blev vardagsmat inom vården.

Min farmor är så pass mycket äldre än min far att hon till och med växte upp i en tid då elektriskt ljus ännu inte kommit till Sverige och bilar var extremt ovanliga. Transporter skedde fortfarande med häst och vagn eller genom att man helt enkelt gick. En sjöman hade lyckats tigga till sig en trasig glödlampa i Tyskland vilken han visade upp för förundrade släktingar och vänner, vissa vägrade till och med tro på hans påstående att den kunde lysa för hur skulle man kunna få in en tändsticka i den förslutna glasbubblan?!

Precis som jag ibland kan förundras över hur människor levde förr och inte minst hur samhället fungerade i en tid då kommunikation var mer tidsödande och komplicerad så funderar jag ibland på inte bara hur framtiden kommer se ut utan hur de kommer se på oss och hur primitiv våran samtid kommer se ut från deras perspektiv. Jag är till exempel övertygad om att dagens forskning på kopplingar mellan nervbanor och elektronik för att skapa bättre fungerande proteser inte kommer stoppa där. Vi vet redan att det är möjligt för hjärnan att lära sig häpnadsväckande saker och inte bara går det idag att ersätta tex en förlorad syn med protes, hjärnan är till och med kapabel att lära sig se med hörseln.

Jag är övertygad om att det bara är en tidsfråga innan det blir vanligt med någon form av koppling mellan människa och maskin där vi hela tiden är uppkopplade och när som helst tex kan kolla upp fakta på nätet, chatta med kompisar eller, som i min lilla historia ovan, kunna ringa upp någon utan att det krävs att man släpar på en klumpig, extern telefon.

I en sån värld kommer ett liv utan att ständigt vara uppkopplad vara lika ogreppbart som det idag är att tänka sig ett samhälle utan datorer.

One Response to En skrivmaskin

  1. Christer skriver:

    Väldigt underhållande och tänkvärt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: