Remixkultur som politiskt verktyg

Ibland händer det att TV-inslag hamnar på YouTube pga att de har något extra som gör att någon tycker att det är värt att sprida vidare, I just det här fallet har en av de intervjuade en ganska, errr, karismatisk personlighet som nog får sägas sticker ut lite från mängden, vilket får klippet att snabbt spridas som ett virus över Internet.

Flera anser att klippet är så underhållande att det är värt att förbättra, de flesta klippen är dock rätt taffligt gjorda men The Gregory Brothers gav sig på klippet och skapade en välproducerad auto-tune-sång av den. Voilà! Instant viral!

Instant remixkultur. CBS intervjuade senare Antoine Dodson (som även fått en egen Wikipediasida) om hans plötsliga Internetkändisskap och om hur låten i fråga nu säljs på iTunes vilket gett honom en möjlighet att förbättra situationen för hans familj.

Internet är fantastiskt. 🙂

Den osäkra säkerheten

All typ av säkerhetsarbete bygger på att den måste utgå från en korrekt analys av hotbilden och att varje enskild del måste samarbeta för att uppnå målet, finns inte den samordningen så kommer det alltid finnas brister i säkerheten som externa aktörer kan utnyttja. det är därför tex Microsoft Windows historiskt sett alltid haft stora säkerhetsproblem eftersom det bygger på kod som utvecklades utan något som helst säkerhetstänk och sen har man envetet hållit fast i en bakåtkompatibilitet som gång efter gång visat sig innebära att det funnits stora säkerhetsbrister eftersom den grundläggande systemdesignen aldrig var designad med dagens Internet i åtanke. Att kladda dit en brandvägg och lite virusskydd som man gör idag är inte en lösning, det är bara andra sidan av en konstant kapprustning där malwareskaparna alltid har initiativet och säkerhetsföretagen alltid förpassas till en reaktiv roll. Det enda som krävs är att malwareskaparna lyckas hitta ett enda tillräckligt allvarligt säkerhetshål och utnyttja det snabbt nog, lyckas de med det så faller hela säkerhetsmodellen som ett korthus.

Samma sak gäller dagens situation med terrorism; det som gör det så gott som omöjligt att vinna kriget mot terror är för att det är terroristerna som har initiativet. Hur västvärlden än vänder och vrider på situationen så är alla aktioner reaktiva; man slår till mot där terroristerna är, har varit eller där man bara tror att de möjligen kan tänkas befinna sig men såvida man inte lyckats få tag på läckt information så är det omöjligt att agera proaktivt och även med information om en förestående attack så finns det inga garantier för att man ändå kommer kunna stoppa den och, strikt talat, är det fortfarande reaktivt; det är en reaktion på information i stället för på en attack.

Den här typen av säkerhet är väldigt lätt att ta sig runt om man verkligen vill.

A short history of airport security: We screen for guns and bombs, so the terrorists use box cutters. We confiscate box cutters and corkscrews, so they put explosives in their sneakers. We screen footwear, so they try to use liquids. We confiscate liquids, so they put PETN bombs in their underwear. We roll out full-body scanners, even though they wouldn’t have caught the Underwear Bomber, so they put a bomb in a printer cartridge. We ban printer cartridges over 16 ounces — the level of magical thinking here is amazing — and they’re going to do something else.

This is a stupid game, and we should stop playing it.

Och ändå så läggs det enorma pengar på den här typen av säkerhetsteater. Man kan fråga sig varför, men det deprimerande svaret är nog för att det lönar sig. Inte för samhället, men för de som tillverkar systemen. Det är inte utan att den här typen av säkerhet brukar kallas för säkerhetsteater och som alla framgångsrika artister vill de väl helt enkelt ha betalt för sina uppvisningar…

I kriget mot terrorn utsätts allt fler för allt grövre våld och integritetskränkande åtgärder och helt bizarra situationer uppstår där alla som beter sig det minsta suspekt råkar illa ut.

On November 17th, the Lincoln Tunnel was closed for nearly an hour while police chased a group of people dressed in camouflage who were seen running through the tunnel. Officers of the FBI-NYPD Joint Terrorism Task Force as well as armed Port Authority police sped after the suspects, finally catching them as they neared the Manhattan end of the tunnel and forcing them to their knees at gunpoint.

Turned out the dramatic operation had protected New York from the onslaught of eight 16-year-old dancers who were trying to make it to a TV appearance.

Så någonstans borta i USA sitter det alltså minst en person som på allvar tror att ett gäng tonåringar i kamoflagekläder utgör ett potentiellt hot mot samhället? Det är sällan jag brukar anse att Hollywood är en bra referenskälla, men är det någonting Hollywood begripit så är det att en terrorist som försöker slå till i ett land i väst kommer vara propert klädd på ett icke uppseendeväckande sätt så att ingen jävel ens kommer på tanken att misstänka honom/henne.

Så hur mycket ska vi egentligen tvingas offra på ett krig som vi ändå inte kan vinna?

Pingat på Intressant.

Vilka är egentligen terroristerna?

Från Wikipedia:

En minimal definition som föreslagits av terrorexperten Alex P. Schmid inom FN:s arbete mot terrorism lyder: ”Act of Terrorism = Peacetime Equivalent of War Crime.” FN:s organ för brottsbekämpning anger även en lång akademisk konsensus-definition som tagits fram av Alex P. Schmid och A. J. Jongman:
”Terrorism är en metod för framkallande av fruktan med upprepade våldsaktioner, utförd av (semi) olagliga individer, grupper eller statliga aktörer, av idiosynkratiska, kriminella eller politiska skäl, vid vilken – i motsats till mord – direkt våld inte är det viktigaste målet. Det omedelbara mänskliga offret för våldet väljs i allmänhet slumpmässigt (målmöjligheter) eller selektivt (representativt eller symboliskt mål) från en målgrupp, och tjänar som meddelandeskapare. Hot- och våldsbaserade kommunikationsprocesser mellan terrorism (organisation), (fara) offer, och viktiga mål används för att manipulera det direkta målet (målgrupp(er)) och omvandlar den till ett mål för terror, ett mål för krav, eller ett mål för uppmärksamhet, beroende på om hot, tvång eller propaganda eftersträvas i första hand.„

Filosofen och terrorexperten Igor Primoratz gör följande definition:
”Terrorism är avsiktlig användning av våld, eller hot om användning av våld, mot oskyldiga människor, i syfte att skrämma andra människor att utföra handlingar de annars inte skulle utfört.„

”…avsiktlig användning av våld, eller hot om användning av våld, mot oskyldiga människor…” ja. Som tex när polisen bryter sig in och siktar med vapen på dina barn eller när den personal som förmodas skydda allmänheten från terrorister själva börjar begå allt allvarligare övergrepp.

Så, vilka är egentligen dagens terrorister? Och vem är det de skyddar? Skyddar de över huvud taget någon alls mer än sig själva numera?

Mer läsning om TSA:

Sverige – en polisstat?

33-åringen säger att det tog sekunder för den stora och tungt utrustade polisstyrkan att bryta sig in i familjens lägenhet i Gårdsten, sparka honom i magen, och lägga honom på golvet med handfängsel.

– Jag kan förstå behandlingen om polisen tror att jag är farlig. Men jag kan aldrig förstå varför de fortsatte att behandla min fru och mina barn som de gjorde efter att de säkrat mig.

Hans fru och sönerna, tio och sex år, föstes in i vardagsrummets ena hörn med de militärt rustade polisernas vapen pekande på sig. Kort därefter vaknade den treåriga dottern och började gråta. Mamman frågade om hon fick hämta dottern från sovrummet men fick nej.

I stället gick en av poliserna, med hjälm, mask för ansiktet och skyddsglasögon, in i sovrummet och hämtade flickan.

Vid kaffebordet med kanelbullar visar den lilla flickan i kalasbyxor och två tofsar i håret hur polisen höll geväret i båda händerna.

Hennes pappa berättar vad dottern sa om händelsen, några dagar senare:

”Pappa, han ville skjuta mig, men han sköt mig inte.”

Jag tror jag med fog kan påstå att polisens kraftfulla insats för att hantera bombsituationen i Göteborg definitivt har lyckats med att terrorisera ett antal oskyldiga barn på ett sådant sätt att det hos dem inte längre råder det minsta tvivel om att polisen kan agera med fullständigt godtycke och inte är att lita på, speciellt inte om man är troende muslim med palestinsk bakgrund. Det är nog också väldigt troligt att dessa barn inte kommer glömma vem som siktade på dem, obeväpnade mindreåriga, med skarpladdade vapen och lasersikten och att de fortsättningsvis kommer göra allt de kan för att ha så lite att göra med dessa potentiella våldsverkare.

Att det här kommer drabba fler är jag fullständigt övertygad om, lika så att det förmodligen kommer eskalera när staten anser att de på allt fler fronter har rätten att skydda oss från oss själva. Modern terrorism handlar inte om att anonyma extremister dödar oskyldiga utan att statens repressalier slår blint mot alla som ter sig det minsta misstänkta, vare sig det gäller religion, etniskt ursprung, hudfärg, politiska åsikter eller helt enkelt för att man inte har vett att hålla käften och tycka om att staten bara vill vårat bästa, kosta vad det kosta vill. För varje generation kommer också detta misstänkliggörande av individer leda till en motreaktion, troligen med kravaller eller annat våld som resultat, och för varje gång kommer staten finna sig tvungen att ta i med mer våld för att återigen skydda oss från oss själva.

Säga vad man vill, men framtiden kommer definitivt bli intressant att följa, åtminstone för oss som är vita, inte speciellt religiösa (eller möjligen kristna, det brukar anses vara ok) och rent generellt hör till den välanpassade medelålders medelklassen med normala vanor som inte sticker ut, hus, bil och ett socialt umgänge som inte anses vara en potentiell risk för staten. Alla andra kommer förmodligen finna att framtiden kommer bli lite mer kränkande av sin natur.

Är Sverige på väg att bli en polisstat? Ja, jag tror det, i alla fall om ingenting görs för att stoppa utvecklingen. Just nu får man fortfarande protestera, se till att ta chansen i tid.

Lite lättsam underhållning

Nej, jag har inget som helst viktigt budskap jag vill ha framfört eller så, jag tyckte bara att de här YouTube-filmerna var underhållande!

Trevlig fredag på er allihopa. 🙂

När uppnår ett alster verkshöjd?

Upphovsrätt bygger på idén att den person som har skapat ett verk av en viss verkshöjd också ska ha ensamrätt att bestämma hur detta verk får användas. Upphovsrätten kan skyddas genom bestämmelser om straff för den som utan upphovsmannens medgivande nyttjar verket. Lagstiftning eller praxis kan också medge skadestånd till upphovsmannen och förbud för annan att nyttja verket.

”Ett verk av en viss verkshöjd”, håll den formuleringen i minnet när du tittar på den här youtubevideon.

Och såhär är det faktiskt rätt ofta när det kommer till populärmusik, ett utmärkt exempel är tex Kents Kärleken väntar och Visages gamla hit Fade to grey.

Just de två låtarna är så lika varandra så att den danska DJ:n Morten Trøst gjort en remix.

Och just för att populärmusiken tenderar att försöka hålla sig inom samma mall för högsta igenkänningsfaktor så blir det förstås också väldigt lätt att visa hur stereotyp den därmed blir.

Det här är inget unikt för 2000-talet utan är något som alltid förekommit. Ta tex den helyllesvenska dansstilen hambo som var populär för sisådär 100 år sen. Det är (med väldigt få undantag) otroligt lätt att remixa låtar i hambotakt till att skapa helt nya verk just för att de har en gemensam grund, men när så mycket musik bevisligen delar så mycket grundläggande struktur, har de verkligen verkshöjd?

För att ett alster ska anses vara ett verk måste det ha uppnått verkshöjd. Det innebär att verket ska visa upp originalitet eller individuell särprägel som ett resultat av upphovsmannens personliga skapande. Det är med andra ord upphovsmannens säregna sätt att uttrycka något som skyddas, inte de idéer eller fakta som verket kan innehålla.

Varje gång jag slår på radion och lyssnar på någon av de musikkanaler avregleringen gav oss så känns det i alla fall som att de dagsländor till artister som oftast spelas i princip uppfinner hjul om och om igen (möjligen med lite olika färg eller storlek) och då vet jag inte om jag tycker att det är rimligt att de ska ”ha ensamrätt att bestämma hur detta verk får användas” när originaliteten och personliga prägeln i stort sett uteblivit.

Så hur ska då ett musikaliskt verk låta för att det inte ska råda någon tvekan om att det uppnått verkshöjd? Tja, vad sägs om såhär?

Säga vad man vill om Mike Oldfields timmeslånga epos Amarok, men det uppfyller verkligen kraven på verkshöjd. Det är till och med fullt rimligt att hävda att det överfyller och svämmar över kraven och att även mindre, err, originella verk fortfarande ska anses uppfylla dem. 😉

Så visst anser jag att det är fullt rimligt att musik ska gynnas av upphovsrätt, men just vad gäller populärmusik så känner jag ofta att verkshöjden är tveksam eller till och med obefintlig. Det blir inte heller speciellt konsekvent när upphovsrättsindustrin (naturligtvis) anser att även den mest utstuderade mallproduktion ska anses omfattas av upphovsrätten medans kreativa remixer av existerande verk inte ska det. Det som idag oftast visar sig vara den praktiska skiljelinjen när såna frågor ska avgöras är vilken part i målet som har mest juridiska och ekonomiska resurser snarare än vem som producerat det största kulturella värdet.

Givetvis är det samtidigt väldigt svårt att dra en tydlig gräns mellan ett verk som kan anses uppfylla kraven på originalitet eller individuell särprägel och ett verk som inte gör det, så förmodligen är det rimligt att även de mest banala populäralster anses ha någon form av kvalificerande verkshöjd, men då måste i konsekvensens namn även remixer och derivatverk av dessa verk också anses ha verkshöjd. Det enda som i sådana fall inte uppfyller kraven på verkshöjd är alster som kan anses vara rena plagiat, vilket ter sig ganska rimligt.

Det här har dock en konsekvens och det är att det uppstår en konfliktsituation mellan derivatverk, som rimligtvis måste anses vara fristående verk oavsett om upphovsmannen är uppbackad av en kraftfull upphovsrättsorganisation eller -industri, och originalverkens upphovsrätt som ger upphovsmannen ”ensamrätt att bestämma hur detta verk får användas”. Om man inte accepterar att derivatverk kan ha verkshöjd blir det svårt att motivera varför mallproducerad populärmusik ska omfattas av upphovsrätt men om derivatverk accepteras som självständiga verk med verkshöjd blir det plötsligt omöjligt att garantera upphovsmännen bestämmanderätt över sina verk. I vilket fall som helst innebär det att upphovsrätten inte längre fungerar (om den någonsin gjort det) och att denna dissonans mellan karta och verklighet förmodligen är en bidragande orsak till att upphovsrätten generellt sett inte efterlevs speciellt väl, inte alltid ens av personer som själva är aktiva inom upphovsrättsindustrin

Sett ur det här perspektivet är det glädjande att se att höra att Storbritanniens premiärminister, David Cameron, idag gått ut och sagt att upphovsrätten måste anpassas till teknikutvecklingen.

Speaking at an event in the East End of London, at which he announced a series of investments by IT giants including Facebook and Google, Mr Cameron said the founders of Google had told the government they could not have started their company in Britain.

‘Fair use’

He said: ”The service they provide depends on taking a snapshot of all the content on the internet at any one time and they feel our copyright system is not as friendly to this sort of innovation as it is in the United States.
[…]
The six month review will look at what the UK can learn from US rules on the use of copyright material without the rights holder’s permission.

It will also look at removing some of the potential barriers that stand in the way of new internet-based business models, such as the cost of obtaining permission from rights holders and the cost and complexity of enforcing intellectual property rights in the UK and internationally.

It will also look at the interaction between intellectual property and competition law – and how to make it easier for small businesses to protect and exploit their intellectual property.
[…]
The announcement was welcomed by internet freedom campaigners, who said the government had to redress the balance after the controversial Digital Economy Bill, which gives copyright holders the power to block access to websites hosting illegal content.

”It is long overdue. Some of our copyright laws are frankly preposterous,” Jim Killock, of the Open Rights Group, told BBC News.

”The Digital Economy Act left a massive hole of missing user rights like personal copying and parody.

”It’s great to have the opportunity to make the case for modern copyright that works for citizens and artists rather than yesterday’s global publishing monopolies.”

Det här hjälper förstås inte oss i Sverige, i alla fall inte direkt, och det kommer säkert inte lösa alla problemen med dagens upphovsrätt, men det är ändå trevligt när en tongivande politiker talar om upphovsrätt och menar att den måste luckras upp i stället för att stramas åt. Förhoppningsvis ser vi nu en början till en insikt hos våra styrande politiker att man inte kan förbjuda ny teknik den här gången heller

Pingat på Intressant.

(PS. Tack för länken till Axis of Awesome, mamma)

Protestsångsremix

Att hela vår kultur är en enda remix har jag redan skrivit om och givetvis är inte protestsånger ett undantag från det. En av de mest kända protestsångerna från Vietnamkrigets dagar är Joe McDonalds protestrag:

Med tanke på att USA:s inblandning i Vietnam har många likheter med vad som nu händer i Afghanistan så är det kanske inte så konstigt att även protestsångerna dammas av och får nytt liv:

Remixkultur. Funkar lika bra vad gäller aggressionspolitik som protestsånger!

%d bloggare gillar detta: