Rasförbud smakar populistiskt valfläsk!

Jag har noterat att det på senare tid börjat propageras för kraftfullare tag mot de så kallade kamphundarna och länge funderat på att försöka skriva något klokt om det. Idag fick jag se att Hans Rosenberg från Svenska Kennelklubben redan gjort precis det, så i stället för att själv försöka sammanfatta mina tankar i ämnet så repostar jag helt enkelt hans kloka ord.

Hundar som attackerar människor och andra hundar är ett stort problem och alla krafter behöver läggas på att lösa detta problem. Svenska Kennelklubben har arbetat för detta i åratal, men Mats Odells (kd) uttalande om förbud av så kallade kamphundar känns i dessa tider som populistiskt valfläsk! Han blundar för verkligheten och fiskar efter röster genom ett ogenomtänkt och okunnigt förslag på nya förbud.

Människor i vårt land ska känna sig trygga i mötet med hund! Aggressiva hundar är absolut den sämsta reklamen för hunden och hundägandet, och varje olycka är en olycka för mycket! Hade problemet med bitande hundar lösts med ett rasförbud hade Svenska Kennelklubben som hundägarnas riksorganisation redan för 20 år sedan gått i bräschen för en sådan lag.

Mats Odell (kd) nämner ordet kamphundar – vad är en kamphund? Bland de raser som man nu har förbjudit i Danmark finns flera herderaser, utan någon som helst bakgrund som kamphundar.

Ingen skulle väl komma på tanken att förbjuda den lilla ”skokrämshunden” bostonterrier, numera en uppskattad sällskapshund, som däremot har ett ursprung inom hundhetsning? Eftersom uttrycket kamphund används så osakligt och urskiljningslöst blir det extra svårt att definiera vilken ras eller vilken typ av hund som man vill förbjuda.

Förbjuder man ett visst antal rashundar finns dessutom alltid nya att tillgå. Den som vill ha en farlig hund kan genom selektiv avel och yttre påverkan få de flesta hundar att bli farliga för sin omgivning. Det innebär att listan på raser som kan komma att förbjudas kan bli mycket lång. Många raser som nu är populära hos landets mer än 550 000 hushåll med hund, kan också komma att drabbas.

Öppna dina ögon Mats Odell (kd), och se sanningen i vitögat! Att införa förbud mot vissa raser löser inte grundproblemet – de oseriösa hundägare som håller sig med aggressiva hundar, oavsett ras! De hundägare som saknar både kunskap och ansvar men med målet att hota sin omgivning lär inte stoppas av ett rasförbud.

Detta är ett samhällsproblem, som ofta bottnar i sociala problem, som därför måste prioriteras och hanteras på ett seriöst sätt. Att förenkla problematiken genom att förbjuda enskilda hundraser är både dumt och verkningslöst i det långa loppet!

Både Nederländerna och Italien, som haft lagar som liknar Danmarks, upplöste 2008 respektive 2009 dessa lagar på grund av att de visade sig vara helt ineffektiva.

Svenska Kennelklubben vill istället att polisen får tillräckligt med resurser för att på ett kraftfullt sätt kunna använda sig av den tillsynslag som redan finns (Lagen om tillsyn över hundar och katter 2007:1150).

I Stockholm har man redan startat upp en grupp engagerade poliser med inriktning på djur, främst hundar. Dessa poliser får bredare och djupare kunskaper i hur man hanterar den här typen av ärenden. Genom sin synlighet ger de trygghet och möjlighet att möta hundägarna på plats. De ska snabbt kunna ingripa och använda den tillsynslag som finns i dag. Denna lag hänger inte upp sig på en viss ras utan är utformad för att gälla den specifika hund som är farlig och den hundägare som är en klart olämplig hundägare.

Att en politiker uttalar sig i en fråga som han så uppenbart inte har någon kunskap om är skrämmande. Att en politiker dessutom vill åtgärda de egentliga problemen med en ”plåsterlapp” är helt enkelt oseriöst. Kom gärna med förslag på lösningar, men ett rasförbud är inte en lösning!

Hans Rosenberg Presstalesman/PR Svenska Kennelklubben

Word, som kidsen brukar säga nuförtiden.

Det här är ännu ett exempel på hur politiker gladeligen tar till kraftfulla, men missriktade, slag för att antingen försöka lösa problem som inte finns eller ta till verkningslösa förbud som i stället skapar nya problem för samhället. Just början på sista stycket, ”Att en politiker uttalar sig i en fråga som han så uppenbart inte har någon kunskap om är skrämmande. Att en politiker dessutom vill åtgärda de egentliga problemen med en ”plåsterlapp” är helt enkelt oseriöst”, verkar idag vara tidens melodi, internetfilter mot pedofili, säkerhetskameror överallt mot brott, nakenscanners mot terrorism och så rasförbud mot kamphundar. Listan kan göras deprimerande lång och den förlängs hela tiden.

Tyvärr är jag rädd för att det inte går att stoppa Svenska politiker från att ändå införa ett rasförbud eftersom denna åsikt verkar sprida sig, lika lite som det gått att stoppa FRA- och IPRED-lagen eller förhindra SWIFT-avtalet. Att lära sig av andras misstag eller lyssna på expertisen eller opinionen verkar inte vara våra politikers starka sida, vilket får mig att undra i vilken verklighet våra politiker idag lever i.

Hasse Alfredssons monolog ”2:15 för en liter mjölk” känns fortfarande skrämmande aktuell.

Pingat på Intressant.

4 Responses to Rasförbud smakar populistiskt valfläsk!

  1. Anders Troberg skriver:

    Hans Rosenberg har helt rätt, sånär som på en sak: han försöker resonera med en KD-anhängare som om det var en resonabel och tänkande varelse. Hade jag varit en sådan som förordade avelsförbud, vilket jag inte är, så skulle jag snarare förordat att man förbjudit avel på KD-anhängare.

    Det handlar om dåliga hundägare, inte dåliga hundar. Med rätt ägare är de så kallade ”kamphundarna” jättefina familjehundar.

    • qeruiem skriver:

      Tyvärr är inte Hans Rosenberg ensam om att tro att man kan lagstifta bort problem, Mathias Sundin och Peter Kjällkvist från Folkpartiet tycker att man ska Införa licenskrav för farliga hundar och påstår till och med att:

      Med vårt förslag kommer vi i framtiden inte behöva ha några aggressiva 80-kilos hundar, eller andra farliga hundraser, på våra gator och torg. Vi får en balanserad lagstiftning som innebär att vanligt folk kan känna sig tryggare när går en promenad eller rastar sin egen hund.

      Säga vad man vill, men de verkar onekligen tro på sin lösning. Tyvärr delar jag inte riktigt deras optimism.

      Mats Odell (KD) är en annan person som tror att förbud löser alla problem och att kamphundar är en homogen grupp hundar som enkelt kan plockas bort från samhället en gång för alla. En intressant slutsats han drar är att:

      Jag kan förstå att hundägare inte ser sina egna hundar som potentiellt farliga, men statistiken visar att av de 5000-6000 hundbett som sker mot människor i Sverige varje år är merparten bett på närstående eller andra i hundens nära omgivning.

      Det finns ca en miljon hundar i landet så enligt statistiken ovan så lyckas alltså ~0.5% av alla dessa tydligen, enligt Mats, livsfarliga monster årligen bita någon så det registreras (vilket jag tolkar som att någon fått uppsöka sjukhus). Personligen tror jag att en stor del av dessa bett sker av misstag, tex när man leker med hunden. Om man tex kampar med sin hund, något de flesta hundar älskar att göra oavsett ras, så är det tyvärr lätt hänt att hunden missbedömer lite och det råkar komma ett finger med i greppet och jag kan av egen erfarenhet berätta att det gör skitont även om hunden inser misstaget och släpper innan blodvite uppstår.

      Hundar biter ytterst sällan människor med flit, för att det ska hända så krävs det någon form av konflikt och för att en mentalt frisk hund ska bita på allvar med målet att skada, då måste någonting redan ha gått väldigt, väldigt snett. Därför tror jag att de flesta av dessa 5000-6000 bett per år skett av misstag vid lek eller träning, men även ett misstag kan snabbt bli allvarligt om det kommer en hand eller några fingrar emellan när en hund biter till. Det är därför som ”merparten [är] bett på närstående eller andra i hundens nära omgivning”. Det är också därför som det är extremt ovanligt att människor faktiskt dödas av hundar.

      Och visst är det här mer en fråga om hur hundägarna hanterar sina hundar snarare än vilka raser det handlar om. De flesta människor kan inte heller känna igen en kamphund ens om deras liv hängde på det och många gånger när tex nån av kvällsblaskorna slängt upp sina svarta rubriker om kamphundar så har det visat sig handla om helt andra raser. Att förbjuda kamphundar kommer med andra ord inte göra ett skit skillnad, precis som det redan visat sig i Nederländerna och Italien.

      Men rädsla är inte rationell och vi är ofta räddare för okända saker än de saker som verkligen är en fara. Det känns som att det råder en nästan panisk rädsla för osannolika dödsfaror som tex hundar (det är, som sagt, extremt ovanligt att hundar dödar människor), terrorister (vi har inte haft en terrorattack på över 100 år i Sverige) och fågel- samt svininfluensan (där kan vi snacka om en uppblåst nyhet) när vi egentligen borde vara livrädda för hjärt- och kärlsjukdomar (där vi kan påverka riskerna oerhört genom att äta och leva rätt), cancer (den största enskilda dödsorsaken om man lyckas undvika hjärtinfarkten) och, tja, ungefär allting är farligare än det vi oroar oss för, till och med den gamla vanliga influensan som saknar skojiga namn eller mediahysteri.

      Men rädsla är inte rationell, därför är den också ett fantastiskt kontrollvapen och ett utmärkt sätt att skapa sig publicitet. Tyvärr.

      • Åsa A skriver:

        Skulle vara intressant att veta hur många av de 5-6000 hundbetten som kommer sig av att folk försöker stoppa två hundar som bråkar… det är ganska vanligt att man – förmodligen av ren reflex och tanklöshet i en akut situation – stoppar in händerna mellan två hundar som rykt ihop, i tron att man kan stoppa slagsmålet, och det är hur lätt som helst att få sig ett bett eller två då.

        Faktiskt är det heller inte så ovanligt att människan är den enda som blir skadad i sådana fall; många ”slagsmål” mellan två hundar låter för jäkla illa men resulterar inte i några skador på hundarna men däremot en del hål i framsträckta människohänder…. i en så pass laddad situation ska man inte räkna med att hunden är helt sig själv; den noterar inte alltid vem det är som stoppar fram en hand utan bara att det är ”någon” som försöker hugga tag i den.

        När det till exempel handlar om två relativt jämnåriga hanar så låter det ofta betydligt värre än det visar sig vara, kan jag säga av egen erfarenhet. Det blir mer försök att ”imponera och skrämma” motståndaren än att egentligen försöka skada eller ha ihjäl den.

        Även hundar som känner varandra kan ju råka ryka ihop ibland – vild lek kan snabbt övergå i ett litet gruff; speciellt om föremål är inblandade. Det låter som sagt ofta mycket värre än det är och när det är över är man vänner igen. Men får man som hundägare då panik och stoppar in händerna i ”röran” så kan det sluta med ett besök på akuten om man har otur.

        Bråk mellan två hundar är ju heller ingen som helst indikation på att de hundarna är ”galna kamphundar” – det är ju bara så att inte alla hundar kommer bra överens med varandra; ungefär som hos oss människor….

        Jag vet flera sådana här incidenter som har krävt att personen i fråga har fått uppsöka sjukhus, så jag skulle gissa på att sådana skador utgör en icke försumbar andel av de där 5-6000 hundbetten.

  2. mrperfect72 skriver:

    Jag vill ha en Bjoern i koppel som skydd mot kamphundarna. Foerbud aer fel. Sen vill jag ha ett raketgevar mot bilar som tutar och skraemmer upp bjoernen i onoedan. Frihet kan aldrig bli foer extremt! 😉 Demokratisk diskussion aer alltid fel fel fel. Ledaren saetter agendan, sen upprepar vi vad ledaren saeger, hur extremt det aen aer. OK!? 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: