Att mjölka en gammal affärsidé till sista droppen

Musik är kultur, precis som vin, mat och dans. Vissa nöjer sig med husets vin, tycker att McDonalds serverar helt ok bukfylla och dans är nåt man gör på disco när man fått några stora starka innanför västen, andra läser vinrecensioner och har en proppfull, exklusiv vinkällare, skulle aldrig äta någonting så vulgärt som en hafsigt grillad bit färs mellan smaklöst vitt bröd och dans associeras med Svansjön eller något annat finkulturellt. Vi kan inte alla vara snobbar, i alla fall inte inom alla former av kultur samtidigt, men det är ok! Själv är jag lite lagom bevandrad vad gäller vin, så pass att jag faktiskt kan tänka mig att servera (rätt sorts) vitt vin till rött kött, äter på McDonalds ett fåtal gånger per år (och ångrar mig oftast efteråt) men skulle aldrig komma på tanken vare sig att skaka på magen eller glo på tåtrippande ballerinor. Däremot är jag rätt insnöad på musik och uppskattar verkligen de möjligheter Internet har gett mig att hitta ny musik.

Idag är det inte lätt för skivindustrin. Det handlar inte bara om att de inte förnyat sig och insett att CD:n är en död bit plast som allt färre ser något värde i utan även om att de satsat stenhårt på en affärsidé som gått ut på att kontrollera marknaden och sen vinstmaximera genom att begränsa utbudet. Alla som varit inblandade i någon affärsverksamhet vet att man inte kan ha en allt för spridd produktportfolio eftersom det snabbt leder till att lagerhållning och administration snabbt blir väldigt kostsamt. Alltså försöker alla seriösa aktörer begränsa sig till ett utbud där man håller utbudet lagom begränsat för att maximera vinsten och underhållningsbranschen är inget undantag. Förr funkade det här rätt bra, man hade kontroll på produktionsledet och kunde hålla ett standardutbud med bulkvaror som tilltalade flertalet, ett mer exklusivt utbud som ofta fick beställas och som det kunde ta månader, ibland till och med år, innan någon beslutade att det fanns en efterfrågan som var stor nog för en ny produktionsserie och sen fanns det de där alstrena som helt enkelt aldrig hade någon efterfrågan som var stor nog för att motivera en nypressning och som man helt enkelt fick jaga på mässor eller via radannonser i tidningarna.

Internet förändrade detta i grunden och en del siter, tex Oink, skapades där även den mest kräsne kunde hitta de mest svårfunna verk, inspelningar så obskyra att sannolikheten att de skulle ges ut på plast igen förmodligen tangerade sannolikheten att Reinfeldt skulle gå ut i en TV-intervju och stolt proklamera ”Ich bin ein fildeler!” (eller vad det kan tänkas heta på tyska). Att de inte gillar läget tror jag inte undgått någon, men att rubba på deras cirklar sitter också extremt långt inne. Ett populärt partytrick som man kört med ganska länge och som tidigare lönat sig ganska rejält är att ta någon som redan är kändis, slänga in denne i en studio med ett garvat produktionsteam samlat, putsa, fila och fixa och slutligen dumpa ut ett par skivor som rider på den redan existerande berömmelsen. Nu senast har man hängt på blogsvängen och försöker nu lansera Kissie som sångerska.

Nej, jag har ingen som helst lust att sälla mig till de som verkar viga sitt liv till att håna och förnedra Kissie, jag tar henne bara som ett exempel på en marknadsidé som är nästan lika gammal som grammofonskivan, låt oss kalla det ”fast music”, dvs musikvärldens variant av ”fast food”. Kissie är, uppenbarligen, en av Sveriges just nu mest framgångsrika bloggare och det var faktiskt ett rent misstag att jag snubblade över henne (jag brukar inte direkt följa rosafärgade modebloggar), men just när jag snubblade över hennes blog pratade hon just om att hon skulle göra en singel vilket, givetvis, triggade min nyfikenhet. Det finns (i alla fall än så länge) en 25 sekunders preview på YouTube:

Tja. Snyggt arrat, schyssta synthljud, medryckande pop men fullständigt, fullständigt substanslöst. Vi kan lugnt konstatera att det inte är min smak, men det här är också ”fast music”, musik som är vinstmaximerad. Jag säger inte att det är fel nånstans eller så, men det är verkligen inte direkt speciellt musikvärldens motsvarighet till Stekt oxfilé med potatissufflé, haricots verts-knyten, rostade persiljerötter och grönpepparsky med konjak. Å andra sidan är musiksmak som, likt mycken annan specialiserad smak, något som växer fram och våra känselsinnen kräver ofta en långsam tillvänjning för att man ska kunna uppskatta de finare detaljerna (någon undersökning som jag tyvärr tappat bort länken till visade tex på att de som växte upp med krattiga mp3:or ofta föredrog den vassa diskanten som mp3:or lätt får än originalfilens mer mjuka, okomprimerade ljud) och marknaden för finsmakare är inte lönsam att försöka fokusera på i en större skala. Det är liksom därför som vi har McDonalds precis överallt i hela världen men bara en Operakällare.

Min personliga musiksmak har utvecklats från ganska slätstruken Abba via synthpop (Depeche Mode, Soft Cell etc), vidare via symfonisk rock (Jethro Tull, Saga, Rush, Dream Theater) och sen i princip spårat ur fullkomligt. Idag finns det nog väldigt få genrer som jag inte lyssnar på (det ska möjligen vara gangstarap och en del annat som jag finner extremt lite musikalisk talang i) så min musiksmak kan nog lugnt påstås vara ganska spretig med en förkärlek till genrebrytande grupper. Jag vill inte på något sätt påstå att jag är en konnässör, men en del har jag snappat upp genom åren. Väldigt mycket av det, troligen det mesta, är musik som jag hittat via olika IT-vägar (jag är tex en hopplös Spotifyjunkie trots att jag vet att det rent ideologiskt är fel, affärsmodellen är och förblir hopplöst trasig) och det är en av orsakerna till att jag älskar Internet eftersom tekniken slår sönder skivbolagens ogliopol och denna evinnerliga fokusering på ”fast music”. Long tail ftw!

Således tänkte jag nu starta en ny kategori på min blog, en kategori som rätt och slätt kommer heta ”Musik” där jag kommer tipsa om grupper, prata musik och kanske tom släppa en del eget konstigt. Vi får se hur det utvecklas. Dock, denna kategori kommer inte hamna på live.piratpartiet.se eftersom den inte har nåt med politik att göra, så läser ni bara den här bloggen via live kommer ni förmodligen missa alltihop (och jag vill passa på att be MiNi om ursäkt att jag ändå är fräck nog att göra reklam för min nya kategori på live…).

Pingat på Intressant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: