Illegal bräddelning!

Idag har jag tagit brödfödan från en hantverkare genom att såga och skruva på alldeles egen hand. Rent generellt är det givetvis fördjävligt att hantverkarna inte får betalt, speciellt som jag plankat (pun intended) delar av konstruktionen rakt av från professionella hantverkare.

När man tänker efter så är det förstås fruktansvärt att Biltema, K-Rauta och andra försäljningsställen av verktyg och material till gör det självare inte tvingas betala en hantverkarskatt när de underlättar för vanligt folk att ta hantverkarnas jobb utan att betala. Fast samtidigt har jag läst att Joe Konrath skrivit att författarna kan klara sig rätt bra trots att alla stjäl deras verk utan att skämmas:

As you see by the recent picture, I’m being pirated. Google pointed to 8880 different sites where my work is being illegally shared. And these are just torrent sites. This doesn’t count file lockers, which I believe account for many more downloads than torrents.

And yet, I’m not worried. I’m currently selling 220 ebooks per day, and that rate shows no signs of slowing down.

Så det kanske finns hopp även för hantverkarna? Jag ska i alla fall försöka trösta mitt dåliga samvete med det och intala mig själv att hantverkarna helt enkelt får anpassa sig till en verklighet där verktyg och material numera är så billiga att man inte längre måste ringa en hantverkare för att få nåt gjort och där man kan klanta sig på alldeles egen hand utan att det krävs ett proffs för få till ett rejält fuskbygge.

Frågan är väl bara hur en e-hantverkare ser ut…

Annonser

STIM siktar in sig på Google

Den 25:e maj, 2010, får nog ses som lite av en milsten i STIMs historia, för det är dagen då STIM skickar sitt första ”digitala nyhetsbrev” till sina medlemmar (och, verkar det som, en del före detta medlemmar som man ännu inte rensat ut ur medlemsdatabasen). I en värld där upphovsrättsindustrin bara högst motvilligt börjar acceptera att 1900-talet är över så får man väl gratulera till denna vågade nysatsning, men tyvärr är innehållet precis lika stockkonservativt som man kan förvänta sig av denna organisation som snart firar sin 90-årsdag men ändå envist behåller sina rötter tryggt planterade i den era då första Världskriget fortfarande var känt som Världskriget (singularis) och musik ännu framfördes manuellt av skickliga yrkesmän (och, i undantagsfall, -kvinnor).

Den första nyheten som basuneras ut via denna papperslösa kanal är att STIM ondgör sig över YouTube:

Avtalslöst med YouTube
YouTube är en gratistjänst för videor som finansieras via reklam. YouTube ägs av Google, som köpte sajten år 2006 för 12 miljarder kronor. Sedan en längre tid tillbaka förhandlar vi med dem om ersättningen för de verk, skapade av våra medlemmar, som finns uppladdade på YouTube. I nuläget finns inget avtal alls mellan oss. Vi anser att Google har ett ansvar för innehållet på YouTube och bör ersätta de musikskapare vars musikvideor drar tittare och lyssnare till sajten och därmed genererar annonsintäkter till Google. En siffra som nyligen nämndes i Music Week är att YouTube varje dag visar 2 miljarder videor. Man kan likna YouTube vid en gigantisk myrstack som är skapad av miljontals flitiga myror men den enda som i dagsläget tjänar något på myrornas arbete är stackens drottning – Google.

I nyhetsbrevet hänvisas dessutom till STIMs lilla ”faktasida” om YouTube där man kan läsa:

Varför finns inget avtal med YouTube?
Vi kontaktade Google första gången för flera år sedan och redan tidigt våren 2008, innan den svenska YouTube-sajten lanserats, inleddes förhandlingar med Google. Tyvärr har vi inte hittat en lösning som båda parter är nöjda med. Vi kommer inte att särbehandla Google på grund av deras starka ställning på internet utan kräver att de betalar en rimlig ersättning till er musikskapare för musikvideorna på YouTube, precis som andra musikanvändare betalar för musik på internet, radio, TV etc.

Innebär det att svenska låtskrivare inte får någon ersättning alls när folk tittar på deras musikvideor på YouTube i dag?
Ja, tyvärr är det så. De som skapat musiken får inte ett öre från Google för visningar på YouTube. Samtidigt säljer Google annonser på YouTube. Vi har inte samma problem med andra reklamfinansierade kanaler – de betalar för musiken så varför skulle inte Google göra det?

Hur ser det ut i andra länder?
Liknande förhandlingar pågår just nu på flera håll i Europa. I Tyskland har förhandlingarna brutit samman och åtta upphovsrättsorganisationer har slutit upp bakom Stims motsvarighet GEMA som planerar att lämna in en stämningsansökan. I Storbritannien spärrade Google förra året alla professionella musikvideor på YouTube under flera månader för att tvinga ner Stims motsvarighet, PRS for Music, anspråk på ersättning. Till slut slöt man ett avtal som ingen utomstående känner till villkoren i.

Google har avtal med tre av de fyra största skivbolagen i världen och betalar alltså för deras rättigheter på YouTube. Att skivbolagen får betalt ger inte musikskaparna pengar på fickan.

Samma gamla mossiga retorik som vanligt med andra ord, hur ska artisterna få betaaaaalt?

Först ska artisterna upphovsmännen (vilket ofta är detsamma som artisterna när det gäller populärmusik) kunna ladda upp sina alster på YouTube för att få gratis reklam och sen anser STIM att de ska ha betalt för det. Dessutom, om någon annan lägger upp upphovsrättsskyddat material så riskerar de inte bara att filmerna tas bort utan även att kontot stängs av, så det är inte rimligt att anta att det är de filmerna som STIM anser att YouTube ska betala för. De fyra stora skivbolagen har redan sett till att tvinga Google till liknande avtal och drar alltså in pengar från YouTubevisningar (som, enligt STIM, inte ens kommer musikskaparna tillgodo) utan att de själva behöver lyfta ett enda finger (mer än när man kräver att YouTube ska ta bort material som misshagar dem, förstås) så uppenbarligen anser man sig ha all rätt på sin sida och YouTube ska bara vara tacksamma för att de får finnas över huvud taget, buga och hosta upp slantar. Det här är förstås inte bara dåligt för Google/YouTube utan även för artisterna och deras fans, vilket Damian i gruppen Ok Go mycket pedagogiskt förklarar i sitt öppna brev till världen:

The labels are hurting and they need every penny they can find, so they’ve demanded a piece of the action. They got all huffy a couple years ago and threatened all sorts of legal terror and eventually all four majors struck deals with YouTube which pay them tiny, tiny sums of money every time one of their videos gets played. Seems like a fair enough solution, right? YouTube gets to keep the content, and the labels get some income.

The catch: the software that pays out those tiny sums doesn’t pay if a video is embedded. This means our label doesn’t get their hard-won share of the pie if our video is played on your blog, so (surprise, surprise) they won’t let us be on your blog. And, voilá: four years after we posted our first homemade videos to YouTube and they spread across the globe faster than swine flu, making our bassist’s glasses recognizable to 70-year-olds in Wichita and 5-year-olds in Seoul and eventually turning a tidy little profit for EMI, we’re – unbelievably – stuck in the position of arguing with our own label about the merits of having our videos be easily shared. It’s like the world has gone backwards.

Även resten av brevet är mycket intressant läsning, så ta er gärna tiden att få en inblick i hur hela denna konflikt ter sig från artisternas perspektiv och hur de (Ok Go i alla fall) ser på framtiden.

Nå, därför mjölkar skivbolagen YouTube med flera på pengar för varje video som spelas, trots att det går emot artisternas upphovsmännens (se parentes ovan) intresse, och därmed ger sig nu STIM in i leken och vill ha del av kakan, vilket möjligen gynnar artisterna på kort sikt men på lång sikt innebär det bara att man desperat försöker förlänga 1900-talets glansdagar för att fortsätta mjölka alla pengar som det bara går innan det är försent. Att det här inte är en långsiktig lösning blir givetvis allt mer uppenbart för de flesta, men ändå är både skivbolag, STIM och liknande andra organisationer oförmögna (eller ovilliga) att hitta på långsiktiga lösningar på problemet. I stället är det bland annat en av personerna bakom artisternas dödsfiende #1 (i alla fall om man ska tro på upphovsrättsindustrins retorik), The Pirate Bay, som nyligen presenterade en idé som faktiskt mycket väl kan bli framtidens melodi; Flattr.

Det stora problemet blir förstås att det knappast hjälper så mycket om Flattr finns om underhållningsindustrin slagit klorna i alla tjänster på nätet (YouTube, Spotify med mera) och envetet mjölkar dem på pengar. Och inte nog med att de parasiterar på dessa IT-entrepenörer, de anser sig också ha rätten att bestämma vad som får respektive inte får spridas vilket tex jag personligen märker effekten av då och då genom att mina Spotifyplaylists får stora, gapande hål i sig. Att detta irriterar mig är något av en underdrift och jag ser verkligen fram emot en framtid då såna här irritationsmoment hör till historien och kulturspridningen inte längre kan kontrolleras av ett fåtal stora företag. Jag har visserligen tidigare hoppats att de till slut skulle bli tvungna att anpassa sig, men det blir allt mer osannolikt att det någonsin kommer hända så länge de lyckas tvinga till sig pengar och sannolikheten att de frivilligt ska gå med på mer skäliga avtal är förstås obefintlig. Upphovsrättsindustrin har knappast lyckats skaffa sig sin oligopolställning genom att vara ödmjuka.

Återigen kommer de intressanta lösningarna inte från de etablerade multinationella oligopolen utan från helt annat håll, denna gång i form av Project Falcon. Project Falcon tar helt enkelt det bästa från BitTorrent och streaming media och kombinerar detta till en klient som inte bara fildelar utan även kan strömma materialet så man slipper vänta på att det ska bli helt nedladdat innan det kan avnjutas. Det bästa från två världar mao!

Downloading with BitTorrent is so effective partly because of the way in which files are downloaded in many pieces and in a random order. If you want to stream a file – that is, start to watch it while it is still downloading – we need to do some magic to enable a few pieces to be downloaded in-order and sent to the player, but the majority of the pieces to continue to be downloaded randomly to preserve the incredible efficiency of BitTorrent. The Falcon project aims to achieve this in any popular BitTorrent swarm without the use of any special servers or file or codec types. The goal is to turn BitTorrent into a point-click-watch experience much more similar to YouTube.

Att något sånt här kommer tillåtas av upphovsrättsindustrin är förstås otänkbart, men även detta har Project Falcon tänkt på (även om de inte skriver ut det i klartext):

The service is designed with privacy in mind. This means that you can be certain that there is no personal information about your BitTorrent usage that is ever exposed to us or anyone else.

Så inte nog med att det blir väldigt svårt för upphovsrättsindustrin att parasitera på den här tjänsten, det blir dessutom i praktiken omöjligt för Henrik Pontén och Antipiratbyrån att få fram någon information som gör det möjligt att fortsätta sin häxjakt på vanligt folk.

Frågan nu är förstås hur upphovsrättsindustrin kommer reagera. Att de kommer sitta stillatigande och bara acceptera hur marknaden glider dem ur händerna är förstås otänkbart, men hur långt är de beredda att gå? Och hur långt är politikerna beredda att gå för att tillfredsställa lobbyisternas önskemål?

Du kan hjälpa till med att få stopp på våra politikers utförsäljning av våra medborgerliga rättigheter genom att rösta på Piratpartiet i höst. Är du med i STIM så kan du visa ditt missnöje genom att gå ur, för den enda orsaken till att STIM har mandat att kräva saker är genom den mängd medlemmar de har. Glöm inte att du faktiskt har makt att förändra världen!

Pingat på Intressant.

Det går inget bra för Kd

Vi såg lite på TV till söndagsmiddagen idag (ja, vi är så pass depraverade att vi gör sånt) och när programmet tog slut så zappade jag igenom kanalerna lite snabbt varpå jag råkade snubbla in på Agenda där Göran Hägglund intervjuades angående att Kristdemokraterna tydligen numera spenderar mer tid under än över 4%-spärren. Sambon kom snabbt på ett mer passande namn för partiet:

Krisdemokraterna.

Dagens ”Vad var det jag sa?”

Det är inte utan att jag känner igen situationen, så jag säger det igen:

”Vad var det jag sa?” 😉

Världen är inte vad den har varit…

För några dagar sedan skrev bloggen Pajamasmedia en mycket bra analys av vad den ekonomiska skanalen i Grekland kan innebära på lång sikt:

If for some inexplicable reason you wanted to reawaken German nationalism, how would you go about it? I suggest a three-part strategy.

First, you would replace the rock-solid German currency by one with very shaky economic foundations, against the wishes of almost the whole German population (which, of course, you would not deign to consult).

Second, you would make sure that same population paid for the gross and dishonest profligacy of the Greek government: a profligacy that was rendered possible by the adoption of the very currency that the German population did not want in the first place.

Third, you would do everything possible to ensure that the crisis will spread, last for a long time, cost a fortune in failed attempts to solve it, and fall mainly to the Germans to pay for.

It goes without saying the second and third parts of the strategy should be against the wishes of the German population whose opinion, however, should be bulldozed aside as being of no account.

Det är den här typen av analyser som gammelpressen gärna försöker göra gällande är deras signum och att de därför måste skyddas för att garantera att de kan fortsätta sitt arbete, men ärligt talat har det varit rätt skralt med de där analyserna i prasselmedia rätt länge nu. Tidningarna genomför helt enkelt inte den uppgift de tagit på sig och uppenbarligen finns det andra som gärna gör det i stället, för många av oss som växte upp i pre-Interneteran känns det här kanske lite som upp och nedvända världen, men jag tror vi kommer få se mer av det i framtiden.

Ett annat exempel på där rollerna inte är som de var förr är Telias fortsatta vägran att dela med sig av sina kunddata i fallet med Swetorrent:

Reglerna för integritet och tystnadsplikt har funnits länge i regelverket som styr vår bransch och Ipredlagen är alldeles ny. Det är viktigt att det sker en principiell prövning mellan det regelverket och Antipiratbyråns intressen, säger Patrik Hiselius, jurist på Telia Sonera.

En gång i tiden, också det före Interneteran, var det för många självklart att politikerna skulle skydda medborgarnas frihet och integritet, även här verkar bollen vara tappad och andra, ibland lite oväntade, aktörer fyller gärna det vacuumet av principiella eller marknadsföringsskäl. Men inte bara när det gäller fildelning är anonymitet och integritet hotad, även SOS alarm med en lång tradition av självklar anonymitet får idag jämka sig då klåfingriga typer ser grundläggande värderingar som ett hinder:

Åklagare Måns Biörklund ville veta vem som gett SOS Alarm uppgifter om brottet, men företaget hänvisade till att möjligheten till anonymitet är viktig för verksamheten. SOS Alarm vidarebefordrade innehållet i en uppgiftslämnares berättelse, men avstod från att lämna ut uppringarens namn.

Tingsrätten beslutade dock att uppgifterna skulle lämnas ut och nu har hovrätten kommit till samma slutsats.

SOS Alarms säkerhetschef Göran Krantz har tidigare varnat för att tvång att lämna ut uppgifter till polisen kan leda till att företaget beslutar att radera alla uppringares nummer så snart ett ärende är avslutat.

Frågan är hur länge de får fortsätta göra det och när det kommer krav på att SOS Alarm måste lagra uppgifterna en viss tid. Å andra sidan, med datalagringsdirektivet är risken stor att polisen lik förbaskat kan snoka fram vem som ringde oavsett om SOS Alarm raderar uppgifterna eller ej.

Förr har det alltid varit självklart att de tips som kommit in till SOS Alarm och liknande tjänster hanterats med stor sekretess just för att alla ska kunna rapportera in oegentligheter. I och med detta beslut är det inte längre lika självklart. Alltså måste man inte bara avgöra ifall det man ser är något som bör meddelas SOS Alarm, om polisen ska tipsas etc, plötsligt är det också en realitet att man även måste besluta sig för om man vill vara personen som plötsligt kan hamna i strålkastarljuset vid ett grövre brott. Om man inte kan garanteras anonymitet kan det plötsligt bli direkt farligt för tipsaren att ”lägga sig i” om det handlar om organiserad brottslighet!

Personligen anser jag att utvecklingen mot att man blir allt mer beroende av att företag och organisationer inte bara har respekt för privatpersoners integritet utan även är beredda att försvara dem mot själva staten milt sagt är olycklig. Samtidigt är det tur att det finns de som tar på sig den rollen när staten lämnat walk-over, även om det är lite upp och nervända världen.

Pingat på Intressant.

Censur, censur, censur…

Det är inte bara här i väst vi har problem med att gamla stofiler tvingar igenom nätcensur, nu senast i form av rabiata 1900-talsorganisationer som återigen lyckades få The Pirate Bay offline i flera timmar (gosh, wow), i Pakistan har muslimska fundamentalister blockerat YouTube och Facebook och rykten går att nästa steg är att blockera Wikipedia. Allt för att stoppa spridandet av hädande karikatyrer av profeten Muhammed.

Det är sällan svårt att hitta på ursäkter för att censurera och kontrollera, det enda som krävs är att hitta en fråga där man får populasen med sig. I Pakistan blev religionen en behändig anledning, här i EU är det de stackars barnen som används som trumfkort för att få allmänheten att reagera med ryggmärgen utan att reflektera över vad ett visst beslut kan innebära i längden. När väl ramverket är på plats är det sen enkelt att censurera andra siter som är ”besvärande”, som tex Wikileaks.

Censur är aldrig ok, någonsin! Det är därför PIratpartiet handlar i stället för att bara snacka, och vissa snackar inte ens längre trots att integriteten och demokratin fortsätter att urholkas sakta men säkert.

Piratpartiet behövs. Kom ihåg det i höst.

Ta alltid backup!

Ibland får jag den sorgliga uppgiften att försöka rädda data från hårddiskar och andra lagringsmedia. Ibland går det bra, tex om någon bara råkat radera filerna men själva mediat är fysiskt helt, men ibland är det ett hopplöst fall.

Idag försökte jag få liv i en USB-hårddisk som spann upp, hade problem att hålla hastigheten och spann ner igen. Ibland beror det på att lagrena är slut och att disken helt enkelt snurrar trögt och då kan man få liv i dem tillräckligt länge för att kopiera allt data om man matar dem med rejält med ström.

Den här gången hjälpte inte det, disken fick så mycket ström som den ville ha men lik förbaskat spann den ner igen och dessutom lät den illa när den gjorde det. Just oljudet fick mig att börja ana oråd så jag plockade fram skruvmejseln och öppnade disken och fick se det här:

Det spår som syns i skivan är alltså en skada pga att läshuvudena (de där yttepyttesmå metallarmarna till vänster om tändstickan) ”landat” på skivan. Normalt sett skapas det en luftkudde mellan skivorna och huvudena när disken roterar och denna luftkudde ser till att det aldrig blir direktkontakt, men om disken får en rejäl smäll kan huvudena få fysisk kontakt med skivorna vilket ofelbart resulterar i att disken blir delvis eller helt obrukbar.

Nu har jag inte pratat med ägaren av hårddisken, men det jag tror hänt är att den externa hårddisken råkat välta eller på annat sätt fått en rejäl stöt medans den varit igång och nu är den alltså komplett obrukbar. Det enda sättet att få ut det data som finns kvar i de områden av skivorna som inte blivit förstörda är att skicka disken till en av de firmor som specialiserat sig på just att rädda diskdata, något som vanligtvis brukar kosta flera tiotusentals kronor.

Så snälla, ta backup för er egen skull innan ni blir ännu en av alla de personer som förlorat oersättliga semesterbilder eller den där uppsatsen eller rapporten som ni jobbat med i en halv evighet. Om ni inte anser att ni har råd eller ork att ta backup på allt data, lagra åtminstone alla viktiga data (personliga brev, fotografier etc) i en speciell mapp som ni sen kopierar till en DVD, USB-sticka eller en liten portabel hårddisk. När en hårddisk kastar in handduken så händer det oftast utan någon som helst förvarning och då är det försent.

Pingat på Intressant.

%d bloggare gillar detta: