Hur ska artisterna få betaaaalt!?

På min postning om Kulturskaparna igår fick jag av C-SA kommentaren:

Det är ju fint att Piratpartiet säger sig inte vilja avskaffa upphovsrätten men jag har aldrig hört eller sett Piratpartiet gå in i diskussioner rörande ersättningsmodeller. Det intressanta idag är väl just sådan modeller som hanterar massnyttjande som t.ex. fildelning, bibliotek och arkiv m.m.

Det är helt korrekt, det har vi inte.

När marknaden för leverans av is till isskåpen försvann pga att kylskåpen tog över eller när hästkuskarna konkurrerades ut av bilen så innebar det inte att marknaden för att kyla livsmedel eller transportera varor och personer försvann, men de förändrades i grunden. Att förändringen skulle ske var uppenbart redan innan det skedde och i tex Storbritannien infördes den så kallade Red flag act för att, som det påstods officiellt, skydda allmänheten, men i praktiken var till för att försöka bromsa den nya tekniken då den hotade existerande ekonomiska intressen.

Varje gång det sker någon form av genomgripande förändring i samhället så innebär det att personer, företag och organisationer måste anpassa sig, Facit i Åtvidaberg var tex marknadsledande när det gällde mekaniska räknemaskiner men missade totalt övergången till elektroniska räknare och konkurrerades snabbt ut från marknaden och gick i konkurs. Samtidigt var de elektroniska räknarna bara bättre då de snabbt blev billigare, kunde mer och var markant snabbare på att räkna så trots att Facit gick under och de anställa blev arbetslösa så vore det vansinnigt att försöka påskina att samhället i stort inte har vunnit på det. Idag är de elektroniska räknarna också så gott som utrotade men likväl räknar vi fortfarande på våra datorer, mobiltelefoner och andra små elektroniska prylar som bara ”råkar” ha en inbyggd liten räknare och de matematiska modeller dagens datorer kan behärska är vida överlägsna de som var realistiska att hantera med miniräknare eller mekaniska räknemaskiner.

Marknaden för fysisk distribution av musik och tidningar är döende och samma öde kommer drabba dagens fysiska distribution av film, datorspel, och böcker. Det innebär inte att vi kommer sluta lyssna på musik, se på film eller läsa böcker och nyheter men marknaden för dem och sättet de distribueras kommer se väldigt annorlunda ut. HUR marknaden kommer se ut är däremot inte en politisk fråga och de gånger politiker försökt lösa problemen åt marknaden har det i längden i princip alltid slutat med katastrof. Mångfalden som skapas av att kunna distribuera media online ger en kulturell boom som vi aldrig sett maken till och leder inte bara till att alla kan få tillgång både till de senaste hitarna och esoterisk, smal musik som sedan länge gått ur press på de stora bolagen utan även till att mer udda verk har en chans att hitta ut till intresserade fans.

Kultur kräver helt enkelt inte längre att kreatörerna backas up av stora koncerner för att man ska kunna nå ut till sin publik! Se tex:

Så nej, Piratpartiet försöker inte påstå att vi vet hur artisterna ska få betalt, snarare anser vi att tex alla såna försök i stil med att försöka applicera privatkopieringsersättningen, den så kallade kassettavgiften, på Internet är misslyckade. Såna system har alltid premierat de stora artisterna medans de små i praktiken ofrivilligt har sponsrat de stora artisterna när de tex gett ut sina alster på kassettband, hembrända CD:s eller liknande. Det vi idag ser på nätet är att spelfältet nu blivit mer utjämnat och det inte längre är en självklarhet att man måste ha ett kontrakt med en av de stora giganterna för att få sin musik, sin film eller annan kreation distribuerad till allmänheten och detta leder inte till att kulturlivet på något sätt skulle bli utarmat av det, snarare tvärt om vill jag påstå.

Just denna kulturella boom är därför viktigare att skydda än förlegade affärsmodeller och ett fåtal bolag som ändå alltid varit mer intresserade av att maximera sina vinster snarare än att främja kulturell mångfald. Hur artisterna ska få betalt är faktiskt artisternas egna problem, vissa har redan löst det och därmed anpassat sig till det moderna IT-samhället, därmed anser jag det också bevisat att det går att tjäna pengar utan tvångsmetoder och de som inte kan anpassa sig får väl helt enkelt bita i det sura äpplet och skaffa sig ett vanligt kneg som alla vi andra kreatörer som inte lyckas leva på våra verk.

Därför vill Piratpartiet uppdatera och modernisera upphovsrätten, men vi vill inte avskaffa den och vi vill verkligen inte införa tvångsmodeller för att tillfredsställa ett litet fåtal bortskämda företags krav på att slippa förändra sig.

Larry Lessig har hållit ett tal på TED som förklarar dagens upphovsrättsproblematik fantastiskt bra och pedagogiskt, jag rekommenderar att ni tar er tiden att se det.

Annonser

26 Responses to Hur ska artisterna få betaaaalt!?

  1. Jag kan iofs tycka att det kan finnas skäl att titta på olika former av tvångslicenser, utöver våra övriga förslag.

    Vi har ju redan exempel på sådan: det är fritt att spela i radio om man betalar en avgift till STIM, och det är fritt att spela covers om du på samma sätt betalar.

    Tvångsmodeller som gjorde det möjligt för tex SVT, SR och UR att släppa sitt arkiv fritt baserat på schablonkostnader istället för att förhandla med typ sju olika parter som sätter sig på tvären, tror jag kan vara gynnsamt.

    Det gäller out-of-print saker också, förresten. Ett förlag ska inte kunna stoppa spridningen av verk som inte går att få tag på.

    Upphovsrätten ska inte användas för att hindra spridning av verk. Aldrig någonsin.

    Den ska bara vara ett sätt att säkerställa att kommersiell användning ger betalt.

    • qeruiem says:

      Jag anser inte att det nödvändigtvis är ett problem ett ta betalt för kommersiell användning, men det som alltid visar sig vara ett stort problem när man ger sig på såna modeller är hur det ska fördelas rimligt och rättvist. Där falerar i princip all schablonhantering av ersättningar och därför kan såna system lika gärna skada som främja det de är tänkta att underlätta.

      STIM är ett alldeles utmärkt exempel på där medicinen börjar ge värre skador än det den ska bota.

    • Det är inte ”fritt att spela i radio om man betalar en avgift till STIM”.

      STIM uppför sig som de rövare de är. En radiokanal får först betala en s.k minimi-ersättning, som inte är ett dugg ”minimi”, och som baserar sig på hur många lyssnare som tänkbart kan ta emot sändningarna. Alltså inte hur många som faktiskt lyssnar. Hur många som faktiskt lyssnar vet men efter de lyssnarundersökningar som ex-vis SIFO gör.

      Det betyder att två radiokanaler som spelar lika mycket musik, med samma täckningsområde, varav den ena spelar s.k ”smal” musik och den andra s.k ”bred” musik, har olika antal lyssnare, som ex-vis 1.000 kontra 30.000 lyssnare. Ändock skall radiokanalerna betala lika mycket var och en för sig, för de 100.000 invånare som kan ta emot sändningarna. Är det flera radiokanaler så multipliceras den siffran med antal radiokanaler.

      Så STIM dödar de smala musikradiokanalerna, då var och en radiokanal får betala för lyssnare som inte finns. Antal lyssnare ökar ju inte bara för att det finns flera radiokanaler.

      Det är också svaret varför de flesta radiokanaler spelar samma musik. Det är STIM som bär en del av ansvaret för detta.

      Det mer rimliga är att STIM-avgifterna skall basera sig på de faktiska lyssnarna efter SIFO:s lyssnarmätningar, som reklamradiokanalerna baserar sina reklamintäkter på. Det har STIM sagt nej till, varje gång det tagits upp sedan 1980.

      Ovanpå STIM skall även ersättnnig till IFPI betalas enligt liknande förutsättningar.

      Den som har undrat varför radions musik låter så förutsägbar har nu svaret.

      • qeruiem says:

        STIM är också orsaken till att jag inte startat en Internetshoutcast trots att jag hade långtgående planer på att göra just det och ”sända” synnerligen smal och esoterisk musik som man knappast får höra i Svensk radio. När jag började planera det så sa STIM ”Nej, det får du inte för det är olagligt just nu, men vi håller på att arbeta fram tariffer även för Internet”.

        Så jag fick rulla tummarna i ett par år(!) men så till slut släppte STIM sina tariffer och mina planer dog. Min plan var att starta en liten skruttkanal med kanske max några tiotal lyssnare eller så till att börja med (jag har inte så fet lina hem) och så lite olika strömmar för olika inriktningar, men STIMs tariffer börjar på 500 potentiella(!) lyssnare och vill man sända 24/7 så kostar det 1000 spänn i månaden för en ström, 2000 i månaden för två och 3000 i månaden för tre eller fler. Plus 6% moms.

        Jag ville bara ha en liten hobbyleksak som jag kunde köra hemma över våran lilla ADSL-tråd, men STIM är inte intresserad av mångfald eller små hobbyprojekt (jag ringde och pratade med dem) så inte ens en liten reklamfri hobbykanal med 10 lyssnare kan få dispens. Det är bara att börja slanta tusenlapparna om man ska få leka och SÅ jädra desperat att få dela med mig av mina mer udda böjelser att jag betalar den mängden pengar har jag faktiskt inte.

        Vad, eller om, IFPI kan tänkas vilja ha betalt vet jag inte, idén dog pga STIMs tariffer så jag grävde inte vidare.

  2. Stefan says:

    Vissa av oss vill dock avskaffa den.

  3. Bra skrivet! Alltid lovvärt att påpeka den historiska utvecklingen då väldigt många inte uppmärksammat att det som nu händer inte är något nytt per se. Det nya är om möjligt att vi inte bara talar teknisk utveckling utan teknisk utveckling som dessutom är paradigmskiftesgenererande.

  4. Johan says:

    Jag tycker att vi skall tänka på att det borde heta(som anna troberg har skrivit bra om) ”hur skall artisterna få betalt igen och igen”. Glöm inte avgiften på ALLA inspelingsbara media, det gäller usbminnen, cd/rw, dvd/rw, blu-ray, hårddiskar osv osv. bara där går pengar oavkortat till just för att kompensera artister. Skall vi vara riktigt taskiga kanske man skall istället strunta i att betala just för att det redan betalas så många gånger.

    OT: Bra skrivet, det är inte PPs uppgift att berätta HUR man ska få betalt, det är de ”kreativas” (läs skapande, kreativa personer) som skall komma på. Marknaden förändras, sluta vara fossiler =)

    • qeruiem says:

      Och, som sagt, många av de där ersättningarna betalas ut schablonmässigt vilket betyder att de små artisterna, som förmodligen har störst nytta av pengarna, inte får någonting utan det går till de som syns i försäljningsstatistiken. Att införa ersättningar i den formen är alltså inte en garanti för att en orättvis situation ersätts av en rättvis situation utan det kan lika gärna leda till att den ersätts med en ny orättvis situation där orättvisan bara råkar passa stora aktörer bättre.

      • Exakt så. Dessutom så finns det ingen obegränsad mängd pengar att ösa ur. Om vi etablerar ett belöningssystem som främst gynnar dåtida dinosaurier så motverkar vi indirekt nyutveckling, nytänkande och förmågan att vi själva som musikälskare agerar på ett sätt som gynnar de som verkligen är kulturskapare (äh, jag har ju betalat min bredbandsskatt/bredbandsavgift/Spotify så kom inte här och kom).

  5. stroll says:

    Bra skrivet. Har för övrigt pp någonsin officiellt gått ut med att vi borde slopa kassettavgiften? Annars är det nästan läge att motionera om att ett sådant uttalande.

  6. smen says:

    Den största blundern man kunde göra var att vända sig till politikerna. Nu är frågan om hur artisterna ska få betalt helt fastfrusen, då alla tålmodigt sitter och väntar på att politikerna ska lösa frågan.

    Om jag ska sia om framtiden så gissar jag att vi de närmsta 10 åren kommer att ha artister som sitter och väntar. Sen kommer de kreativa av dem att tröttna och lösa problemet själv.

    Det kallar jag 20 år av kulturhistoria 🙂

    Ett starkt PP i riksdagen skulle iofs kunna sända en tydlig signal om att dörren är stängd, vänligen prova annan. Det hade ju kunnat vara vitaliserande för kultursektorn.

  7. Teaflax says:

    Att Kulturskaparna (som beklagansvärt representerar även mig via Teaterförbundet) klagar på att bredbandsleverantörerna inte har ordnat några bra tekniska lösningar för distribution av media är lika idiotiskt som om nån skulle skälla på Vägverket för att det inte bygger bra och billiga bilar.

  8. Pingback: opassande » Blog Archive » Det kan vara skillnad på upphovsrätt och upphovsrätt

  9. steelneck says:

    Oj, känner att jag måste rätta dig lite. Facit missade inte elektronikens intåg, de tom. köpte upp tillverkare av elektroniska räknare och inledde samarbeten med japanska tillverkare. De började till och med att utveckla datorer, stordatorer som ansågs som världens bästa, bättre än IBMs! Bara för att kort därefter lägga ned skiten och satsa på sina gamla mekaniska räknare. Varför? Jo, av den enkla anledningen att Facits gamla etablerade kunder inte efterfrågade stordatorer eller miniräknare – de hade ju inte ens pappersremsa. Christian Sandsröm vid Chalmers har en lång rad mycket intressanta slides om disruptiv teknik och hur olika stora företag agerat, här just specifikt om Facit men har har också grävt i schweiziska klocktillverkare, Hasselblad, Leica och Kodak. Det är mycket lärorikt och många paraleller kan dras till hur andra agerar vid disruptiva skiften.

    Det var också av precis samma anledning som kameratillverkaren Hasselblad gjorde en liknande groda. De var en av de tillverkare som var mycket tidiga i att undersöka och utveckla den digitala tekniken kring stillbilder. Redan 1984 hade de en maskin i produktion för digital överföring av bilder som presenterades vid sommar-OS i Los Angeles. De journalister som använde den kunde skicka hem bilder nästan lika fort som idag. Hasselblad började redan vid denna tid att experimentera med att göra själva kameran digital. Men de lade ned hela den digitala sidan, år 2000! Detta av samma anledning som Facit, Hasselblads etablerade kunder efterfrågade inte vad som då var dyra leksaker med undermålig bildkvalité. Plonk. En kännetecknande sak för disruptiv teknik, är inte att det nya är bättre än det gamla på det som det gamla var bra på, det nya är bra på något nytt, annars hade vi bara talat om utveckling av det gamla.

    När allt går sin gång och saker utvecklas enligt känt mönster i en känd miljö, så ses folk som åstadkommer något som pragmatiker medan de som fantiserar iväg ses som radikala. Men så ser det inte ut när distruptiv teknik står bakom förändringen. De som tittar ut genom fönstret och bara torrt konstaterar vad de ser, ses under ett disruptivt skifte som så radikala att de ignoreras. Medan de som navigerar efter den gamla kartan ses som pragmatiker. I backspegeln kan det ses som den idioti det var. Men de tog bara rationella beslut navigerandes efter den gamla kartan.

    De som har modet att inför ledningen ta det det ansvar det innebär att påstå att det som händer utanför fönstret faktiskt _är_ det som händer, skuffas undan i små utvecklingsgrupper utan varken medel eller reellt inflytande, de blir i stort ignorerade. Ett billigt pris för att slippa alla de där som säger så obekväma saker. De som däremot föreslår saker som bättre stämmer överens med den där gamla kartan, blir betraktade som räddande änglar och höjs till skyarna. Det spelar ingen roll om vi talar om industri, politik eller tjänstesektor, samma handlingsmönster upprepas. Företag, organisationer eller politiker ser ofta tidigt förändringen komma, eller hotet från den nya tekniken. Men att det nya verkligen skall ta över på det vis de har mardrömmar om, sorteras under avdelningen otänkbart. Det blir alldelens för obekvämt. Kognitiv dissonans fungerar så, vi letar argument som stämmer överens med våra tidigare uppfattningar, det är så vi rent intuitivt sorterar sant från falskt.

    Inom den etablerade politiken görs precis samma sak. IT-råd och strategigrupper skapas där det obekväma skuffas undan, gärna utan medel och resurser. Sådana här grupper är ingen lösning, det är ett symptom. Vi ser det också som symptom när alternativ till rådande lösningar efterfrågas. De som ropar på alternativ när de gamla lösningarna att sluta fungera, begär att vi skall ljuga för dem. Förändringen sker inte förrän det har tagit slut på folk som kan ljuga trovärdigt. Vi har aldrig tidigare vetat på förhand vad som skall komma när det gamla slutar fungera. Inte var det någon som visste vad Facits 10-tusen anställda skulle syssla med när det gick omkull, samma med alla kvinnor inom teko-industrin när den rämnade, eller varvsindustrin på 70-talet.

    Det viktiga är att inte fastna mentalt i det gamla och se realister som obekväma tokradikaler. Nätet som fungerande idé är 40 år gammalt och bara 10 år sedan som vi allmänt började ha tillgång. Det är en mycket kort tid av samhällsomdaning. Vem som helst kan i backspegeln inse att inte ens de mest insatta hade en aning vad som skulle komma när förbränningsmotorn bara var 20 år gammal och bilen knappt påkommen.

    • qeruiem says:

      Intressant. Jag visste inte att Facit faktiskt hade tittat på ny teknik såsom du berättar, det jag visste var att när förändringen skedde så gick det fort och katastrofen förvärrades av att facket envisades med först in, sist ut, vilket gjorde att Facit blev sittande med mycket mekanisk kompetens men väldigt lite elektronisk i en tid då de desperat behövde motsatsen.

      Vad gäller bilar så är det lite kul att mellan 1898-1902 så var världens snabbaste bil en elbil, med 106 km/h om jag inte minns fel, och rekordet slogs inte av en förbränningsbil utan en ångbil! Ett tag var det långt ifrån säkert vilken teknik som skulle slå och även om det är lätt att i efterhand förstå varför förbränningsmotorn blev dominerande så var det långt ifrån uppenbart när bilismen tog sina första stapplande steg. Applicerat på betalningsmodeller för musiker så vill jag mao påstå att bästa strategin är att inte ha någon bestämd strategi utan i stället försöka ”hänga med” och vara lyhörd.

      Tack för trevligt inlägg, skriv gärna mer. Det är alltid trevligt att få veta nya saker som man inte hade en aning om. 🙂

      • steelneck says:

        Jodå, visst kan ”sist in först ut” haft en viss påverkan. Men det förklarar inte Hasselblad, från 1984 när de hade färdiga digitala produkter som gjorde global försäljnings-succeé till år 2000 när de lade ned allt digitalt är en period på 15 år. Det förklarar inte heller varför samma mönster hittas globalt inom vitt skilda företag i olika länder, detta också utvecklingar under tämligen lång tid. Sandströms forskning visar på ett grundläggande mönster. I några av Sandströms slides på slideshare (över 100 st på ämnet) har han också berört underhållningsindustrin och media där han också har kunnat peka på samma mönster.

        Jag tror att något tvärvetenskapligt där ävan socialpsykologin blandas in skulle kunna gå till botten med det och förklara agerandet i grunden.

        • qeruiem says:

          Förmodligen. Det är, om inte annat, ett fantastiskt ämne för flera blogposter.

          Du har inte funderat på att börja blogga själv? Det är inte första gången du kommer med oerhört insiktsfulla förklaringar som tyvärr kommer bort lite bland kommentarsfälten.

          • steelneck says:

            Jag får skrivkramp, uppslagstorka och prestationsångest redan av tanken på egen blogg. Ja nästan en egenpåtvingad frihetsinskränkning, ett sorts tvång, skulle kännas som en ”full mental straightjacket”.

    • Stefan says:

      Tack, intressant läsning.

  10. steelneck says:

    Nämen hugaligen vilken otäck tanke jag kom fram till efter postningen av mitt långa inlägg. Sverige kunde lett datorutvecklingen och tagit ledningen redan i slutet på 60-talet före IBM mfl, Hasselblad kunde ha lett utvecklingen av digitala kameror redan på 90-talet.

    Det finns ett mönster, vilket den där Sandström visar så tydligt, att vara tekniskt mycket tidigt ute, bara för att göra något mycket dumt just när det nya man själv utvecklat står på tröskeln ett bli riktigt stort, baserat på en pragmatisk navigering efter en gammal karta. Vi var en utav de allra tidigaste med bredbandsutbyggnad och datorer till breda lager i befolkningen, vad är det för dumt och protektionistiskt av det gamla vi nu skall göra för att spoliera allt?

  11. Stefan says:

    Jag är en av få som i princip tycker att upphovsrätt (och annan immaterialrätt) är fel. Möjligtvis kan attributerande upphovsrätt vara ok, men då får jag problem med att nysta ut hur man ska bete sig med derivativa verk, vilket alla verk är.

    Det känns konstigt att man har rätt att dela med sig av information/kunskap/annat immateriellt som man har och kan kräva att ANDRA inte får förfoga över de immateriella tillgångar de har (och har fått av dig när du delade med dig av dem) som de vill. Konstigt, och juridiskt sanktionerat, våldsutövande, imo.

  12. Pingback: Kulturskaparna ännu en lobbyorganisation som skiter i kultur och internet » Mattias Andersson

  13. Pingback: I2P « Full Mental Straightjacket

  14. Pingback: Kony 2012 « Full Mental Straightjacket

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: