Politisk färg (och vision)

Joshen skriver, klokt som alltid:

För när jag tänker efter så vet jag väldigt lite om var mina partikamrater har sina politiska rötter. Jag känner till några, kan gissa mig till några till med kvalificerade spekulationer, men de allra flesta vet jag faktiskt ingenting om. Därför att det är något vi har lagt åt sidan för att samarbeta kring ett antal centrala informations-, integritets- och frihetsfrågor.

Jag tror emellertid att det är ett misstag, och jag tror inte att det någonsin var ämnat att vara så. Att vi lägger vissa saker åt sidan för att samarbeta innebär inte att vi ska förneka vilka vi är. Tvärtom. Poängen är ju att acceptera skillnaderna och fokusera på det vi är enade om. Vi är lila för att vi är både röda och blå, inte för att vi är varken eller.

Sen skriver han här om sin bakgrund och JRL hänger på här, så jag tänkte dra mitt strå till stacken och berätta hur jag utvecklades.

Jag är uppfödd med att socialdemokratin genomsyrande mycket av min barndom, min mor arbetade inom en av dessa organisationer som är ett resultat av arbetarrörelsen så att jag fick en rejäl dos socialdemokrati redan tidigt var nog oundvikligt. Var min fars sympatier ligger har alltid varit mera hemligt, jag har alltid utgått från att mina föräldrar haft ungefär samma sympatier, men såhär i efterhand så inser jag att han skulle lika gärna kunna vara knallblå utan att jag märkt nån skillnad. En av de få gånger han faktiskt avslöjat var han stod politiskt var i kärnkraftsvalet där han röstade blankt i protest mot hur fördummad retoriken var. Han tom tog en knapp som delades ut för nån av linjerna, gick ner i källaren och målade den skinande vit för att visa var han stod! I övrigt verkar min far vara rätt ointresserad av politik och det är sällan han säger så mycket i ämnet mer än cyniska kommentarer om våra kära folkvalda. Jag tror jag ärvt lite av denna hans verbala förmåga…

Under min ungdom blev jag aktiv inom SSU och funderade även på en politisk karriär och blev tom förtroendevald för en smärre post, men redan då, mitt i tonåren, insåg jag att enda chansen att lyckas inom ett politiskt parti var att ha rätt åsikter och följa strikta regler om hur man skulle vara och hur man skulle tycka. I ett utslag av förvånansvärt stor självkännedom insåg jag att det skulle jag inte gå i land med så då gav jag upp politiken och brydde mig inte längre om att förlänga medlemsskapet i SSU, men odefinierad socialdemokrat fortsatte jag vara. Lite senare, i gymnasiet, läste jag det kommunistiska manifestet och fick lite av en aha-upplevelse! Alla bidrar enligt förmåga och får efter behov, det lät som ett helt fantastiskt sätt att lösa alla orättvisor och få bukt med svälten så hur skulle det kunna vara dåligt?

Det här var alltså långt före att muren föll eller Sovjet kollapsade, vi såg bara den vackra ytan som det kommunistiska partiet ville att vi i den kapitalistiska världen skulle se och jag svalde det med hull och hår, men när öst öppnade sig och vi fick se hur det egentligen låg till så föll den kommunistiska ideologin även i mina ögon. Visst, det är fortfarande en vacker tanke, men alla empiriska data tyder tyvärr på att den är rätt inkompatibel med mänskligheten, i alla fall när det gäller större grupper än ett tiotal, möjligen hundratal, individer.

Så med detta bakom mig blev jag lite odefinierat icke-politisk tills jag jobbade i några år inom en statlig organisation och såg, empiriskt, hur katastrofalt insnöade såna organisationer kan vara. Utan konkurrens och med en konstant inavel som kan råda decennier blir man inte effektiv och en del avdelningar gjorde helt enkelt som de alltid gjort, inklusive vägra samarbeta pga 20 års gammalt groll och liknande idiotier. Det formade en åsikt hos mig att människan helt enkelt måste kämpa för att inte försoffa sig, alltså drog jag mig hela vägen till tjusigt moderatblått och anammade marknadskrafterna som ideologi. Tänk vad dualistisk och svart-vit man kan vara när man är ung.😉

Det är egentligen först efter detta lappkast som jag känner att jag mognat politiskt och genom åren efter denna helomvändning insåg jag att ”lagom” nog är ett rätt bra rättesnöre. Mänskligheten har uppenbarligen både behovet att kämpa samt att känna trygghet så ett samhälle kan inte vara vare sig signalrött eller ultrablått, det måste finnas plats för både och för att fungera. Alltså började jag sakta cementera fast mina åsikter nånstans i det liberala högkvarteret med Folkpartiet som det parti jag kände mest samhörighet med (Centern diskvalificerade sig själva genom att vara emot kärnkraft), något som sträckte sig fram till nånstans på 90-talet då de började flirta oroväckande med främlingsfientliga krafter och jag, som en reaktion, blev synnerligen politiskt obunden och vägrade rösta på något parti alls.

Min politiska utveckling stod inte direkt still även om jag nu känner mig hemma nånstans i mitten på vänster-högerskalan, i stället började min resa på den andra skalan, dvs auktoritetstro versus individuell frihet. Både när jag kamperade på vänster- respektive högersidan så hade jag en stark tilltro till auktoritet, som socialdemokrat och kommunist var jag förstås övertygad om att staten var god! Alla problem skulle lösas av staten, för staten var vår garant för ett bra liv. När jag senare blev mer drastiskt högervriden var marknaden god och företagen var de som garanterade välstånd och utveckling. Det var först när jag stod där i mitten och började känna mig ”lagom” som jag insåg att staten och företagen inte är ett skit värda om det inte vore för alla dessa individer! Därför har det blivit självklart för mig att man måste sätta individen i centrum.

På vänsterkanten är staten god, men staten står och faller med sina individer. Ju mer fullkomlig och byråkratisk en stat blir, dess mindre ställer folk upp frivilligt. Så länge individerna tar ansvar för sina handlingar fungerar staten bra, men när staten sakta förvandlas till en övernitisk statsapparat som inte litar på sina medborgare så skapar man en dissonans mellan karta och verklighet. Ett harmoniskt samhälle där individen känner att staten respekterar individen är också ett samhälle där individen tar ansvar för sina, och andras, handlingar. Det är tex därför det är så otroligt viktigt att rättsväsendet är lyhört för befolkningens rättsmedvetande! I ett samhälle där lagen inte utgår från folkets känsla för rätt respektive fel faller respekten för lagen vilket leder till att lagen aldrig någonsin kan upprätthållas. Att ett samhälle är förhållandevis fritt från byråkrati och kriminalitet kan aldrig lösas med fler poliser eller liknande tvångsåtgärder, det måste utgå från individens egen känsla för etik och moral!

På högerkanten är företagen goda, men vad vore företagen utan individer? Högersidan förhärligar individen, säger de, men i verkligheten förhärligare de ”rätt” individer, entrepenörerna, de som startar företag och skapar jobb höjs till skyarna, resten är mankraft. I verkligheten går de flesta företag igenom ett antal faser i sin utveckling där de enskilda individerna är otroligt viktiga i små företag men blir allt mindre synliga ju mer ett företag växer och frontfigurerna toppstyr i en allt högre utsträckning. Det är därför det i princip alltid är de små företagen som är banbrytande och innovativa och de stora företagen ofta tar till brösttoner och pinkar revir, det ligger i deras natur pga förändringen från små och dynamiska till stora och rigida och ju mer stora företag köper upp varandra, går samman, blir samarbetspartners etc, dess mer stannar utvecklingen upp.

Låter det som att jag just beskrev stat och företag med ungefär samma ord? Jag tror du hittat själva essensen i min nuvarande politiska övertygelse i såna fall. Både den traditionella vänster- respektive högerpolitiken baserar sig på auktoritet, på en abstraktion av individer i hanterliga grupperingar. Till viss del är det här förstås vettigt, ska du tex bygga ett sjukhus eller en ny kontorsbyggnad så måste du gå på statistik över hur många individer som samtidigt kommer behöva vård eller hur stor personalstyrkan kommer behöva vara, inte på hur ofta Kalle Johnsson kommer behöva vård eller om han kommer söka jobb på ett visst företag.

En viss generalisering är mao av nöden men det är oerhört viktigt att detta inte sker på bekostnad av individen! I dagens samhälle anser jag att det är just detta vi lider mest av, dvs att individen osynliggörs pga fina ekonomiska termer som synergieffekter, vinstoptimering och rationalisering och att detta leder till att man alienerar individen så pass att individen till slut inte längre är delaktig. Det här gäller både stat och företag och i slutänden leder det till att individen inte längre tar något ansvar. Termen ”Jag bara jobbar här” är symptomatisk för denna mentalitet.

Idag ser vi att individerna, mycket tack vare Internet, börjar ta mer plats i det sociala rummet. Vi accepterar inte längre att vara en ansiktslös massa och jantelagen börjar, äntligen, förblekna ju mer vi upptäcker att en enskild individ kan göra skillnad. Många på vänsterkanten har redan beklagat sig över att utvecklingen går mot en allt starkare egocentrism, men jag tror det är ett tecken på att man inte förstått vad som händer. På högerkanten oroar man sig för att att ungdomen inte är beredda att ta ett kneg och göra rätt för sig, men de har inte heller begripit utan sitter kvar i sina gamla hjulspår. Det som just nu händer är en reaktion på denna gamla auktoritetstro och det sätter givetvis sina spår både i vänster- respektive högerlägret.

Jag tror att detta också är orsaken till att vi nu ser alla partier klumpa ihop sig i mitten och trampa varandra på tårna. Precis som djuren i ett ekosystem i kris samlas vid de sista förtvinande resurserna så samlas politikerna där de sista resterna av gamla tidens väljare, de som de begriper sig på, befinner sig, men precis som djuren som inte klarar av att migrera från det döende ekosystemet utan står och faller med om det återhämtar sig eller ej så verkar den stora majoriteten av dagens politiker vara lika oförmögna att lämna den gamla vänster-höger-skalan och se den nya politiska dimensionen.

Det är här man numera hittar mig på den politiska skalan, en framtidstro baserad på att jag i princip övergett alla gamla principer och anser att dagens politiska karta är lika förlegad som en Atlas från före första världskriget. I ett retroperspektiv tror jag att mitt irrande över vänster-högerskalan grundar sig i att det inte var ett försök att hitta rätt utan snarare ett sätt att hitta mindre fel och att jag aldrig kände mig riktigt hemma nånstans. För mig är det numera självklart att politik måste vara informations- och individmaximerande, dvs samhällets absolut största potential nås om individen får så stor frihet att utvecklas och experimentera som möjligt. Det här är ingenting som de nuvarande partierna kan realisera, precis som Sovjetunionen försökte krama ur de sista dropparna ur det falerande samhället tills samhället oundvikligen kollapsade så försöker politikerna tvinga samhället att få plats i den gamla folkhemsmallen trots att det sedan länge skurit sig med verkligheten.

Vi håller allt snabbare på att lämna det gamla industrisamhället bakom oss, ett samhälle där arbetare och kapitalister var de två motpolerna och där vi, av nödvändighet, var tvungen att ha arbetsveckor, kontor och stämpelur. Just nu håller vi på att på allvar braka in i IT-samhället, det är, som jag skrivit om innan, inget vi redan är i utan nånting vi håller på att förvandlas till. I och med att vi lämnar industrisamhället bakom oss så förlorar vänster-högerskalan också mycket av (men inte all, i alla fall inte än) sin betydelse och även om jag håller med Joshen om att det är en styrka om vi kan ta med oss våra erfarenheter från respektive politisk sida och använder dessa så är det också viktigt att vi fokuserar framåt. Precis som vi inte helt lämnat bondesamhället bakom oss (vi har, gubevars, fortfarande bönder i samhället) så kommer vi aldrig helt lämna industrisamhället bakom oss, men det är inte där striden står idag!

Det är därför jag är emot att Piratpartiet skaffar sig ett ”riktigt” partiprogram, de partiprogram som de andra partierna har idag har sin rot i industrisamhällets behov och krav. Det är också därför jag är emot all form av flirt med jämställdhetsbeivrarna, i ett samhälle där individen står i fokus så förlorar könet om inte sin mening så i alla fall mycket av sin politiska sprängkraft (eftersom mycket av ojämlikheten baseras på äldre samhällssystem). De politiska barrikaderna idag är dragna mellan auktoritet versus individualism, etablerade organisationer versus svärmarbete och jag anser att Piratpartiets partiprogram måste förbli en samlingspunkt för denna kamp. Jag tror också att det är oerhört viktigt att den kampen är framgångsrik för precis som att vi undvek en revolution i industrialismens barndom genom att politikerna ”frivilligt” (nåja) gav arbetarna rösträtt och drägligare villkor så måste även hela IT-konflikten lösas relativt ordnat, och det snart, för att undvika att konflikten fördjupas till en situation där den går helt ur händerna på oss. Jag är nämligen övertygad om att om den nuvarande utvecklingen tillåts fortsätta så kan konflikten utvecklas så pass långt att den leder till upplopp och tom en väpnad konflikt. Att en sådan utveckling inte är önskvärd är nog en underdrift…

Pingat på Intressant.

Fler som skrivit: Futuriteter, Jan Lindgren, Yami och pandorna

10 Responses to Politisk färg (och vision)

  1. Olofb skriver:

    Angående din slutkläm brister vän av ordning ut: ”Men det kan ju inte hända i Sverige!”🙂

    Riktigt bra skrivet. Jag ser också de strukturer och problem som finns med att utnyttja gamla idéer på ett samhälle med andra förutsättningar, dvs. dagens samhälle.

    • qeruiem skriver:

      Tackar!🙂

      Det är så lätt att anta att någonting är självklart, själv trodde jag inte riktigt att FRA-lagen verkligen skulle röstas igenom. Visst, det debatterades och myglades, men det var väl självklart att politikerna skulle rösta nej när det verkligen gällde? Eller hur?

      När lagen verkligen röstades igenom blev det en enorm kalldusch för mig, det var en känsla av overklighet som dröjde sig kvar i ca en vecka, en chock som är rätt lik den jag drabbades av när Olof Palme mördades.

      Både mordet på Olof Palme och FRA-lagen var något av en gräns som passerades, när Anna Lindh mördades eller IPRED genomfördes blev det givetvis också en chock, men det var mycket lättare att skaka av sig.

      Sålunda kokas grodorna…

  2. Jerker Wågberg skriver:

    @qeruiem: Du beskriver precis mina egna tankar. När Bodström började tala om datalagring, tänkte jag ”Vilket självmål! Det här blir en given alliansseger.” Vilket det också blev, med mitt benägna bistånd som moderatröstare. Sen kom då denna surrealistiska period runt FRA-lagens genomförande som du beskriver ovan.

    Så här efteråt inser jag att jag inte hade gjort läxan. Tecknen fanns där, men jag såg dem inte. De ideal som gjorde att jag började rösta moderat en gång i tiden hade moderaterna ersatt med principlöshet som princip för flera år sedan.

    Jag kommer inte att göra om det misstaget.

  3. Jag skriver också om min politiska bakgrund på min blogg:
    Min politiska bakgrund: Varför jag är pirat

    Caspian Rehbinder

  4. MrPerfect72 skriver:

    Vill du inte laengre tillbedja den totalitaera maktpyramidens struktur?🙂
    MVH
    MrPerfect72
    Medlem i http://www.aktivdemokrati.se

    • qeruiem skriver:

      Det där är ett väldigt radikalt uttalande. Låt mig bryta ner det i två delar:

      Gillar jag inte en maktelit som tappat kontakten med verkligheten utan som numera verkar existera i en egen bubbla av politisk realitet som blir allt mer abstrakt och absurd? Den har jag inte gillat sen jag gick ur SSU.

      Gillar jag inte hearkier? Jo. Eller rättare sagt, jag inser behovet. Människan klarar inte av att hantera hur mycket information som helst så i grupper som är större än en stam så funkar inte en flat organisation längre. Nånstans långt innan det handlar om 100 individer brukar det uppstå ett embryo till hiearki och ju större en organisation blir, dess mer komplex blir hiearkin.

      Fast det blir ännu en blogpost om jag ska skriva om allt det, så jag nöjer mig med det här.😉

      • Nils Tenmann skriver:

        Ja, våra analyser av det som varit och är men redan är vid vägs ände på ett troligen mycket kritiskt sätt… fast inget tenderar å bli som man föreställer sig det… apropå etatismens planekonomiska kapitalism… det kommunistiska manifestet bjuder på många lösryckta citat som förutsägelser vilka i hög grad kan kännas igen som beskrivningar av vår samtid… men man kan nog inte snacka om en vacker idé som inte fungerar vackert i verkligheten…

        jag har sagt det förr, upprepningen är kunskapens moder, jag är ganska grundligt inskolad på de olika ”marxismerna” och skäller i stigande grad Marx, men mer Engels och i än högre grad Lenin för att det gick som det gick… och det gjorde så framförallt beroende på att vetandet om betingelserna för omdaningen och omdaningen av betingelserna inte var för handen… den nyss nämnda kiasmen försöker antyda en problematik som vi hittills känner mest som ett komplicerat förhållande mellan ”Teori&Praktik” men den problembilden är helt bort i tok och har följt den västerlänska människan allt sedan vår idétradition likställde och och underställde förringande Aristoteles i förhållande till Platons idévärld.

        Aristoteles var enig med Platon i vissa avseenden men framförallt kritisk och annorlunda i sitt tänkandes handling… tiden är nu inne för att ta vara på skillnaden mellan Platon och Aristoteles, som svensk-spanjoren José Luis Ramirez 77 år idag, lade en planmässig grund för genom sin doktorsavhandlings presentation 1995 vid en så aktningsvärd hög ålder som 65 år… (… behövde han så många år för att doktorera? Nja, han behövde leva nästan ett helt liv för att sedan samla ihop sina livserfarenhet i form av en doktorsavhandling och sedan de gångna 17 åren från -95 till dags dato har ju avhandlingen utvecklats planenligt skulle vilja uttrycka det som… )

        Livserfarenhet: … att Aristoteles öht finns bevarad i någon skriftlig mening har vi araber att tacka för och det förhållandet att arabväldet spred ut sig till den Iberiska halvön, med universitetet i Toledo som bekant kunskapsnäste… när Ramirez var i skolåldern ingick de klassiska språken som ett obligatorium… han visste väl då inte vad nytta han skulle få av det.

        Som ung student under Francodiktaturen sökte han sig till Tyskland för att läsa filosofi några år… som ”spanjor” blir man socialiserad till att alltid inta en avvikande ståndpunkt i samtalet med den andre… av någon okänd anledning kom han att längta till sverige och ”vår” homogena konsensus och flyttade alltså till Sthlm vid 60-talets mitt… blev sosse och kommunalpolitiker i Haninge och senare i Ludvika, ansvarig för kulturpolitiken i kommunen. Någon tid där emellan jobbade han med organiseringen av Arbetarörelsens arkiv. 60-talet är samtidigt det decennium som sossarna hegmoni och konsensusatmossfär börjar spricka.

        Det ekonomiska underlaget för den ”historiska kompromissen” mellan arbete & kapital började krackelera. Staten hade fortfarande problem med leveransen av arbetskraft, utbildningens demokratisering med växande studentskaror vid högre utbildningar snodde industriknegare från industrin samtidigt som kostnaden för utbildningen snodde tenderade att sno för stor del av kapitalets mervärde och arbetarna började vilja ha plånboksdel av detta mervärde… ”solidarisk lönepolitik”, snabbare genomströmningshastighet i utbildningsväsendet och daghemsutbyggnad blev det politiska svarets huvudingredienser.

        Den borgerligt parlamentariska ordningens tre demokratiska sjukdomsanlag är paternalism, professionalism och esteticism. Prästerskapets självgodhet, ”jag är god och därför är det jag gör per definition gott” växte sig fast bland sossarna i den meningen, att ”arbetarrörelsen byggde landet, se vad gott det blev, nu får ni ställa upp så att vi kan bygga vidare på den goda grund vi byggt”… men det ekonomiska utrymmet för den ”historiska kompromissen” var över, varför det på 70-talet kom att heta att ”vi införde politisk demokrati, nu går vi vidare till en ekonomisk demokrati”… arbetsmiljölagar, LAS, MBL och löntagarfonder blev soppan som strax skulle komma att koka över. Och José Luis Ramirez hade fått smaka på den svenska konformismen och sossarnas paternalism, ”ska du, spanjor från Francos diktatur komma här å lära oss sossar om demokrati, vi som byggde landet”. Som kommunalpolitiker lärde han sig hur man inte ska planera och kom mot slutet av 80-talet att söka sig till den numer nedlagda institutionen Nordiska institutet för samhällplanering i syfte att doktorera… varför det, frågade jag honom en dag, jo, ”för att få en titel som ger mig rätt att tala fritt och status som någon värd att lyssna till”. Men honnörsordet för dagen i offentligheten är ju ”vetenskaplig evidens” och har man så totalt kritiserat nobellprislandet och det västerlänska samhällsvetenskapandets teorier sönder och samman har det sina sidor att hävda en annan demokratisk vetenskaps- och samhällspraktik som professor emeritus värd att lyssna till.

        Marx, sa sig inte vara marxist, ”vi skriver inga recept för framtidens soppkök”… men det kom Engels att bidraga med och än mer Lenin och många marxister efter dem… men man behöver inte vara en efterföljare för att man är en fortsättare… kommunism och kommun har att göra med det gemensamma och det gemenskapens viktigaste innehåll är utan undantag dess individers välfärd och välfärd är inte ett tillstånd utan var och ens förmåga att färdas väl genom livet… den färden handlar ytterst om ett självbemyndigande rent logiskt och det har den vänster som inte glömt bort Marx fullständigt haft klart för sig, att ett fullständigt självbemyndigande innebär att statens och klasssamhällets hierarkier gått upp i rök… det betyder inte att asymmetriska relationer upphör mellan människor utan bara att ingen använder dem för att trycka ned och hindra någon utan mer hjälper den vars förmåga inte ensam är förmögen till att göra som den önskar… rent logiskt härlett handlar det inte om demos krati, folkvälde, utan om ovälde… vad det innebär i morgon kan vi inte veta, men idag kan vi veta att det inte handlar om att utöva makt och att riva hinder i vägen för var och ens förmåga att själva bli förmögna till självbemyndigande…

        Och därvidlag handlar inte individualitet om att överge ”den andre” utan att (fil)dela med sig så mycket vi bara vill och orkar ta emot av varandras olika förmågor… det skapar inga maktstrukturer om man inte vill makta över andra… ”strukturer” och ”hierarkier” i vår mänskliga värld går på två ben och våra olika likheter är vår skaparkraft, att sluta makta folk hit och dit kan vi börja med i morgon dag och hamnar vi i en situation där vi kan uppnå något gott med dem vi i så fall måste makta över bör vi göra det efter common sensregeln att göra bara så som vi själva kan tänka oss att underordna oss för att nå något gemensamt gott… och öppet stå för vad vi gjort till andras bedömning…

        Gör redan i morgon vad barnen alltid vill pröva enligt principen ”kan själv” och gör det för barneeen skull på deras vis… om man så säger, sagt….

        Poängen är 1) kan man föreställa sig att den patriarkala asymmetrin mellan könen kommer upphävas i en framtid logiskt betraktat idag är det lika oproblematiskt att på samma logiska grund föreställa sig att olika kunskapsförmågor inte nödvändigtvis är förenat med hierarkier eller ojämlika asymmetrier mellan människor…

        2) pirater och dess för närvarande lagoma organisatoriskt sammanhållna aktion är som jag ser det framtidens realisering på ett vettigt sett… det kan hända att parlamentet inte går att undvika för att civilsamhällets utveckling kräver en offentlig närvaro och att en opinion förlitar sig mer på ”partiet” än på sin egen förmåga… men den tiden den sorgen…

        Ps Marx kritik av den politisk ekonomin duger gott och väl än idag och han kräver nog i sin grav att vi lämnar det som var före och efter Kapitalets första band läggs åt sidan… men som sagt, där finns inga recept för framtidens kök…

  5. Pingback: Rättssäkerhet « Full Mental Straightjacket

  6. Pingback: Piraterna bekänner färg « OSMIDIGT

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: