Tolerans när det passar

Jag hade en mindre angenäm diskussion (med en väldigt flexibel definition av ordet) om koppeltvång för hundar. Argumenten var (och jag citerar):

Alla älskar sin hund och tror allt gott om dem. Det betyder inte att de är 100% säkra alltid.

det spelar ingen roll vad ni kan/vet/tror om er hund, det handlar om andra människors rätt att inte skrämmas ihjäl av en hund.

Det är inte en principsak. Jag har varit med för många gånger för att se hur himla skitdåligt det funkar när folk är för lata för att hålla i ett koppel. Min hund höll på att dö. Jag höll på att bli fett biten när jag försökte få en best att inte bita min hund när han var valp. En kompis hund dog. En främmande hund blev påkörd. Behöver jag fortsätta?

Det fanns fler kommentarer i den här stilen, men det får räcka med de här. Den sista kommentaren fick mig för övrigt att inse det meningslösa att fortsätta diskutera, så med några mindre väl valda ord valde jag att helt enkelt lämna walk-over. Nu har jag ältat denna diskussion ett tag och jag känner att jag måste få ur mig den så jag kan lämna det bakom mig, så därför tänker jag ta koppeltvång som grund för ett resonemang om tolerans, respekt, rädsla och min liberala världsåskådning i det stora hela. Det kommer bli långt, men det kan inte hjälpas. Jag kan inte förkorta den mer och jag anser att den tappar för mycket om jag delar upp den i flera postningar.

Rädsla har en funktion

Vi är alla rädda någon gång. Det är en normal kroppslig funktion som var oerhört användbar när det fanns en reell möjlighet att man kunde bli någon annans lunch och det enda som kunde förhindra detta var vaksamhet och en sten fastsurrad i en träpinne. Vaksamheten är fortfarande en mycket praktisk egenskap på 2000-talet eftersom det tex förhindrar att vi vandrar rakt ut i gatan och blir påkörda av en bil vi inte la märke till, men även om rädsla fortfarande har sina användningsområden så är det tyvärr ofta väldigt vanligt att rädslan i sig är farligare än det vi är rädda för. Orsakerna till det är många, till att börja med är det normalt att vara skeptisk till nya ting eftersom evolutionärt har det visat sig vara praktiskt att inte promenera fram till någonting okänt innan man kategoriserat företeelsen i lämpligt fack med därvid associerat beteende och det har också visat sig vara fördelaktigt att lära sig snabbt (helst på ett enda tillfälle) om någonting är dåligt eller bra. Om man tex får ena armen avbiten för att man försökte klappa en sabeltandad tiger så provar man inte om en annan sabeltandad tiger är snällare eftersom man då riskerar att drabbas av en akut brist på armar. Evolutionär logik.

Rädsla är därför av nödvändighet extremt diskriminerande eftersom evolutionen inte direkt uppmuntrar till statistikt säkra underlag, rädsla får kroppen att frigöra stresshormoner som gör oss beredda för konflikt och snabba reaktioner. Om man inte har tränat speciellt för givna situationer (soldater, räddningspersonal etc) är risken stor att man reagerar irrationellt och pga det kan vi även dra irrationella slutsatser som i längden kan leda till direkt skadliga beteenden. Rädsla är också vanebildande, om man tex blivit rädd för en hund är det lätt hänt att alla hundar bedöms som farliga och det finns även forskning som visar på att vi är så hårt programmerade för att ha saker att vara rädda för att när samhället blir allt mer tryggt så blir vi mer eller mindre obefogat rädda för saker som egentligen är ganska marginella hot, tex att flyga, mjölk där datumstämpeln gått ut, terroristattacker etc.

Rädsla är inte heller rationell, eftersom rädsla är en primitiv egenskap kan en person inse att en rädsla, tex rädsla för att flyga, är obefogad samtidigt som personen ändå blir fullständigt panikslagen enbart vid tanken på att flyga. På den andra änden av den irrationella rädsloskalan så reflekterar de flesta av oss aldrig över riskerna vi dagligen utsätter oss för i trafiken trots att den statistiska risken är tiopotenser större för att vi ska bli skadade eller dödade i en trafikolycka än en flygolycka. Att förhålla sig logiskt till rädsla är oerhört svårt just eftersom det första som händer är att logik förkastas och det är mer primitiva krafter som är i rörelse. Bruce Schneier har uttryckt detta dilemma på ett synnerligen elegant sätt:

I tell people that if it’s in the news, don’t worry about it. The very definition of ”news” is ”something that hardly ever happens.” It’s when something isn’t in the news, when it’s so common that it’s no longer news — car crashes, domestic violence — that you should start worrying.

Det ligger mycket vishet i det citatet.

The road to hell is paved by good intentions.

Jag har en liberal grundsyn på livet, jag tror starkt på rätten till personlig frihet så länge det inte går ut över andra. I absolut mesta möjliga mån bör samhället, och dess medborgare, acceptera individers önskningar och det bör tex vara fullt tillåtet att leva ut sin sexuella läggning, ha, eller sakna, en religion, ha friheten att ha och propagera för en personlig politisk åsikt, klä sig som man vill osv. You get the picture. Inom vissa ramar bör man förstås även ha rätten att kräva att man inte ska behöva vara rädd, tex ska man inte förföljas för sina politiska åsikter eller sin religion, man ska känna sig lika trygg i en kyrka som i en synagoga och man ska givetvis inte ha någon rationell orsak till att behöva vara rädd för hundar (och det är hundägarens förbannade ansvar att se till att hundarna beter sig!).

Det är dock inte en mänsklig rättighet att få vara rädd! När någons rädsla börjar gå ut över andra är man farligt ute och om man börjar stifta lagar utifrån rädsla bygger man ett intolerant samhälle! Det är då lagar som tex FRA-lagen, antiterroristlagar, burkaförbud, kamphundsförbud osv uppstår och för varje sådan lag som skapas, hur oskyldig den än är, så blir det allt lättare att lägga till en till i all välmening. Även om koppeltvång kan te sig som en ganska harmlös lag så är det en drakonisk lag som ”löser” ett problem med tvång, som generaliserar orättvist och skapar en guilt by association-situation där man går emot rättspraxis och ytterligare underminerar tesen ”oskyldig tills motsatsen bevisats”.

Att kräva att få slippa vara rädd leder snabbt till en rätt otäck situation. En annan person i samma diskussion frågade:

Ska vi hålla alla män kopplade för att de kanske möjligt skulle få för sig att våldta någon?

och fick svaret att det inte är samma sak, men förbannemig om det inte är det! Så länge vi är rädda begränsar rädslan våra liv, går det riktigt långt blir rädslan en fobi eller ett tvångsbeteende och då förvandlas det till ett handikapp. Rädslan är också ett politiskt vapen som kan användas emot oss, främlingsfientliga krafter försöker använda det för att tex begränsa invandringen, påståenden som ”Du vill väl inte att en arab ska våldta din dotter?” (jo, jag har hört såna saker sägas på fullt allvar) är så pass känslomässigt laddade att de passerar hjärnbarken och tränger direkt in i våra primitiva rädslor utan att passera Gå. Det är klart att ingen ska behöva vara rädd för att bli misshandlad, våldtagen, hundbiten, rånad eller på annat sätt drabbas av våld, men att försöka lösa det med tvång, övervakning eller andra övertramp på den personliga friheten löser ingenting, i bästa fall ersätter den ett problem med ett annat, i sämsta fall blir man sittandes med två problem i stället för ett.

Tolerans är ömsesidigt

De flesta av oss är inte speciellt kontroversiella av oss och även vi som är kontroversiella är det inom ett ganska begränsat område. Det innebär att alla som inte följer normen automatiskt hamnar i minoritet. Ett tolerant samhälle kräver mao att alla försöker förhålla sig toleranta gentemot varandra, även om man inte delar varandras kontroversiella böjelser. Det är inte så fruktansvärt länge sen som kvinnor inte hade rösträtt, det är inte alls länge sen som fullständig religionsfrihet infördes och det är förhållandevis nyligen som samhället slutade klassa homosexualitet som en sjukdom. I samtliga dessa fall har frågorna drivits av en bredare grupp än de som direkt drabbats av orättvisan. Att skapa ett tolerant samhälle kräver helt enkelt att man gemensamt jobbar mot en ökad tolerans och att man själv beter sig tolerant mot andra. Om man själv är intolerant och icke-sympatisk mot andra gruppers behov av tolerans blir det helt enkelt väldigt svårt att själv väcka sympati för sina egna oortodoxa beteenden.

Eller för att tala klarspråk:

Om vi tittar på det föreslagna burkaförbudet så ser jag ingen som helst direkt samhällsmässig konsekvens av att förbjuda burka. För vissa personer är burkan dessutom en symbol för religionsförtryck vilket skrämmer och upprör dessa, således kan man dra samma slutsats att ett burkaförbud bör införas av respekt för dessa personers rädsla för religiöst förtryck! Det funkar uppenbarligen att resonera så när det gäller koppeltvång för hundar, så varför kan inte samma resonemang appliceras på burka?

Det som främst skrämmer mig är att samma personer som direkt ställde sig på barrikaderna och propagerade mot ett burkaförbud när det kom på tal utan problem kunde skuldbelägga en hel samhällsgrupp, hundägarna, och kategoriskt förorda ett generellt tvång.

Var tog toleransen vägen?

Pingat på Intressant.

17 Responses to Tolerans när det passar

  1. Pirat så klart skriver:

    Var tog toleransen vägen?
    Jämför inte människor med djur.

    • qeruiem skriver:

      Och toleransen till mig som hundägare då? Mina hundar skulle inte må bra av att ständigt hållas kopplade och om mina hundar inte mår bra så mår inte jag bra.

      Så även om du inte bryr dig om mina hundars behov, kan du tänka dig att visa tolerans mot mig som hundägare i alla fall?

      • julesvinet skriver:

        Jag utgår ifrån att du skämtar med din argumentation men för att bemöta den så är det DU som har valt att skaffa hund. Om DU väljer att skaffa hund trots att du vet att du ska ha den kopplad och att DEN lider av det så kanske du ska fundera lite över DIN empati och inte ifrågasätta andra människors rädsla. Mitt förslag är att du bosätter dig på ett ställe där du kan ha hunden inhägnad men okopplad. Rökare brukar ha motsvarande argumentation.. Jag har en del såna försvarstal också, men jag inser att de inte håller och låter bli att använda dem inför nån annan än mig själv.

  2. 420 skriver:

    Personligen frågar jag vederbörande som påpekar att det är koppeltvång om jag kan koppla denna person.
    De brukar de inte vilja.
    Har kompromissat genom att släppa lös hundskrället på gräsytor och koppla vid trottoarbebyggelse.

  3. Pirat så klart skriver:

    Jag har 3 i släkten som har blivit hundbitna. 2 med fula ärr i ansiktet som de fått leva med hela livet.
    Vad har det med burkaförbud att göra.

  4. Timmy L skriver:

    Väldigt intressanta infallvinklar och ännu intressantare argumentation! Väldigt trevlig läsning. Kan inget annat än att hålla med dig.

    Tack!

  5. Mikael Hedberg skriver:

    Problemet här är att det i nuvarande läge inte går att skilja på ”bra” hundägare som har koll på sin hund från ”dåliga” hundägare (vilka dessvärre tycks vara de flesta).

    Bäst skulle detta åtgärdas med att det helt enkelt fanns några konsekvenser för att låta hunden springa hejvilt fram till folk. Som det är idag måste man i princip bli allvarligt skadad för att det ska leda till någonting, när det egentligen borde räcka med att jag blir vettskrämd av att hunden kommer springandes i full galopp mot mig — jag vet inte om den bara vill hälsa eller tänker hugga mig i struphuvudet.

    Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att man lyfter koppeltvånget mot att det införs ett enkelt och pålitligt sätt att rapportera incidenter och ett kännbart system av eskalerande konsekvenser för folk som inte kan sina hundar.

  6. Stefan skriver:

    Först vill jag säga att jag verkligen gillar hundar.
    Faktum är att en hund kan skada andra, ju större hund desto större skada är den fysiskt kapabel att åstadkomma. Det är dessutom ett naturligt beteende för en hund att bitas för att skydda sig själv och flocken mot det som den upplever som hot. Därför är det lämpligt att kräva att hundar är kopplade.

    Om dina hundar kan gå fot utan koppel och utan att reagera på eller visa intresse för något annat än dig oavsett vad som händer samt i alla situationer lyder dina kommandon så kan du ha dem utan koppel. Klarar de inte det så får du hålla dem kopplade.
    Eftersom du säger att de inte mår bra av att gå i koppel så tycker jag att det låter som att antingen så är de alltför nervösa för att klara av den lydnad som krävs eller så projicerar du dina känslor.

    Glöm inte att du är juridiskt ansvarig för det din hund gör och du kan förlora hunden om den biter någon.

  7. viktualiebroder skriver:

    Jag tyckte mycket om det här. Speciellt detta att irrationell rädsla, som man kräver åtgärder mot som går ut över andra, verkligen inte är en mänsklig rättighet!

    Angående hundar, så är det inte alltid de som har ”farliga” hundar som är de skyldiga när något händer. Jag vet en mycket skötsam kamphund, med lika skötsam husse, som blev överfallen av tre små bjäbbhundar vars matte verkligen hade noll koll på dem. Så klart att kampisen blev rädd och gick i försvarsställningen mot tre stycken!

    Så det är alltså även hussar och mattar till knähundar som måste ta sitt ansvar.

  8. Gustav skriver:

    Har lite svårt att se kopplingen koppeltvång för hundar —> rätten för människor att bära vilka kläder de vill.

    Att ropa ”respektera individen!” så snart en motvals kärring insisterar på att t.ex få ha sin hund löst springande riskerar att urvattna trovärdigheten hos de som försöker komma tillrätta med verkliga problem. Jag har själv haft hund och att ha den i koppel av respekt för andra människor tycker jag var naturligt. Den ”ofrihet” som skulle komma av ett koppeltvång har enligt min åsikt högst marginell betydelse.

    Det gäller att inte sila mygg och svälja kameler!

  9. qeruiem skriver:

    Jag kommenterar lite generellt nu i stället för att skriva individuella kommentarer.

    Det finns ett amerikanskt talesätt som lyder:

    ”Freedom of speech doesn’t give you the right to shout ‘FIRE!’ in a crowded theater.”

    Det faktum att det inte finns ett nationellt koppeltvång i Sverige innebär givetvis inte att jag därmed har rätt att låta hunden springa omkring som den behagar. Som hundägare är jag naturligtvis ytterst ansvarig för min hund och lagen kräver även att jag måste ha kontroll över den. Med några undantag (tex för naturskyddsområden) så specificerar inte lagen HUR jag ska ha kontroll över hunden, men fortfarande ATT jag ska ha det. Polisen har också rätt att omhänderta hundar om de anser det befogat och kan välja att avliva, omplacera eller lämna tillbaka hunden beroende på omständigheterna.

    Att det finns dåliga hundägare är jag tragiskt medveten om och även vi har råkat ut för att okända hundar farit fram till våra hundar och bråkat. Nu har det tack och lov inte resulterat i några värre skador för våra, eller våra hundars, del, men visst blir man både rädd och förbannad när sånt händer, även (eller kanske tom mer) som hundägare!

    Liksom i de flesta fall där folk eller fä skadas, vare sig det sker i trafiken, på arbetet eller när djur orsakar det, så är det bristande ansvarskänsla eller nonchalans som ligger bakom men jag anser fortfarande att det visar på en bristande tolerans och förståelse om man tillåter en sådan generalisering att man straffar även de som tar sitt ansvar! För mig vore det jämförbart med att förbjuda motorcyklar på allmän väg för att få bukt med Hells Angels.

    I det stora hela står hundar dessutom för en ganska liten del av skadorna i samhället, det är liksom därför det blir löpsedelsrubriker när det händer. Vore det vardagsmat skulle tidningarna skriva om nånting annat i stället. Det betyder givetvis inte att det därmed skulle vara OK när hundar ställer till något! Alls icke så! Det finns tragiskt många olämpliga hundägare i landet och det som ofta räddar situationen är att det fanemig inte är ovanligt att hunden har mer vett än ägaren.

    Avslutningsvis: Givetvis kan en hund ta till tänderna för att försvara sig precis som vi kan ta till våld när det kniper, men det är definitivt inte något en normal hund tar till lättvindligt. Normalt börjar en hund med att signalera sitt missnöje med svansföring, morrningar och tom utfall och ”tandfäktning” om inget annat hjälper och i den absoluta majoriteten av fallen går det inte längre än så (fast som hundägare får man ändå svälja ner hjärtat efteråt). Att det verkligen urartar i fullskaligt slagsmål är, tack och lov, rätt så ovanligt och definitivt inget som en normal hund tar till i första taget. Skillnaden mellan tandfäktning och fullt slagsmål kan dock vara svårt att se skillnad på, men en bra indikation på skillnaden är att det brukar synas på veterinärräkningen…

  10. qeruiem skriver:

    ”Jag utgår ifrån att du skämtar med din argumentation men för att bemöta den så är det DU som har valt att skaffa hund.”

    Nej, jag skämtar inte. Det är fullkomligt frivilligt att skaffa hund, ja, men det är också fullkomligt frivilligt att klä sig i Burka, köpa motorcykel, skaffa bil, åka på husvagnssemester osv. Jag ser det som en självklarhet att vi ska ha friheten att göra som vi vill i så stor grad som möjligt MEN också att vi givetvis ska ta ansvar för våra handlingar!

    Listan kan göras väldigt lång på saker vi gör som inte är strikt nödvändigt men som ändå kan anses påverka andras liv och det är i det läget samhället behöver visa tolerans. För allas skull. Varför ska vi tex tillåta motorcyklar? En väldigt stor andel av motorcyklarna används bara för nöjeskörning och innebär alltså ett onödigt tillskott av trafik som därmed också ökar antalet trafikolyckor i landet. Varför ska det accepteras?

    Dessutom är MC-förare sämre skyddade så NÄR nånting händer så går det inte helt sällan också väldigt illa. Är det inte bättre att vi helt enkelt förbjuder motorcyklar och på så sätt förbättrar olycksstatistiken i trafiken?

    Visst är det så att jag själv har valt att skaffa hund, precis som andra väljer att utöva sin religion eller köra motorcykel. Det jag argumenterar för är en ömsesidig tolerans och acceptans för att vi har olika önskemål och intressen och för att ömsesidig respekt och hänsyn ska visas.

    • julesvinet skriver:

      Det tog en stund innan jag hittade det här svaret. Det finns en knapp under man kan trycka på om man vill svara på ett specifikt inlägg.

      Jag falerar fullständigt att följa din argumentation. Ingen har förbjudit dig att skaffa hund, de har förbjudit dig att ha den okopplad under vissa förutsättningar.

      Vill du göra jämförelsen så skulle jag vilja säga att motorcyklister, eller bilister, som kör på trottoaren skulle kunna skapa samma rädsla som jag misstänker att vissa människor känner inför okopplade hundar.
      Om nån blivit rädd för en burka vet jag däremot inte.

      Ditt orerande om orsak/verkan i trafiken är snarare av kvalitativ natur än kvantitativ så dina argument behöver backas upp av siffror nånstans ifrån innan de har någon relevans.

      Som jag sa tidigare, skaffa ett ställe med tillräckligt stort utrymme där du kan släppa din hund. Har du inte råd, gå samman med fler liktänkande (det finns t.ex. motocrossbanor osv för MC).

      Jag bemödar mig inte med att ödsla mer tid på det här ämnet.

      \\julesvinet

      • qeruiem skriver:

        ”Det finns en knapp…”

        Inte efter tre nivåer.

        ”Jag bemödar mig inte med att ödsla mer tid på det här ämnet.”

        Lika bra det eftersom det känns som att vi totalt pratar förbi varandra.

  11. stroll skriver:

    Gillar citatet ”Rädsla är därför av nödvändighet extremt diskriminerande eftersom evolutionen inte direkt uppmuntrar till statistikt säkra underlag”, men i övrigt ska jag försöka glömma bort det här.
    Det finns platser där man kan släppa sin hund fri både i parker och i sin egen trädgård så rätten att djuret ska kunna gå fritt uppfylls. Men varför ska ni ha rätt att släppa dem var som helst? Och om nu hunden är så pass väldresserad att den följer din sida vad spelar det för roll om den då har ett slakt koppel?
    Jag förstår inte varför den väldigt lilla uppoffringen ska vara mer värd än att respektera folks rädsla. Och vi pratar inte om helt obefogad rädsla. Jag skulle tro att 80% av alla hundrädda är det pga att de blivit attackerad (övriga har fått den överförd från sina föräldrar). Och bland de som inte är hundrädda så tror jag fortfarande att en klar majoritet skulle skita på sig om en gigantisk okänd hund kom springande emot dem oavsett om ägaren menar att ”han är världens snällaste”.

    • qeruiem skriver:

      Orsaken till inlägget utgick alltså inte från dagens situation där frihet under ansvar är den rådande doktrinen utan från att man skulle införa koppeltvång. För alla hundar. Punkt.

      För övrigt börjar det bli lite tjatigt att jag ska behöva upprepa för döva öron att jag anser det vara frihet under ansvar, så jag tror inte jag bemöter resten av din kommentar.

  12. Pingback: Dualism, generaliserande och annat retoriskt mögel « Full Mental Straightjacket

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: