Rättvisa? Var god dröj…

En ny rapport som släpptes i dagarna indikerar att det är ungefär lika vanligt att män utsätts för våld inom relationen som att kvinnor drabbas.

More men (11%) than women (8%) reported exposure to physical assault in the past year, while more women reported exposure to sexual coercion.

Helt förvånad är jag faktiskt inte. Det ska givetvis poängteras att det fortfarande är främst män som utdelar det grövre våldet, men tendensen att alls utöva våld är alltså mer ”jämlikt” än vad många förmodligen tror. Gunilla Krantz:

– Jag tror att både män och kvinnor underrapporterar sin utsatthet för våld i relationer. Det förekommer oftare än vad man vill medge. När det handlar om könsskillnaden visar tidigare studier att män inte vill konfrontera att de blir slagna. De förnekar, förminskar eller skrattar oftare bort misshandeln. Det pågår en större allmän samhällsdiskussion om mäns våld mot kvinnor, vilket är viktigt då det faktiskt är ett reellt folkhälsoproblem. Det gör det kanske lättare för kvinnor att söka hjälp och det är mer känt om vart man kan vända sig, men jag tror att vi behöver lyfta problemet bland både kvinnor och män, säger hon.

Ja. Tack. Äntligen. Kön är egentligen ganska irrelevant i sammanhanget; alla män är inte utövare, alla kvinnor är inte offer. De flesta av oss är vanliga, hyggliga människor som faktiskt inte tycker om att slåss. Fokusera på de som, faktiskt, tar till våld (oavsett kön) och låt oss andra vara oskyldiga tills motsatsen bevisats utan att insinuera att man skulle vara kollektivt skyldig bara för att det dinglar en kuk mellan låren.

Jag tycker visserligen att arbetet de så kallade kvinnohusen utför är viktigt och hedervärt, men jag önskar att de var institutioner som var öppna för alla som behöver hjälp, inte bara för kvinnor. Men, tja, debattklimatet är ju vad det är. Därför tycker jag att det är otroligt skönt att det kommer fram en mer nyanserad bild, något som Genusfolket tydligen inte uppskattar:

Viktigast i sammanhanget är att prata om vad vi menar för slags våld. Att likställa örfilar med brutna armar, eller systematiskt våld med enskilda situationer leder knappast till någon slutsats värd namnet. Vid närmare läsning framgår det också tydligt att ingenting i studien tyder på annat än att kvinnor som vanligt är överrepresenterade bland dem som utsätts för det sexuella våldet och det grova våldet.
[...]
Om något pekar studien åt det redan kända: mäns våld mot kvinnor är fortfarande det allvarliga problemet, men det är tydligt att undantag finns.

Samma trötta övergeneraliserade bild av kvinnor som offer och män som förövare. Visserligen förnekar man inte möjligheten att kvinnors våld mot män är vanligare än man kanske tidigare trott, men det bagatelliseras som ”att undantag finns” och att det inte går att ”likställa örfilar med brutna armar”.

Såååå, kvinnors våld mot män är alltså mer ok (eller kanske snarare mindre förkastligt) helt enkelt för att de, generellt sett, inte har samma fysiska styrka och därmed möjlighet att tillfoga allvarlig skada? Betyder det att så länge männen bara örfilar kvinnorna eller bara orsakar lättare blåmärken så är det våldet också bara ett irrelevant undantag?

Skulle inte tro det, va? Män är ju förövarna! Män ska bära ett kollektivt ok och ta på sig arvssynden för att de har det testosteronstinneorsakande, våldsbenägna XY-kromosomparet och ingen forskningsrapport i världen verkar kunna tvätta bort den bilden i vissa personers ögon.

Genusvetenskap är en akademisk disciplin som huvudsakligen fokuserar på att kartlägga och analysera vilken roll kön och genus spelar i samhället. Även frågor om sexualitet, klass, etnicitet eller andra typer av maktförhållanden kan studeras inom ämnet men det är vad man brukar kalla ”genusperspektivet” som är den gemensamma nämnaren.

Varandes en författare för en blog döpt efter en akademisk disciplin kanske man ska vara beredd att ta till sig akademisk kutym och faktiskt omvärdera tidigare dogmer som ansetts som självklara när det kommer nya fakta som ställer saker på ända snarare än att avfärda dessa nya rön som (jag citerar) ”Sådant trams!”?

Integritetsvandalism, sardines och uppgivenhet…

Jag borde säkert ha skrivit om sardines. Jag borde säkert protestera högre mot övervakningsstaten som rullas ut. Jag borde säkert … väldigt mycket, men det känns så totalt meningslöst att fortsätta skrika.

Därför är det tacksamt att andra orkar. Kjell Häglund orkade. Det är med en uppgiven, frustrerad, ja direkt förbannad ton, men han orkade. Läs det, det är riktigt, riktigt bra och jag skriver under varenda ord.

Amen.

Själv känner jag mig allt mer uppgiven och i ett samhälle där till och med sysadmins ska kunna tvingas agera spioner mot sina egna arbetsgivare (hur nu det ska funka när samma personer ofta får skriva på NDAs som förbjuder dem att just sprida information till extern part återstår att se) så finns det bara två saker man kan göra om man har minsta jädra ryggrad kvar i ett land infekterat av en politisk elit som lider av total brist på genuint intresse för vad som är bäst för samhället och utvecklingen:

  1. Lämna branschen.
  2. Lämna landet.

Jag är inte, av olika orsaker, beredd att lämna landet så konsekvensen blir att jag just nu aktivt försöker hitta en annan primär inkomstkälla än IT så att jag kan ha IT som en sidosyssla eller hobby jag kan avveckla om så krävs.

Jag vet, tyvärr, att jag inte är ensam och dessutom, hur många multinationella företag kommer tex ha kvar någon IT-avdelning i Sverige om de vet om att den är bemannad av potentiella Quislingar? Vad detta kommer innebära för Sverige rent ekonomiskt kan vi bara spekulera i, men det lär knappast vara positivt i längden. Kjell skriver:

Sverige var en gång världens mest spännande it-land. När industrisamhället hade börjat tappa fart stod en ny, hyperkreativ världselit av visionära ingenjörer och entreprenörer redo att kugga i.

Var. Gången tid. Förlorad tid. En chans sumpad pga Bodström, Persson, Ask, Reinfeld och alla andra glada oförstående Integritetsvandaler.

Om du är en entrepenör som har ditt sikte inställt på att göra karriär genom att bygga upp ett nytt företag inom IT så har jag bara ett råd att ge:

Fly.

Varför ska man bry sig om kyrkovalet?

Kyrkovalet är lite av det ”bortglömda valet” i Sverige med ett deltagande som nätt och jämt hankar sig över 10%. Det är kanske inte så konstigt mtp att få i Sverige är aktivt troende kristna som tar sig till gudstjänster etc, då känns kyrkovalet ganska ointressant.

Så varför ska man bry sig om kyrkovalet? Enkelt; för att SD gör det. Såhär skriver de på sin hemsida:

Kyrkovalet är ett viktigt för oss! Sverigedemokraterna behövs i Svenska Kyrkan. Oavsett om man betecknar sig som kristen, agnostiker eller ateist fyller Svenska Kyrkan en viktig funktion i det svenska samhället.

Jag anser att svenska kyrkan har en roll att fylla i sverige, så långt är jag med, men jag anser dels att denna roll inte ska vara reserverad för kristen tro (jag är övertygad om att samma stöd som kristna känner från sin religion känner judar, muslimer etc från sina religioner) och dels inte att SD hör hemma i en kristen kyrka som rimligtvis bör vara öppen för alla kristna, oavsett etnicitet.

Därför anser jag att det är viktigt att bry sig om kyrkovalet, oavsett vad man själv tror (eller inte tror) på. Så vad ska man rösta på när det sitter samma gamla torra partier i kyrkofullmäktige som i resten av den stofiliserade politiken?

Tja, man kan väl singla slant enligt principen ”Allt är bättre än SD” eller så kan man titta på de två intressanta undantagen som finns. Först Frimodig kyrka:

Deras första argument räcker egentligen för mig för att göra dem intressanta:

Frimodig kyrka vill att Svenska kyrkan skall styras utan inblandning av de politiska partierna. Bara så kan kyrkan fatta oberoende beslut utifrån sin bekännelse.

Wikipedia kan man även läsa:

En viktig fråga för gruppen är att Svenska kyrkan ska avpolitiseras och att valen skall genomföras som i andra kyrkor utan inblandning av politiska partier. Frimodig kyrka anser att Svenska kyrkan inte har mandat utifrån Bibeln och Jesu egen undervisning att viga enkönade par, samt att Svenska kyrkan bör lämna ifrån sig vigselrätten. Kyrkan skall, menar de, stå för välsignelse, glädje, högtid och kyrkbröllop medan samhället skall stå för myndighetsutövning. Andra viktiga frågor för dem är bland annat byggandet av levande församlingar, betoning på gudstjänst, mission och diakoni, knyta kontakter med växande församlingar och kyrkor runt om i Sverige och världen, friare församlingstillhörighet och att stiften skall återfå arbetsgivaransvaret för prästerna.

Jag är väl inte helt såld på det där att man bara var tvungen att peta på ”enkönade par”, men å andra sidan håller jag definitivt med om deras åsikt att kyrka och stat ska separeras vidare än redan har skett, så det känns ändå som ett vettigt alternativ imo.

Det andra intressanta undantaget är Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (eller kortare, POSK):

Från Wikipedia:

Viktiga gemensamma frågor är avpolitiseringen av Svenska kyrkan, gudstjänsten i centrum och möjlighet att få vara förtroendevald i vilken församling man vill och i förlängningen också tillhöra vilken församling man vill. POSK vill också minska kostnaderna för Svenska kyrkans stora organisation och ändra valsystemet, från direkta val på alla nivåer, som det är nu, till direkta val på församlingsnivå och indirekt till övriga nivåer. Inom gruppen råder frihet för de enskilda förtroendevalda att rösta efter egen övertygelse, efter att detta är förankrat i den egna gruppen.

Det som jag tycker gör POSK lite mer intressant än Frimodig kyrka är framför allt de här punkterna i deras program:

Mångfald – en möjlighet

POSK vill

  • verka för respekt, förståelse och möten mellan olika traditioner – mångfalden är en rikedom
  • att det ekumeniska arbetet, dvs samarbetet mellan kyrkor och samfund, drivs vidare med kraft
  • att alla, oavsett sexuell läggning, bemöts med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan och i POSK
  • respektera både dem som anser att äktenskap borde vara reserverat för relationen mellan en man och en kvinna och dem som omfattar den nya synen på äktenskapet – det viktigaste är att visa omsorg om de människor som berörs
  • att det skall vara en självklarhet att det finns diakoner, präster och biskopar av båda könen i Svenska kyrkan
  • motverka all särbehandling på grund av kön

För religionsfrihetens, och mänskliga rättigheters, skull så kommer jag lägga min röst mot SD i kyrkovalet på söndag. Rösta mot SD du också.

Piratpartiet girar babord?

Som en del kanske märkt har jag inte skrivit så mycket här på sistone. Det beror främst på att jag har lite för mycket att göra men även på att jag inte riktigt vet vad jag vill skriva om sen mitt engagemang i Piratpartiet rasat från relativt försumbart till mer eller mindre icke-existerande, så pass att jag inte ens brydde mig om att förnya mitt medlemsskap längre. Således känner jag inte riktigt att det är min grej att lägga mig i vad Piratpartiet tänker driva för politik, men idag blev skrivklådan lite för påtaglig för att jag ska kunna låta bli att kommentera i alla fall.

Det började med att jag fick en länk till Jonathan Rieder Lundkvists blog där han förklarar varför Piratpartiet inte borde demonstrera med nätverket 4 September. Min första reaktion var att redan namnet lät som revival av 60-talets vänsterrörelser så jag var bara tvungen att ta reda på mer vad det var för nätverk och hittade ett mötesprotokoll från ett stormöte. Mmm. Stormöten. Vänstervibbarna jazzar vidare, min gamla uppväxt inom SSU drabbades av akut Déjà vu!

I mötesprotokollet kan man se att följande organisationer varit representerade:

  • Piratpartiet
  • Ung Pirat
  • Sveriges Fredsråd
  • Svenska Fredskommitten
  • Folket i Bild
  • Iraksolidaritet
  • SEKO (ett fackförbund inom LO)
  • Socialistiska Partiet
  • Rättvisepartiet Socialisterna
  • Ung Vänster
  • Sveriges Kommunistiska Parti
  • Kommunistiska Partiet (tidigare kända som KPML(r)…)
  • Arbetarmakt (revolutionärt socialistiskt trotskistisk organisation, say no more…)

samt en del andra organisationer vars förkortningar jag inte lyckades uttyda, inte ens med hjälp av Staffan Betnér (men han klippte några jag inte hade en aning om vad de var för några). Nå, många av de här organisationerna har jag inget emot och eftersom jag inte längre är medlem i Piratpartiet så känner jag inte heller att det är min uppgift att avgöra vilka andra organisationer Piratpartiet samarbetar med, men jag noterar att det är en synnerligen skarp vänsterkantring här. Riktigt stor humor blir det dock när man läser punkt 4 i protokollet:

4. Program för demonstrationen
Samordningsgruppen redogör för förslag på artister; sångaren Mikael Wiehe, rapparen Behrang Miri och en feministisk sambaorkester.

Mikael Wiehe behöver väl ingen närmare presentation, men om ni mot förmodan inte hört talas om karln så tycker jag att Wikipedia sammanfattar det rätt bra med: ”Mikael Christian Wiehe, [...] är en svensk musiker, sångare, textförfattare och kompositör. Wiehes texter, [...] kan uppdelas i politiska och personliga. De politiska präglas av vänsterextrem retorik. Wiehe var en förgrundsfigur för den svenska vänsterinriktade musikrörelsen under 1970-talet.” Vänsterkantringen tilltar.

Behrang Miri är en, för mig, ny stjärna jag inte hört talas om innan och lite snabb googling gav inget klart besked (förutom att han var personen bakom det så kallade Tintin-gate, då) så vad gäller hans politiska hemvist får jag nog lämna walk-over.

Och så en feministisk sambaorkester. En. Feministisk. Sambaorkester. Nä, jag har ingen direkt åsikt om feminister rent generellt (mer än att jag anser att feminism inte hör hemma i partipolitik) men en feministisk sambaorkester…? Alltså? Va? Vad jag vet kan det förstås vara en liberal feministisk sambaorkester så jag tror jag lämnar walk-over på de med med avseende på var de står politiskt, men alltså… En feministisk sambaorkester? Det är möjligt att jag är lättroad eller har konstig humor men, som de säger på andra sidan pölen, ”You can’t make this stuff up!”

Som jag konstaterade ovan; eftersom jag inte längre är medlem i partiet så anser jag inte att jag har något mandat att faktiskt försöka påverka partiets politiska inriktning, men det här är inte första gången jag ser vad jag bara kan tolka som en synnerligen ogenerad flirt vänsterut.

That’s ok, not my problem etc, men det är kanske dags att släppa det där snacket om att man är blockoberoende och satsar på en neutral vågmästarroll i riksdagen? Det är kanske dags att öppet erkänna att svenska Piratpartiet inte längre är blockneutrala utan har glidit allt mer vänsterut de senaste åren?

Ärlighet varar längst och allt det där, ni vet…

Catharina Elmsäter-Swärd säger ett sanningens ord

Ibland blixtrar det till bland våra politiker och de verkar säga vad de tycker utan att hymla eller försöka linda in det. Idag lyckades våran infrastrukturminister med konststycket att säga det många säkert har tänkt vid något tillfälle:

Helst så skulle vi vilja lagstifta mot dumhet, men det kan vi tyvärr inte göra.

Jag kan bara hålla med, helst skulle man verkligen vilja förbjuda dumhet en gång för alla, det hade varit väldigt smidigt. Det finns förstås vissa rent praktiska problem med iden, men visst är det en tilltagande tanke?

Jag börjar verkligen gilla Clang!

Clang verkar tyvärr fortfarande brista vad gäller ARM-stödet så jag kör gcc för att kompilera ARM-binärerna, men däremot har jag börjat använda Clang för att köra gtest och det är väldigt trivsamt. Clang har tex den goda vanan att vara väldigt petig med syntaxen (felet ovan hittas tex inte alls av gcc trots -Wall) vilket, imo, är en mycket bra sak för att få en snygg och koncis kod.

Det var bara det. Jag har inget mer att säga mer än att om du inte har provat på Clang utan tex kör gcc av gammal vana när du kompilerar rekommenderar jag verkligen att du i alla fall provar på Clang. Om du är lite orolig för att byta kompilator bara sådär (vilket ofta kan bli lite kämpigt för redan existerande projekt) kan du alltid börja med att använda Clang för tex testfallen (för du gör väl testfall för din kod?).

Piratfilmsdebaklet farsar vidare…

I helgen skrev jag ett brev till Lars-Peter Hielle om hans onyanserade artikel om ”streamad piratfilm”. Jag fick faktiskt ett svar:

Hej tack för ditt mail.

Jag tror inte du ska underskatta det jag rapporterar. Det som redan finns som tänkbar åtgärd dvs blockering har införts i Norge nyligen och med det så finns det också en möjlighet för rättighetsinnehavarna att lobba för det. Du ska inte tro att de lagar som idag finns inte delvis har lobbats fram för då har du fel.
Jag speglar det som idag är extremt känsligt, men det var diskussionen om också Ipred också till en början.
Att rättighetsinnehavare skulle få chansen att via domstol driva civilrättsprocesser utan att blanda in polis och åklagare trodde nog många skulle vara otänkbart, men nu har Sverige infört det också.

Det jag lyfter fram är något som det finns starkt stöd för i Sveriges riksdag att upphovsrätten ska skyddas, sen finns det de som tycker allt ska delas fritt, men det är inte det här inslaget handlar om. Inslaget handlar om hur flera politiker tycker att upphovsrätten ska skyddas.

Kriget mellan pirater och antipirater har jag lyft fram i mängder av inslag innan det här och får nästan alltid skit ifrån den ena eller den andra sidan. Men jag själv har aldrig tagit ställning i frågan och ska inte heller som opartiskt journalist göra det.

Du får kalla mig oseriös, men att jag skulle få skulden för att ha väckt den björn som du tror sover är bara löjligt. Mitt jobb som journalist går ut på att spegla det som är eller kan bli aktuellt även i Sverige. Tankar om blockering håller jag inte tyst om. Många skulle istället säga att det är att ”ta tjuren vid hornen” innan det är försent, beroende vilken sida man står på.

Var istället glad att jag lyfter fram det så kanske det blir en diskussion om det.

Nästa gång skriv vänligare och ge mig istället nyhetstips på vad jag borde spegla.

Uhm…

Jag gillar speciellt ”att jag skulle få skulden för att ha väckt den björn som du tror sover är bara löjligt”. När påstod jag det? Eller rent generellt, vad dillar han om?

Nå, efter att en vän konstaterade att det faktiskt hör till Public Services uppdrag att vara objektiva och sakliga och att han rekommenderade mig att anmäla inslaget i stället för att hålla på och tjafsa med reportern direkt så gjorde jag det.

Programmet handlar om ”streamad piratfilm” och saknar helt, vill jag hävda, önskad objektivitet. De som får komma till tals är främst Henrik Ponten och Kjell Sundsvall som framför en ganska ensidig och samstämmig åsikt. Kjell Sundsvall påstår tex att det är piraternas fel att Jägarna 2 sålt sämre än Jägarna och detta accepteras helt okritiskt av Lars-Peter Hielle.

Detta trots att det gått 15 år mellan filmerna vilket tex innebär att Jägarna 2 släpptes under en tid då konkurrensen från andra produktioner var mycket större än 15 år tidigare när Jägarna släpptes. Inte bara produceras det allt mer film och TV för varje år, konkurrensen har också ökat drastiskt från tex datorspel och andra underhållningstekniker. Det nämns inte heller att Jägarna 2, likt många uppföljare, fått ett sämre betyg på tex IMDb och att publiken därför helt enkelt kan antas ha valt att lägga sina pengar på att njuta av andra, bättre, produktioner!

Reportaget nämner inte heller med ett ord att samma teknik som Henrik Ponten och Kjell Sundvall ser som skrämmande ser andra som en möjlighet. Unni Drougge har tex konstaterat att fri kopiering snarare är positivt än negativt för hennes del. Se tex:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11784822.ab

The Yes men hade också ett problem att deras film, ”The Yes men fix the world”, var så kontroversiell att tex ”United States Chamber of Commerce” försökte tysta the Yes men genom att hota dem med stämning. Utan fildelning hade filmen aldrig kunnat släppas, men tack vare modern teknik kunde de förhindras att filmen begravdes och försvann.

http://torrentfreak.com/yes-men-use-bittorrent-to-avoid-censorship-100723/

Denna andra sida av myntet med möjligheten för fristående kreatörer att sprida sina verk utanför de stora bolagens kontroll saknades totalt i reportaget och ”piratfilm” framställs bara som ett problem där ansvariga politiker och myndigeter inte gör tillräckligt för att stävja detta hot. Inte heller finns det någon som helst konsekvensanalys av hur den typen av blockering kommer påverka det fria ordet genom att tex göra det omöjligt att, likt the Yes men, kringgå försök till censur genom att släppa sitt material fritt.

Lars-Peter Hielle har, som jag ser det, helt misslyckats med att sträva efter den objektivitet man bör kunna förvänta sig av public service. När jag påpekade detta via mail till Lars-Peter Hielle så fick jag ett svar som inte bara helt ignorerade mina frågor och argument (men i stället bemötte argument som jag över huvud taget inte fört fram!) det gjordes dessutom med en synnerligen otrevlig ton.

Jag önskar därför att det görs en granskning av reportaget för att klargöra vilka brister det har just vad gäller objektivitet och saklighet.

Stay tuned, det kanske kan hända mer runt det här…

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare

%d bloggers like this: