Grön politik – ny form av imperialism?

Bakom de vällovliga tankarna om hållbar utveckling och grön politik kan det ha smugit sig in en ny form av imperialism. Med imperialism i denna text avses den kontroll som länder, företag och NGO:s från den rika världen utövar på regeringar, lantbrukare och företag i de fattigare länderna.

Miljöorganisationer i den norra, oftast rika, hemisfären ställer krav på företagen genom lobbyverksamhet, som till slut leder fram till miljöregleringar som potentiellt försvårar för företag och jordbruk i den södra, oftast fattigare, hemisfären att öka sitt välstånd genom att exportera sina produkter. I den ekvationen kan det vara bra att komma ihåg att minskad fattigdom i sig leder till minskad miljöförstöring och felutnyttjande av jordens resurser. Några tänkvärda exempel följer nedan.

Krav på minskade koldioxidutsläpp

Ett brännande exempel på hur de rika länderna i norr försöker sätta hämsko på utvecklingsländernas möjligheter att själva bli rika länder, är förhandlingarna om minskningen av utsläpp av växthusgaser. Dessa förhandlingar har fått både Kina och Malaysia att prata om ”green imperialism” då de tycker att kraven på utvecklingsländerna inte är proportionerliga. De rika länderna har till stor del blivit rika på att förbränna billig fossil energi, utsläpp som gjordes från 1750-talet och framåt. Att de rika länderna nu är i en bättre situation för att ställa om sina energisystem bygger alltså på att de historiskt har tjänat på att öka koldioxidmängderna i atmosfären. Att de rika länderna nu vill förhindra de fattiga från att göra samma sak är en form av imperialism.

Krav på strukturanpassning

För att fattiga länder ska få ekonomisk hjälp av Världsbanken och Internationella valutafonden ställs stora krav på mottagarländerna. De måste bland annat avreglera sin ekonomi, minska statliga subventioner och öppna upp sin marknad för import. Dessutom får de lättast lån för projekt som syftar till export av vissa grödor till den rika världen. Dessa krav kan innebära så skeva ”anpassningar” som att ett statligt vattenverk i Afrika måste privatiseras – alltså resursen vatten i ett av jordens torraste områden får inte längre subventioneras av staten. Kraven på lättexporterade grödor har lett till att omfattande områden som tidigare var dominerade av blandade självhushållsjordbruk och regnskogar nu är jättelika plantager för kaffe, palmolja eller sockerrör. De fattiga länderna kämpar med denna export för att knappt få ihop till räntorna på sina lån. Samtidigt arbetar miljöorganisationerna i norr för att import av exempelvis palmolja ska upphöra, samtidigt som de ställer allt fler krav på produkter som kommer från tropiska områden. Krav som fördyrar produktionen för redan hårt pressade bönder.

Mat till de rika

Det tragiska är att den befolkning som producerar vår mat oftast själv är jordens hungrigaste människor. En miljard människor lever på mindre än en dollar om dagen, ytterligare två miljarder lever på mindre än två dollar. Samtidigt är en miljard människor överviktiga. För att de fattiga länderna ska få gehör för sin situation skulle de behöva starta lobbyverksamhet i Stockholm, Bryssel och Washington. De kan vända sig till rekrytering Stockholm för att hitta kompetent personal. Betänk om våra NGO:s och företag ingått en ohelig allians för att stoppa konkurrensen från de fattigare länderna?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *