Steelneck: I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar.

Steelneck har återigen skrivit i princip en blogpost i ett kommentarsfält igen, och eftersom jag tycker det är synd om det inte får mer exponering än så så repostar jag den här. Steelneck, scenen är din!


I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar.

Ansvar. Det där har tyvärr blivit ett allt grumligare begrepp på senare tid, ibland har det tom. gått så långt att folk tror att deras ansvar är att lyda sin chef, de måste påminnas om att frasen – Men jag lydde ju bara order.. – är den klassiska ursäkten för att slippa bära ansvar. Du Rick, skrev ju själv om två väldigt ansvarsfulla personer när du bloggade om dina två hjältar, de tog ansvar. Nu kanske ni tycker att jag driver från ämnet, men håll ut, min kurs är spikrak.

Det handlar också om rätt och fel. Är det rätt att lyda chefen? Inte alltid skulle nog de flesta säga. Men om jag då spetsar till saken och frågar: Är det rätt att lyda lagen? Här börjar en del vingla, låt oss då först räta ut den saken med följande frågeställning:

Kan politiker göra fel? Givetvis kan det bli fel ibland, politiker är bara människor som ibland gör fel. Ytterst är det därför lagar ändras ibland, det bidde fel, även om politikerna själva sällan erkänner det. Lagarna stiftas i ett syfte, i regel ett mycket gott syfte, om än missriktat ibland. Men om det rätta då är att vara laglydig, då måste det alltså innebära att det inte bara är rätt att göra det som gagnar syftet, tex. att skydda staten eller medborgarna, utan också att det skulle vara lika rätt att utföra handlingar som skadar staten eller dess medborgare..

Rick, du har också skrivit om Isabella Lund och dragit paraleller till de homosexuellas situation för 80 år sedan i din keynote Effektiv brottsbekämpning eller demokrati? Där om någonstans visar du också vad som i grunden raseras med övervakning utan brottsmisstanke, ingen av dem hade vågat någonting om de visste att de var övervakade. De hade agerat så grått och “medelsvensson” de någonsin kunnat, bara gjort vad de förväntats göra, inget annat utåt sett.

Vi har alla mött henne, eller hört talas om henne. Kassörskan i matvaruaffären som begär legitimation av en pensionär som köper en folköl tillsammans med basvarorna. Ett typexempel på oansvar, hon törs inte ens ta det uppenbara bedömningsansvaret och lyder bara order, det värsta är att hon för att rationalisera det för sig själv intalar sig att hon gör det för att värna sitt jobb. Hon fattar ju att pensionären är över 18 och hon både skäms och rodnar när hon begär leg, därför kickar rationaliserandet in av rädsla för att chefen skulle komma på henne att inte begära legitimation. Är butiken dessutom övervakad så att chefen kan se henne i kassan så ökar troligheten för scenariot än mer, men om hon visste att hon inte skulle bli påkommen, då skulle hon våga ta ansvaret och konstatera det uppenbara.

Vi kan också se det i argumentationen hos de som förespråkar kameraövervakning. De inser att en kamera rent fysiskt inte kan ingripa och då kommer argumentet om att kameran förändrar beteenden, i detta har de helt rätt och däri ligger också kränkningen av mig som hederlig person. När vi vet att vi är övervakade gör vi normalt inte saker som drar på oss uppmärksamhet. Mer än 99% av alla människor är hederliga, därför har kameran motsvarande påverkan på hederligt folk respektive brottslingarna. De hederliga blir inte mer hederliga av en kamera, de blir bara mer grå.

Vi ser också ibland hur höga “potentater” ropar efter regler att följa, någon generaldirektör eller liknande som ber politikerna om regler att följa. Vad de ber om egentligen är att slippa ansvar och bara behöva följa protokoll, alltså ofta ett uppvisande av oansvar. För 20 år sedan kallade vi dem för “apparatniks” när de fanns i öst. Detta oansvar och inställsamma lydighet där alla bara lyder order leder helt logiskt till den mest extrema toppstyrning man kan tänka sig, det var därför som redan Platon kallade den lydiga typen för den tyranniska, inte för att de önskade tyranneri, utan för att beteendet leder till det, extrem toppstyrning. Vi känner alla igen typen och det är en egenskap vi alla bär på i olika omfattning – man biter inte den hand som föder en – vi skiter inte där vi äter – och liknande talesätt. Framförallt känner vi alla igen typen som slickar uppåt och sparkar nedåt, karriärister som egentligen är fullkomligt livsfarligt förödande för vilken organisation som som helst eftersom de är så otroligt lättkontrollerade marionetter av dem som har makt över vad de vill åt, karriären.

Men, det stannar inte heller där. Vi blir lydigare och “skötsammare” när vi övervakas, men en organisation, eller än mer ett samhälle blir också allt mer handlingsförlamat i takt med lydigheten. Folk lyder, de tar inte ansvar utifrån egna slutsatser och tänkande, men för det oväntade finns inga färdiga protokoll eller order.. Sveriges agerande vid tsunamikatastrofen är ett klockrent exempel. Alla ansvariga som förstod vad som hände, visste vilka resurser de hade, insåg vad de kunde göra osv. gjorde ingenting.. Så såg det ut genom precis hela hierarkin, ända upp till den i detta fall de facto (ofrivillige?) diktatorn som var på teater. Ett tag verkade fritidsresors Lottie Knutsson mer handlingskraftig än hela landet sammantaget. Inga hjältar där inte, även om det värsta som hade kunnat hända vid ett felbeslut var att ett Hercules-plan hade fått vända hem och ödslat lite bränsle och personaltid i onödan.

Sådana här apparatniks har det helt naturligt svårt med konceptet kring oskyldighetspresumtion och skapar en miljö som agerar preventivt på mardrömmar, alltså rena fantasier eftersom farhågor om något ont inte är mer sant än goda drömmar. Så uppkommer statens paranoia och rädda människor är farliga människor, i synnerhet de med makt eller vapen. En spiral där ansvarslös lydighet premieras och ansvariga ropar efter protokoll för att slippa ta ansvar.

I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar, försöker leva sitt liv under radarn. Ansvar handlar inte om att vara lydig, att ta ansvar handlar om att agera efter eget huvud. I ett sunt system känner man förtoende att kunna göra så. “Men jag lydde ju bara order..” det är den klassiska ursäkten för att slippa ansvar. Men när man är övervakad och måste kunna svara för allt man gör, då gör man inte lika mycket. Det är rätt sällan som vi kan motivera precis allting vi gör, i synnerhet inte när vi agerar på känslor eller prövar våra vingar med något nytt. När man är övervakad slutar man att pröva sig fram, som övervakad känner man inte förtroende, snarare misstro. Det drabbar all utveckling i samhället, såvida ordern inte kommer uppifrån, då lyder man och behöver inte utmärka sig och behöva svara på frågor om ens motiv och agerande.

Jag hävdar att det framförallt var den effektiva brottsbekämpningen och paranoida misstänksamheten som gjorde att länderna bakom järnridån blev såpass på efterkälken, inte dess politiska system. Detta eftersom samma sak hade skett i ett helt annat politiskt system med samma paranoia och auktoritäritet. De hade exakt alla grundläggande resurser, de hade även kunnandet och teknologin. De kunde ha åkt till månen på 60-talet, de sköt upp satelliter närmast på löpande band, de byggde kärnkraftverk mycket tidigt, hade allsköns spetsteknologi inom sjukvården, kunde operera ögon med laser redan på 70-talet och de producerade vapen och flygplan av världsklass. Men allt detta kom uppifrån, order som bara behövde lydas, men i det lilla var de fullkomligt oförmögna och kunde inte fixa drägliga förhållanden i vardagen, eftersom vanligt folk gjorde vad de kunde för att inte sticka ut från mängden, inga innovationer eller utveckling där inte. Men fuska och mygla? Ja så fort tillfälle gavs och de trodde sig komma undan med det, det var en social fjäder i hatten att kunna fuska till sig bidrag eller på andra sätt lura staten (givetvis), men ingen entreprenörsanda, utvecklande och öppen åsiktsbildning, ingenting. Bara grått och trist utåt sett. Det är denna utveckling vi slår in på när vi kastar ut babyn med badvattnet och förutsätter att folk har något fuffens för sig när de bara vill hålla vissa saker privat.


Pingat på Intressant.

Steelneck: Demokrati på reträtt

Igår skrev jag om att vår demokrati är på reträtt
och avslutade min text med:

Två frågor dyker omedelbart upp i mitt huvud:

  • Hur blir man funtad som människa om man växer upp i en miljö som konstant behandlar unga som kriminella?
  • När kommer den ständigt ökade paranojan bland våra folkvalda leda Sverige till en liknande situation?

På detta fick jag ganska snabbt två kommentarer, dels morr som ställde ytterligare en bra fråga:

  • Vad för bild av polisen och rättsväsendet kommer dessa ungdomar att få efter att konstant behandlas som kriminella och utsättas för kränkande och förnedrande behandling varje gång de möter en polis?

och dels steelneck som skrev ett svar till våra frågor som är så jädra bra att det förtjänar att lyftas fram i stället för att hamna i skymundan i ett kommentarsfält. Jag lämnar härmed över till steelneck, mitt enda bidrag är lite redigering för att öka läsbarheten. Jag hoppas att steelneck förlåter denna klåfingrighet samt att jag återpublicerar kommentaren mer publikt.

Pingat på Intressant.


Jo, det tror jag att jag kan svara på, en sån där låång kommentar igen. Helt kortfattat kommer de att bli fuskare och myglare som i alla lägen försöker smita ifrån ansvar och samtidigt ständigt försöka upprätthålla en mycket grå fasad utåt för att inte sticka ut från mängden. Vi har sett det förut, bakom järnridån.

Fusk, en social fjäder i hatten

Det kan låta som en paradox, att inte sticka ut från mängden men samtidigt vara en fuskare och myglare. Men det är inte alls konstigt, snarare fullt mänskligt. När det gäller fuskandet så är saken ganska uppenbar, i ett orättfördigt system där individen inte respekteras och kränks på olika vis, så blir det en social fjäder i hatten om man lyckas lura systemet på olika vis, inte en skam. Olika exempel från olika tider kan vi nog alla komma på, inom allt från rövarhistorier om hembränning till hur annars hederligt folk lurat tullen.

System som inte upplevs rättfärdiga skapar också ytterst rättshaverister och dessa har alltid en potential att bli rejält farliga, ja hembryggd terrorism där haveristen ger sig på själva samhället med vad medel som står honom till buds, såvida kontrollapparaten inte är oerhört effektiv. Men i ett system som upplevs rättfärdigt så sker inte detta i någon nämnvärd omfattning, inte ens grova brottslingar som dömts kommer ut som terrorister, möjligen bara som återfallsförbrytare inom sitt gebit.

Erfarenheter och sociala uppfattningar

I detta kan vi nog också se en viss delförklaring av det som brukar komma från folk längt ut på högerflanken gällande invandrare. Många invandrare kommer från länder med fruktansvärda system, de är fostrade och uppväxta under de systemen och har en lite annan social uppfattning om att dra nytta av systemen. Men lyckligtvis är alla olika med sina egna personligheter, somliga anpassar sig fort och omfamnar våra normer och sätt att tänka. Men det är en stor mental omställning, från att se det som en fjäder i hatten att kunna klösa ur lite extra slantar ur samhällets ficka, till den svenska nästan skammen kring t ex. socialbidrag.

För många invandrare känns nog detta stycke mycket obekvämt, men jag har full förståelse och jag lastar dem inte. Lever man under ett orättfärdigt system, så har man inte samma förtroendefulla respekt för systemet och detta förändras inte så snabbt alla gånger. I synnerhet inte om vårt system också behandlar dem illa fast på andra sätt, som att t ex. få vänta i många år på besked om de får stanna eller inte. En psykisk misshandel av rätt grova mått. Nåja, sidospår. Att lura systemet är inte socialt fel under ett orättfärdigt system, det blir någonting hedervärt. Respekt är något ömsesidigt, något som måste förtjänas, och rädsla är defenitivt inte samma sak..

Den paranoida orättvisan

De styrande i en orättfärdig stat blir per automatik paranoida och agerar preventivt på sina egna farhågor, ofta retoriskt motiverat med samhällets bästa eller medborgarnas beskydd. Tyrannen brukar stiga upp ur demokratin just som en beskyddare. Här kommer övervakningen in, en orättfärdig övervakning som helt negligerar oskyldighetspresumtionen. Denna övervakning eroderar rättskänslan som leder till det tidigare sagda, en ond spiral.

Så till den grå biten, att försöka leva sitt liv under radarn. – I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar – Ansvar handlar inte om att vara lydig, att ta ansvar handlar om att agera efter eget huvud. I ett bra system känner man ett förtoende att kunna göra så. ”Men jag lydde ju bara order..” det är den klassiska ursäkten för att slippa ansvar. Men när man är övervakad och måste kunna svara för allt man gör, då gör man inte lika mycket. Det är rätt sällan som vi kan motivera precis allting vi gör, i synnerhet inte när vi agerar på känslor eller prövar våra vingar med något nytt. När man är övervakad slutar man att pröva sig fram, för som övervakad känner man inte förtroende, snarare en misstro. Det drabbar all utveckling i samhället, såvida ordern inte kommer uppifrån, då lyder man ju och behöver inte utmärka sig och behöva svara på frågor om ens motiv och agerande.

Paranoja orsak till järnridåns fall

Jag hävdar att det var den paranoida brottsbekämpningen och misstänksamheten som gjorde att länderna bakom järnridån blev såpass på efterkälken, inte kommunismen i sig. Samma sak hade nog skett i ett helt annat auktoritärt system med samma paranoia. De hade alla grundläggande resurser, de hade kunnandet och teknologin. De kunde ha åkt till månen på 60-talet, sköt upp satelliter, de byggde kärnkraftverk, hade allsköns spetsteknoligi inom sjukvården och de producerade vapen av världsklass. Men allt detta kom uppifrån, i det lilla var de fullkomligt oförmögna eftersom allt vanligt folk gjorde vad de kunde för att inte sticka ut från mängden, inga innovationer eller utveckling där inte. Men fuska och mygla? Ja så fort tillfälle gavs och de trodde sig komma undan med det, men ingen entreprenörsanda, utvecklande och öppen åsiktsbildning, ingenting. Bara grått och trist utåt sett.

Det är den utveckling vi redan slagit in på. Vi är redan på väg och ingen förändring är på väg på länge än. Vi accelerer allt mer på den inslagna vägen och medelsvensson befinner fortfarande i ett stadium av förnekelse och mental justifikation av systemet som i allt högre grad kränker honom. Det är också helt naturligt eftersom det krävs väldigt mycket innan folk erkänner för sig själva att de lever under ett system de inte tycker om. Vi kan alla se i vilken omfattning vanligt hederligt folk ursäktar övervakning och registrering av dem själva och olika sorters övergrepp som begås av auktoriteten mot andra.

Rationaliserande av övergrepp

Begår t ex. Poliser ett övergrepp, så är inte den naturliga reaktionen raseri mot polisen, istället försöker folk ursäkta dem och hitta på förklaringar för att om möjligt rättfärdiga det. Ju mer offentligt och fler som lysnar, desto starkare blir rättfärdigandet, men reaktionen kan vara rakt motsatt i det privata över köksbordet. Samma sak med olika repressiva lagförslag, det naturliga där vi befinner oss är inte att ta till gatorna, det måste gå betydligt längre för det, mycket längre. De allra flesta ursäktar politikerna – de är ju inte politiker utan anledning, de har säker rätt och de vill ju väl – Ja, religion är relaterat och står på samma grund av ”system justification”. Det här är djupt rotade mentala saker som har att göra med att vi är flockdjur. Det är därför det funkar att tala om syften i det stadie vi befinner oss, eventuella konsekvenser blockeras mentalt – det är ju inte det vi vill..

Ett lästips, den numer bortgångne bloggaren Mikael Wälivaaras Fabel om Herden och fårskocken.

Vi lever alla inom en låda av tankegods som kan kallas konsensusverklighet. Det är _inom_ denna låda vi kan vara oense, men så fort någon går utanför denna låda så betraktas personen som knäpp, galen, konspirationsteoretiker, inte vid sina sinnes fulla bruk osv.. Epiteten är närmast oändliga. – Vårt fina system kan inte vara dåligt, kan inte, La la la la.. – Detta oavsett om det personen säger är sant eller inte, så långt kan vi inte tänka utan att släppa kognitiven. Det är de gemensamma kognitiven in action. En gång i tiden sågs jorden som platt, men om den etablerade gycklaren motsade detta, så skrattade alla gott, medan den som sade samma sak och samtidigt kunde vara trovärdig som auktoritet lätt hamnade under dödshot. Platons grottliknelse i ett nötskal.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare

%d bloggers like this: