Jag har skrivit om resursslöseri och landets patetiska energipolitik förut (och även lagt en motion i ämnet) så det är kanske inte så konstigt att jag fick ett tips om Dokument Utifråns avsnitt Glödlampskonspirationen. Det här kommer bli långt så här kommer en sammanfattning:
TL;DR-versionen: Jag har ett förslag på ett resursslöseri som vi kan spara in på utan att samhället tar någon större skada; kostnaden för att producera och sända Dokument Utifrån. Om SvT anser att det är god grävande journalistik så är jag fan Janne Josefsson varenda gång jag Googlar.
Ok, lite längre analys av dra… programmet:
Efter lite inledande sanningar, som man kan tolka lite som man vill (så länge sen man inte har nåt emot vinklingen) så kommer vi, vid 4 minuter in i programmet, fram till första genuina påståendet, existensen av glödlampskonspirationen. Ja, de flesta av oss skulle säkert kalla det en kartell, men här handlar det om ett revolutionerande avslöjande och då tar vi i med de stora orden: konspirationen!
”Avslöjandet” inleds på en liten oansenlig brandstation där en liten oansenlig glödlampa har hängt i taget och lyst sen 1901. Jag säger oansenlig för det är inte direkt så att lampan i fråga sprider väldigt mycket ljus heller, vilket lamporna i början av förra seklet sällan gjorde helt enkelt för att glödtråden hade en väldigt låg temperatur. Orsaken till att de hade en låg temperatur berodde på att man gjorde glödtråden av koltråd, inte helt sällan gjord av förkolnad bomull eller andra växtfibrer. De tålde helt enkelt inte en hög temperatur, därför fick de lysa vis en låg temperatur vilket gav ett väldigt rödaktigt och ineffektivt ljus.
1901 fanns det inga lampor med glödtråd av metall. Det innebär att lampan i ”dokumentären” är en koltrådslampa, vilket alltså gör den extremt ineffektiv. Pga den ineffektiviteten så finns det inte en chans i världen att den kan löna sig miljömässigt jämfört med en ”modern” glödlampa med metalltråd, oavsett hur oändlig livslängd den än har.
Orsaken till att moderna glödlampor med metalltråd har så högt ljusutbyte är alltså direkt kopplad till att glödtråden tål en mycket högre temperatur och mer av de avgivna våglängderna hamnar inom det synliga spektrumet (dvs blir synligt ljus). Tyvärr har den höga temperaturen som bieffekt att tråden slits snabbare (ja, rent fysiskt pga så kallad materialvandring) och det blir en ren avvägning mellan livslängd och ljusutbyte. Det finns dock inget som hindrar att en modern glödlampa med metalltråd får en avsevärt längre livslängd än normalt, det enda som krävs är att man sänker spänningen, men då får man i gengäld också ett mycket sämre och rödare ljus samt en noterbart sämre effektivitet, dvs som i en koltrådslampa.
På samma sätt så är det ett medvetet val att halogenlampor i bilar drivs med överspänning. Det leder förstås till en sänkt livslängd på lamporna men innebär samtidigt ett högre ljusutbyte. Ur trafiksäkerhetssynvinkel en ganska vettig avvägning anser jag personligen.
Moving on! 6 minuter in pratar man då om själva glödlampekartellen. Kartellen i fråga har funnits, men notera att man nu plötsligt pratar om 2500 timmars (dvs knappt 15 veckors) drifttid i stället för det tidigare dravlet om 100 år. Det har att göra med att 1924 hade inte glödlampor längre en förkolnad växtfiber som glödtråd utan metallen hade tagit över som den bättre lösningen, trots drastiskt kortare livslängd. Kartellen mål var att livslängden för glödlampor skulle minskas till 1000 timmar (eller knappt 6 veckor) för att på så sätt tjäna mer stålar, helt enkelt.
Minskningen från 2500 timmar till 1000 timmar är förstås illa nog i sig, men hela reportaget är redan här så otroligt vinklat att du ska dra slutsatsen att om det inte vore för den elaka konspirationen så skulle vi haft glödlampor som höll för evigt! Det sägs förstås inte rakt ut, eftersom det vore en lögn, men det är lätt att dra den slutsatsen. Denna vinkling förstärks dessutom ca 7:30 in i reportaget med Thomas Edisons filmade tal från 1800-talet där Edison presenterar sin glödlampa som förstås har en koltråd snarare än metall och därmed inte över huvud taget är jämförbar teknikmässigt!
Den så kallade ”dokumentären” överdriver dessutom Phoebus-kartellens betydelse markant. Vid ca 10:30 påstås tex att kartellen hade uppnått sitt mål 1940 och att glödlampornas livslängd då hade nått de stipulerade 1000 timmarna, men det man INTE nämner är att kartellen dels upplöstes i förtid vid krigsstarten (egentligen var det tänkt att den skulle vara till 1955) eller dels att kartellen redan hade börjat rämna under 1930-talet eftersom kartellen skapade en marknad för konkurrenter att gå in och sälja bättre produkter, vilket också hände.
The Swedish Cooperative Union [...] sought opportunities to challenge the multinational light bulb cartel [...]. The German GE affiliate, Osram Lamp Company, obtained complete control over a privately owned electric lamp factory in Stockholm in 1928. [...] [The] Swedish manager [decided] to quit the company [...]. The cooperative Union got wind of the rift, approached the experienced manager, and hired him to build and operate a new lamp factory. [...]
Light bulb prices in Sweden, in anticipation of the opening of the plant, dropped from 37 to 27 cents. [...] [The Union] reached out to cooperative societies in neighboring Denmark, Finland and Norway and on May 28, 1931 together they formed the North European Luma Cooperative to build and operate the Stockholm lamp factory. In its first year of operation, the Luma co-op manufactured and marketed 3,000,000 light bulbs. By 1934, the Luma co-op had one-third of the Swedish light bulb market.
Vad ”dokumentären” också verkar ha ”glömt” att ta upp är att det verkar som att kartellen i fråga blev möjlig pga att GE hade patent på glödtrådar gjorda av volfram (tungsten på engelska) och att det alltså var denna monopolsituation som alls gjorde kartellen möjlig! Plötsligt är det inte någon konspiration egentligen, utan ett klockrent exempel på det Piratpartiet hävdat åtskilliga gånger, patentsystemet fungerar inte.
In the early 1930s, competitors challenged the Phoebus cartel. The basic patent governing tungsten filament expired, robbing GE of its most powerful weapon against rivals. The American firm still had rights to high-quality bulbs and filaments as well as automated machines for producing lamps, but new competitors circumvented these advantages.
Ca 13 minuter in i videon förklaras varför Marcos bläckstråleskrivare har slutat fungera. Det beror på att det sitter en liten svamp i botten som fångar upp överflödigt bläck vid renspolning av munstyckena och vid ett visst antal utskrifter (eller rengöringar) så slutar skrivaren helt enkelt att fungera för att skrivaren anser att svampen är förbrukad och eftersom svampen inte kan bytas ut så bestämmer sig skrivaren för att sluta fungera. Drastiskt. Jag kan tom tänka mig att sträcka mig till att påstå att lösningen är elegant. Så varför har bläckstråleskrivare en sån ful lösning på problemet. Jag tror det enklast förklaras med en kort och koncis mening.
Folk är snåla jävlar som köper billigt skit!
Det är egentligen rätt enkelt. Folk köper komplicerade mekaniska kontraptioner som klarar av att skriva ut färgutskrifter i flera hundra dpi och betalar hundralappar för det. De billigaste bläckstråleskrivarna kostar idag under 500 spänn, att över huvud taget klara av att tillverka en skrivare så billigt kräver att man gör allt så billigt som möjligt och att addera en lucka så man kan byta svamp eller, ännu mer komplicerat, lägga till någon funktion som känner av när det är dags att byta svampen kostar, förstås, pengar. På en marknad där folk vant sig vid att saker är snorbilliga innebär prisökningen pga den extrafinessen att folk kommer köpa av en konkurrent som är billigare för att de sparat in på den funktionen, dvs som dagens skitbilliga bläckstråleskrivare.
Så vad ska tillverkarna göra då? Låta folk skriva ut bäst fan de vill på egen risk tills skrivaren börjar läcka ut bläck över skrivbordet? Det skulle förmodligen inte bli speciellt populärt. Blockera fortsatta utskrifter innan kunden blir förbannad för att skrivbordet blir fullt med bläckfläckar känns rätt rimligt i sammanhanget, va? Om du vill ha en bättre skrivare som inte har såna dumheter för sig får du helt enkelt vara beredd att betala för det, men de flesta kunder är inte det och alltså har vi billiga slit-och-släng-skrivare.
Nånstans vid 13:30 in i ”dokumentären” så pratas det om de negativa effekterna av konsumtionssamhället utan att ens beröra den misär som mekaniseringen rådde bot på. Jag talade om elbilar på ett parley och gick bland annat igenom bilismens historia där jag visade upp den situation som rådde innan bilismen. Exempelvis nämnde jag att 1880 hade New York ca 1.7 miljoner invånare och för att försörja dessa med varor, transporter mm så fanns det ca 150-175000 hästar i staden med. Staden New York hade det tveksamma nöjet att under det året forsla bort och ta hand om 720000 ton hästskit, 60000000 (60 miljoner) liter hästurin samt 15000 hästkadaver från stadens gator. Dessutom gjorde man en uppskattning att ca 20000 invånare dog pga sjukdomar spridda via eller skapade av hästskiten.
Man ska förstås inte försöka förneka dagens problem med resursbrist, avfallshantering, utsläpp etc, men att genomgående måla upp det industriella samhället, och dess konsekvenser, som ett enda stort kontinuerligt samhällsproblem är i bästa fall historielöst och i sämsta fall propaganda. Det har i alla fall väldigt lite med undersökande journalistik att göra.
Vid ca 15 minuter nämns Bernand Londons förslag från 1932 om lagstadgning om obligatoriskt planerat åldrande för att hjälpa USA ur depressionen. Det röstades ner, vilket gör att jag tycker det är intressant att det får så mycket tid i programmet som det får. Men oroa er inte, det används lite senare för att vinkla dokumentären till nya, propagandaistiska höjder!
”Dokumentären” tar sen ett drastiskt skutt till 50-talet (vid ca 18:00) då man hävdar att idéerna kom tillbaka, men nu i form av att konsumenterna skulle ”förföras” till det snarare än att det skulle bli lagstadgning på området. Det är ännu en fulassociation och även om den inte är lika ohederlig som 100-årslampan så insinuerar den ändå om ett släktskap som inte finns. Det enda den nya varianten har gemensamt med den gamla är namnet, vilket mest verkar ha varit ett sammanträffande än planerat.
På 50-talet var det Brooks Stevens som använde uttrycket, men till skillnad mot Bernard London eller Marcos olyckssaliga billighetsskrivare så handlade det inte om att tvinga konsumenterna till att köpa nytt utan att locka dem till det genom att erbjuda nånting bättre än de redan hade! Morot i stället för piska.
Though he is often cited with inventing the concept of planned obsolescence (the practice of artificially shortening product lifecycle in order to influence the buying patterns of consumers in favor of manufacturers), he did not invent it but rather coined the term and defined it. Stevens defined it as ”instilling in the buyer the desire to own something a little newer, a little better, a little sooner than is necessary”. His view was to always make the consumer want something new, rather than create poor products that would need replacing.
Det kan kanske tyckas vara en skitdetalj, men om man tänker efter är det en essentiell skillnad. Det Brooks Stevens ville göra var att utnyttja folks önskan att ha det där lite speciella, att erbjuda valfrihet för de som ville och hade råd, det Bernand London ville göra var i princip att göra det olagligt att ha saker längre än en viss tidsperiod och i skrivarfallet handlar det om produkter som har inbyggd begränsad livslängd. Åt ena hållet handlar det om att staten bestämmer när kunden ska tvingas uppgradera, åt andra hållet att tillverkarna bestämmer medans Stevens ville ge den makten helt och hållet till konsumenten, om än givetvis med en viss påverkan att kunden frivilligt ska konsumera mera. ”Dokumentären” väljer att helt bortse från denna skillnad utan utnyttjar Londons överstatlighet för att smutskasta Stevens frihetsöverdåd trots att Stevens aldrig vare sig ville tvinga konsumenterna till att byta eller konstruera produkter med sämre kvalitet för att säkerställa att de gick sönder i förtid.
Vid ca 21:00 interpolerar ”dokumentären” Stevens arbete fram till dagens produkter som ofta är designade för ett begränsat livsspann, följt av ett entusiastiskt angrepp på konsumtionssamhället för att vid 25 minuter in återknyta till Marcos strejkande skrivare och att han ”upptäcker” att många moderna skrivare har en specificerad ålder som de är designad för. Detta ska förstås ses som dåligt, det är i alla fall så dokumentären är vinklad.
Den största vinklingen består i att man gör sitt bästa att skylla allt på producenterna, men producenterna erbjuder det konsumenterna vill ha, varken mer eller mindre. Som jag redan konstaterat så är konsumenter ofta väldigt ”prismedvetna” (snällare ord än ”snåla”) och det finns helt enkelt dåligt med ekonomiska marginaler för att bygga saker som varar, samtidigt är det också så att metallurgi och kunskaper om plaster etc ständigt förfinas så att man idag kan bygga saker med optimal hållbarhet. Man vet också, av erfarenhet, att det finns en ”lagom” livslängd där konsumenten blir upprörd om saker går sönder i förtid men samtidigt väldigt sällan är beredd att betala extra för en längre livslängd.
Om du köper en tvättmaskin kan du tex räkna med att den kommer hålla i ungefär 10 år, lite beroende på om du har barn och/eller husdjur, vilket kommer slita mer på maskinen, eller om du är en stillsam pensionär, vilket förstås kommer resultera i att maskinen håller längre. Det är inga som helst problem att få tag på en tvättmaskin som håller betydligt längre, det är bara att köpa en tvättmaskin avsedd för tvättstugor i hyreshus eller andra miljöer där belastningen på maskinen är hård. En vanlig hemmamaskin överlever ca tre år i hyreshusmiljö, har jag fått veta av folk som upplevt snåla hyresvärdar, medans en maskin avsedd för den miljön utan problem kan gå ett par decennier.
Så varför köper vi skit som går sönder efter 10 år? Enkelt. En tvättmaskin avsedd för hyreshus kan lätt kosta fem gånger mer än din ”svenssonmaskin”. Kvalitet kostar och när det kommer till kritan är det rätt få som är beredda att betala för det.
26 minuter in så blandar man drastiskt ihop fiction och verklighet, men en viss relevans finns det ändå i kopplingen mellan spelfilm och historien om duPont. Det roliga är förstås att man gör den korrekta kopplingen att en mer slitstark produkt skulle leda till en lägre försäljning, men man missar totalt att göra en rimlig konsekvensanalys. En mindre marknad innebär högre priser så strumporna skulle bli dyrare och ett högre pris skulle öppna för konkurrens från en ny tillverkare som höll lägre priser genom att sänka kvalitén.
There’s no such thing as a free lunch.
Halvvägs in i programmet (mja, vid 30:40 ungefär) så blir det nästan direkt löjeväckande när man för fram Sovjetunionen som ett föredöme. Om det inte framgått innan så blir det väldigt tydligt här att den här så kallade ”dokumentären” har ungefär samma nivå av undersökande journalistik som valfri svensk damtidning. Man påstår att det kommunistiska systemets fördel är att bristen på kapitalism innebar att produkternas livslängd inte begränsades artificiellt men har uppenbarligen inte ens bemödat sig att ringa upp någon som levt i forna Sovjetunionen och framfört sin hypotes. Eller så gjorde man det och fick ett asgarv och en pålagd lur i örat till svar och valde att inte nämna det.
Det man inte nämner är att man i Sovjetunionen i stället hade kroniska kvalitetsproblem och ständigt låg efter i teknikutvecklingen, det sistnämnda löste man hjälpligt genom ett väl utvecklat industrispionage som hela tiden försökte hänga med teknikutvecklingen i väst. Sovjetisk kvalitet var ofta horribelt dålig eftersom Sovjets ledning krävde billiga produkter som folk hade råd med, men den nivån på kvalitet accepterades inte i väst så ofta fick företag, som även exporterade till väst, lösa det på, err, nydanande sätt:
There are several types of Start. Some Starts have a cyrillic engraving, reading Старт, and some have a latin engraving. As is customary with Russian cameras, the ones with the cyrillic engravings were meant for the internal market, and the ones with the western engravings were meant for export. Perhaps the exported cameras are of better quality than the home market cameras, because for the home market, the Soviet government insisted on low prices even if that meant low quality, but the outside world demanded quality products.
Det här har personer jag pratat med som växte upp i forna östblocket verifierat. Det var allmänt känt att kvalitén var lite si och så ibland och det var inte ovanligt att man fick börja med att laga en nyköpt produkt för att nånting, tex ljusmätaren om det gällde en kamera, var trasigt direkt från fabriken. ”Garanti” var liksom inget som ingick i femårsplanen. Så även om det fanns ett politiskt beslut på att tex kylskåp skulle hålla i 25 år så vete fan om jag tror på att det var så i verkligheten.
Och som en motpol till det där fantastiska 24 år gamla östtyska kylskåpet som visas i dokumentären så kan jag nämna att vi har kvar originalfrysen som installerades när vårat hus var nybyggt. Den är 23 år gammal, har aldrig gått sönder och går som en klocka trots att den är en kapitalistprodukt, även om den blivit förpassad till pumprummet för att den är strykful. Svärmor har en så gammal frys att ingen ens minns vilket decennie den köptes. Den går fortfarande (fast körs bara vid behov), men på den där A-F-skalan över hur miljövänliga vitvaror är så misstänker jag att den skulle hamna nånstans borta vid P. Minst. Men den går!
32 minuter in så kommer vi tillbaka till den där glödlampskonspirationen igen, tydligen startade Östtyskland 1981 en glödlampsfabrik som skulle producera glödlampor med fantastisk livslängd och det nämns inte mycket mer än att man påstår att arbetare i väst skulle blivit förfärade över att riskera att bli av med jobben. Men, alltså, kartellen upplöstes mer än 40 år tidigare så kopplingen är, milt sagt, vag och hur jag än letar på nätet hittar jag ingenting om Narva (som företaget hette) mer än att det fanns, att de exporterade till väst och att de försvann i och med östtysklands kollaps.
Det verkar ha varit en del oegentligheter i samband med att en del östtyska firmor, däribland Narva, såldes ut men i övrigt så verkar det vara skralt med information om Narvas öde och, som sagt, filmen själv rapar mest upp lite lösa rykten utan någon egentlig substans. Jag misstänker att det helt enkelt kan vara med Narva som så mycket annat från forna östeuropa; fabrikerna var hopplöst föråldrade med nedslitna maskiner, de producerade undermålig kvalitet som bara accepterades i ett totalitärt samhälle som inte visste bättre och kunde helt enkelt inte hävda sig i en fri konkurrens.
33 minuter in så kommer då äntligen nånting som faktiskt inte är bara uppenbart skitsnack. På tiden. Det handlar om att Apples produkter (i det här fallet en iPod) ofta har batteriet inbyggt i ett sätt som gör det svårt, eller tom omöjligt, för konsumenter att byta själva. Jag har sett ett batteribyte utfört på en iPhone och jag håller med, inbyggda batterier a la Apple är ett otyg eftersom batterier trots allt åldras och dör med tiden, men hela skuldkedjan i ”dokumentären” fram till hit är en enda lång härva av patetiskt lösa och röriga länkar för att försöka kasta skulden på konsumtionssamhället när det hade varit mycket enklare att helt enkelt bara säga att Apples policy suger…
Sen rasar faktakollen igen och vid 38 minuter så börjar man blanda ihop korten igen. Man rapporterar från miljökatastrofen i Ghana där I-länderna glatt dumpar elektronikskrot och annan skit som sen fattiga försöker ”recykla” på ett sätt som lämnar ett och annat att önska när det gäller miljöaspekten. Detta försöker man då, på nåt bakvänt sätt, koppla tillbaka till planerat åldrande. Det har kliat i fingrarna genom hela texten men här kastar jag slutligen bullshitkortet.
Jag köper att det en gång i tiden fanns en glödlampskartell som siktade på att göra sämre glödlampor för att generera högre vinster, jag köper att det förekommer oegentligheter i stil med Apples inbyggda batteri som gör produkten obrukbar när batteriet kastar in handduken, jag köper att det är ett förbannat otyg att vi exporterar vårat avfall till U-länder i stället för att ta hand om det själva men den som på allvar påstår att datorer (som är det som i princip enbart visas på bilderna från Ghana) har ett planerat åldrande inbyggt kan ju sätta sig med en gammal 486:a med en 15″ 800×600-skärm och försöka få nånting gjort idag!
De flesta datorerna på bilderna ser dessutom ut att ha några år på nacken och jag skulle gissa att många av datorerna kommer från eran då datorutvecklingen var så intensiv att en dator blev gammal på 1-2 år. Det var inte planerat åldrande som gjorde att de hamnade i Ghana, det var för att de var så tekniskt hopplöst föråldrade att de blev mer eller mindre oanvändbara. Idag är teknikutvecklingen på datorfronten inte lika intensiv, vilket gör att en dator för husbehov (dvs lite surf, mail, bankärenden etc) utan problem kan ara till nytta i fem år eller mer och med bättre återvinning (som inte går ut på att dumpa problemet på nån annan) så tror jag ändå att det går att lösa det här problemet med. Det har i vilket fall som helst inte ett skit med planerat åldrande att göra.
Så 44 minuter in så börjar ”dokumentären” knyta ihop säcken och givetvis så kommer man tillbaka till den där glödlampskonspirationen igen. För att skapa nån fin sluten cirkel så får vi se hur Warner Philips (släkting i rakt nedstigande led till original-Philips, han som grundade Philips som var med i den där ondskefulla ”konspirationen” när det begav sig) symboliskt får byta ut en gammaldags slit och släng-glödlampa mot en ny och fin LED-lampa för att visa att framtiden är här. LED-lampan har han själv varit med och utvecklat och återigen hamnar fokuset på extrem livslängd, LED-lampan i fråga är planerad att hålla i 25 år. Någon som vill slå vad om att det kommer dyka upp konkurrenter som tänker konkurrera med kortare livslängd? Ni behöver inte gissa, det finns redan för GE nöjer sig med att satsa på 17 års livslängd.
Nånstans där är det dags fär de där obligatoriska slutsatserna som den här typen av produktioner alltid ska dras med och vissa av dem i den här produktionen saknar verkligen logik. Tex att om transportsektorn tvingas betala sin miljökostnad så kommer tillverkarna automatiskt göra produkter av högre kvalitet. Um, hur man fick ihop det på slutet är för mig en gåta…
Jag är inte emot att transportsektorn tvingas betala för den miljöpåverkan de står för (det skulle, om inte annat, flytta tillbaka mycket produktion lokalt med kortare transporter och fler lokala arbetstillfällen som följd) men om konsumenterna idag väljer billigt skit med begränsad livslängd för att kvalitet kostar, varför skulle konsumenterna plötsligt välja hållbara, och därmed dyrare, produkter om priset plötsligt dessutom drastiskt går upp pga fördyrade transporter?
Det här var nog en av de sämst underbyggda dokumentärer jag sett. Den försöker skyffla över all skuld på tillverkarna och ignorerar det faktum att som konsumenter, väljare och medborgare så är det till syvende och sist faktiskt vi som har det yttersta ansvaret. Företagen kommer tillverka det som efterfrågas och om folk köper billiga prylar så kommer kunderna erbjudas billiga prylar, svårare än så är det inte. I så gott som alla fall finns det redan idag alternativ med bättre kvalitet, men då kostar det därefter! Vill vi få igenom en förändring för ett hållbarare samhälle, fine, det är bara att börja jobba för en sån förändring.
Köp inte en slit och släng-skrivare för några hundra när du ändå vet att den kommer lägga av om några år, köp inte den billigaste tvättmaskinen på marknaden utan ta smällen och satsa på nånting som faktiskt har ett genuint rykte att hålla, köp inte jordgubbar inflygna från Italien, köp inte några produkter över huvud taget utan att först ta reda på företagets miljöpolicy och hur den efterlevs, åk kollektivt om du har möjlighet osv osv osv. När dina konsumtionsmönster ändras så kommer marknaden följa efter enligt tillgång och efterfrågan. Konsumtionssamhället är, till syvende och sist, DITT fel, DITT ansvar och DITT val. Ingen annans.
Om den här dokumentären fått mig att reflektera över något över huvud taget så är det nog mest varför i helvete jag bidrar till att sån här skit får spridning genom att betala TV-licensen. Man lär sig fan mer på att sösurfa på Internet…
Senaste kommentarer