Zen och konsten att kvantifiera feminism – Ciffhanger

Ibland pratar jag med Emma. Vi tenderar att utbyta tankar, diskutera och ibland hänfalla till ganska hårdnackat debatterande! Vi är visserligen båda pirater, men det innebär inte att vi automatiskt alltid är överens om tingens ordning och dessutom är vi båda ganska envisa när vi försöker försvara våra positioner. Jag kan inte minnas att vi någonsin blivit ovänner ens för en tid, men däremot kan det osa både svavel och krutrök när vi stångas som värst. Inte helt sällan slutar det med någon slags syntes som ofta hamnar överraskande långt bort från ursprungspositionerna.

Emma lyckades alldeles utmärkt med att vända upp och ner på vissa av mina åsikter när vi kom in på Oscar Schwartz bok A Brief History of Swedish Sex: How the Nation that Gave Us Free Love Redefined Rape and Declared War on Julian Assange. I korthet handlar boken om hur Sverige gick från att vara extremt sexliberalt till att idag ha utvecklat en absurd överkänslighet mot sexualitet där jag ofta fått känslan av att det gått så långt att rättssäkerhet ersatts av propaganda och godtycke. Emma punkterade dock min rosa ballong angående att allt var fri sex och lavendeldoft förr genom att kontra med:

Tror det handlar om perspektiv – från mitt perspektiv har det aldrig handlat om att jag varit särskilt fri att göra det jag vill, ur ett sexuellt perspektiv, trots att jag växte upp på 70-talet.
Det har ALDRIG handlat om att mitt sexliv inte stigmatiserats eller landat på löpsedlar (representativt) på olika sätt. Och det har ALLTID handlat om vad jag som kvinna kan tillföra sexuellt, sexigt eller utseendemässigt.
[...]
Jag tänker ibland att det är sån ironi liksom, när jag fattar att folk uppfattat det som att ”det var bättre förr” – för det var inte det, för kvinnor generellt sett. Tongångarna var att det BORDE varit bättre, men men… nu sitter vi här med lady-fucking-shave, brazilian waxes och rosa fucking etikett, och jag fattar inte riktigt vad som hände.

Och bara för det drog jag mig till minnes en dokumentär jag sett om hippie-eran där det berättades att Janis Joplin blev en populär ”trofé” (pga sitt kändisskap) och att hennes längtan efter kärlek ofta fick ge vika för fri sex.

Myten om Hippie-eran som en tid av full individuell frihet är nog tyvärr bara en myt och den frihet som uppstod var nog mer en frihet från tidigare normer samtidigt den skapade nya sociala ramar och mönster som i sig blev ett nytt slags fängelse. Det här gav en intressant pusselbit till dagens feminism som jag tidigare saknat; vissa skulle nog hävda att det är typiska patriarkala sociala mönster som helt enkelt transformerades till en ny social kontext och det vore förmodligen svårt att hävda att de skulle ha fel.

Så om hippie-eran i alla fall delvis uppstod på männens villkor, hur skulle ett motsvarande matriarkaliskt samhälle se ut? Kanske som Mosuofolket i norra Kina?

But what makes the Mosuo unique is their practice of zuo hun, or ”walking marriage”. From the age of 13, after being initiated, females may choose to take lovers from men within the tribe, having as many or as few as they please over their lifetime. Male companions are known as axias and spend their days carrying out jobs such as fishing and animal rearing, and visit the women’s homes at night, often secretly; any resulting children are raised by the woman’s family. The father and all adult men are known as ”uncles” – there is no stigma attached to not knowing who a child’s father is.

Låter onekligen exotiskt, as in totalt annorlunda mot hur vi är vana vid att det ”ska” vara. I en annan artikel kan man läsa att:

SPIEGEL ONLINE: What astonished you the most?

Coler: That there is no violence in a matriarchal society. I know that quickly slips into idealization — every human society has its problems. But it simply doesn’t make sense to the Mosuo women to solve conflicts with violence. Because they are in charge, nobody fights. They don’t know feelings of guilt or vengeance — it is simply shameful to fight. They are ashamed if they do and it even can threaten their social standing.

SPIEGEL ONLINE: And when there’s no solution to a problem?

Coler: Either way, there won’t be an altercation. The women decide what happens. Some of them do it more strictly and others in a friendlier way. They are strong women who give clear orders. When a man hasn’t finished a task he’s been given, he is expected to admit it. He is not scolded or punished, but instead he is treated like a little boy who was not up to the task.

Idylliskt. Tyvärr verkar det som att Mosuo-folket kanske inte är så himla annorlunda ändå i slutändan och att sanningen kanske ”förbättrades” lite för att förstärka den exotiska känslan. Skrapar man lite på ytan och börjar läsa något mer nyanserade beskrivningar om Mosuofolket så får man snarare en bild av ett folk där män och kvinnor har uppdelade ansvarsområden på ett sätt som påminner mycket om våra egna förfäder vikingarna:

Den vikingatida kvinnans ställning som husfru innebar att hon var gårdens och hushållets självklara chef. Detta märks på att nyckeln var en av hennes tydligaste symboler. Just nycklar har hittats i många vikingatida kvinnogravar. Långt fram i tiden symboliserade nyckeln makt över hushållet. Detta kan för en modern människa verka som en slags begränsning. Som att kvinnor hade det ansvaret istället för en offentlig makt. Men eftersom gården var själva centrum i den vikingatida människans världsbild ska man inte se det så.

Så hur var det då med att matriarkat är mindre våldsamt? Emma trodde personligen inte ett smack på det utan konstaterade torrt att ett matriarkat lika gärna skulle kunna använda män som kanonmat och intressant nog så verkar den tanken inte vara speciellt långsökt:

Njals saga skrevs på Island under 1200-talet, men bygger på en mycket äldre tradition. Sagan handlar om bråk mellan Gunnar och Njals släkter. Sagan verkar skildra ett manligt samhälle, där männens strider och gräl dominerar historien. Men ser man närmare på berättelsen är männen egentligen nästan som marionetter. Kvinnorna styr händelserna i bakgrunden, men deltar aldrig själva i striderna.

Om vi bortser från den akuta bristen på kanoner på den tiden så verkar det onekligen som att Emma träffade huvudet på spiken där. Nu är det här förvisso en vikingasaga och även om gården, där delar av handlingen utspelar sig, ännu finns så har man inte kunnat visa att tex den mordbrand som förekommer i slutet av sagan faktiskt ägde rum, så tydligen har det inte gått att styrka den historiska sanningshalten i sagan, men så vitt jag kunnat läsa mig till var vikingatidens kvinnor (förhållandevis?) jämställda männen och att sagans kvinnor är med och styr även om de inte är de som strider ter sig mao inte orimligt.

Egentligen är det nog inte så konstigt när man tänker efter, om man tex tittar på de chefer jag haft på olika jobb så har många haft liknande personliga egenskaper helt oberoende om det varit en manlig eller kvinnlig chef, en erfarenhet jag delar med flera andra. Man kan se det på två sätt; antingen som att en person karriärmässigt kommer att välja en väg som passar dennes personlighet eller, lite mer fatalistiskt, att det inte så mycket är en person som väljer en passande roll som att det är rollen som väljer en passande person. Dock, här har Emma ännu en bra poäng:

Jag förstår liksom inte förväntningen att en chef skulle vara annorlunda pga kön, när själva egenskaperna för att vara chef handlar om helt andra saker. Typiskt skapad skillnad mellan kön, där det handlar om ambition och talang.
[...]
Jag tror bara att vi som vanligt, bekräftar när vi ser det som vi upplever som ”sant” och är blinda för när det finns hos andra som inte ska vara så. Hjärnan verkar ha en irriterande ovana av att fungera så. Idiotiska hjärnan. *suckar lite*
[...]
och den inre värderingen som man missar. Som när en manlig chef är bestämd, men en kvinnlig är översittare.

Så det finns en motsägelse här. Kvinnor kan bli chefer, vilket är jämlikt, men även om det säkert inte är så överallt så har jag själv sett den attitydskillnad som Emma pratar om (och även sett platser där den inte förekommit eller åtminstone inte varit lika tydlig), vilket förstås inte är jämlikt. Den enda förklaring som passar in här är att det finns en kvantiserbar (eller, om ni så vill, kvoterbar) form av jämlikhet och en mer ”svårfångad” jämlikhet som handlar mer om skillnader i de attityder som råder gentemot kvinnor och män. Vilken av dem är den jämlikhet vi menar när vi i dagligt tal pratar om jämlikhet? Den ena? Den andra? Båda? Ingen? Eeeeerm, jadu…

Här nånstans tog mina associationer ett kanske inte helt uppenbart logiskt skutt till Zen och konsten att sköta en motorcykel och nånting som först tedde sig som en väldigt långsökt och orelaterad association vägrade riktigt släppa greppet och jag blev tvungen att fundera lite mer på om det möjligen skulle kunna finnas en koppling. Exakt vad boken handlar om är inte alltid helt lätt att förklara eftersom den består av åtminstone tre till synes oberoende trådar som ändå är intimt sammanflätade, men en sak boken försöker göra är att förklara vad kvalitet är.

”A thing exists,” he said, ”if a world without it can’t function normally. If we can show that a world without Quality functions abnormally, then we have shown that Quality exists, whether it’s defined or not.” He thereupon proceeded to subtract Quality from a description of the world as we know it.
The first casualty from such a subtraction, he said, would be the fine arts. If you can’t distinguish between good and bad in the arts they disappear. There’s no point in hanging a painting on the wall when the bare wall looks just as good. There’s no point to symphonies, when scratches from the record or hum from the record player sound just as good.
Poetry would disappear, since it seldom makes sense and has no practical value. And interestingly, comedy would vanish too. No one would understand the jokes, since the difference between humor and no humor is pure Quality.

Jämförelsen fortsätter med att skala bort sport sport, god mat (om mat bara ska mätta, finns det någon orsak att anstränga sig mer än att se se till att vi får i oss alla spårämnen och vitaminer på enklast möjliga sätt?), film, dans, teater, musik osv och det enda som verkligen skulle finnas kvar är strikt mätbara egenskaper som matematik, fysik och logik eftersom det går att kvantifiera och definiera vad som tex är bra respektive dålig matematik.

He was seeing two worlds, simultaneously. On the intellectual side, the square side, he saw now that Quality was a cleavage term. What every intellectual analyst looks for. You take your analytic knife, put the point directly on the term Quality and just tap, not hard, gently, and the whole world splits, cleaves, right in two…hip and square, classic and romantic, technological and humanistic…and the split is clean.
[...]
And yet here was Quality; a tiny, almost unnoticeable fault line; a line of illogic in our concept of the universe; and you tapped it, and the whole universe came apart, so neatly it was almost unbelievable.

Pirsig delar upp kvalitet i ”Hip” och ”Square”. Square är enkelt, square den intellektuella, analytiska sidan, den del där man enkelt kan kvantifiera en situation och ställa upp analytiska begrepp för att definiera vad som är bra respektive dåligt, men hip är den lilla fula ankungen. Kvalitet som är hip är ofta väldigt ogreppbar, något som blir väldigt tydligt när det gäller tex musik.

Musik kan framföras både på hipt och square, jag brukar tex tycka att popmusik framfört av en militärorkester (eller annan form av blåsorkester) blir rätt platt, det spelar ingen roll hur duktiga musikerna är (och de brukar vara duktiga) och ur ett strikt tekniskt perspektiv kan framförandet vara helt klanderfritt, men det blir oftast ändå väldigt platt och stelt med total avsaknad av hiphet. Det saknar känsla vilket gör att de flesta kommer finna framförandet ganska ointressant jämfört med originalet medans andra verkar tycka att det ändå har någon kvalitet som gör att de gärna lyssnar på marschmusik, även när de slaktar någon välkänd poplåt.

Samtidigt kan ett framförande som mer eller mindre helt saknar teknisk briljans ändå ha kvalitéer som gör att folk uppskattar det, tex Portsmouth sinfonia. Lyssna på egen risk!

Av någon orsak har jag märkt att musiker av någon orsak ofta finner Portsmouth sinfonia hysteriskt roliga (och därmed fullt frivilligt lyssnar på dem trots att de är katastrofalt dåliga) medans folk som inte har musikalisk bakgrund inte alltid ser någon poäng, eller därmed någon kvalitet, över huvud taget med de något stokastiskt spridda harmonierna. Nu kan man väl säga att just Portsmouth sinfonia är lite av ett ganska speciellt fall som mest uppskattas av musiknerdar med en viss form av absurd humor, men det hindrar inte att en sång som bryter med all square-kvalitet ändå kan bli en smash hit, som tex Crystal Waters som trots akut falsksång lyckades göra sången Gypsy woman till en dunderhit!

Nej, hon är inte tondöv, hon sjunger högst kompetent på andra inspelningar. Storyn, som jag hört den, påstår att Chrystal Waters slog vad om att hon kunde gå in i studion och sjunga falskt med flit och ändå skapa en hit! Huruvida storyn är sann eller inte har jag inte kunnat verifiera, men låtfan blev en diskoteksplåga så någon form av hip kvalitet måste den ändå anses ha.

Så vad har detta med kvantifierbar feminism att göra?!

Lugn, jag kommer till det … i nästa post.

Det där med namninsamlingar online…

…jag börjar befara att de kanske har passerat sitt bäst före-datum nu. Jag får små mail om diverse namninsamlingar som de tycker jag ska skriva under och ibland är det faktiskt bra saker som jag tycker är värt att få mitt namn på listan, ibland är det saker som, tja, kanske egentligen är bra men inte så pass motiverande att jag faktiskt orkar fixa det direkt (och sen glömmer jag ofta bort det) och ibland handlar det om ämnen som jag faktiskt inte bryr mig ett skit om.

Idag var nog första gången jag fick ett sånt upprop där jag faktiskt inte alls håller med utan till och med tycker att det var ett misstag att dra igång uppropet. Det handlar om att NBC nu tydligen ska göra nån slags dokusåpeskräp med nån slags militärvinkling vid namn ”Stars earn stripes” och man är tydligen upprörd över att serien får krig att se kul ut, eller nåt.

Även om jag håller med om att konceptet verkar rätt oaptitligt så tycker jag ändå man går för långt här. Betyder det att det i framtiden inte kommer vara ok att göra fler Rambo-liknande filmer? Visserligen anser jag att det redan finns för många Rambofilmer i världen som det är (en hade varit för många), men jag behöver ju faktiskt inte titta på dem. Om inte Rambo är ok, vad är ok? Saving private Ryan? Band of brothers? Lord of war? M*A*S*H? Iron sky? Das Boot?

Var går gränsen? Och kanske ännu viktigare, vem ska avgöra var gränsen går? Hur ska man undvika att sån här typ av moraliserande kontroll inte slår över och blir någon form av censur av oliktänkare eller andra ”obekväma” element, tex som Saudiarabien som försöker stoppa nya toppdomäner som innehåller orden ”gay” och ”wine” eftersom man anser att det är ”ämnen som skadar den allmänna ordningen och moralen och som är förbjudna inom ett antal religioner och kulturer”.

Det här är en form av censur. Faktiskt. Ska man inte ha censur så innebär det att man kommer att få höra och se saker som man förmodligen gärna hade sluppit att få se, men det kommer liksom med paketet att har man ett fritt informationsutbyte i samhället så kommer man inte gilla allt som sprids. I gengäld har du all rätt i världen att vräka ur dig saker som andra kanske inte går igång på, men då får de väl helt enkelt låta bli att ta del av det.

”I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it”
– Evelyn Beatrice Hall

Jag tror inte jag är beredd att dö för NBCs rätt att sprida skitprogram, men jag tycker ändå att de faktiskt ska ha rätt att göra det. Precis som jag anser att det är i min fulla rätt att låta bli att glo på skiten.

Vem är ”Marknaden”?

För länge sen, nästan evigheter sedan räknat i Internettid, så skrev jag ett inlägg där jag sågade den så kallade dokumentären Glödlampskonspirationen. Jag säger ”så kallade” eftersom det journalistiska arbetet bakom dokumentären var, err, på en nivå som jag personligen skulle tycka var helt adekvat för en inlämningsuppgift i grundskolan men knappast nåt som en journalist med någon slags heder borde sätta sitt namn på.

Kommentarsfältet har dock varit högst underhållande och jag fick lite oväntat ett par eftersläntrade kommentarer så sent som igår och idag och den kommentaren jag fick idag berörde ett ämne jag länge funderat på att skriva om. Det här bloginlägget är mao inte ett direkt svar på den kommentaren utan snarare så får man se kommentaren som en katalysator för ett bloginlägg som länge legat och gnagt i bakhuvudet på mig.

Kommentaren lyder:

Intressant tanke, men vad, eller vem, är ”marknaden”?

Ofta när ”marknaden” och ”kapitalism” kommer på tal så låter det som att man tror att det är entiteter som har ett eget liv, alternativt att det sitter ett litet fåtal människor och kontrollerar hela marknaden, varje liten aspekt av den. Jag tror det är fel, eller i alla fall att det inte är riktigt så enkelt.

Jag har haft ”fördelen” att se båda sidorna och från ett tillverkarperspektiv ser marknaden rätt annorlunda ut. Det brukar ibland lite skämtsamt sägas att det finns pris, prestanda samt pålitlighet och att man för varje given produkt bara kan välja två av dem. Jag samarbetar med en firma i Florida som bygger motorstyrsystem till elbilar för folk som konverterar gamla bensin- och dieseldrivna bilar till eldrift och vi valt att fokusera på prestanda och pålitlighet snarare än pris, just för att det inte är roligt att bygga billigt skit samt att det segmentet ändå är totalt överfyllt av främst kinesiska tillverkare som håller priser som resten av världen har svårt att mäta sig med.

Problemet med att prioritera prestanda och pålitlighet är att få är intresserade att betala vad det kostar. Vi får ofta höra att våra produkter är kick ass, state of the art etc, men det går inte att betala räkningarna med beröm och i slutänden väljer ändå de flesta nåt billigare som, tyvärr, inte helt sällan packar ihop efter några år, speciellt om de vill ha prestanda men inte betala för det. Många vet detta, men de köper ändå de billiga produkterna just för att det blir för dyrt annars ochså hoppas de att just de ska ha turen att få ett exemplar som håller.

Tyvärr är det inte ovanligt att den där billiga prytteln faktiskt var precis så bra som de betalade för, dvs inte alls, och hela skiten går upp i rök allt från omedelbart till, om man har tur, efter ett par år. Många av de där tillverkarna är otroligt dåliga på att bry sig om saker som garantier och det slutar ofta att man får betala hela priset (eller med lite ”tur”, ett något rabatterat om man klagar tillräckligt mycket) för en ny enhet och om det tog emot att gräva djupt i plånboken första gången så tar det tydligen emot ännu mer andra gången när man redan förlorat en stor hög pengar. I slutänden betalar de här stackarna mer för skitprylar än de skulle gjort om de hade betalat för kvalitet första gången, men det är väldigt lönsamt för de som inte har några skrupler att lura sina kunder. Eller lura och lura…

Alla (eller i alla fall de flesta) VET att det är billigt skit utan några vettiga garantier och ett minimum av kvalitet, men ändå finns det de som fortsätter köpa de här prylarna just för att de är så mycket billigare. Det är alltså helt analogt med marknaden för billiga bläckstråleskrivare; alla VET att det är skitprylar som inte håller i längden, men det låga priset gör att folk ändå snålar och köper de där billiga sakerna och så hoppas man hellre på att det är tillräckligt bra tillräckligt länge för att vara värt det.

Så skulle regler mot dåliga skrivare i stil med de lagar och regler vi har mot dåliga bilar hjälpa? Till att börja med får man nog fundera över om reglerna på bilmarknaden faktiskt är nåt att ha. Min erfarenhet är att det är väldigt blandat på den fronten och att vi går mot allt mer detaljstyrning vilket ger allt mindre nytta och i stället orsakar allt mer skada. För att ta några exempel:

• Bilbälteslagen har definitivt räddat många liv. Att folk sitter fastspända i bilen i stället för att fara runt som mjölsäckar i kupén vid en kollision i hastigheter snabbare än en rask promenad har definitivt räddat många liv och hindrat många från att bli handikappade för livet. På samma sätt har kravet på vinterdäck minskat bilarnas bromssträcka vintertid och därmed lett till att många olyckor helt undvikits.
• Kravet på katalysator är mer ett tveeggat svärd. Det som är bra med katalysatorn är förstås att den hjälper till att förbränna bränslerester mm i avgaserna, men det som är dåligt är att lagen inte specificerar vad som ska uppnås utan vilken teknik som ska användas. Det gör att alternativa tekniker blir utelåsta från marknaden och jag vet att det experimenterades med alternativa avgasreningsmetoder på 80-talet som alltså inte blev lagliga från och med -89 oavsett hur bra respektive dåliga de än var. Om de alternativa metoderna var bra nog jämfört med katalysatorn minns jag tyvärr inte (det är, trots allt, några år sedan), men just pga hur lagen är utformad kommer vi inte heller att få veta det eller få se nya alternativ för avgasrening…
• Kraven på ABS och andra aktiva styrsystem är mer tveksamma. Dels syns det inte alls samma typ av enorma positiva påverkan på statistiken som tex bilbälten och krockzoner haft och dels har det lett till en inlåsning där biltillverkarna har större möjlighet att utnyttja en monopolställning då det ofta är svårt att hitta alternativ till dyra originalreservdelar. ABS-kravet (och, som det ser ut nu, allt fler krav på nya liknande system) gör alltså att konsumenterna tvingas att betala överpriser för att laga bilen om systemet/n pajar.
• Heltypsgodkännandet (även kallat helbilsgodkännandet) är definitivt ett utmärkt exempel på där reglering av marknaden gör mer skada än nytta. I korthet innebär det att du inte får förändra nånting på din bil över huvud taget såvida de förändringar du vill göra har blivit typgodkända. Exempelvis om man vill styla sin bil får man bara göra det med tex kjolar etc som har blivit typgodkända och att byta motor till något annat än en exakt likadan är i princip kört. Det är inte heller tillåtet att på något sätt förbättra sin bil, även om det är uppenbart att en förändring faktiskt gör bilen bättre ur tex ett säkerhets- eller miljöperspektiv.

Alla de här exemplena på lagar är förstås införda med argumenten att det ökar säkerheten, är bra för miljön eller liknande, men de har samtidigt lett till att det idag i Sverige är väldigt svårt att serva, laga eller modifiera sin bil. Det kanske kan ses som en skitsak, men det innebär också att den do it yourself-aktivitet som vi idag kan se i tex USA där folk bygger om sina bilar till elbilar är i princip helt icke-existerande inom EU. Samma regler som alltså är till för att, med politiska styrmedel, tvinga marknaden till att förbättra sig har samtidigt lett till en marknad som stagnerat och där monopolsituationen förstärkts, till nackdel för konsumenten eller, som i det här fallet, för miljön.

Så vad, eller vem, är marknaden?

Jag vill påstå att marknaden egentligen inte är någon, eller något, utan snarare är beröringspunkten, själva snittet, mellan producent och konsument och den, eller de, som dominerar marknaden beror väldigt mycket på hur aktiva de olika aktörerna är och vilka mål de har. I många fall blir det också svårt att skilja på orsak och verkan och där samverkande krafter i princip flyter ihop till en oöverbrickbar trend. Det finns dock en trend som är väldigt tydlig och det är att många producenter anpassat sig för att möta konsumenternas krav på låga priser och ibland säljer sina produkter till förlust för att i stället ta igen det på reservdelar, tillbehör eller förbrukningsartiklar.

Men vem bär egentligen skulden för det här? Producenter som gör allt de kan för att pressa priserna även om det innebär att produkterna blir undermåliga, konsumenter som premierar undermåliga produkter genom att köpa det billigaste (eller i alla fall bland de billigare) produkterna för att spara pengar eller politiker som förmodligen menar väl men vars handlingar och beslut ofta orsakar mer skada än nytta i längden?

Både skuldfrågan och vägen till en fungerande lösning är komplex. Det finns gott om exempel på där producenter valt att konkurrera med annat än pris, tex genom kravmärkt och/eller ekologisk mat, men det kräver att tillräckligt många konsumenter hänger på så det inte blir ekonomiskt självmord att göra en sån produktionsförändring. Det finns också exempel på där konsumenttryck har lett till att producenterna tvingats ta ett större ansvar, tex när ett opinionstryck fick McDonalds att sluta med sina styrenförpackningar, och sen har vi förstås en del politiska beslut som tvingat fram förbättringar på olika områden, tex krav på innehållsförteckningar på paketerad mat.

Jag tror det viktigaste är dock att man inte behandlar ”marknaden” som ”de där andra”, oavsett vilken sida man hör till. Vare sig man säger att ”det är marknadens fel” och menar att det är producenterna som gör fel genom att sälja billigt skit utan kvalitet eller ”marknaden kräver att vi gör såhär” och menar att det är konsumenternas val som gör att man måste producera skit så innebär det att man abdikerar sitt ansvar. Genom att inte ta sitt personliga ansvar för sin del av marknaden, vare sig man agerar som konsument eller producent (eller politiker), så innebär det att man öppnar för särintressen (tex genom att göra lobbying för skapandet av konstlade monopol framgångsrikt) och resursslöseri (tex genom att premiera att det produceras/konsumeras skit med pessimal livslängd).

Vill man ha en förändring, vad det än gäller, så får man helt enkelt kavla upp ärmarna och göra nåt åt det. Att bara kräva att någon annan ska lösa problemet innebär att man lämnar walk-over till särintressen och godtycke och det kommer knappast leda till en lösning man gillar.

Så vem är marknaden?

Du är marknaden. Axla ditt ansvar.

Statuera exempel!

Ingen kan väl vid det här laget ha missat nyheten att polisen slog till mot Åsöskolan och hämtade ”ett antal ungdomar till förhör”. Det låter väldigt affärsmässigt och lugnt, men det jag hört från ”andra sidan” är mer i stil med hur ”Erik” beskriver det: att polisen kom till skolan och ganska bryskt tvingade med dem till förhör.

Det går förstås att rationalisera polisens beteende med att man vill komma till rätta med knarkproblemen och att ändamålen därför helgar medlen, men det jag känner mig orolig för är hur detta riskerar att erodera allmänhetens förtroende för polisen.

Minns ni Göteborgskravallerna? Jag har pratat med personer som antingen var där eller som har vänner som var på plats när poliser och demonstranter drabbade samman eller som råkade vara på Schillerska gymnasiet när polisen stormade och föste samman alla de kunde hitta. Många av dem är fortfarande arga på det som hände, besvikna på att inte en enda polis fälldes av alla de som anmäldes och flera av dem bär fortfarande på minnen från händelsen som gör att det för dem är svårt att släppa det som hände för över tio år sen. Det är svenska samhällsmedborgare ”mitt i livet” som fortfarande är starkt kritiska till hur samhället agerade och som en konsekvens har svårt att tro på att polisen är ”på deras sida”.

En person är fortfarande rädd för hästar pga att denne råkade ut för den ridande polisen, en annan person får panikkänslor i stora folksamlingar, gemensamt för alla de jag talat med om Göteborgskravallerna är att ingen längre känner sig trygg med poliser. Det här är inte våldsamma människor, det här är människor som var på plats i Göteborg för att demonstrera (ovåldsamt), inte för att kasta sten eller vandalisera, men de drabbades ändå av polisens våldsamma insatser.

När jag läser om tillslaget mot Åsöskolan och hur polisen ganska bryskt samlade ihop ungdomar för att bli förhörda på polisstationen så är det deprimerande tydligt att man återigen totalt misslyckas med att se de drabbade som samhällsmedborgare med rättigheter och i och med denna blindhet ännu en gång gör sitt bästa för att skapa en ny generation ungdomar som växer upp med en djupt rotad misstänksamhet att rättsväsendet inte är på deras sida.

Hur många av de som drabbades på Åsöskolan kommer associera polisen med övervåld? Hur många av dem kommer känna en knut i magen varje gång de i framtiden ser en polis på gatorna eller måste kontakta polisen av någon orsak (kanske bara för en så enkel sak som att skaffa ett nytt pass)? Hur många av dem kommer att dra sig för att hjälpa polisen genom att ringa och tipsa om saker de ser bara för att det gör för ont i mellangärdet bara av tanken att lyfta telefonen och ringa den förhatliga myndigheten som kan vända upp och ner på en oskyldig persons liv till synes helt godtyckligt?

När man statuerar exempel bör man vara väldigt noga med att det är rätt exempel man statuerar. I Sverige har myndigheterna de senaste åren tagit allt mindre hänsyn till de långsiktiga effekterna av sitt handlande.

Medborgare är laglydiga och ser till samhällets bästa när de känner att samhället är rättvist och behandlar dem med respekt, samhället består och är beroende av sina medborgare och du kan aldrig tvinga en medborgare att bli laglydig med hot om våld. Det enda man skapar på det sättet är ögontjänare som ser till att de håller rätt fasad utåt och när medborgarna inte längre känner att samhället tar deras parti kommer medborgarna inte längre ha någon orsak att se till något annat än sin egen personliga vinning.

Dagens utveckling med poliser som slår till med ett minimum av smidighet och som vill ha allt större möjligheter att övervaka oskyldigas privatliv kommer inte leda till ett säkrare samhälle, det kommer leda till en allt djupare konflikt mellan samhället och dess medborgare och det är en konflikt som på sikt bara har förlorare.

Brev till Avaaz: Reaction on your poll about the Peter Sunde plea

Skickat till info@avaaz.org & avaaz@avaaz.org

Hello

I’ve previously been very impressed with your work and has signed a few of your petitions in the past. So far I’ve always felt that your work has been for the best of human kind when it comes to freedom, free speech and so on. Then I came across this:

http://www.s-info.se/region/show_news.asp?id=120&news=16919

Can you take one minute to let us know if you support Avaaz featuring the following member-generated petition?

Petition: Grant Peter Sunde’s (of The Pirate Bay) plea for pardon
A few days ago, Peter “Brokep” Sunde – the former media spokesperson of The Pirate Bay – sent a formal plea for pardon to the Swedish Administration. This is a procedure where you can get a judicial sentencing undone by the political administration in exceptional circumstances. On April 17, 2009, a verdict was handed down that led the world to blank stares of disbelief, then furious anger. The two operators of The Pirate Bay, its media spokesperson, and a fourth unrelated person were sentenced to one year in jail each and damages that, by now, well exceed 10 million euros. This was essentially a declaration of war against an entire generation. The case was appealed and lost, and the Supreme Court denied to hear the case, to everybody’s surprise except the establishment’s. This Petition is to make the Swedish government grant Peter’s Plea for pardon.
What do you think of this petition?

– I support Avaaz providing people the opportunity to sign this petition
– I think Avaaz should remove this petition
– I’m not sure

Your input will be kept confidential, and will help ensure that this new initiative reflects the views of the whole Avaaz community.

Ok, I only have one question:

WHAT THE FUCK ARE YOU DOING!?

It’s ok, it happens to us all that we have bad days and so on, but this must be a combination of a serious brain fart, the mother of all hangovers and something you shouldn’t have eaten, because, seriously:

Avaaz has just launched a new tool to allow any Avaaz member to instantly start their own petitions. But we’re a democratic community of more than 14 million people, and will only support petitions that our community agrees are not offensive, inflammatory or otherwise objectionable.

”Not offensive”? ”Inflammatory”? ”Otherwise objectonable”? I thought the whole POINT with Avaaz was to take up questions and protest against things that some people would prefer to see buried six feet under, and now you’re starting to sound like a mini-Murdoch that worries about your reputation being stained by the muck you help throw around? How will anyone be able to take you guys serious again if you don’t cancel this idiocy immediately and apologize?

I won’t, that’s for sure. And it’s not because it’s a petition about Peter Sunde, it’s because it’s your own reputation that’s in jeopardy. What’s the next petition you will ”democratically” remove because it’s considered ”offensive, inflammatory or otherwise objectionable”?

If you wanna be trustworthy you can’t just talk the talk, you’ve gotta walk the walk too. Right now you guys are stumbling and that worries me. A lot.

Regards

Martin Persson

Flyktingar, åk hem…

Jag är inte mycket för att zappa runt på TV, men ibland händer det av rent misstag. Idag var en sån dag. Jag hade turen att dra en vinstlott när jag zappade till programmet Flyktingar, åk hem. Programmet är ett socialt experiment där sex australienare får ett smakprov på vad de flyktingar som tar sig till Australien får uppleva, både när de försöker fly från sitt land till en ny trygghet och hur de behandlas, eller snarare hanteras, när de kommer fram.

I programmet ger vissa av de sex deltagarna uttryck för åsikter som påminner väldigt mycket om klassiska SD-klyschor, som tex ”Vi borde lösa problemen där de kommer ifrån i stället för att de ska komma hit”, ”Om de inte har papper ska de kastas ut”, ”De kommer bara för att leva på våra bidrag” och så vidare. Det framkommer rätt snabbt i programmet att situationen kanske inte är riktigt så enkel som många tror och om de två kommande avsnitten håller samma klass som det som gick i kväll så kommer det bli både intressant och tankeväckande.

Jag önskar att alla som har högljudda åsikter om massinvandring etc såg den här serien, som en slags ”Flyktingproblematik för dummies”. Det kommer inte göra någon till expert men det kanske kan ge lite mer förståelse för varför ”skicka hem dem” inte riktigt är en fungerande lösning…

Att invandringsfrågan är en av de frågor som Piratpartiet nu bestämt sig för att titta närmare på är bra. Det är fan inte klokt hur vi behandlar människor enbart baserat på deras ursprung.