Idag har jag varit på intervju…

Det är ännu lite odefinierat om det var en anställnings- eller konsultintervju, men det känns, för mig, inte så viktigt. ;)

Men det var inte det jag skulle prata om egentligen. Det var tre saker som slog mig när det gäller våra nya beteenden pga teknikutvecklingen.

  1. Jag tänkte svänga förbi affären och fiska upp ett par postpaket när jag ändå är ute och åker. Det ena paketet fick jag en SMS-avisering på, som väl är rätt brukligt numera, men det andra paketet har jag bara pappersavi på. Det kändes … märkligt att vara tvungen att komma ihåg en liten papperslapp i stället för att bara kunna plocka fram avinumret ur telefonen. Jag brukar tycka att det är lite old school att posten använder SMS fortfarande, men pappersavi? Det känns som rena stenåldern!
  2. Jag visste var företaget jag skulle till låg, på ett ungefär. Jag visste dock inte exakt var men jag knappade in adressen i Google maps, slog på GPSen och satellitvy och sen kunde jag se när jag (blå pil) gick i rätt riktning och närmade mig målet (rund röd ring med spets). För några år sen hade jag förmodligen skrivit ut en karta från Eniro eller så ännu tidigare hade jag fått titta på en stadskarta i telefonkatalogen eller liknande. Man vänjer sig fort vid de saker man omger sig med.
  3. Idag var första gången jag såg en typisk slide-presentation där personen som höll den hade kopplat in sin iPad i stället för en laptop. Verkade larvigt smutt. Och jag som tyckte jag var haj-täck när jag styrde min presentation (på laptoppen) från min Androidtelefon!

Jag undrar hur mycket saker som vi idag knappt kan tänka oss som kommer vara fullt normalt och självklart om bara några år.

About these ads

5 Responses to Idag har jag varit på intervju…

  1. Nils Tenmann skriver:

    Någonstans i tanken ligger hos mig en broms i denna teknikutvecklingens välsignelse. Jag tycker mig ha läst ett vemod komma gåendes lite dessorienterad i tillvaron i dina texter om anställnings- befrielsen. Någon slags förlust som följer med köpet och kan ta sig uttryck likt det gjorde i citatet häromdan från den gamle fotografen.

    Hur plötsligt man kan gå från uppskattad och värdefull i ”den andres” vardag till helt värdelös utan vardag. Ta den gamle båtbyggaren i Finland, bort åt de 70-75 tror jag han kunde vara, som fortfarande bar på kunskapen att i trä bygga båt lämpade för ”tusen sjöars rike”. Han hade fler beställningar än vad resten av hans liv skulle hinna med. Det tog honom nästan ett år att få en båt klar i dagligt arbete i det mak hans kropp tålde med lusten kvar.

    Minns jag rätt bedömde han att det inte var möjligt att ta ett högre pris än 5000 mark (ca 7500 var det väl då). Jag tänkte då och många gånger senare på att det var glädjen i hantverket och tacksamhetens nöjda handslag som var ersättning nog.

    Ta konsthantverket. Inte ges man ersättning för sin skapelse räknat med normalarbetslön per timme, utan någon slags ”rimlighet” sätter priset.

    När jag som ung agitator körde min marxistiska utantilläxa om kapitalets utsugning av arbetaklassen, (det var ju Engels missförsånd man gick och bar på då, fast det fattades som Marx) så hände det att jag tappade målföret, då någon i mothugg pekade på välfärdens alla välsignelser. Dvs i det materiella tingen omräknat till pengar syntes inte mycket till av profetian om ständigt ökad utsugning.

    Idag ser jag utsugningen av arbetskaraften som en dränering på mening. Jag svetsade 18 punkter i motorummet på SAAB 99 -71-72 i ett moment vid löpande bandet där jag måste utföra jobbet backandes 7 meter under tiden jag punktade med en migsvets. Förutom den böjda ryggens smärtor reflekterades bågljuset i motorummet in bakom svetsmasken och brände kinder och hals så huden torkad och flagnade efter ett par veckor.

    En bil var klar per 3,5 minut. Du hade två bilars rast före lunch på 45 min och tre bilars rast på eftermiddagen. Snabbt till kaffeautomaten och hela tiden kolla linan. Avlösarna hade gjort sin tid på linans olika moment och tyckte att de var lite finare. Missade man en bil någon gång så fick man reda på det när man skulle be om avlösning för att spring på toa. Då tittade bara åt ett annat håll. Spontant hände det att man bytte menande blickar om djävligheten i jobbet, en blink och så satt det en trasa i vägen någonstans så att linan stoppades. Förmännen sprang som yra höns och visste, men inte vem eller var, förrän efter en stunds vila. Sabotage var en del av vardan.

    I ett hantverk ackumuleras, eller snarare assimileras, dagligen en kunskap med själva göromålet. Du rår över situationen och kan variera upprepningsmomentens lite tråkigare inslag med de som ger dig en utmaning, du kan helt enkelt laborera mera med lusten.

    Taylorismens tidstudieterror gör att stunden på jobbet gör sekunderna till timmar och arbetsveckan till sekunder. Ren terror av människors växt och skaparförmåga. Det var tre dagars introduktion om ”Hur det är att vara SAABare”. Personalgubben mässade om hur måna de var att se till att ”rätt man kom till rätt plats” för kunna trivas. Anekdoten handlade om en man som hade stått vi en och samma plats i 15 år, när ledningen tycke att man skulle tacka honom med att ge han en lite mer ”kvalificerad” uppgift. Det bar sig inte bättre än att efter 14 dagar så var man sjuk och hemma så länge, att företaget brydde sig, ringde och frågade, va falls?

    Företaget drog slutsatsen att karln hade funnit sin plats de 15 åren. Med löftet att återfå det gamla jobbet var allt frid och fröjd. För mig var ju slutsatsen att jobbet hade dränerat man på självförtroende. När ett arbetsmoment skalats ned så att vem som helst när som helst kan ersätta dig, hur duktig är man och kännar man sig då?

    Överallt jag knogat har den tekniska utveckling, förenklingen av jobbet, blivit till en kvalitéts- förlust. Målrationalitetens poäng är ju att vinna tid och har man inte behov av tidsförtjänsten fyller du på meningsvarierande handgrepp. Nu har de senaste åren drabbat lärarna i skolan, Förenkling av uppdraget – mindre respekt från barn och omvärld.

    Något går förlorat – ömsesidig respekt verkar det vara, tycker jag

    • qeruiem skriver:

      ”Spontant hände det att man bytte menande blickar om djävligheten i jobbet, en blink och så satt det en trasa i vägen någonstans så att linan stoppades. Förmännen sprang som yra höns och visste, men inte vem eller var, förrän efter en stunds vila. Sabotage var en del av vardan.”

      Hehe. Underbart! När det som är ”rätt och redigt” har förlorat all mänsklighet att det blir mänskligt och civil olydnad att trotsa ordningen. Det är kanske så man borde se den illegala fildelningen; en civil olydnad som en protest mot ett upphovsrättssystem som sedan länge förvandlats till en självgående bastard som mer drivs av sin egennytta än samhällsnyttan.

      Jo, jag är nog i mångt och mycket desillusionerad över att så många verkar tillfreds med kortsiktiga små vinster i stället för långsiktiga större, vare sig det gäller att frenetiskt klamra sig fast i det kända för länge, tex välkända men föråldrade affärsmodeller, känd, trygg men allt mer dysfunktionell politik eller om det gäller denna eviga kvartalsekonomi som hela tiden kräver omedelbar profit och skapar en kortsiktighet som i längden blir skadlig.

      Problemet, som jag ser det, är egentligen inte kravet på lönsamhet i sig. Lönsamhet är bra så till vida att ingen i längden heller vinner på att upprätthålla förlustverksamheter, men när det bara handlar om monetär lönsamhet eller, ännu värre, monetär vinstmaximering är det många andra värden som går förlorade.

      Vad är poängen med ständigt ökat materiellt välstånd om det inte används för att även göra våra liv mer värdefulla och intressanta?

      • Nils Tenmann skriver:

        Tummen upp, du lärde mig just att hålla tungan rätt i mun lite bättre i forts. att skilja på en ”teknolog” och en ”teknokrat”. Jag tror, trots att jag alltid gillat att meka med prylar (så länge det rört sig om det jag trot mig klara av bara genom att plocka isär och ihop funktionellt), att jag genom de mentala miljöer av ”kultur”-personligheter och texter min fritidsvardag umgåtts med (inte precis sedvanligt bland urbaniserade byggjobbare) latent bär/burit på en negativ laddning så fort jag möter bara ordet ”teknik”.

        Det låter så fånigt att säga så uttryckligen eftersom det ju är en fånighet. Jag tror det har att göra med att efterleden ”smittat” förledet med negativ kontextualitet. Uttryck som -nörd”, -fantast”, -krat, ”intrumentellt förnuft”, ”social ingenjörskonst”, osv…

        … eller för att fundera lite… på vad jag kan mena om jag byter ut ”social” med ”teknisk ingenjörskonst” (eftersom jag menar att ”Sociologi” är en kunskapsteknik i meningen maktutövningsteknik), varför vi kanske bör kolla upp vad vi har för slags ”konst”-begrepp.

        Ingenjörs- ledet för sig i min ordbok beskrivs; ”känt från början av 1600-talet; av fra.[ - ] urspr. ‘byggare av krigsmaskiner'; bildad till ‘ingenium’ i den medeltida bet. ‘maskin’. ”

        … Ingenium beskrivs som; ”förstånd, begåvning; av lat. [ - ], nutur, skaplynne; begåvning; jmf. geni, ingenjör”

        En människa som till sitt väsens ‘natur’ är ‘begåvad’ med ‘skaplynne’ för (krigs-) ‘maskiner’ är alltså att beteckna som ”ingenjör”. En människa som till sitt väsens ‘natur’ är ‘begåvad’ med ‘skaplynne’ i största allmänhet, vilka uttryck det nu än tar sig, är väl vad vi kallar en ”konstnär”.

        ”Ingenjörkonst” blir således en (krigs-) maskinkonstnär. Motsatsen till militär är civil, dvs ”icke militär; borgerlig; av lat. [ - ], borgerlig, medborgerlig, till ci´vis medborgare,” jmf. citadell: liten fästning, över (fra. till ital. cittade); stad (eng. city, fra. cité) av lat. ci´vitas; samhälle.

        ”Civilingenjör” är således en samhällskonstnär, en människa som till sitt väsens ‘natur’ är ‘begåvad’ med skaplynne för samhällen…

        Alla människor är till sitt väsens väsentliga ‘natur’ ‘begåvade’ med ‘skaplynne’.

        Generaliseringen rättfärdigas med hänvisning till en aktuell språkforsknings tes: Några amerikanska dyslexiforskare menar att baybisar, ”Handlar” lekfullt jollrande fram sin naturligen givna förmåga till språkutveckling, de ljudar mmmmmmm – och avbryter sitt skaplynnes ljud och fortsätter – mmmmma – avbryter – mmma – ma – ma (vad ”jag” kan roa mig med min förmåga att låta kort, långt, längre, länge och kortkot) mamamamama och mamma och pappa leker med och stimulerar barnets ”skaplynne” av sin språkförmåga.

        Barn handlar med sitt skaplynne och utecklar sig dia logos med händer och fötter.

        Barn som människor handlar, skapar, menar och säger:”kan själv!? (Om&när tillfälle gives)

        Alla barn och människor borde kunna få utveckla sitt skaplynne och bli konstfärdiga på sitt vis – i enlighet med vårt väsens natur. Det kan jag tycka, är i enlighet med vad vi rimligen bör mena med vår strävan att civiliserande skapgynna en civilisation. Alla är konstnärer och att skapa konst är att försöka göra något som liknar naturen. Något som liknar såväl vår yttre som inre natur. Konst är att handla och göra något meningsfullt. Handla > till verket skrida > förverkligande sin mening > i själva verket.

        ”Handla” och ”göra” är svårt att hålla isär… precis som handlingen sätter meningen från början till slut. De ”gamla grekerna” kallade handling ”praxis”, vilket inte var det samma som vi menar med ”praktik”, för göromålen kallades ”poesis”, vilket i vår mening blivit ”poesi”. Något gick förlorat och feltänkt på vägen; när ”teori&praktik” blir som ”tanke&handling” och att tänka inte förstås som handling. Mycket tanketok får vi skylla på skriften som tagit tänkandet ur munnen på oss. Ty; samtalar vi i samma tidrum vore det knappast något problem att våra menanden omdelbart och samtidigt var beviset för våra kroppars talande handling. Hur tokigt det än låter när jag säger; ”Jag talar, alltså talar jag”… så är det betydligt självklarare bevis för dig och mig, än att jag beskriver min existens som; ”jag tänker, alltså är jag” !

        Det blev i någon mening en ”talande tystnad” i rummet när jag vände dig ryggen och gick ut för att du ovan ”tog orden ur min mun”.

        Det var knappast civilingenjörerna som skapade den sociala ingenjörskonstens välfärdsstat. Ansvaret är nog sociologernas som inte förstått att ”vägen till helvetet är stenlagd med goda avsikter”.

        ”Bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete.”

  2. Nils Tenmann skriver:

    http://www.samarbetsdynamik.se/artman/publiich/V_rderingar.shtml

    Som en kommentar till min senaste kommentar visar jag denna länk till en artikel under rubriken: ”Värderingar sitter inte i huvudet utan i språkandet”. I den föregående kommentaren ger jag uttryck för en ”människosyn” (kan man säga). Det var inte avsikten när jag började nedteckna det som där blev vad det blev… emellertid är det nu en alltför långt driven efterkonstruktion att härmed beskriva avsikten som tanken, att samtala om begreppet ”civil olydnad” – den tanken kom att utkristallisera sig på ett lite lustigt sätt ”av sig självt” genom differentieringen av från början ”teknolog/teknokrat” och identifiering av ordet ”teknik”, utan precisering av ordets begreppsliga definition, utan mer som en presentation av min kontextuellt positivt och negativt mixade attityd till ”teknikföreställningar”

    Av någon ”oförklarlig” anledning, (kanske så enkelt bara, att jag av soclalt vedertagna skäl tror att du kan benämna dig ”ingenjör” eller ”civilingenjör”), associerade jag med ett skutt över till beteckningen ”ingenjör”.

    … från teknolog/teknokrat > teknik > ingenjör > skapandes/konst > civil > icke militär > samhälle > handling > praxis/poesis > summa sumarum: ”som om” det gällde att presentera mina värderingar och synsätt på ”människans” ”väsen”… som exempel på en doxa eller topik… ”som om” det vi ”gör” handlade om vetenskapsämnet ”retorik” och inte om ett språkande om: den ”saken du förde på tal i en reflektion apropå temat om teknikutvecklingens förändring och förändringens teknikutveckling…

    ”Någon” förtjusning vinner vi ju med ”utvecklingen”, annars skulle vi väl inte skapa oss ”den”. ”Något” tycks vi förlora, annars skulle vi inte sörja ”det”…

    För att utveckla något verktyg har vi lärt oss att det gör vi bäst om vi liknar naturens objekt skiljt från naturens subjekt och naturens objekt har ingen mening, den bara är som den är, helt värdelös inför sitt varande som objekt… så tänker naturens subjekt om sin förutsättnings betingelser… om då naturens subjekt tänker på sig själv som ett naturobjekt och inte ett natursubjekt, då blir natursubjektet likt naturobjektet helt värdelöst, utan mening och egenvärde!

    Kan det vara så att meningen med den tekniska utvecklingens förtjusning kommer att visa sig då vi har skapat en robot som liknar endast människans goda väsen och egenskaper och lämnar ondskapet kvar till oss själva, är det först med denna robot vi kan förverkliga vår inneboende mänsklighet – ett det goda ”exemplets makt” – Jesus som robot?

    Kanske utecklingens förtjusning behöver kompletteras med en inveckling av oss och våra värderingars störningsfaktor… så vi slipper att göra oss alla oansvariga med en hänvisning till ”den mänskliga faktorn” när systemet kollapsar…

  3. Pingback: Hur många stolsvärmare finns det? « Full Mental Straightjacket

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare

%d bloggare gillar detta: