Fri marknad? Nej tack!

Jag fick en kommentar på min postning ”Vem fan behöver upphovsrättsindustrin?”. Det var signaturen Jakob som skrev:

Du har en affärsidé där som helt klart funkar. Tror du att företagen tjänar mer på att sänka priserna och sälja till fler så borde du prova det.
Starta gärna eget, eller hyr ut företagsidén till någon entreprenör. I en marknadsekonomi så kan du bara tjäna på att producera saker som folk vill ha.

Utgå ifrån att alla människor är giriga, och va girig själv så kommer [en avreglerad] ekonomin klara sig rätt bra :) och du får mer pengar att lägga på vad du nu tycker är viktigt i livet.

Men maximerad vinst är bra, det stärker ekonomin.

Jag önskar också att det hade varit så enkelt, för i såna fall hade ingen behövt bråka, de demonstrationer som idag sker mot tex ACTA hade varit onödiga och det hade varit trivialt att helt enkelt tvinga fram en förändring genom att helt enkelt konkurrera ut de gamla stofilerna. Tyvärr är det inte så lätt för de gamla asen spelar inte schysst och har aldrig gjort det.

Upphosvrättsindustrin är allt annat än en fri marknad och de stora bolagen slår ner på allt, inklusive saker som borde anses vara ”fair use” även om det bara handlar om flickscouter som bara vill dansa Macarena runt lägerelden.

Something is wrong in Diablo Day Camp this year. At the 3 p.m. sing-along in a wooded canyon near Oakland, Calif., 214 Girl Scouts are learning the summer dance craze, the Macarena. Keeping time by slapping their hands across their arms and hips, they jiggle, hop and stomp. They spin, wiggle and shake. They bounce for two minutes. In silence. ”Yesterday, I told them we could be sued if we played the music,” explains Teesie King, camp codirector and a volunteer mom. ”So they decided they’d learn it without the music.” Watching the campers’ mute contortions, King shakes her head. ”It seems so different,” she allows, ”when you do the Macarena in silence.”

I just det fallet backade ASCAP, organisationen som hotade att stämma scouterna, pga protesterna och eftersom de, trots allt, inte hade ett fall som skulle hålla men det visar ändå på hur långt upphovsrättsindustrin kan gå för att ”skydda sina rättigheter”. Denna trend mot allt hårdare tag kommer leda till att även de fall där vi HAR rätt att använda oss av upphovsrättsskyddat material kommer attackeras till en nivå där många helt enkelt kommer avstå att utnyttja dessa rättigheter för att inte riskera att hamna i en uppslitande konflikt.

Man kan ha många åsikter om Courtney Love och att hon tex är allt annat än en renlevnadsmänniska, men hon höll för en drös år sen ett fantastiskt tal om vem som är de egentliga piraterna i upphovsrättsvärlden och hennes sågning av den kreativa ekonomin som tex skivbolagen ägnar sig åt är allt annat än nådig och samtidigt fullständigt briljant. Det här partiet tycker jag är speciellt intressant:

Last November [1999 alltså], a Congressional aide named Mitch Glazier, with the support of the RIAA, added a “technical amendment” to a bill that defined recorded music as “works for hire” under the 1978 Copyright Act.

He did this after all the hearings on the bill were over. By the time artists found out about the change, it was too late. The bill was on its way to the White House for the president’s signature.

That subtle change in copyright law will add billions of dollars to record company bank accounts over the next few years — billions of dollars that rightfully should have been paid to artists. A “work for hire” is now owned in perpetuity by the record company.

[...]

Over the years record companies have tried to put “work for hire” provisions in their contracts, and Mr. Glazier claims that the “work for hire” only “codified” a standard industry practice. But copyright laws didn’t identify sound recordings as being eligible to be called “works for hire,” so those contracts didn’t mean anything. Until now.

[...]

So an assistant substantially altered a major law when he only had the authority to make spelling corrections. That’s not what I learned about how government works in my high school civics class.

Three months later, the RIAA hired Mr. Glazier to become its top lobbyist at a salary that was obviously much greater than the one he had as the spelling corrector guy.

Det jag tycker är intressant är hur slående likt detta är historien om Jim Keyzer:

Brokep utgick först från att det var ett skämt, men ett telefonsamtal till Jim Keyzer bekräftade att han strax efter avslutad utredning slutat hos tagit tjänstledigt från polisen och börjat jobba för Warner Bros.

Det är förstås väldigt svårt att bevisa att polisutredningen inför TPB-målet var ett beställningsverk och att Keyzer fick sin anställning hos Warner Bros som en belöning, men det innebär ändå att det finns goda skäl till att ifrågasätta Keyzers oberoende eftersom anställningen förhandlades parallellt med att han deltog aktivt i utredningsarbetet. Det finns många skäl till att jag anser att det hade varit viktigt att TPB-målet togs upp i HD, det här är ett av dem.

Gitarristen Steve Vai har också skrivit om hur korrupt och girig skivindustrin är samt hur de gladeligen ”vinstmaximerar” på artisternas bekostnad (scrolla ner till ungefär halva sidan). Kort utdrag:

For instance, If you go to Itunes and download a song for $.99, Apple retains about $.34 and the label receives about $.65. Labels then calculate a royalty base price to apply to the artists deal points. Following are some of the deductions:

a. A packaging fee (container cost) of up to, and sometimes more than, 25%. That’s 25% of retail which is $.99 equaling about $.25 (by the way, there is no packaging on a digital download).

b. A 15% deduction for free goods. That’s an additional $.15 or so. (There is usually no free goods with digital downloads unless someone is ripping it from the net.

That leaves a royalty base price of close to $.60 per track that the artists royalty is calculated against. If an artist receives 15 points in their deal (and remember, that’s a very good deal) then he is entitled to aprox. $.09 a track. This is then cut in half because of the “new technology clause” that is incorporated into most deals. The artists royalty is then calced out at $.04-.05 a download and from that, 100% of it is withheld by the label to go towards recoupment of any advances to make the record, advances in general, tour support, radio promotion and other things in some cases.

En som jobbat i och sett skivindistrin inifrån skrev följande fantastiska berättelse om hur absurt världsfrånvänd den är:

There seem to be a lot of reasons why the record companies blew it. One is that they’re really not very smart. They know how to do one thing, which is sell records in a traditional retail environment. From personal experience I can tell you that the big labels are beyond clueless in the digital world – their ideas are out-dated, their methods make no sense, and every decision is hampered by miles and miles of legal tape, copyright restrictions, and corporate interests. Trying to innovate with a major label is like trying to teach your Grandmother how to play Halo 3: frustrating and ultimately futile.

Jag tycker den liknelsen är fantastiskt spot on, jag har försökt lära en 70-åring surfa på nätet. Jag försökte förklara hur man startar en browser och hur man letar sig fram på nätet, hon försökte frenetiskt förstå hur en datormus fungerade och försökte greppa den motoriska kopplingen mellan plastbiten på skrivbordet och den lilla pilikonen på skärmen. Så olika var våra världsuppfattningar trots att vi satt precis bredvid varandra framför samma dator. För att förstå dagens konflikt måste man först ha en sak väldigt klart för sig; upphovsrättsindustrin förstår, fortfarande, inte Internet. De förstår inte hur fri kopiering INTE är ett hot mot deras affärsverksamhet.

De har inte (eller vill inte) förstått att det inte är fildelningen utan deras egna handlingar som är grogrunden för fildelningen! Det gamla systemet baserat på att kontroll av distributionen gav vinstmaximering var korrumperat och själva huvudidén, att sprida kultur, har gått förlorad för många decennier sedan och i stället för att försöka skapa mångfald och konkurrera med  mer, billigare och bättre (något som du, med din marknadsliberala politiska åsikt, borde kunna anamma) så valde man i stället att gå mot en ökad kontroll genom att skapa ett allt starkade oligopol kontrollerat av byråkrater och jurister.

Det har försökts flera gånger genom historien att konkurrera med giganterna för att skapa nånting bättre, precis som du tycker man ska göra. Varje gång har det misslyckats för att spelreglerna gynnar de som har haft kontrollen. Om en fristående aktör blev för framgångsrik så ströp man distributionen.

  • Ingen distribution, ingen försäljning.
  • Ingen försäljning, inga inkomster.
  • Inga inkomster, ekonomiska problem.

Sen antingen köper man upp resterna eller låter de gå i konkurs. Problem solved.

Det handlar om kontroll. Hela upphosvrättsindustrins system går ut på kontroll. Genom att ha järnkontroll på marknaden kan min maximera vinsterna utan att riskera att bli utkonkurrerade. Om det fanns konkurrens skulle inte denna typ av vinstmaximering fungera eftersom i såna fall skulle andra aktörer snabbt ta över och priserna, och därmed vinsterna, skulle snabbt rasa. Därför är kontrollen livsnödvändig för deras marknadsstrategi.

I och med Internet håller man på att förlora kontrollen. När kreatörer och fans kan nå direktkontakt finns det inte längre någon orsak till att mata dessa monopolister med den största biten av kakan och när allt fler artister inser det och agerar därefter vittrar deras imperium allt snabbare sönder. Det är därför man nu försöker dra åt tumskrivarna så mycket man kan genom tex ACTA och andra bombastiska lagar (som kan liknas vid juridiska nukes):

Kontrollen har minskat och därmed också pengarna. Företagen via branschorganisationer har därför arbetat hårt för att lagstifta mot internet och den förlorade kontrollen – men misslyckats.

Det senaste försöket kallas Anti-counterfeiting trade agreement (Acta). Det är det slugaste hittills. Istället för att vara ett lagförslag är det ett avtal, vilket innebär minimal insyn för utomstående.

Med skydd av sekretess har branschföreträdare kunnat träffa politiker från Sverige och hela världen för att förbereda och processa fram ActaA i absolut hemlighet.

Det intressanta är att när nu upphovsrättsindustrin tappar kontrollen över marknaden så ger de sig på alla för att försöka återställa ordningen, inklusive de vars intressen de hävdar att de försöker skydda! Dvs även artisterna själva:

Kontrakten för de deltagande i TV 4:s talangjakt ”The voice” får skarp kritik av Musikerförbundet. Det är Sveriges Radios ”Mitt i musiken” som har tagit del av de kontrakt som är en förutsättning för få vara med i programmet. Enligt SR rör det sig om så kallade ”360-avtal” där skivbolaget – i detta fall Universal – äger såväl musikaliska rättigheter som rättigheterna till kringförsäljningen. I detta fall får skivbolaget även 20 procent av artisternas sidoinkomster.

Jag har aldrig sett någonting i stil med detta förut. Typiskt har det varit så att musiker har gjort i princip ingen som helst vinst på skivförsäljning (ibland tom förlust) utan har försörjt sig primärt på ”kringaktiviteter” som livespelningar, beställningsverk, diverse krims-krams som T-shirts etc. Skivförsäljningen har i praktiken mest varit gratisreklam för tex få fans som går på livespelningar, för att få TV-bolag intresserade etc så man kunnat leva på den verksamheten i stället. Riktigt stora artister har förstås större chanser att förhandla till sig mer lukrativa, eller på andra sätt mer fördelaktiga, avtal (det är ingen slump att många artister startat sina egna skivbolag).

Lyssna på vad tex Trent Reznor (Nine Inch Nails) har att säga om skivbolagen:

Upphovsrättsindustrin har aldrig varit en fri och konkurrensutsatt marknad (i alla fall inte under vår livstid) och nu när den sakta förvandlas till nåt mer fritt och okontrollerbart tack vare Internet så panikar de gamla aktörerna för de har inte en aning om hur de ska överleva. Det handlar inte om att det inte går att överleva som kulturdistributör i en Internet-värld utan för att det är så länge sen de själva var entrepenörer att de har glömt bort hur man anpassar sig och hittar sin marknad.

Motreaktionen är överdriven, bombastisk och rent utsagt farlig för samhället.

About these ads

7 Responses to Fri marknad? Nej tack!

  1. Christer skriver:

    Tänk att något så bra kan komma ur en så aningslös kommentar.

    Nå, det bör hållas i åminnelse att marknader som får för mycket frihet utan undantag ballar ur på ett eller annat sätt. Finansmarknader kraschar, andra marknader bildar mono- eller oligopol.

    Men när det gäller just kultur är situationen lite speciell; som du mycket riktigt skriver har försäljningen av inspelat material aldrig varit av något särskilt intresse för artisterna, eftersom det alltid funnits skivbolag där som velat ha vinsterna för sig själva.

    Och vad artisterna lever på har därför av nödvändighet alltid varit något annat, i allmänhet att uppträda live.

    Så vad vi har i framtiden är nog snarare en frihet från marknad för inspelad musik, än en fri marknad för densamma. Och just den friheten från marknad är essentiell för det framtida samhällets utveckling och fortlevnad.

    There’s my 5 ¢.

  2. SBJ skriver:

    De förstår mycket väl att fildelning inte skadar deras affärer för närvarande, men de förstår också att om de inte stoppar det, så kommer de inte kunna förslava framtidens artister på det sätt de förslavat dagens artister.

    De förstår att det enda sättet för industrin att behålla kontrollen, och diktera vad vi ser på och vem vi lyssnar på, är att modulera om Internet till passivt mottagande, och inte aktivt deltagande.

  3. Jonas Islander skriver:

    Det är också fel att vinstmaximering är bra för ekonomin. En produkt gör mer nytta i ekonomin om man säljer den till många för ett lågt pris, än till få för ett högt pris.

    Exempel: Kalle skriver en lärobok i ekonomi och lägger upp den på Internet för 100 kr. På en månad säljer han 50 böcker. Det innebär att han dragit in 5000 kr, och 50 studenter har kunnat lära sig mer om ekonomi.
    Nästa månad höjer Kalle priset till 500 kr, och då får han bara sålt 10 böcker. Kalle tjänar fortfarande 5000 kr, men bara 10 studenter har kunnat lära sig mer om ekonomi genom hans bok.

    Allt annat lika, så är det i allmänhet bra för ekonomin att priser är så låga som möjligt, så att så många som möjligt kan köpa en vara. Det är också vad som brukar hända om konkurrensen fungerar bra på en marknad: efter ett tag kan man inte förbättra en produkt mer, och man blir istället tvungen att konkurrera med pris, tills priset pressats ned till nära självkostnaden.

    • Jakob skriver:

      Du har rätt i sista stycket och konkurrensen funkar bäst på den fria marknaden :)

      I stycke två har du mycket riktigt rätt. Jag vet bara inte om det har med vinstmaximering att göra :) Det är i och för sig färre böcker som behöver tryckas upp, men det är antagligen dyrare att detaljtillverka än att massproducera böcker :) Att sälja billiga böcker ger dessutom viktig goodwill som i längden skulle kunna leda till fler. Det första alternativet är alltså bättre för både producenten och konsumenten :)

      I de flesta fallen så är vinstmaximering just att göra det tillgängligt för så många som möjligt. Men i vissa fall så detaljtillverkar man och det är kanske för att efterfrågan inte är så stor och det lönar sig inte att massproducera. Ett exempel är rymdraketer, de skulle sjunka i pris med nära 50% om man började massproducera dem(kommer inte ihåg källan). Och det låter ju bra men efterfrågan är inte så stor att det lönar sig att massproducera.

      Det jag vill komma fram till är att det inte alltid är lönt att producera för 1000 om bara 500 köper :) Då är det bättre att producera för 500 (och sälja för högre priser) och 400 köper. Det leder till mindre resursslöseri och dylikt.

      Det finns hopp för dig ;)

  4. Jakob skriver:

    Nu blev jag faktiskt väldigt smickrad :) Tack, men jag tycker fortfarande att du har fel även om jag inte kommer svara lika stort som du gjorde :)

    Ville bara påpeka att jag inte är ett stort fan av industrin som den ser ut idag och att jag absolut delar förhoppningen om att ta skaparna närmare konsumenterna. Jag vill inte ”skydda” industrin med idiotiska- och integritetskränkande lagar. Den kommer antagligen att gå under, men det är synd att den går under för att dess produkter går att skaffa sig gratis.

    Ungefär såhär tänker även jag
    http://www.magnusbetner.com/2011/12/funderar-pa-att-gora-en-louis-ck/

    Jag kommer antagligen inte skriva så mycket mer här eftersom jag bara experimenterade med lite olika argument här.
    Jag kanske kommenterar i framtiden under någon annan nick :)
    Peace out!

  5. Pingback: Close but no rabbit « Full Mental Straightjacket

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 30 andra följare

%d bloggers like this: