Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Prolog

Det här är en blogpost som verkar växa till en blogserie och som dessutom förmodligen blir lite rörig eftersom jag ganska mycket bara ”häller ner mina tankar” i en inte helt genomarbetad ordning. Hoppas ni står ut.

För exakt en månad sen lämnade jag min före detta arbetsplats och gick hem. Jag har mao inget jobb längre.

Eller ja, jobb och jobb. Det där har jag tänkt på till och från under den här månaden; vad är egentligen ett jobb? Varför säger folk ofta ”mitt riktiga jobb” när de menar det som drar in brödfödan och hänvisar till andra saker som om de egentligen inte är relevanta även om det är hårt slit därhemma eller en liten enskild verksamhet som hanteras på kvällstid? Har det gått slentrian i jobb? har anställning blivit så formaliserad och normgivande att det nästan är suspekt att inte vara knegare längre? Ja, jag tror det.

Jag har läst innan hur arbetstiden förändrats över historien och när jag nu googlade lite på det hittade jag en utmärkt artikel skriven av Henrik Ågren, historiker vid Uppsala universitet, som heter När arbetet fick bestämma tiden. Den är värd en läsning, men han delar upp den mänskliga historien i tre delar och jag ska ge en kort sammanfattning av dem här:

  • Jägar- och samlarsamhället: Fynd visar att människor på den här tiden hade väldigt kort arbetsvecka, förmodligen så lite som 4-5 timmar. I veckan! Känns nästan otänkbart idag och är det förmodligen också eftersom vi idag har blivit så pass många att ett försök att leva på vad naturen erbjuder snabbt skulle leda till en ganska drastisk skövling av resurserna och efter det en ofrånkomlig massvält.
  • Jordbrukarsamhället: Oerhört arbetsintensivt men också väldigt produktivt och, inte minst, stabilt. Jordbruket gjorde det moderna samhället och befolkningsökningen möjlig.
  • Industrisamhället: Säsongsbetonat arbete försvinner i princip helt, arbetstakten är monoton och kontinuerlig och fasta arbetstider snarare än uppgiftslösande blir norm.

För att sammanfatta kan man säga att jägar- och samlarsamhället hade flera saker gemensamt med jordbrukarsamhället, tex att säsongerna styrde arbetet och att man arbetade för att lösa en specifik uppgift eller utifrån vilka behov som fanns. När uppgifterna var lösta och det inte fanns något specifikt att göra kunde man ta det lugnt ett tag och slappna av, i gengäld kunde det periodvis finnas väldigt mycket att göra och då fick man förstås slita desto mer. Jordbrukar- och industrisamhället har i stället den höga arbetsbelastningen gemensamt, men arbetsbelastningen är väldigt olika organiserad. I dagens samhälle är arbetet väldigt formaliserat; du förväntas jobba ett visst antal timmar i veckan enligt uppställda avtal och variationer i arbetsbelastning är inte längre lika naturligt som det var förr. I jordbrukarsamhället var inte arbete och fritid lika uppdelat utan det fanns en helt annan möjlighet att styra det efter eget tycke och behov.

Idag är det så gott som kutym att alla ska jobba 40 timmar i veckan, det har blivit en så inarbetad norm att i princip hela samhället är uppbyggt runt den förutsättningen på ett nästan tvångsmässigt sätt. Alla som inte följer mallen sorteras in i något fack som i praktiken insinuerar att du inte gör din plikt fullt ut:

  • Deltidssjukskriven och då är man sjuk, även om man inte bär på någon sjukdom eller så. Du kan ju inte vara fullt frisk om du inte kan göra dina 8 timmar om dagen, förstår du väl?
  • Deltidsanställd (eller deltidsarbetslös), i vilket fall insinueras det att det är lite synd om dig och facket påtalar gärna och ofta att det är ett otyg att många yrkesgrupper aldrig får heltidstjänster av en eller annan orsak för normen, och allas mål, är förstås att alla ska ha sin lilla fulltid att stämpla in.
  • Föräldraledig. Ok, att vara förälder är också ett arbete (även om det saknar anställningsform), men jag har ofta fått känslan av att en del arbetsgivare (speciellt för några år sen, det har blivit mycket bättre) ser det som en börda när föräldrar (speciellt pappor, men det har också blivit bättre) går hem och tar hand om småttingarna men att det tack och lov är övergående så det är väl bara att bita ihop tills det går över.

Den här normen sitter hårt, väldigt hårt, vilket jag fått uppleva själv. Jag har i lite drygt tre år vid sidan av min dagliga plikt även drivit en enskild firma där jag haft ett uppdrag mot en kund och där arbetet varierat väldigt mycket beroende på behov. Det har varit väldigt icke-optimalt att jobba på det sättet eftersom jag å ena sidan har haft den vanliga lunken där jag förväntas bocka av mina timmar och å andra sidan har jag fått försöka klara av stundtals ganska hög arbetsbelastning i min egen firma på kvällar och helger. Det har krävt ett rätt stort mått av förståelse och tålamod från min sambo (speciellt vad gäller diverse hemmafixningsprojekt som hela tiden kommit i tredje hand) och hade vi haft barn är det nog tyvärr så att det aldrig hade varit möjligt att genomföra.

Efter ett par år blev det lite slitsamt kan vi ju säga och jag började fundera på alternativ. Att ge upp sidoprojektet var inte att tänka på eftersom jag insett att det sättet att arbeta, att lösa problem och uppgifter, passar mig mycket bättre och ger mig en helt annan känsla av tillfredsställelse när fokus så att säga blir att beta av uppgifter på ett ”naturligt” sätt i stället för att, som det tyvärr allt för ofta känns som, bara ”beta av sina timmar”. Å andra sidan var sidoverksamheten för liten för att bära sig (eller ja, verksamheten bar sig, men inkomsterna var inte tillräckligt stora för att jag skulle kunna leva på enbart det) och för att kunna utöka verksamheten så pass skulle jag behöva mer tid, tid jag inte hade eftersom jag måste sköta mitt ”vanliga jobb” för att kunna betala räkningarna. En typisk hönan och ägget-situation, alltså. Det är i denna jakt på mer tid som jag började offra saker i stället, tex den här bloggen, mitt TV-tittande (väldigt enkelt offer, jag ser inte på TV många timmar i veckan nuförtiden), socialt umgänge (lite mer smärtsamt) osv.

Den långsiktiga lösning jag såg var att försöka att antingen gå ner i arbetstid hos antingen den nuvarande eller en ny arbetsgivare och det var i och med det som jag verkligen började notera hur enormt fast samhället är i fulltidsnormen. Hos arbetsgivaren fick jag i princip omgående ett blankt nej, deltid accepteras i praktiken bara när lagen kräver det (dvs föräldraledighet) så jag började därmed söka en ny anställning. Jag har tappat räkningen på hur många intervjuer jag varit på där jag sett att intresset dalat snabbt när jag börjat höra mig för om möjligheterna att få deltid. I praktiken verkar 80-90% möjligt att uppnå om man är beredd att vara envis och jaga vidare tills man hittar en arbetsgivare som faktiskt vågar tänka utanför boxen, men den stora majoriteten kan förhandla om i princip varenda villkor (lön, förmåner, tjänstebil, extra semestervecka etc) UTOM just arbetstid och redan vid 90% börjar de flesta arbetsgivare skruva obekvämt på sig! Svenskar är inte ett religiöst folk, men just arbetstiden är fan minst lika helig som kor i Indien.

Men så hände nånting! Pga lite oväntade anledningar uppstod en chans som jag inte räknat med och som gjorde det möjligt för mig att faktiskt sluta mitt jobb och ta chansen att försöka få igång min egna lilla firma. Det är ett rätt begräsat tidsfönster jag har på mig att försöka under, men det är ändå en chans oavsett hur osäkert det kan te sig.

Jag tog den. Men jag ser mig inte som arbetslös, jag är däremot anställningsbefriad!

End prologue…

Fortsättning:
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Att arbeta för att överleva

About these ads

14 Responses to Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Prolog

  1. steelneck skriver:

    Nu bidde jag nyfiken, jag brukar normalt inte vara nyfiken gällande sånt här, men du väckte nyfikenheten genom din bloggning. Vilken var din förra arbetgivare och vad hade du för arbetsuppgifter, men kanske än mer vad du har för verksamhet i din lilla firma? Jag finner det rätt ovanligt att en egenföretagare talar i så svävande och nästan hemlighetsfulla ordalag om sin egen verksamhet, det normala är ju snarare det motsatta oftast i marknadsföringssyfte. Jag kände samdidigt ett litet motstånd mot att skriva denna kommentar, lite som att lägga näsan i blöt.

    • qeruiem skriver:

      :-D

      Det var tänkt att komma senare i blogposten, men den liksom rann på och blev så förbannat lång och jag ville sova. Efter det har jag varit lite för upptagen för att fortsätta skriva, men det SKA komma uppföljningar. Troligen flera. :)

  2. Björn Felten skriver:

    Just det där med hur vansinnigt vi lyckats få till det där med ”arbetstillfällen” när det i själva verket är fråga om ”arbeten som tillfälligtvis måste utföras” har jag skrivit spaltkilometer om.

    Med 3% produktivitetsökning i industrin borde vi kunnat få 3% kortare arbetstid (en kvart om dagen). Men i stället har politrukerna fått för sig att ”vi” hellre vill ha 3% högre lön, och att således 3% av våra kollegor sparkas. Dessa 3% äts naturligtvis omedelbart upp genom att allt plötsligt blir 3% dyrare. Och så vidare, men mer om det i bland annat mitt blogginlägg, som jag (försöker) länka till här ovan.

    • qeruiem skriver:

      Precis. Produktiviteten i tex industrin har ständigt ökat (och vi pratar inte små siffror heller) men reallönerna har i praktiken stått still. Däremot har vi ju sett en snudd på obscen ökning av VD-löner och liknande…

      Men, öh, nu ska jag inte förekomma mina postningar. Takten blir nog tyvärr lite låg innan jul (renoverar sovrum och har oss), men tanken är att jag ska försöka börja skriva lite mer på allvar efter julen.

      Det är en intressant tanke om man kan leva på att skriva (eller snarare om JAG kan leva på det), men jag tror tyvärr inte jag är kompetent nog. Krävs ju mer än rent ordbajseri för att lyckas. ;)

  3. Pingback: Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Att arbeta för att överleva « Full Mental Straightjacket

  4. Christer skriver:

    Som jag redan har sagt till dig på Skype känner jag inte riktigt igen den där heltidshysterin du beskriver. Jag känner flera som jobbar deltid med liknande jobb som det du hade.

    Om man tillhör en yrkesgrupp där arbetskraft är en bristvara, och har en chef som är nöjd med ens arbete och som inte är för dum för sitt eget bästa, så har man ett maktövertag i den relationen, som kan utnyttjas för att gå ner i tid.

    Sedan räcker det ju med att ett av kriterierna inte är uppfyllt för att det ska skita sig; är det så att yrkesgruppen inte är underrepresenterad där du bor så skiter det sig, är chefen missnöjd med dig skiter det sig, är chefen mer testosteronstinn än smart skiter det sig. Och har man inte en inarbetad relation (vilket ofta är fallet i anställningsintervjuer) så innebär det att ”chefen” (intervjuaren i det fallet) har ganska nära till hands att vara ”missnöjd” med dig.

    Just sayin’.

    • qeruiem skriver:

      Mjo, men kontentan av det du säger är då att man måste försöka hitta ett jobb där man TROR att man kan få tänkas gå ner i tid senare i stället för att, redan från start, komma överens om att en tjänst ska vara tex 75%.

      Det är inte det att jag tror att det är omöjligt att få tag på en deltidstjänst, det är det att det hela tiden märks att det finns ett motstånd mot det och hos vissa arbetsgivare är det totalstopp direkt. Jag hade önskat mig lite mer flexibilitet, men jag tror att jag börjat inse varför den flexibiliteten inte finns.

      Fast det kommer i en senare postning. ;)

  5. Pingback: God jul, vare sig ni förtjänar det eller ej! « Full Mental Straightjacket

  6. Daniel skriver:

    Jag har gjort samma själv. Efter gnällande och missnöje i ett år eller så bestämde jag mig för att testa att frilansa. Nu gör jag exakt samma sak som tidigare, kvar på samma firma, men med skillnaden att jag själv håller i tåtarna och villkor som jag sätter själv. Mitt mål är att hitta 3-5 fasta kunder för reguljära och återkommande uppgifter, och sedan själv ta diverse uppgifter som tilltalar mig.

    Tja, vissa säger ”the devil you know…” men man måste våga för att vinna, och spelar man inte stort så vinner man inte heller stort.

    Lycka till i det du företar dig, och en riktigt god jul!

  7. Pingback: Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Stress « Full Mental Straightjacket

  8. Pingback: Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Den oflexibla arbetsgivaren « Full Mental Straightjacket

  9. Pingback: Industrialismens sista offer « Full Mental Straightjacket

  10. Pingback: Zen och konsten att kvantifiera feminism – Intermission « Full Mental Straightjacket

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 30 andra följare

%d bloggers like this: