Spotify – en misslyckad affärsmodell?

Idag annonserade Spotify att:

Nya användare kan i sex månader använda gratistjänsten precis som i dag. Men därefter går det bara att lyssna i tio timmar per månad – en halvering jämfört med nuvarande gräns – och varje låt kan bara spelas fem gånger.

Jaha. Det där måste vara det mest korkade jag hört från Spotify på länge, eller som Twittraren elmindreda uttryckte det:

Spotify says they’re going to encourage music piracy. That’s nice of them.

Jag tror det ligger en hel del i det, fast det blir förstås inte så enkelt eller uppenbart. Det jag tror kommer hända är (ungefär i den här ordningen):

  • En del kommer pynta upp som Spotify vill och bli direktbetalande kunder (i stället för att betala genom reklam), ett fåtal lyssnar så lite att de inte kommer påverkas av begränsningarna men väldigt många kommer sluta använda tjänsten.
  • När användandet av Spotify minskar så kommer det leda till en kortsiktig vinst (något lägre intäkter men markant lägre omkostnader pga större andel direktbetalande användare) men på lång sikt öppnar det för att andra alternativ.
  • Pga att allt färre använder Spotify kommer färre personer skicka Spotify-URLar till varandra. Detta kommer leda till att färre startar programmet (och inte orkar installera det igen när de installerar om eller byter dator) vilket förstås leder till en ond cirkel med allt färre lyssnare.
  • Spotify kommer bli marginaliserade och antingen bli en liten tjänst för de som av olika orsaker hänger kvar i sociala grupperingar där det hänger kvar eller så kommer företaget gå i konkurs och Spotify (och alla dina playlists) kommer försvinna.
  • Enligt upphovsrättsindustrin kommer det vara de elaka kundernas fel att det här skedde. Man kommer skylla på allt utom de riktiga orsakerna och vi kommer få se politiker som hugger på betet och jamar med de stora katterna.

Så varför gör nu Spotify det här och, framför allt, varför gör de det först nu i stället för från början? Min gissning är att de är jävligt medvetna om att det här riskerar att bli början till slutet och att de kämpat med näbbar och klor bakom scenen för att undvika det här i det längsta. Tyvärr sitter de i en omöjlig situation där kunderna kritiserar dem för att vara dyra och att för lite pengar går till artisterna medans skivbolagen kräver allt större avkastning för musiken som spelas. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Torrentfreak skriver bra om det här:

A few days ago we reported that Lady Gaga earned a measly $167 for more than a million plays on the music streaming service, Spotify. According to new information received from music industry insiders, it turns out that Spotify isn’t ripping off the artists, the labels are.

However, it turns out that this might not be the fault of Spotify’s business model, but rather the involvement of some of the major labels in the project. As reported before, Sony BMG bought 5.8% of Spotify for 2,935 Euros, Universal Music got 4.8% for 2,446 Euros, Warner Music paid 1,957 Euros for 3.8% and EMI pocketed 1.9% for an investment of 980 Euros.

TorrentFreak has heard from various sources that independent distributors can get deals of at least $0.03 per play with Spotify. This adds up to a pay day of $30,000 instead of $167 for a million plays, which suddenly sounds like an altogether better deal.

En skillnad på nästan 180 ggr beroende på vilket bolag man som artist lierat sig med. Jardenberg gör en egen uträkning och kommer fram till att av hans 99:-/månaden når bara ca en femma fram till artisterna. Markant bättre, men det är förstås svårt att veta om man ska lita mest på Torrentfreak eller Jardenberg. Oavsett vilket är det kanske inte så konstigt att flera artister valt att dra tillbaka sin musik från Spotify eftersom det är deras enda möjliga sätt att protestera. Det var ett visst rabalder för några år sen när Magnus Uggla till exempel gick ut och sa:

Jag blir hellre våldtagen av Pirate Bay än rövknullad av Hasse Breitholtz och Sony Music och kommer därför att lyfta alla mina låtar från Spotify i väntan på en hederlig nättjänst.

Hårda ord, men uppenbarligen anser Magnus Uggla att Spotify numera är ”en hederlig nättjänst” för all(?) hans musik finns där, på Spotify. 20 album, varav några iofs verkar vara best of eller samlingsalbum. Man får hoppas att Uggla fick bra betalt för att rätta in sig i ledet.

Så hur blev det såhär? Jo, för att big four en gång i tiden satte hårt mot hårt mot Spotify och i omgångar hotade med att dra tillbaka sin musik från tjänsten vilket i slutändan ledde till att Spotify erbjöd skivbolagen att köpa billiga andelar i Spotify. En lösning som allt mer ter sig som den gamla klassiska kommentaren om att pinka på sig: Det värmer gott i början, men…

Problemet är att den gamla upphovsrättsindustrin inte har insett att partyt är över. Den gamla eran när oligopolsituationen garanterade höga vinster på omsättningen, upphovsrättsbranschen var lyx, flärd, kokainsträngar och nuppa småflickor som hasade ner brallorna för en biljett till partyt kommer aldrig mera tillbaka. Branschen måste ha varit medvetna om att sötebrödsdagarna var över men likt heroinister på jakt efter nästa fix förtränger hur destruktiva de är mot sig själva och andra ignorerade upphovsrättsindustrin utvecklingen och valde konflikt i stället för att tvingas anpassa sig.

For the major labels, it’s over. It’s fucking over. You’re going to burn to the fucking ground, and we’re all going to dance around the fire. And it’s your own fault. Surely, somewhere deep inside, you had to know this day was coming, right? Your very industry is founded on an unfair business model of owning art you didn’t create in exchange for the services you provide. It’s rigged so that you win every time – even if the artist does well, you do ten times better. It was able to exist because you controlled the distribution, but now that’s back in the hands of the people, and you let the ball drop when you could have evolved.

I used to reject the wishy-washy ”music should be free!” mantra of online music thieves. I knew too much about the intricacies and economics of it, of the rock-and-a-hard-place situation many artists were in with their labels. I thought there were plenty of new ways to sell music that would be fair to all parties involved. But I no longer believe that, because the squabbling, backwards, greedy, ownership-obsessed major labels will never let it happen, and that’s more clear to me now than ever. So maybe music has to be free. Maybe taking the money out of music is the only way to get money back into it. Maybe it’s time to abandon the notion of the rock star – of music as a route to fame and fortune. The best music was always made by people who weren’t in it for the money, anyway.

Det skrev Demonbaby 24:e oktober 2007, dagen efter Oink hade stängts ner av upphovsrättsindustrin. Det gäller än och artikeln (som är otroligt läsvärd) avslutas med fyra råd (jag citerar bara delar av de två första) hur man ska få slut på den här idiotin:

1. Stop buying music from major labels. Period. The only way to force change is to hit the labels where it hurts – their profits. The major labels are like Terry Schiavo right now – they’re on life support, drooling in a coma, while white-haired guys in suits try and change the laws to keep them alive. But any rational person can see that it’s too late, and it’s time to pull out the feeding tube. In this case, the feeding tube is your money.

2. Support artists directly. If a band you like is stuck on a major label, there are tons of ways you can support them without actually buying their CD. Tell everyone you know about them – start a fansite if you’re really passionate. Go to their shows when they’re in town, and buy t-shirts and other merchandise. Here’s a little secret: Anything a band sells that does not have music on it is outside the reach of the record label, and monetarily supports the artist more than buying a CD ever would. T-shirts, posters, hats, keychains, stickers, etc.

Det är förmodligen så man ska se på Spotify; det är ytterligare en livsuppehållande åtgärd för en industri som egentligen borde få somna in för gott. Det kommer heta att det är piratkopierarnas fel, man kommer skylla på ungefär allt som går att skylla på för att försöka skyla de egentliga orsakerna; en trasig och förlegad upphovsrätt och fullständigt föråldrade affärsmodeller inom upphovsrättsindustrin. Jag hoppades i det längsta att Spotify skulle fungera som ett ”klister”, en övergångsmodell för en omodern industri, men det höll inte så länge trots allt. Jag skrev för ett drygt år sen att:

På sätt och vis är Spotify ett kompatibilitetsinterface mellan det gamla och det nya, konsumentinterfacet (själva klientmjukvaran) aspirerar på att vara anpassat till dagens IT-kultur med streaming av godtyckligt antal sånger för en fast månadskostnad eller reklaminslag, men samtidigt har betalningsmodellen mot skivbolag/artister fortfarande en fot kvar i 1900-talets verklighet. Att den här modellen inte kommer hålla i längden är förmodligen självklart för alla som är del av IT-generationen, men än så länge funkar det även om det fortfarande uppstår en del dissonanser p.g.a. kulturinkompatibilitet.

Spotifys affärsmodell är väldigt rätt, en Internetbaserad tjänst som ger dig ett musikbibliotek som är många gånger större än det du själv orkar sortera och indexera på egen hand, men det hjälper inte när de samtidigt tvingas hålla en obsolet och döende dinosaurie vid liv. Utan den dödvikten tror jag att Spotify hade varit markant mer framgångsrik, artisterna hade definitivt fått markant mer betalt och mycket av dagens kritik hade aldrig ens uppstått men med dagens beslut kommer kritikerna knappast bli tystare.

Jag räknar kallt med att vi kommer få höra många Spotify-kritiker nu slå sig för bröstet och stolt utbrista ”Jag hade rätt!”.

Och det hade de.

Läs även Anna Troberg, Johanna Julén, Christian Engström, Svensson, Alltid Rött Alltid Rätt, Kulturbloggen

10 Responses to Spotify – en misslyckad affärsmodell?

  1. Pingback: Vem vill betala för musik? | Sanningen som jag ser den

  2. Pingback: Spotify vrider själva om kniven – Anton Nordenfur

  3. Pingback: There’s no such thing as a free lunch | Anna Troberg

  4. Pingback: En chefspappas vardag… » Är gratis verkligen gratis??

  5. Pingback: När ungarnas favvotjänst begår seppuku… | Sagor från livbåten

  6. Pingback: Spotify riskerar sitt varumärke men kanske inte sin existens | Svensson

  7. Christer skriver:

    Hmm. Jag har varit emot att använda Spotify just för att jag har varit så in i h-e förb-d på skivbolagen.

    Och nu visar det sig att det kanske blir just skivbolagen som sänker Spotify, bara för att ”rätta munnen efter matsäcken” inte finns i deras föreställningsvärld.

    Lite trist känns det ändå, att när någon nu försöker gå dem till mötes så sabbar de bara.

    Välskrivet och genomtänkt, i vanlig ordning.

    • qeruiem skriver:

      Tack. :)

      Och ja, skivbolagen gör verkligen allt för att sabba för sig själva. Jag saknar fortfarande Pandora som, en gång i tiden, faktiskt gick att köra i Sverige med. Dvs utan att man var tvungen att förklä sig som amerikan genom att köra en proxy via globalpandora. På den tiden var tjänsten dessutom bättre än den är idag eftersom skivbolagen inte hade hunnit slå klorna riktigt ända in i märgen på Pandora än…

  8. Pingback: Spotify begår självmord, än sen? | Sanningen som jag ser den

  9. Pingback: Betala, förbannade snåljåp | Ordbajsarn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare

%d bloggers like this: