Peter Eriksson visar upp sin rakitdrabbade ryggrad

Peter Eriksson blev intervjuad i Ekots lördagsintervju igår och gör ett ganska förvirrat försök att försvara Miljöpartiets kappvändning vad gäller datalagringsdirektivet. Intervjuaren citerar Schlyter som tydligen har kommenterat datalagringsdirektivet med uttalandet:

Pengar, budget, lösningar, sånt kan man kompromissa om, men inte det fria och öppna samhällets grundprinciper. Där säger ryggraden stopp, då ska man räta på den och säga nej.

Lyssna på det patetiska svaret från Peter här (hoppa till 5:46):

Under hela intervjun sitter han och försöker gömma sig bakom att det är Bodströms fel från början och att EU kräver att vi inför datalagringsdirektivet så därför måste vi det. Sorry Peter, du har fel. Det går alldeles utmärkt att vägra, men det kräver att man vågar använda den ryggrad man har. Om man har nån…

Peter borde ta och lyssna på Carl Schlyter och sluta vara en sån jävla mes.

Andra som skrivit om det är Mattias Andersson, MiNi, Brokep, Rick (förstås), Then Piratska Argus och via den sistnämnda hittade jag Carl Schlyters kommentar som är allt annat än nådig! Den ryggraden är rak och stolt, heder åt Carl!

Napparna har landat!

Piraten Anders skickade nappar till mig och såhär goda såg de ut när de anlände:

Nappar

Jag bugar och bockar. :)

På blogfronten har det dock varit lite mera glest från min sida den senaste veckan och förklaringen är helt enkelt att det varit brist på tid. Det kommer bli mer av det (brist, alltså) så bloggmässigt blir det troligen lite av en paus ett tag eftersom jag kommer behöva ägna en del tid åt att lära mig hur ARM fungerar på riktigt låg nivå.

Fast helt tyst ska det inte bli, det tror jag att jag törs lova.

PS. Fick just veta av Emma att EU ska granska FRA-lagen! Fanemig på tiden.

Fortsatt rättsröta!

Det är inte bara herrarna Kling och Klangs beteende i tunnelbanan som tyder på att nånting är ruttet inom polisen, idag fick jag en länk till följande annons:


Nu kan man förstås ha sina åsikter om huruvida polisen ska jaga en hel ungdomsgeneration eller inte, men eftersom de tydligen ska det så är det klart att de behöver lämplig personal för det. Det var inte det som gjorde att den här annonsen började skickas runt, utan det många reagerade på var att det är Jim Keyzer som är gruppchef.

Det är samma person som på goda grunder misstänks för att ha varit jävig vid utredningen av The Pirate Bay då han misstänks ha förhandlat om anställning hos Warner Brothers samtidigt. Givetvis gjordes inte förundersökningen mot TPB om heller, vilket många (däribland jag) gärna hade sett.

Är det såna här extraknäck hos part i målet och andra tveksamheter de syftar på när de skriver ”Du arbetar efter Polisens värdegrunder.”?

PS. För sakens skull bör dock nämnas att det finns bra poliser med! Tex de två som kommenterat fallet Kling och Klang på tuggarnas blog här och här. Den första polisen konstaterar:

Det är sådana här händelser som skadar Polisens förtroende på ett sätt som näst intill är omöjligt att reparera.

Visst är det så. Och den där Jim Keyzer gör det inte direkt bättre…

Futuriteter skriver också om det här och CE ger en grundlig recap om den mutade polisen, läs det.

Delar av ACTA läckt

Boing-Boing skriver om att ett tresidigt utdrag ur ACTA-förhandlingarna har läckt och det är ungefär så illa som man kan vänta sig. IDG (nej, inte den svenska) skriver också om det läckta dokumentet och i korthet innebär de här ynka tre sidorna:

  • Upphovsrättsindustrin har upprepade gånger påstått att de vill att samma regler ska gälla på nätet som i verkligheten, men ACTA innebär definitivt specialregler helt inriktade på Internet.
  • ISPerna blir ansvariga för vad deras kunder gör när de är uppkopplade mot nätet.
  • För att undvika att bli stämda för medhjälp vid ett eventuellt upphovsrättsbrott måste ISPerna inrätta procedurer för att begränsa skadan, till exempel föreslås (*trumvirvel*) avstängning av abonnenter (otippat, eller hur?).
  • ACTA innebär införandet av DMCA-liknande regler, d.v.s. att det blir brottsligt att gå runt DRM och andra kopieringsskydd.

Med mera. Vansinnigheterna staplas på hög. Räkna inte heller med att vi någonsin kommer få se förhandlingarna öppnas för publik insyn:

”The fact that the text is not public creates suspicion. We are discussing internally whether the negotiating documents should be released,” he said, but added that even if it was agreed in Brussels that the documents should be made public, such a move would require the approval of the EU’s 10 ACTA negotiating partners.

Med andra ord, håll inte andan.

ACTA är en ren katastrof, men det visste vi förvisso redan.

Upphovsfel

Idag kan man läsa att AntiPiratByrån återigen vill att det ska bli hårdare tag mot fildelare.

Det är i praktiken riskfritt att fildela med bittorrentteknik. Nu vill Antipiratbyrån ha nya juridiska sanktioner mot fildelarna. ”Lagstiftaren måste våga modernisera systemet”, säger Antipiratbyråns Henrik Pontén.

Även om Piratpartiet håller med om att ”systemet” måste moderniseras så är PP och APB förmodligen inte överens om detaljerna (eller ens de svepande dragen). Att den nuvarande situationen är ohållbar är dock rätt uppenbart. Rick Falkvinge har gjort en excellent genomgång av upphovsrättshistoria som jag tycker är mycket värd att läsa:

Upphovsrättens smutsiga tillkomst, del 1 av 2
Upphovsrättens smutsiga tillkomst, del 2 av 2

Snabbspolning genom upphosvrättshistorien

I korthet dök upphovsrätten upp som ett sätt att begränsa möjligheten att trycka verk som hovet i Storbritannien inte ville skulle bli tryckta, d.v.s. en ganska direkt form av censur. Vinsten för hovet var förstås åsiktskontroll och vinsten för tryckargillet var en monopolsituation och därmed större vinst. Det engelska ordet, copyright, kommer från den här epoken:

Ordet copyright härstammar från en intern mekanism inom boktryckargillet. Medlemmarna i gillet kom överens simsemellan om vem som hade rätt att trycka (”kopiera”) vilka manus, och detta fördes in i en stor liggare hos London Company of Stationers. Inte nog med att de hade ett monopol som grupp, alltså; de hade dessutom en kartell inom monopolet. Hur som helst kallades detta internt för att en viss tryckare hade the copyright för ett visst manus.

1695 avskaffades upphovsrätten, vilket förstås innebar ett enormt ekonomiskt avbräck för gillet, vilka snabbt satte igång lobbying för att återinföra den igen.

Man menade alltså att eftersom det är så dyrt att tillverka en perfekt kopia, och så billigt att skapa en dålig kopia, så kommer de som skapar sekundära kopior att ha ett väldigt starkt incitament att vattna ur verken, och detta drabbar allmänhetens tillgång på kultur och kunskap. Detta var nu naturligtvis inte det verkliga skälet till att monopolisterna ville behålla sitt monopol, men det var deras retorik.

För att åstadkomma detta menade monopolisterna att det borde finnas ett naturligt ägande till något man skrivit, som skulle tillkomma författaren av ett verk. Ett ägande som förbjuder andra att trycka samma verk. Och om det är ett ägande, så kan detta ägande också köpas och säljas. (Gissa vilka monopolisterna hade tänkt sig skulle köpa rättigheterna.) Detta är första gången termen “intellectual property” dyker upp i historien, och syftet med retoriken var alltså att behålla ett lukrativt monopol som använts för kultur- och kunskapsrepression.

Monopolisterna påstod sig prata å författarnas vägnar i denna diskussion om framtida lagstiftning. Författarna själva, å andra sidan, framförde inga sådana argument alls. I detta avseende har inget förändrats på trehundra år.

1710 återuppstod upphovsrätten i Storbritannien igen, men nu var den drivande kraften främst det ekonomiska intresset hos tryckargillet.

Svenska förhållanden beskriver bloggaren Slowfox i Upphovsrättens skyddstider. Man kan snabbt konstatera att upphovsrättstiden har förändrats ett otal gånger genom historien, mestadels mot längre tider som till exempel förra året, så att förändra den igen kan knappast vara kontroversiellt. Möjligen är det lite oortodoxt att förkorta den, som Piratpartiet vill, men det har faktiskt också hänt.

En annan viktig pusselbit när det gäller upphovsrätt är att allt fler kritiska röster hörs som säger att upphovsrätt inte nödvändigtvis är så himla bra i det stora hela, tex Karl-Henrik Pettersson som skriver på Newsmill:

Det har visats att ett land tillväxtmässigt kan utvecklas väl, ungefär som kringliggande länder, utan patentlagstiftning. Nederländerna och Schweiz fick inte en patentlagstiftning förrän en god bit in på 1900-talet. De klarade sin tillväxt under perioden från 1800-talets mitt fram till första världskriget lika bra som de europeiska länder som under samma period hade en patentlagstiftning. Det tycks som om en nationell patentlag i det fallet inte gjorde någon skillnad. Och det finns historiska exempel på att inte heller copyright gör någon skillnad. Det är känt att under 1800-talet kunde engelska författare, som i sitt eget land var skyddade av copyright, på samma bok tjäna mera pengar på den amerikanska marknaden som saknade copyrightskydd.

Jag vill nu gå ett steg längre och påstå att upphovsrätten, som den ser ut idag, kan missbrukas och att detta inte på något sätt hör till ovanligheterna.

Upphovsrätt och upphovsrätt

Det är vikigt att komma ihåg att det finns två former av upphovsrätt, den ideella och den ekonomiska, och dessa ser dessutom olika ut beroende på vilket land man talar om. Den ideella upphovsrätten finns det inga samhällsproblem med att tala om. Ära den som äras bör är en mycket bra regel som alla borde kunna skriva under på, ändå finns det ett klassiskt undantag där kreatörens ideella rätt sätts ur spel.

I till exempel USA kan den ideella upphovsrätten överlåtas och skivbolagen använder sin oligopolställning för att kunna ställa detta som ett ultimatum för ett kontrakt. Om du öppnar en bok och tittar på de första bladen står det alltid någonting i stil med ”Copyright © Iain M. Banks”, men om du tittar närmare på en CD står det i stället ”Copyright © Sony Music ltd.”. Courtney Love höll ett tal för snart 10 år sedan då hon förklarade precis hur musikbranschen tjänar grova pengar medans musikerna får småsmulor. Väldigt lite har hänt sen dess, förutom att allt fler artister hittar andra vägar att nå ut till sin publik, vägar som gör det möjligt för dem att behålla rättigheterna till sin egen musik.

I Sverige ser reglerna för upphovsrätt annorlunda ut, men jag vet av egen erfarenhet att traditionellt när man som musiker försökte få ett av de hett eftertraktade skivkontrakten för att nå ut med sin musik så befinner man sig i ett underläge i förhandlingarna som i praktiken gör att skivbolagen kan ställa i stort sett vilka krav som helst, vilket de inte är sena med att göra heller. Finns det en obalans i förhandlingspositioner så öppnar det förstås för såna här situationer, något som till exempel Bonniers har visat med all önskvärd tydlighet. Från Wikipedia:

I många länder, bland annat Sverige kan upphovsmannen skriftligen förbinda sig att avstå från att hävda den. Skillnaden kan tyckas vara hårfin men genom att den ideella rätten inte kan överlåtas, så kan till exempel en uppdragsgivare inte lagligen sätta sitt namn på ett verk som någon annan skapat.

Om man inte håller ordning på de två typerna av upphovsrätt blir situationen lätt komisk, vilket bloggen Dexion skriver om i den underbara texten Paraolympics för jurister. Att det är Antipiratbyrån som kritiseras är knappast en händelse, de verkar ofta försöka sammanblanda de två typerna av upphovsrätt. Varför de gör det är rätt enkelt att förstå, om debatten blev nyanserad skulle det snabbt bli tydligt att det inte är artisterna, kreatörerna, som är de stora förlorarna när musiken sprids över Internet, det är skivbolagen.

Upphovsrättens skadliga inverkan på samhället

Den ekonomiska upphovsrätten används för att kontrollera informationsflödet, rent krasst vinner kortsiktig girighet över långsiktig samhällsnytta. Dels sträcker sig upphovsrätten över upphovsmannens hela livstid plus 70 år efter döden och dels appliceras den på områden där det förmodligen från början inte var tänkt att den skulle gälla.

Förutom de exempel som nämnts ovan på där stora aktörer använder sin maktposition i förhandlingssituationer, har den nuvarande upphovsrättslagstiftningen, och dess upprepade förlängningar, resulterat i att 98% av alla upphovsrättsbelagda verk inte är tillgängliga för att man inte vet vem som har rättigheterna till dem. Samma problem finns i Europa och Sverige, men allt eftersom upphovsrättstiden utökats så har det här problemet blivit allt mer akut helt enkelt för att det blir allt vanligare att det inte längre finns kopior kvar när upphovsrätten slutar gälla.

Ett annat problem är när verk digitaliseras och de som gjort digitaliseringsarbetet hävdar förnyad upphovsrätt på kopiorna! Vidare försöker de flesta fortfarande applicera 1900-talets styckförsäljning på dagens digitala media vilket ger ett utmärkt pedagogiskt exempel på hur absurd hela situationen har blivit.

Just denna absurditet, att underhållningsindustrin så länge applicerat styckförsäljning p.g.a. att det varit mest praktiskt att de numera ser styckförsäljning som det mest naturliga, är i mångt och mycket den grundläggande orsaken till att vi idag har hela fildelningskonflikten. Att till exempel musik under i stort sett hela 1900-talet sålts på skivor beror inte på att musik måste säljas på det sättet utan för att det var det enda vettiga sättet att distribuera musik, men nu är styckförsäljningen så pass etablerad att det helt enkelt är svårt för många att tänka utanför lådan och att dessa (som ofta representerar underhållningsindustrin) då hamnar i konflikt med IT-generationen (som definitivt har hoppat ur lådan för gott) är oundvikligt.

På sätt och vis är Spotify ett kompatibilitetsinterface mellan det gamla och det nya, konsumentinterfacet (själva klientmjukvaran) aspirerar på att vara anpassat till dagens IT-kultur med streaming av godtyckligt antal sånger för en fast månadskostnad eller reklaminslag, men samtidigt har betalningsmodellen mot skivbolag/artister fortfarande en fot kvar i 1900-talets verklighet. Att den här modellen inte kommer hålla i längden är förmodligen självklart för alla som är del av IT-generationen, men än så länge funkar det även om det fortfarande uppstår en del dissonanser p.g.a. kulturinkompatibilitet.

Precis samma kulturkrock har resulterat i att APB nu vill ha hårdare tag mot fildelning, men frågan är hur mycket det kommer påverka. Min gissning är att oavsett hur hårt man försöker förhindra fildelning genom allt mer drakoniska lagar och konservativa värderingar så går det inte att stoppa helt enkelt för att fildelningen anpassar sig genom att fortsätta hitta nya tekniska lösningar.

Så den stora frågan är inte hur upphovsrättsindustrin ska kunna stoppa fildelning (det kan de inte), den stora frågan är hur länge upphovsrättsindustrin ska tillåtas påverka våra lagar, montera ner våran integritet och på andra sätt genomföra gruppbestraffningar.

Därför heter den här blogposten upphovsfel – det är helt enkelt fel på upphovsrättslagstiftningen som den ser ut idag och den måste förändras för att passa dagens samhälle.

Pingat på Intressant.

Andra som skriver är Artemis novii, Free and thinking, Mina moderata karameller, Henrik Alexandersson, Satmaran, Leo Erlandsson, Karl Sigfrid, Blågrön röra, Copyriot, Enligt min humla, Ravenna och Unni Drougge.

Crowdfunda Island!

Det här var en sån där galen tanke som bara kan uppstå när man ligger halvvaken och försöker somna. Häng med!

Island och Wikileaks kelar med varandra och snackar om att skapa ett journalism haven, en otroligt spännande idé som jag givetvis stödjer till 100%! Samtidigt snackar Island om att gå med i EU, denna underbara bastion vars demokratiska transparens och genuina demokratiska värderingar lyser med sin frånvaro. Jag kan inte låta bli att bli lite orolig över att dessa två saker riskerar att krocka i och med att upphovsrättsindustrins lobbyister med stor sannolikhet kommer försöka klämma åt Island via EU om Island går med. Jag är dock övertygad om att om EU och USA fortsätter på den inslagna vägen mot censur och kontroll så kommer behovet av ett ”journalism haven” i form av Island inom några år vara akut, alltså måste Island skyddas!

Det största skälet för Island att gå med i EU är samma skäl som åtminstone delvis ligger bakom idén om ett ”journalism haven”, Islands ekonomi har havererat. Som så ofta när ett samhälle står inför genomgripande förändringar så finns det både stora möjligheter och risker. En möjlighet är att Island kan fungera som en Noaks ark för Internets traditionella öppenhet om EU och USA fortsätter att ånga fram i full fart mot förbudssamhället samtidigt som en fara är att upphovsrättsindustrin och dess lobbyister sprider sitt korståg att försöka stoppa teknik- och samhällsutvecklingen för att konservera 1900-talets marknadsmodell även till Island.

Så går det att crowdfunda en nation? Visst, hade det varit frågan om USA med sina 300 miljoner invånare så hade det förmodligen inte varit realistiskt (fast lite elakt går det att påstå att USA redan är crowdfundat), men Island har en tusendel så många invånare! Island är så pass litet att det tex går knappt 1600 EU-medborgare på varje Islänning. Vi har redan visat att man kan crowdfunda individer och organisationer och vi är inte ensamma om att visa att det går att få fram stora bidrag till behjärtansvärda saker, mao borde det inte vara omöjligt att hjälpa även Island.

Jag är övertygad om att om Island faktiskt menar allvar med sina planer på ett ”journalism haven” (vilket vi för övrigt vet mer om inom en vecka) så kommer detta ge Island en ekonomisk boost. Min förhoppning är att denna boost gör det möjligt för landet att undvika eller åtminstone avvakta ett inträde i EU (politiskt är det lätt, EU-motståndet bland islänningar är utbrett), men frågan är hur länge opinionen står emot om ekonomin fortsätter vara en katastrof.

Därför tror jag att en crowdfunding av Island vore en bra idé. Eller som min blogkollega på bloggen Magnihasa uttryckte sig när jag slängde fram ett utkast över idén:

Se det inte som olönsamt humanitärt understöd, – se det som en profitabel investering i nätets framtida infrastruktur!

Dessutom vore det ett fantastiskt gräsrotspolitiskt statement och en rejäl näsknäpp på lobbyister, förbudsbeivrare och andra bakåtsträvare.

Pingat på Intressant.

Följetongen Kling och Klang

Många skriver fortfarande om poliserna i tunnelbanan och själv har jag funderat kring rättssäkernet delvis pga den händelsen. Igår skrev Isobel Hadley-Kamptz en väldigt bra analys om händelsen:

Poliser som extraknäcker som biljettkontrollanter i tunnelbanan och använder sin polislegitimitet i ickepolisiära uppdrag ger våldsmonopolet makt också bortom lagen. Polis har berättat att ett syfte bortom att säkerställa betalande kollektivresenärer är att potentiellt upptäcka och gripa människor som befinner sig i landet illegalt, som papperslösa flyktingar. I tunnelbanan har vi alltså i all tysthet infört ett system där man när som helst kan behöva visa upp sina papper – ett informellt undantagstillstånd.

Kloka ord. Läs resten också.

Jesper Nilsson har även lagt upp de anmälningar polisen gjort mot honom på sin blog och flera jurister har tydligen kontaktat honom och sagt att anmälan är inget annat än ett rent hafsverk. Det här ökar knappast allmänhetens förtroende för polisen…

Intrigen tätnar.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare

%d bloggers like this: